onsdag 18 januari 2023

Arabisk motormentalitet och brist på hyfs

Foto: Astrid Nydahl


Finns det någon plats kvar att fly till? Jag tror inte det. Varken geografiska platser eller nationer, varken städer eller landsbygd. Överallt har (o-)ljuden letat sig in. Man behöver inte vara autist för att plågas av dem.

Hela mitt liv har jag flytt. Försökt fly. Ibland har det lyckats, ibland inte alls. På varje plats som det finns människor finns också (o-)ljuden: motorerna och annat, dunkandet från den så kallade "musiken" i Epa-traktorerna eller dess digitala uttryck i hem och butiker, reklamen, brölandet.

På vår 40-väg kommer alltid de arabiska pojkarna i 90, de tycks ha någon form av licens som ger dem sådana rättigheter. Hittills har inget barn blivit påkört, men... 

Det finns en Mellanöstern-mentalitet (jag säger det eftersom jag många gånger upplevt den där på plats), som är både egocentrisk och hänsynslös. Säg aldrig emot, det är förenat med livsfara. Finn dig i det som pågår, lås dörren och avvakta.

På bussen hem från pensionärsfika var den full av ungdomar i gymnasieåldern. När en äldre dam med rullator gick på reste de sig inte för henne. Jag gick fram och bokstavligt lyfte bort dem. Damen log och kunde sätta sig. När de sedan gick av bussen gav de mig fingret. Ingen hade talat med dem om hyfs och vett, det är jag säker på.

”Personer som intar rollen som barnet, eller gestaltar en sorts litenhet” - om en ny avhandling

Foto: Astrid Nydahl
 

Tro nu inte att du hittat det värsta i vår samtid. Jag läste om en ny avhandling. Hon som skrivit heter Elin Bengtsson, och om jag förstått henne rätt, så är ålder och tid något vi kan förändra eller leka med. Anar du pedofili eller en lek med inslag av pedofili? Så här skriver man:


”Elin Bengtssons avhandling Perversa tidsligheter: Ageplay och litenhet ur ett queertemporalt perspektiv är det senaste bidraget till den queera diskussionen om tid. Här intervjuar hon personer som ägnar sig åt ageplay, alltså lekar och relationer som utgår från iscensättningar av ålder och åldersskillnader, ofta inom ramen för BDSM.

 

Mer specifikt handlar det om personer som intar rollen som barnet, eller gestaltar en sorts litenhet i förhållande till en partner.”

 

Det är inte lätt att begripa sig på. Universiteten sysslar numera inte med bildning och humaniora. Låt oss se vad hon menar. ”Inom ramen för BDSM” alltså, enligt RFSU: ”BDSM är ett samlingsbegrepp och står för Bondage/Disciplin, Dominans/Submission och Sadomasochism. ”

 

Detta ska då, enligt doktoranden, utövas av ”personer som intar rollen som barnet, eller gestaltar en sorts litenhet” – är inte detta en gestaltad pedofili, så vet jag inte.

 

Ageplay kallas det. Vad? Det är ett rollspel, där någon spelar barnet! Är det inte tydligt nog?

 

I vanlig ordning är det Elina Pankhe som står för artikeln. Hon tycker att läsarna av Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad behöver väckas ur morgonslummern och fundera på hur queer de skulle vara tillsammans med barn och barnbarn. Osmakligt är bara förnamnet i min värld. I den akademiska världen är det seriöst och värt en tryckt avhandling (som på Stockholms universitet där den presenterats).

 


tisdag 17 januari 2023

Sjutton år tror jag visst att vi var...

Året var 1969. Platsen Malmö.

Vi var fem pojkar, på väg att bli män. Skrev gjorde vi redan då.

Vi bestämde oss för att vårt första verk skulle vara kollektivt och vi döpte det till Fel bok. Åke Arenhill gjorde det fyndiga omslaget.

Det är jag i mitten med duvan. Ölburkarna var en del av våra liv redan då, det är rätt skrämmande om man tänker på hur det senare skulle gå. Men värst gick det nog för S. Han blev pastor i Scientologerna. Kan man föreställa sig ett värre öde?

