Black Countrys trasproletärer

Det händer inte sällan att jag tänker på Friedrich Engels skildring av de brittiska proletärernas materiella och andliga nöd i industrialismens inledningsskede, när jag läser Theodore Dalrymples skildringar av den brittiska samtiden och dess förlorare och trasproletärer. De miljöer Engels skrev om karaktäriserades av obegränsat barnafödande, ständiga sjukdomar, analfabetism och massiv obildning, men kom förstås med industrialismens tillväxt också att förändras i riktning mot folkbildning och fackföreningsaktivism, där en medveten arbetarklass drev utvecklingen framåt. I och med industrialismens död i dessa brittiska miljöer, och den därpå följande massarbetslösheten, har landet fått ett skikt av unga människor som kännetecknas av ungefär samma saker. Tonårmödrarna är som bekant många i Storbritannien. Och den fattigdom jag möter där idag är förstås inte densamma som då, men de uttryck den tar sig är lika tröstlösa och deprimerande, eftersom de tycks få människor att konservera en situation som dömer dem till evigt bidragsberoende. Dalrymple skriver:

”Väldigt få av de sextonåriga patienter som jag träffar kan läsa eller skriva utan svårigheter. De uppfattar inte ens min fråga om de kan skriva och läsa som det minsta överraskande eller kränkande. Jag tester numera den grundläggande läs- och skrivförmågan hos så gott som varenda en av dessa ungdomar för att ta reda på om analfabetism kan vara en av orsakerna till deras elände. (Nyligen hade jag en patient vars bror valde att begå självmord hellre än att utsätta sig för förödmjukelsen att avslöja sin oförmåga att läsa de blanketter som han var tvungen att fylla i på socialkontoret.) Det räcker med att se hur dessa ungdomar håller i en penna eller en bok för att förstå att de inte är förtrogna med dessa verktyg.  (…) Jag kan inte minnas att jag har träffat en enda vit sextonåring från hyreskasernen i närheten av sjukhuset där jag arbetar som har kunnat multiplicera nio med sju (jag överdriver inte). Ofta går de till och med bet på tre gånger sju. En sjuttonårig pojke berättade för mig att de ’aldrig kom så långt’. Och detta efter tolv års obligatoriskt skolgång (eller, rättare sagt, närvaro). Och kunskapsnivån inom andra områden är inte ett dyft bättre än inom matematiken. De flesta av dessa vita ungdomar som jag träffar känner bokstavligen talat inte till namnet på en enda författare och kan definitivt inte citera en enda versrad. Ingen enda av mina unga patienter har vetat när andra världskriget ägde rum, och än mindre när det första utspelade sig. Somliga har aldrig hört talas om dessa krig, men nyligen hade jag en ung patient som trodde sig veta att andra världskriget ägde rum på 1700-talet. Med tanke på det rådande kunskapsmörkret blev jag imponerad av att han ens hade hört talas om 1700-talet. Namnet Stalin betyder ingenting för dessa unga människor, det får inte ens en klocka att ringa svagt i deras inre, vilket namnet Shakespeare (emellanåt) gör. Och det är tr9oligare att de uppfattar 1066 som en prisangivelse än ett årtal. De unga är dömda att leva i ett ständigt nu, ett nu som bara finns där och saknar förbindelse med ett förflutet (…) Halvanalfabetismen och okunnigheten är inget som nödvändigtvis hindrar dessa människor från att ta examen, åtminstone inte på lägre nivå. Eftersom det numera anses vara dödligt skadligt för självkänslan att bli underkänd kan alla som verkligen går upp i en examen räkna med att få ett avgångsbetyg.”

Det som gör Theodore Dalrymple intressant är hans synnerligen kritiska blick på fenomen som de flesta människor rycker på axlarna åt eller kommenterar som om de förmodligen inte går att göra något åt: de nedslitna förorternas brist på kultur, smutsen och nedskräpningen, alkoholens och narkotikans härjningar, det fysiska våldet, publivet, alla de ensamma, överviktiga tonårsmödrarna, obildningen och arbetslösheten. Men Theodore Dalrymple tycks mena något helt annat. Han säger att människor väljer att leva så. Han säger att det är varje individs skyldighet att göra något åt en till synes hopplös situationen. Hur kan det till exempel komma sig att en ung flicka som blivit gravid, så snart första barnet blivit något år gammalt, återvänder till puben och blir gravid med en annan, ansvarslös ung grabb som varken bidrar till barnets försörjning eller till den unga kvinnans vardagsliv?

Jag har många gånger sett denna livsföring i ögat och förundrats varje gång en tonårsmamma stått böjd över en barnvagn och matat det lilla barnet med fettdrypande snabbmat. På olika pubar har jag sett hur det unga, manliga våldet hela tiden legat under ytan, hur tatuerade knogar skvallrat om vad de brukar användas till. Som ett tungt grått lock över hela denna tillvaro vilar obildningen, bristen på elementär kultur och kunskap. Begreppet trasproletär har stått skrivet i neon och fått förnyad aktualitet. I Birmingham växer människor upp utan minsta kunskap om vad som händer i världen eller när det hänt. Ett tillstånd av apati omöjliggör all kunskapsinhämtning och Theodore Dalrymple berättar om tjugoåringar som tror att andra världskriget utspelat sig antingen Han möter tonåringar med allvarliga alkoholförgiftningar, fängelsekunder med krossade skallben som hävdar att de aldrig råkat ut för allvarlig kroppsskada och människor som gör halvtaskiga självmordsförsök därför att det flyttar fram dem i kön till de gratis kommunala bostäderna. 16-åringar tar överdoser för att få något eget, och det får de.