Upplagan? 15 exemplar. Det är i alla fall ett fint minne av en tid då inga vuxenplikter tyngde oss. De skulle snart nog komma.



måndag 16 januari 2023

Vem vill tvingas till umgänge, vem vill våldgästas? Och några ord om krypandet för Erdogan

Foto: Astrid Nydahl

Frivilligt eller påtvingat umgänge? Det frivilliga är jag öppen för, oavsett om det är på bussen eller i hemmiljö. Det påtvingade får mig att dra för gardinerna, låsa ytterdörren och låtsas bortrest. Sker försöken på bussen eller på stan drar jag mig snabbt undan.

Det finns exempel på misslyckanden. Jag ska inte gå alltför nära inpå det, men jag kan säga att de plågar mig svårt. Ångesten stiger, känslan av att vara under angrepp blir påtaglig.

Den så kallade författaren Jan Mårtenson (inte deckarförfattaren utan den andre) ringde en gång upp Folke Dahlberg (se här i bloggen), och ville samtala med honom för en intervju. Inledde med smicker om att han var både konstnär och författare, varpå Dahlberg replikerade: "Ja, och just nu är han full redaktörn, adjö".

Om att våldgästas skrev jag en gång denna krönika utifrån Sandemose och Bengt Anderberg.

***

Som bekant vill Erdogan att vi ska krypa för honom och hans islamistparti. De flesta i den svenska politikerklassen gör det - frivilligt och med entusiasm. Men det finns avvikande röster, ser jag i tidningen:

Johan Pehrson (L), däremot, försvarar rätten att protestera. 

– Vi har yttrandefrihet i Sverige, man får säga vad man vill...


Och då passar det ju bra att påminna om Charlie Hebdo, tidningen som fick betala ett mycket högt pris för sitt mod.




Allvarsord i terrorns tid, "er fega tystnad"

Foto: Astrid Nydahl

" – Jag vill säga till alla dem i Ryssland och från Ryssland, som inte ens nu kan uttala ens några få ord som fördömer denna terror, fastän de ser och vet allt mycket väl. Er fega tystnad, som är ett försök att vänta ut vad som just nu händer, kommer bara att upphöra den dag som samma terrorister kommer efter er. Ondskan är mycket känslig för feghet, ondskan kommer alltid ihåg de som fruktar den och som försöker vädja om nåd. Och när den kommer efter dig, då kommer det inte att finnas någon som skyddar dig, sa Zelenskyj."

Jag läste dessa allvarsord från Ukrainas president nu på morgonen. Tänkte direkt på hur avgörande de är. Passivitet och tystnad duger inte. Den som är tyst är en medbrottsling. De ryssar som tiger kommer i historieböckerna alltid att vara just medbrottslingar.

Hos Cornucopia kan man ta del av de senaste uppgifterna om terrorbombningen av Dnipro:

Antalet påträffade döda i terrorbombningen av bostadshöghuset i Dnipro har nu nått 35, varav två barn. 35 personer saknas fortfarande under rasmassorna efter 40 timmar. Ryssland tar extrema förluster, men gör små framryckningar i Soledar och Bakhmut. Ryssland har nu även börjat använda sitt modernare långräckviddiga luftvärnssystem S-400 som markmålsrobotar och Kyjiv ska träffats av dessa, avfyrade från Belarus. Större delen av västra Ukraina kan bli mål för robotarna.



 

 

söndag 15 januari 2023

Danske historikern Bent Jensens memoarer om såväl Sovjets som Rysslands karaktär

 

Bent Jensen: Modløber. Erindringer (Gyldendal)


"Mit akademiske liv kom helt overvejende til at handle om Rusland - også i den periode, hvor imperiet hed Sovjetunionen. Mange rejser i det store imperium har formet mit syn på landet og den store sovjetiske befolkning, som også var bedre end sit nuværende rykte."

 

Någon verklig motsvarighet till Bent Jensen har vi inte i Sverige. Vi har förvisso många journalister och författare som befattat sig med det fallna Sovjetunionen och det nya, aggressiva Ryssland (senast skrev jag t.ex. här i bloggen om Stig Fredrikssons nya bok). Det som är speciellt med Bent Jensen är att han vigt ett yrkesliv åt ämnet, och att hans forskning alltid legat i framkant. Han har stått under ständigt angrepp för det slags vänster i Danmark som alltid kunde och kan finna ursäkter för Kremls beteende, såväl inrikes som gentemot andra nationer. Till denna ”vänster” har man i Danmark också tvingats räkna en tongivande media-liberalism som haft dålig självbevarelse-känsla och därtill en rädsla att stämplas som ”anti-kommunistisk”.

 

Bent Jensens memoarer är oupphörligt intressant och spännande läsning. Som memoar berättar den förstås om livet alldeles från barndomen och framåt. Ändå är det bokens andra halva som fångar mitt största intresse.

 

Han berättar initierat om de sovjetiska åren, då forskning i landet i praktiken var omöjlig. Men han berättar också om den korta men viktiga epok, då Sovjet föll ihop som ett korthus och arkiven öppnades. Snart nog skulle allt stängas igen.

 

Historiker är han förstås. Men därtill också en principfast debattör. 1980-2008 var han professor i historia vid Syddansk Universitet i Odense. 

 

*

 

Bent Jensen skriver om Rysslands angreppskrig mot Ukraina:

"Ruslands angreb på Ukraine den 24. februar 2022 og den løgnagtige måde, hvorpå Kreml retfærdiggjorde angrebet og dets mål, forandrede konflikten mellem de to stater drastisk. Efter dette overfald, som blev indledningen til en ødelæggende krig mod Ukraines civilbefolkning og infrastruktur, må man betingelsesløst støtte Ukraine og dets forsvarskamp mod angriberen."

*

 

Min recension från 2017 av hans bok Ruslands undergang. Revolutioner og sammenbrud 1917-1921:

 

Danske Bent Jensen är kanske en av de mest läsvärda nordiska skildrarna av Ryssland och Sovjetunionen. Han är född 1938 och var i många år professor i historia vid Syddansk Universitet i Odensen. Han var varit ledande kraft i Center for Koldkrigsforskning och som sådan förstås i hög grad omdiskuterad och ifrågasatt. Inte heller i Danmark (hur det är i Sverige vet vi alla) har man kunnat arbeta inom detta ämnesområde utan att bli stämplad på primitivast tänkbara sätt.

 

Jensen har vid sidan av sitt professionella arbete också blivit en både viktigt och respekterad röst i den inrikespolitiska debatten om islamism, KGB och relationen till den danska säkerhetstjänsten PET och frågor om antisemitismen förr och nu.

 

Hans nyutkomna bok heter Ruslands undergang. Revolutioner og sammenbrud 1917-1921 (Gyldendal, Köpenhamn 2017).

 

Vill man ha gedigna texter om dessa för Europa och världen avgörande år är Jensen en författare man ska gå till. Hans kunskaper överträffar de flestas, hans sätt att använda dem skapar texter som bärs av saklighet, omfattande faktaredovisningar och referenser. Jensen skrev själv om boken när den ännu inte var utkommen:

 

”Bogen er på 300 sider tekst (den blev mer än 500, min anm. TN) med omkring 180 illustrationer, hvoraf mange er i farve. Bogen inddrager også danske kilder, danske aktører og danske vinkler, hvor det er relevant. Det gør andre bøger om emnet normalt ikke. Faktisk var der et antal danskere i forskellige positioner, som spillede en betydelig, men næsten ukendt rolle ved løsningen af de mange problemer, som det revolutionære regime skabte. Bogen markerer 100-året for den katastrofe, der ramte Rusland og verden i oktober/november 1917, da en fanatisk marxistisk sekt – bolsjevikkerne – erobrede magten ved et væbnet kup.” (Document.dk, 7 juli 2017)


I den nya boken diskuterar Jensen hur det gamla Ryssland var funtat, vad det var för slags samhälle, och hur dess intellektuella och andra delar av befolkningen förhöll sig. Hans skildring av Rysslands bondeklass är av stor betydelse.