Det är Storbritanniens andra stad som Theodore Dalrymple berättar om. Men hans interiörer och samtal med patienter kunde naturligtvis ha ägt rum också i Liverpool, London eller någon stad utanför landet. Det som idag sker i Europa menar Theodore Dalrymple är mindre av verklig ekonomisk fattigdom och mer av social, kulturell misär som skapat en helt ny underklass, medellös inte bara materiellt utan framför allt intellektuellt och kulturellt. Den miljö de lever i är så utarmad att också ett banalt tv-program kan vara svårt att följa. Böcker och annan bildning är det naturligtvis inte tal om, eftersom dessa unga människor också är produkter av ett undermåligt brittiskt skolsystem. När Theodore Dalrymple haft besökande läkare från länder som Indien har dessa stått med gapande munnar inför vad de sett. På utflykt till ett relativt nytt bostadsområde häpnar dessa indier över hur det ser ut bakom de charmiga småhusen, där soporna växer på hög. En av dem frågar "Varför städar de inte upp i sina trädgårdar?" och får hos en av hyresgästerna veta "Jag har sagt till hos kommunen, men de har inte kommit". Att det moderna välfärdssamhället format människor till att tro att någon annan - "kommunen" kunde lika gärna ha uttalats "en högre makt" - ska städa upp efter varje enskild människa som nöjer sig med att kasta ut soporna genom fönstret, är ett sjukdomstecken tydligare än de flesta. Theodore Dalrymple kallar det "en asocial brist på respekt för den allmänna trevnaden".

I samma stund jag lämnar hyresrummet för att åka ett ärende blir jag brutalt påmind om vad som gäller. Väl uppe på övre våningen i dubbeldäckaren slår de unga och högljudda männens musik emot mig. Bussen kommer från förorten norr om Selly Oak och är på väg in mot centrum. Att det är rökning förbjuden struntar dessa unga män och deras hov av flickor i, och från deras medhavda maskiner mullrar gettomusiken, ett intensivt och monotont dunkande med högt vibrerande toner, ilskna som direkta slag mot trumhinnorna, en musik som äter sig in i mig som både fysisk och mental misshandel. I den tortyrlådan kan jag sitta högst några minuter, innan den infantila och provocerande gruppen tvingar mig ner igen. Så ser de flesta bussresor ut i detta landskap. Det är endast i hårfina skillnader mellan de ”musikaliska” uttrycken som  jag förstår att grupptillhörighet här stavas ljudvolym och rytm: i de mest mekaniskt nedbrytande och metronomliknande upprepningarna tycker jag mig också möta de påtagligast apatiska lyssnarna, som om de vaggas till inre frid av ett oljud värre än fabrikernas. I deras ansikten tyckte jag mig se samma apati som hos de inlåsta djuren på Dudleys zoo: egentligen fria att välja sitt liv eller att slå sig ut ur dess förutsättningar, men nermalda i den kollektiva inlåsningens mentala mekanismer, med tomma blickar och utstötande ett slags dialektala läten som ersättning för språk närmade de sig en gemenskap där tillhörighet – förr kallades den vänskap, idag tycks den grunda sig på ett luddigt tal om ”respekt” – och våld tycktes vila på samma tunna hinna av civilisation. Att West Midlands kollektivtrafik alltid varnar för ”Anti Social Behaviour”– med en uppmaning om anmälan med ett sms till angivet telefonnummer, tycks inte helt paradoxalt, även om förfarandet är kongenialt med tidsandans brist på sociala sammanhang, dess atomisering och ansvarslöshet. Blir vi rädda eller upprörda så skickar vi ett sms. 

Detta möte med kollektivtrafiken innebar slutet för de första dygnens vila. Nu skulle de kommande dygnen av brittisk, tumultuarisk verklighet följa mig, in i sömnen och upp ur sängen varje morgon utan nåd. Åtföljda av både små korta och långa piskande regnväder började jag turen ut ur staden, på rundresa i landskapet. Jag hade förväntat mig att se brittisk landsbygd, men förstod ganska snart att av de gamla gruvsamhällena och industristäderna hade nu bildats ett omfattande urbant nätverk, där det ena hakade i det andra och en nykomling omöjligt kunde säga var Birmingham slutade och Dudley, Wolverhampton eller Walsall började, liksom inte heller vilket som bara var en insprängd liten kil av by eller bosättning, och till vilken stad denna kil kunde sägas höra eller inte höra. Bussresorna blev helt enkelt ett sätt att bekanta sig med de vägar som förbinder alla mänskliga bosättningar i Black Country och som därmed också på sätt och vis upphäver skillnaden mellan centrum och periferi, mellan gatan med enbart semi detatched, villagetto eller höghusområde. Allt vilar mot vartannat. 