 

I den omfattande skildringen av landet under perioden 1861 – 1917 erbjuds vi en bild som visar hur de reformförsök som gjordes inte kunde stå emot terror och en framväxande bolsjevikrörelse. Jensen tar sig an revolutionerna och beskriver vägen från februari till oktober som en väg från marginalen till avgörande politisk kraft. Med Lenins hemkomst till Ryssland vänder det avgörande.

 

Här kommer kanske själva kärnfrågan: den vi känner som ”oktoberrevolutionen 1917”. Att Jensen ger den ett helt annat namn är inte att förvåna. Det var ju alls ingen revolution, utan en väpnad kupp. Oktoberkuppen 1917 således.

 

Det som följer för landet, Jensen kallar det ”Leninryssland”, är en epok av inbördeskrig som pågår samtidigt med något slags ”socialistiskt” samhällsbygge. En fråga av största vikt för oss som lever i relativismens svallvågor är hur en formell demokrati med yttrandefrihet och civila domstolar avskaffas och ersätts av laglöshet, våldsorgier och en total militarisering av det civila samhället (i grund och botten ett nytt privilegie-samhälle, ett perverterat klassamhälle, blott med andra förtecken).


Bent Jensens bok är så rik på ämnen och i vart och ett av dessa så mycket detaljer och viktiga processer att det bara vore dumt att försöka överblicka dem så här. Förutom att varmt rekommendera boken till studier – den är som gjord för långa, mörka vinterkvällar med sina dryga 500 sidor – vill jag avsluta med att citera Jensens egna ord om förutsättningarna för den:

 

”Det har været interessant i den kommende bog at sammenfatte den viden om emnet, som jeg har erhvervet gennem 55 års studier og undervisning – først på universitetet i København, siden på universitetet i Odense. Jeg lægger i bogen stor vægt på de utopiske, ideologiske doktriner, der stammede fra læsning af Karl Marx, og som var styrende for Lenin og hans kammerater. Bolsjevikkernes politik blev en katastrofe for den russiske nation og de mange andre nationer i det russiske imperium samt et varigt problem for den øvrige verden, fordi de ville udbrede deres ideologi og system til hele verden. Jeg giver også megen plads til en beskrivelse af det revolutionære regimes kulturpolitik, som gik ud på at udrydde den eksisterende kultur og erstatte den med en ny marxistisk livsanskuelse.”

As of the morning, there are 18 killed in the Russian attack on the Dnipro residential building, 73 are injured with more than 40 of them in hospitals, four in serious condition - Dnipropetrovsk Oblast Head

 

 

Varningarna vi får är handgripliga

Från en engelsk pub. Foto: Astrid Nydahl
 
Varningarnas tid är inte förbi. Det pågår ett grymt och skoningslöst krig i Europa. Ukraina plågas dygnet runt att Putin-fascismen. Men detta tappra land ger sig inte, tvärtom är de helt förvissade om att de ska segra. De för ett rättfärdigt försvarskrig, medan Ryssland står för angreppet och övergreppen. Det är därför en mycket god nyhet att britterna beslutat sig för att sända Challenger 2-stridsvagnar till Ukraina.

Varningarna vi får är handgripliga. De handlar om räntor, höjda avgifter på bussar och tåg, höjda matpriser, stor eller större osäkerhet kring el-räkningarna, och annat. Här varnar IEA:s chef Fatih Birol oss, och hans varning gäller både nu och nästa vinter.

Jag har mycket svårt att koppla bort allt detta. Som livstids-skrivande och läsande människa informerar jag mig förmodligen i överkant. Helst ville jag stanna i litteraturen, men dras hela tiden till svensk och utländsk press. Kanske kan man kalla det yrkesskada. Men lika gärna kan man säga att det handlar om kunskap utifrån fakta, istället för okunskap och enfald. Vilket är att föredra i kris- och krigstid? Svaret borde vara självklart.

lördag 14 januari 2023

Bidragsberoende?