Men bakom husens fasader, höga eller låga, blottas självklart de livsvillkor som skiljer fattig från rik, nykomling från djupt rotad gruvarbetarättling. Så tydligt som i Black Country får man inte denna historia serverad någonstans i vårt eget land. Det som svensk socialdemokrati så att säga lyckades med i vårt land, i det folkhemsprojekt som skulle osynliggöra varje klyfta men som de senaste fyrtio åren krackelerat alltmer, kan man säga att brittisk totalt misslyckats med. Det var inte, vilket en ytlig historik kan ge vid handen, toryregeringen under Thatcher som lade grunden för de djupa orättvisorna. De fanns där sedan mycket länge och de cementerades ytterligare av Tony Blairs ”New Labour”. Det Thatcher gjort var att dessförinnan förverkliga en omfattande privatiseringsplan, inte olik den som i vårt eget land inneburit en utförsäljning av statlig, kollektiv egendom som telefoni, postväsende och annat som var centralt för det demokratiska folkhemmet. Något folkhem har Storbritannien aldrig varit. De djupa klasskillnaderna har i alla avseenden alltid varit ett av den brittiska nationens kännetecken. 

I West Midlands är sammanhakningen av lokalsamhällena ett resultat av ett misslyckande, som utifrån en förvänd syn på rättvisa antagit att det fattiga området kunde ligga intill det rika utan att någon skulle se vilket som var vad och att alla därför skulle leva lyckliga. Men i Birminghamområdet Solihull vet människor skillnaden. När politikerna beslutat sig för en femton år lång renovering av norra Solihull, så beror det bland annat på den djupa orättvisan. I södra delen har man flest miljonärer i England, utbildningsnivån är hög, och det är inkomsterna också, medan det i norra Solihull är precis tvärtom: flest tonårsmödrar, trångboddhet, stor andel elever som lämnar skolan utan godkända betyg, drogmissbruk, fattigdom, kriminalitet och arbetslöshet. Det råder rentav en stor skillnad i livslängd mellan de två delarna: de välbärgade invånarna lever tio år längre än de fattiga grannarna i norr! Birmingham Post kallar det ”en skandal” som i sig rättfärdigar detta gigantiska förnyelsearbete, som bl.a. kommer att leda till att alla befintliga köpcentra, skolor, daghem och vårdcentraler rivs och ersätts med nya. Drygt 40.000 människor kommer att påverkas, i och med att 8.000 nya bostäder byggs som ersättning för de 1960-talshus som rivs. Utöver de nya kommer 12.500 bostäder att grundligt renoveras. I sådana termer och siffror kan ett gigantiskt misslyckande beskrivas. Det som byggdes i framtidstro, naiv och ytlig, skulle visa sig vara ett kortlivat projekt, där människor for illa och stöttes ut. Att knappt femtio år gamla stadsdelar måste jämnas med marken är facit nog. Jag såg exakt samma sak vid min vistelse i Birmingham 1998, då förorten Castle Vale, ett skräckexempel på gettokultur där droger och våld härskade, helt revs för uppförandet av ett stort område med antingen högst trevåningars hyresrätter eller med klassiska semi detatched-hus. Castle Vale råkade få nytt liv tack vare ett projekt initierat av Margaret Thatcher: House Acting Trust (HAT). 

Ett land är inte bara sina stadsdelar och sina klasskillnader. Landet är också en nation där folket har en gemensam historia, ett gemensamt språk, kulturarv och en kollektiv identitet som möjliggör vardagliga små möten, samtal och överenskommelser till litteratur och annan nedtecknad kultur, avtal och affärer. Det är inte detsamma som att säga att en nation inte får eller kan ha minoriteter. Rakt inte! Den som hävdar det har fastnat i romantiken kring den ”etniska” renheten och faller därför snabbt ner genom falluckan till historiens nationalistiska missgrepp. Men det som utmärker en nation och dess identitet är att den står så trygg i detta, att den med generositet och självklart demokratiskt sinnelag kan hysa både en och flera minoriteter. Det kunde man kalla för verklig mångfald. I vårt eget land kan minoriteter som samer, finnar, judar leva så, också med erkännande av språkliga och andra drag som skiljer från majoritetsbefolkningen men som aldrig tillåter dem eller oss att hamna i ett fientligt förhållande till varandra. Men också en samisktalande människa måste kunna svenska för att fungera som medborgare i den svenska nationen. En jiddischtalande jude – numera en ganska ovanlig människa – har väl aldrig trott annat än att denna svensktalande vardag är en självklarhet. Ingen har i modern tid sett ett jiddisch-getto i Sverige. Men så fort vi kommer in på islam och de muslimska minoriteterna, ser vi att det uppstår en spricka. Hur många islamister ser sig som svenskar eller britter? Hur många förortsbor med arabiskt ursprung och islam som religion betraktar det ens som en självklarhet att lära sig det engelska eller svenska språket? I dagens Midlands ser man överallt att en arabisk identitet håller på att ta över. Butiksskyltar har i lika hög grad som tidningar/paraboler och moskéer arabiskan som sitt huvudspråk, man ignorerar helt det faktum att man lever i ett engelskspråkigt land. (Vilket också får mig att tänka på den nya svenska språklagsutredningen som fastslår att arabiskan är tredje största språk i vårt eget land! SvD 2/4-08). De självmordsbombare som slagit till i London var själv födda och uppvuxna i sådana brittiska förorter. Flera av dem kom från Birmingham. De såg sig inte som britter. De delade varken identitet, språk eller historia med britterna utan betraktade dem de facto som fiender! För radikal islam är religionen identitetsfaktorn som bestämmer allt annat, den står före och över nation, språk och historia. Det är också därför som dess religiösa och politiska särintresse i allt högre grad kan diktera dagspolitiken i Storbritannien, och det menar jag att den gör. Den gör det både ”positivt” och ”negativt”. Låt mig förklara: i ”positiv” mening gör den det så, att landets politiker, journalister och andra opinionsbildare pressas att anpassa sig till dess krav, vilket bland annat leder till inskränkningar i yttrande- och tryckfriheten, i ”negativ” mening så, att den också lyckas flytta fram de egna positionerna (muslimska familjers flickor får varken bada eller gymnastisera med pojkar i skolorna, det anses helt rimligt att gå klädd i burka eller niqab och andra, mer eller mindre täckande slöjor i det offentliga rummet och ett eller annat hedersmord slinker igenom rättsapparaten som olycksfall). Så utvecklas en pendelrörelse vars båda extremer gagnar islam och dess blivande despoter: rädsla och respekt, eftergifter och anpassning, så kan de fyra grundpelarna för denna utveckling beskrivas. 

Den 22 april 2012 skrev Dalrymple en intressant text i Wall Street Journal om ”det motbjudande förråandet av England”. Återigen får vi bekanta oss med en vardaglig busstur i landet:

“För några dagar sedan, vid en fullproppad busshållplats i Nottingham började en fet yngling i trettonårsålderna att kasta mat på en kompis. En del av det var nära att träffa mig och landade på marken precis bredvid och förvandlades till sörja. ’Förlåt mig’ sa jag till ynglingen, ’kan du plocka upp det där?’ ’ Shut the fuck up!’ morrade han ilsket, med en verkligt hatisk grimas i ansiktet.”

Det är just denna attityd som skrämmer mig så i den engelska vardagen. När jag följde de upplopp som skakade landet 2011 tänkte jag på hur lite det behövs för att man själv ska bli ett offer för massans eller rentav pöbelns ohejdbara vrede. Det behöver inte finnas en verklig konflikt när den 13-årige grabbens fräckhet övergår i fysiskt våld. Det räcker med ett förfluget ord eller en feltolkad blick, det räcker med universalursäkten som säger att förövaren ”blivit kränkt” vilken antas både förklara och ursäkta hans beteende.

Dalrymple fortsätter sin berättelse:

” Varje fredag- och lördagkväll kommer polisens kravallbilar till min annars så charmerande lilla landsortstad i Shropshire där, om det nu inte vore för massberusningen som unga människor ägnar sig åt, annars ingen polis hade behövts. För en kort tid sedan kom jag hem alldeles före midnatt, och hittade några hundra meter från min egen dörr en polis som stod bekymrat lutad över en kollapsad, billigt halvklädd kvinna som låg hopsjunken i en hög, medvetslös i sina egna spyor.”

Dalrymple försöker förstå hur det kunnat gå så här illa (och på ett sätt som varje människa i Europa förstås känner igen, från minsta lilla samhälle till de riktigt stora städerna):

”Vad är det som orsakat detta hövlighetens sammanbrott i Storbritannien, som vi ju fortfarande minns som ett hövligt land? Som jag ser det, handlar det om en degraderad version av egalitarismen, som är mångkulturalismens allierade. Också medelklassmänniskor uppför sig nu i allt större utsträckning ohyfsat och på ett brutalt sätt här i landet därför att de tror att de genom att göra så uttrycker sin solidaritet med de sämre ställda i samhället. Härmningen tänker de, är den högsta formen av sympati. Det är förstås en outtalad förolämpning mot många av de fattiga, ty fattigdom och avsaknaden av hyfs är på intet sätt detsamma. Multikulturalismen är skadlig därför att den förnekar att när det handlar om kultur, så finns det en bättre och en sämre, en högre och en lägre - utan bara skillnader. Världens kultur används här i sin antropologiska betydelse, och det innebär att uppförandet i sin helhet inte är biologiskt. Ändå är varje uppförande – som att ligga hopsjunken i en pöl av spyor – en del av en kultur, och eftersom alla kulturer ex hypothesi är lika mycket värda, så har ingen någon rätt att kritisera, än mindre förbjuda, något uppförande. Och om jag måste acceptera din kultur, så måste du acceptera min. Och om du inte gillar det, synd för dig. Tyvärr är det så att den lägsta formen av kultur är den som är enklast att nå, ex hypothesi igen, och då finns det heller inte anledning att försöka nå en högre. Bristen på hyfs i Storbritannien har en militant, ideologisk udd. De ohyfsade britterna är inte ociviliserade av försumlighet, de hatar och förkastar civilisation aktivt.”

När Lars Hedegaard den 22 maj 2012 för nättidningen Sappho intervjuade Theodore Dalrymple framkom det en del viktiga synpunkter som kanske inte framförs så ofta. Han uttrycker förstås sin mycket pessimistiska syn på Storbritanniens utveckling. Han menar inte bara att landet är sjukt i största allmänhet utan också konkret därför att så många av landets medborgare går på sjukpenning. Dalrymple understryker att miljoner unga står utanför arbetsmarknaden, samtidigt som man importerar arbetskraft. Mer än tre miljoner engelsmän är "on the sick", trots att de inte har några hälsoproblem. Hur är det möjligt? Dalrymple säger att det beror på att läkarna hotas och överfalls rent fysiskt om de inte skriver ut sjukintyg. Om man utsätts för det så ger man som läkare upp sin yrkesetik och skriver ut intyg på löpande band. Idag har England fler invalider än omedelbart efter första världskriget.