Oljemålning av Gösta Nydahl, 1970-tal.


Jag fick mitt nya pensionsbrev i veckan. Från 8.300:- i månaden fick jag höjt till 8.900:-


Det är ju en rejäl höjning av garantipensionen som gett detta utslag. Jag blev glad förstås, men snart nog hann verkligheten ifatt mig. Inte är den höjningen alls jämförbar med de allt högre priserna på livsmedel och el. Inte ens i närheten.

 

Min blogg är – tillsammans med Inre exil – numera en mycket gammal blogg. Den finns inte kvar i sin helhet, men den har betytt mycket för mitt skrivande. Under 2002-2004 var den främst platsen för mitt utforskande av den portugisiska fado-musiken. Fokus har sedan dess – i allt mindre grad – legat på politiska frågor, men litteraturen och kulturen i vid mening är dess centrala ämnen.

 

De generösa läsare jag har är i mångt och mycket en räddning. Kenneth har bidragit till mina nya glasögon, två par, som ska hämtas hos optikern inom kort. Per och Anders har skänkt rejäla bidrag till min del av elräkningarna, så pass att jag vågar öppna dem resten av vintern. Lennart har med ojämna mellanrum bidragit till goda helgdrycker (det är dock slut med dem, nu är jag vit sedan nio dagar och tänker så förbli under överskådlig tid). Andra blogg- och bokläsare har bidragit på andra sätt. Jag behöver nog inte säga det, men ni förstår alla vilken tacksamhet jag känner.


fredag 13 januari 2023

Marknaden eller Planen? Siffror och prisrusning

Tivon Pennicott från New York på spelning i Köpenhamn. Foto: Astrid Nydahl

Marknaden är vår heliga ordning. Den som vinner på marknaden tar hem vinsterna. Nej, jag tror inte på planekonomi. Det är herrans många årtionden sedan den visade sig oduglig. Men skulle enda alternativet vara marknadsekonomin?

Jag är varken ekonom eller sifferkunnig. Det behöver man kanske inte vara för att förstå att något är tokigt när det gäller den europeiska kontinentens skenande priser på livsmedel och energi. Eller måste man det?

Den litteratur jag läst sedan i julas har bara perifert berört ämnet. Men i Bent Jensens Modløber (recension kommer) får vi i memoarform bekanta oss med denna Sovjet- och Rysslandskännares mångåriga erfarenhet av ett ekonomiskt system som med tomma hyllor och diskar försökte övertyga sitt eget folk om att de levde i den bästa av världar. Det gjorde de inte.

torsdag 12 januari 2023

Jeff Beck är död - inte hans musik



Jeff Beck och Imelda May hedrar Les Paul 

Bluesen har många ansikten, men den har bara ett hjärta.

Bluesen som Jeff Beck spelade för mig när jag var 17 år ung lever fortfarande.

Så här såg första LP-skivan ut, 1969, då jag förstod att Beck var något särskilt.


Musikerna var: 

Rod Stewart / vocals
- Jeff Beck / guitars
- Nicky Hopkins / piano, organ
- Ron Wood / bass
- Tony Newman / drums

Tankstrecket som försvann

Erik Andersson fick jag upp ögonen för i samband med hans nyöversättning av Ulysses av Joyce, då han också utgav sin arbetsdagbok Dag ut och dag in med en dag i Dublin.

Det jag fastnade för var förstås hans stil. Stilen är allt! Så när jag fick Tankstrecket som försvann - tack Per! - visste jag vad som väntade. Inte blev jag besviken, tvärtom. Där man bland annat kan köpa boken - här - finns under rubriken "Produktbeskrivning" följande text:

”En gång prövade jag med att göra anteckningar.Det var meningar som dök upp i huvudet och som verkade vara synd att glömma av: »En cyklist rätar på ryggen i nedförsbacken och vevar med armarna väderkvarnslikt.» Men hur skulle jag få in den? En annan anteckning löd: »I gravhögens nedsjunkna mitt växer en bukett vitsippor.» De här meningarna som verkade så pregnanta när jag nedtecknade dem fick mig att bli stel av fasa när jag satte mig framför datorn. Mitt författarskap var inte redo för detta.”