Dalrymple säger att den nationen, och särskilt den engelska arbetarklassen, upplöses av normlöshet, dåliga och självdestruktiva vanor, moraliskt förfall, grymhet, okunskap och ren dumhet. Men det började inte underifrån! Förruttnelsen började i toppen, hos elite, från vilken den infekterat resten av samhället.

I intervjun säger Dalrymple att det inte finns något europeiskt land där befolkningen uppför sig sämre än i England. Det uttalandet har jag funderat mycket på. Min erfarenhet säger mig, att det man möter av antisocialt uppförande i Black Country är tämligen likt, eller rentav identiskt, med det jag möter i Skåne. Dessutom finns det i alla vardagliga situationer jag befunnit mig i en överväldigande majoritet av engelsmän som uppför sig långt över förväntan. Artighet, vänlighet och hjälpsamhet möter jag överallt. Också många av de asiatiska invandrare man kommer i kontakt med – oftast i små butiker eller tidningskiosker – har tagit till sig detta beteende. Det kan gälla allt från att oombedda börja ge råd om vad man som besökare bör se i Birmingham, eller att hjälpa mig med en tung resväska, utan att jag andats en stavelse av ett sådant behov. Jag tvivlar förstås inte på att Dalrymples erfarenhet är så mycket större och djupare. Men bilden är inte entydig. 

Väldigt intressant blir det när han berättar om sin far, född 1909 i ett arbetarklasskvarter, men som ändå fick en bra skolundervisning. Bor man däremot i ett fattigt område idag, säger Dalrymple, så lär man sig i princip ingenting, så om man inte blir fotbollsspelare, förblir man hängande på samhällets botten. Det är den situationen som dagens vita brittiska arbetarklass har att finna sig i. Han säger också, att England vid tiden för hans fars skolgång var ett klassamhälle och att det kanske bara var fem procent av eleverna som hade fullt utbyte av skolgången, men de blev å andra sidan ledare och förbilder för andra, och det bevisade att social mobilitet var en verklig möjlighet. Den tiden är förbi.

Lars Hedegaard hänvisar till en artikel som Dalrymple publicerat i New English Review, där han hävdar att England idag leds av en ny nomenklatura, vilken bäst kan beskrivas som en kast, och att landet gått från att vara ett klass- till att bli ett kastsamhälle. Dalrymple förklarar vad han menar, nämligen att ett klassamhälle har kvar möjligheten till social mobilitet. Ett kastsamhälle ger inte den möjligheten. Om man lever på samhällets botten så får man stanna där, man hyser inte minsta hopp, och då uppför man sig därefter. Och det är mycket möjligt att eliten föredrar ett samhället där social mobilitet är utesluten.

Ur min bok Black Country - resor och läsningar i Engelska West Midlands. Bilderna ovan är tagna av Thomas Nydahl.

---

Saarikoski visste att han skulle stämplas...

Pekka Tarkka: Pentii Saarikoski, II, åren 1966-1983 (Översättning av Mårten Westö, Söderströms/Atlantis, 2004)

”Alldeles onödigt
när jag ändå
tänker dricka
hela flaskan
alldeles onödigt
smaka först”

Paavo Haavikko, I världen, 1974

Att läsa böcker av eller om Pentti Saarikoski är att gå i närkamp med sig själv. Man måste öppet, naket och självrannsakande närma sig skrivandets och levandets ”problematik” (eller ska jag kalla det ”aktivitet”?). Därför är det också en nattlig syssla. Måste så vara. I nattens tystnad och ensamhet – bara tidningsbudet kommer framåt småtimmarna och det smäller i brevlådelocket, annars är det helt tyst – kan jag koncentrera mig på det som är både människan och verket. Saarikoski inbjuder säkert till långtgående analyser av människan, på bekostnad av verket. Men så blir det inte hos Tarkka, hans biografi över Saarikoski är en genuin levnadsteckning av klassiskt anglosaxiskt ”Life and Letter” - slag. Där pekar livet in i litteraturen och därifrån igen mot livet. Alltså en närkamp, både en spegelbild och en insikt.

Under de senaste tio åren har jag levt i ett intensivt brevsamtal med en kvinnlig poet. Som svenskspråkig poet med finlandssvensk arbetarklassbakgrund har hon givit mig en större förståelse för hur den finlandssvenska litteraturen ser ut, vilka dess villkor varit efter andra världskriget och hur växelspelet mellan det finska och det finlandssvenska utvecklats, komplicerats och hur de till dels stått i motsättning till varandra. Jag har inte minst förstått hur klassmässiga faktorer spelat in.

Hur klass har varit en väsentlig faktor för det skrivna. Hur finsk arbetarklass stått i motsättning till finlandssvensk medel- eller överklass. Denna kunskap har i hög grad påverkat min läsning, inte minst min läsning av Helsingfors-borgerskapets litteratur som förblivit ljum och avvaktande. Det var också av den kvinnliga poeten jag för några år sedan fick en samlingsvolym dikter av Paavo Haavikko i Bo Carpelans tolkningar.

I läsningen av Saarikoski, vilket pågått åtminstone tio år längre än brevväxlingen, har jag ibland stött på Haavikkos namn. Mest som en legend, poet och förläggare, som sedan debuten 1951 vuxit och vuxit, för att i mitten av 1990-talet i en recension omtalas som ”kejsare i republiken”.

I Tarkkas bok finns Haavikko med längs färdvägen, som kollega och trätobroder till Saarikoski, som vinälskare och som nykterist. Men också och kanske framför allt som förläggare. Jag kikar på en sen dikt av honom och tänker att den kunde gälla för Saarikoski också: ”Vinet skriver bättre än jag sannerligen/ i flaskan bor en vild ande/ se/ där på hyllan står en rad böcker, stora namn/ som den har skapat” (ur Vin, skrift, 1976). Detta är också ett slags insikt jag fått av min brevvän. Men det är också en insikt som fördjupats av Tarkka: att alkoholismen och dikten här varit två sammanvävda komponenter. Just därför blir insikten en spegelbild: att läsa Saarikoski och Tarkka om honom är att försöka förstå, utifrån den spegelbild som framträder, hur det egna lovet präglats av ångest och flykt, bedövning, förnyad ångest, skrivandet som en ständigt pågående självläkning och ett pansar mot alla banalitetens angrepp. Drogen alkohol har funnits med i diktarens liv så länge att det ter sig omöjligt att blicka bakåt. Därmed har alkoholen också varit tragedi och inspiration i lika hög grad. Hämsko och drivkraft. Och där den inte slagit ihjäl diktaren har den gjort honom eller henne bättre, starkare.

Gång på gång under läsningen ser jag hur Saarikoski går ner sig mot döden. Han säger att livet inte ”får vara ett självändamål”. Han dör hellre ung och med känslan av att ha fullgjort ett gott dagsverke, än lever ett tomt och långt liv. Det kan se ut som ett förnuftigt resonemang men är samtidigt en försvarsmekanism. Läkarnas diagnoser var entydiga: om du fortsätter att dricka som nu kommer du inte att bli gammal. Istället för att slås ned av att halva levern bestod av skadade celler, gladde han sig åt att den andra halvan tycktes oskadd.

Och därmed är det sagt, att det är omöjligt att skriva om hans författarskap och översättargärning om man inte har med alkoholismen som bakgrund. Den både påverkade dikten och påverkades av den. Saarikoski var själv sent i livet mycket medveten om att vinet försämrade hans tankeverksamhet, gav upphov till idétorka och omfattande tecken på trötthet, leda och tomhet. Tarkka karaktäriserar hans alkoholism som ett ”programmatiskt supande”, vilken hade varit som värst under åren 1966-68 då en tredjedel av levern skadats.

Men allt det andra, det som inte är alkohol, är lika mångfacetterat och motsägelsefullt som den tid han levde i. Han var kommunist men insåg att det samhällssystem som härskade i Sovjetunionen och dess lydstater, framför allt utmärktes av förtryck och nöd. Han satte sitt hopp till Mao och den kinesiska revolutionen, och därmed var han lik de flesta vänstermänniskor i vårt eget land, med den väsentliga skillnaden att det finska kommunistpartiet var ännu mer sovjettroget än det svenska, och att det inte tolererade revisionistiska strömningar i sina led. En marxist-leninistisk rörelse som den svenska (SKP m.fl.) kunde han aldrig hitta i Finland. Hans kommunism utvecklades i allt högre grad till ett slags trohet mot grundläggande humanistiska och kristna ideal. Med tanke på hur begreppet kommunism alltmer utvecklades till att endast vara en beteckning på en totalitär idétradition – där hammaren och skäran blev emblem lika avskyvärda som hakkorset – är det tveksamt om han själv skulle ha insisterat på att kalla sig kommunist. Hans individualism skulle oavsett det aldrig har fungerat i en kollektivistisk rörelse, och hans ungdoms kommunistiska politikerdrömmar var säkert sedan länge skrotade.

Eller som Tarkka uttrycker det: ”Saarikoski visste att han skulle stämplas som individualist och dissident, men han ville inte ta emot några råd eller bestämmelser från partiets sida. Det båtade föga att tala om arbetarnas och författarnas gemensamma klassituation, en partistyrd litteratur kunde bara vara skräp”. Och när Saarikoski i en polemisk dikt, riktad till Rauno Setälä (en av partiets stalinister), rannsakade sig själv kunde han konstatera: ”Solen och ljuset har jag/skådat på fel sätt”. Därmed formulerade han en insikt om att partiet skulle kräva lydnad av honom. Saarikoski insåg också att ett parti med företrädare som Setälä vid makten skulle ha tvingat honom att fly landet. Det var ju ett faktum att författare som han själv fängslats eller avrättats i den kommuniststyrda staterna. Den partiavdelning som han tillhörde på Brändö i början av 1970-talet höll möten som enligt Tarkka ”påminde lite om församlingens husförhör”.