Annat som tilltalar mig mycket i boken är det spretande och överraskande ämnesvalet. Det är inte alla författare förunnat att kunna djupdyka i ett verk av The Beatles (The White Album) och samtidigt förklara för oss varför Vem älskar Yngve Frej blev en av de böcker där Slas nådde ända in i de svenska hjärterötterna, med eller utan filmatiserad version (och därtill meditera över följderna av jordbrukens nedläggning och landsbygdens turistifiering). Samtidigt? I två olika essäer, men i samma bok förstås. 

onsdag 11 januari 2023

Kultur- och nöjessidor i landet där allt kan sägas om det är rätt ämne


Foto: Astrid Nydahl
 

När en engelsk prins ger ut en spökskriven hänt-i-veckan-bok recenseras den på svenska kultursidor, notera att det sker på kultursidorna. 

 

När SVT-lekarna och deras notoriskt närvarande och skrattande lösansikten omskrivs sker det på svenska nöjessidor, notera att det sker på nöjessidorna. 

 

När en ”känd programledare” dör i en bil-olycka omskrivs det på Aftonbladets och andra tidningars nöjessidor, notera att det sker på nöjessidorna. 

 

 

 

Vid Vättern med pelagisk visdom

Utgiven av Folke Dahlberg Sällskapet
 
Jonas Modig: Genom vattenåren. Anteckningar om Folke Dahlberg.

"Dagens stjärnor är inte desamma som morgondagens. Det är många som slocknar och glöms bort, andra som tar tid på sig att göra ljuset synligt och som därför inte upptäcks förrän långt senare." (ur boken)

Efter ett strålande förord av Tomas Bannerhed leds vi in i en samling krönikor om konstnären och författaren Folke Dahlberg, skrivna av sällskapets ordförande sedan starten 2002, Jonas Modig.

Det är texter av mycket hög kvalitet, vilket skänker konstant läsglädje. Inte bara Folke Dahlberg lär jag mig mycket om, utan också och kanske i ännu högre grad om landskapet vid Vättern och den lilla solitära plats där Dahlberg gärna levde helt ensam.

Det är av bland annat de skälen som jag tycker mig ha fått läsa något ovanligt lärorikt och inspirerande.

tisdag 10 januari 2023

Jag misstror politikerklassen av bestämda skäl

Teckning av Anne-Marie Berglund. I privat ägo.
 

Ingenting kan rättfärdiga den politik som förvandlat Sverige till ett etniskt definierat getto-samhälle. Ingenting. De politiker som ser ut som om de ingenting vet eller förstått av de många årtiondena av "invandring" (det är inte rätt ord för problematiken men jag skriver så) bör betraktas som just okunniga och obildbara. Det finns inte en enda faktor som pekar på att de skulle ha dragit konstruktiva slutsatser eller ens vara villiga att ändra uppfattning.

Jag misstror dem. Jag misstror dem djupt. Slutsatserna drar jag både av det jag vet om min hemkommun sedan 1983, och av det jag informerar mig om när det gäller landet i stort.

Politikerna jag misstror "styr" såväl riksdag och regering som de lokala instanserna. De älskar sina presskonferenser, men ordkaskaderna får sällan eller aldrig någon konkret uppföljning i vardagen. Varje gång jag ser dem komma med utfästelser eller löften mår jag illa.

De senaste årens alla rån, överfall, våldtäkter, skjutningar och bombangrepp kommer att få en förlängning och en utvidgning. Inga fagra ord från politikerklassen kommer att hejda den inkomstbringande gangstervärlden. Faller en ifrån kommer det två nya som med entusiasm ansluter sig till verksamheten.