När Saarikoski fick en ny partibok 1973 förundrades han över det, eftersom han inte längre visste ”om jag är kommunist eller fågel”. Han lämnade partiet på det tysta sättet, genom att sluta betala medlemsavgiften. Om en gång Lenin och Stalin hade varit hans stora förebilder kom en annan gammal bekant att alltmer tränga sig på, nämligen människan Jesus. Saarikoskis bror var präst, men själv ansåg han sig inte behöva kyrkan, och kyrkan inte honom. Någon gudstro hade han aldrig haft. Men hos revolutionären och det alltmer miljöengagerade Saarikoski fanns Jesus med som förebild.

Samma år som Saarikoski skulle komma att dö, ”dök ungdomsårens följeslagare Jesus upp vid hans sida” skriver Tarkka. Saarikoski var en i grunden religiös människa ”som aldrig fann sin religion”.

När polska arbetare skjuts till döds i samband med införandet av krigslagarna och fackföreningsrörelsen Solidaritet ska krossas skriver Saarikoski: ”Lenins arvtagare har våldtagit även språket till den grad att ingen hederlig människa längre törs kalla sig socialist, än mindre kommunist”. Redan då och ändå för sent menade han att Sovjetsystemet var dömt att gå under, eftersom landets ekonomi och politiska system skulle haverera. ”Det enda som återstod av socialismen var tomma dogmer” konstaterar Tarkka.

I takt med att alkoholen bröt ned Saarikoski fick han allt svårare att skriva poesi. Hans prosa och översättningar karaktäriseras rentav som en flykt från poesin. Första boken i den trilogi som skulle bli Thiarnia (Dansgolvet på berget 1977, Spela upp till dans 1982 och Den dunkles danser 1984) skrev han med lätthet, de två kommande med stora tvivel och med uppbådande av alla sina mentala krafter. Prosan kunde han däremot arbeta med utan att få de inspirerande ingivelser som poesin krävde. Och översättandet var ett nära nog fysiskt arbete, att jämföra med att hugga ved eller gräva upp trädgårdslandet (vilket var projekt som han oftast misslyckades med, hans lättja förbjöd honom att fullborda dem, yxan och spaden blev mest stående vid ett oavslutat arbete.

Mia Berner säger någonstans att han skrev om dessa saker i sina böcker just för att han inte klarade av dem i verkligheten). Prosaböckerna Vid Europas rand, Angeläget eller ej och Dagarna i Kerlin (som alla kom ut postumt i Sverige) övertygar som genreöverskridande prosa, här ryms allt från det lilla kvicka infallet till reseskildringens och jag-berättelsens mer essäistiska former (”…vill stjälpa ut hela sitt jag på papperet”, skrev Karl-Erik Lagerlöf, och om Vid Europas rand skrev Saarikoski själv: ”Jag avbildar inte det som händer omkring mig, utan det som händer i min hjärna”). I centrum för dem står ett jag, det är med hans ögon och ord läsaren lär känna världen. Vardagsmänniskan Saarikoski blir där också synlig på ett sätt som ingen utomstående kan uppnå, hans nakenhet och självrannsakan är mycket stark.

Översättningsarbetena kräver sitt eget kapitel och Tarkka redogör mycket ingående för dem. Han visar på aspekter hos dem som är mycket överraskande. Slarv och lättja tycks ha präglat framför allt den finska utgåvan av Odyssén. Han tycks ha tagit på sig uppgifter som var övermäktiga för honom. Han hade varken krafter eller kunskaper nog.

Därmed kunde han tillåta sig att vara lättsinnig och t.ex. stryka hela avsnitt ur Odyssén och säga att de enligt en källa, Victor Bérards franska utgåva, ändå räknas som ”ohomeriska”! Men enligt Tarkka förhöll det sig så att Saarikoski tidigt insåg sin ”bristfälliga beläsenhet” och att strykningarna kom sig av ”pur bekvämlighet och lättja”. Däremot menar Tarkka att den text som föreligger på finska, om man bortser från strykningarna, ”kulturellt och språkligt” är ett ”utmärkt arbete” och ”den språkliga klangfullheten i hans fritt rytmiserade prosaframställning är både njutbar och skickligt utförd”.

Alla översättningsuppdragen gjorde det också möjligt för honom att få ut förskott från förlaget. Hans skuld var ansenlig och när han vistades i Paris tillsammans med hustrun Mia Berner och beskedet om att John Lennon mördats nådde honom, gick de tillsammans runt i stadens skivbutiker och skrev av sångtexter, som snabbt översattes till finska och gavs ut som en minnesbok. Fansen lär ha blivit bestörta över att se Lennons subtila och lekande texter förvandlade till dålig finska, och sonen Juri klagade på boken och tyckte att pappa ”kunde ha skärpt sig”, men Pentti försvarade sig med att Lennon själv hade skrivit ”när han var hög”. Saarikoski hade själv inga höga tankar om Lennon, men med lite vin att dricka fick han jobbet gjort och pengar sändes till honom i Paris.

Hans översättningar sträckte sig både tids- och genremässigt över ett brett register: från Homeros till Joyce, från Herakleitos till Gunnar Ekelöf och Göran Sonnevi, från bibelberättelser till Werner Aspenström.

Idag är det mer regel än undantag att framgångsrika författare syns i offentligheten. Varje tv-soffa har besök av dem. Varje veckotidning skriver om deras privatliv. I Sverige finns det en handfull sådana ”personligheter” och vi kan se dem som reklampelare för klädbutiker och som experter på ditt och datt i tv. Ett förlagskontrakt tycks idag automatiskt medföra att författaren ska resa landet runt för att sälja inte bara boken utan också sin person. Saarikoski var tidigt ute med att etablera just detta slags mediala bild av sig själv. Hans upptåg och spektakel nådde betydligt fler människor än hans böcker. Han fanns i damtidningar, han filmades och fotograferades i alla tänkbara situationer.

När storhetsvansinnet under de värsta drinkarperioderna drabbade honom, föreställde han sig att han skulle bli Finlands näste president. Han kunde inte leva med att inte alltid få se sig själv på bild. Offentligheten bekräftade hans existens. Utan den kom tvivlen. Sin ryktbarhet uppnådde han inte minst med alla sina kvinnoaffärer, som pendlade mellan korta nattliga bekantskaper till regelrätta förälskelser och äktenskap. Han talade ibland om att han behövde en ny kvinna varje gång han skulle skriva en ny bok.

Kvinnan fungerade då som hans musa och för det ändamålet kunde inte en gammal bekant fungera. Ändå kunde han själv förundras över att så många attraherades av honom: ”Jag är ju en tråkig människa, tystlåten och dålig på att lyssna till andras bekymmer, och som älskare på sin höjd medelmåttig”. Han värjde sig mot tanken på att någon skulle ha beskrivit honom som förälskad. ”Mitt liv är fiktion, ren och skär fiktion!”. Så den kärleksförklaring han givit många kvinnor var mer en beståndsdel i en diktad värld, än en verklig kärlek: ”Jag har aldrig älskat någon” sa han.

Ur min bok Stormar och vilopunkter.

Okänd överföring

Vem har idag gjort en överföring på 300:- till mitt konto utan att ange namn? Jag behöver veta vem du är och för vad du betalar. Tack på förhand! Thomas

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

Den nya volymen, Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag.  Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Det finns en sådan konsekvens i detta författarskap. Det är kompromisslöst i den meningen att det i varje genre berättar vad en jude i 1900-talets Europa fick utstå, och hur denna judiskhet också nu, en bit in på 2000-talet, åter konfronteras med hatet. Det finns olika grader i helvetet och frågan är om inte Ungern idag är en nation som anstränger sig, målmedvetet och oupphörligen, för att inta tätplatsen, genom att väcka till liv spökena från det förflutna, de marscherande männen som i sin längtan efter ungersk renhet ibland glömmer bort att de själva kan bära den fruktade genen.

Det är ju denna cirkus Kertész saknar förmåga att leva i. Vem hade orkat? Inte ens när han 2002 fick sitt Nobelpris kunde han gömma sig för attackerna. Han är ju i renhetsivrarnas smak inte ”en äkta ungrare”. I en intervju gjord av Florence Noiville i Le Monde, som publicerades översatt av Jan Stolpe i Expressen kommenterar han saken så här:

”Tänk på det våld som utlöstes när jag fick Nobelpriset. Man kritiserade mig för att vara den enda ungerska Nobelpristagaren samtidigt som jag inte hyllade ’ungerskheten’. Efter En annan angrep man mig för den mörka bild jag gav av landet. Man undrade rentav om jag verkligen var en riktig ungersk författare… I övrigt är hatkulturen sådan att det är mycket svårt att berätta för dessa vänner att jag också talar med folk som står till vänster.”

Detta är ett tema som tungt präglar den nya boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

Också när man vet att Imre Kertész idag är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.

Bokhögar på matbordet, i lådor och vaddkuvert

Ankommen. Mitt i stormen anlände lastbilen igår. Chauffören höll på att flyga med dörren ut i landskapet. Han svor en ramsa och sedan hjälptes vi åt att lasta av pallen. När jag öppnade plastemballaget runt lådorna började både papp och plast flyga utmed bygatan. Jag satt hela eftermiddagen och packade böcker och fram emot kvällen skickade jag iväg några buntar, som bör anlända till mottagarna på måndag.

Halvfärdig är processen. Nu återstår det som ska signeras, till familj och kollegor. Det tar sin tid och jag tänkte använda lördagen till det.

Eftersom jag är barnsligt förtjust i bokhögar kan jag inte motstå frestelsen att lägga ut dessa bilder. Boken blev vacker. Bra tryck, fin färgåtergivning på omslaget. Jag är med andra ord nöjd. Och läsarna får, helt oplanerat och ganska förvånansvärt, en bok före julhelgen.

Någon som är intresserad av boken? Följ översta rutan i högerspalten, så finner du information om hur du ska gå tillväga.

Huka, vila, vänta - och julförbereda

Foto: A.N.

Natten ett hukande under stormen. I Danmark orkanstyrka i vindstötarna. Regn som piskar mot de svarta rutorna.

Under fredagsförmiddagen kommer lastbilen med en pall böcker från Lettland. Ja, det är min nya bok. Packandet kommer att ske under lördagen. I början av nästa vecka börjar utskicket. Först till er som förhandsbeställt och betalt. Sedan till övriga, nytillkomna beställare som betalt (ni som beställt men inte överfört några pengar får vänta). I vanlig ordning går det ut ett antal böcker som friexemplar till kollegor och nära vänner, liksom familjen förstås. Men jag skickar inte ut ett enda recensionsexemplar. Inte heller till Bibliotekstjänst. Jag har sedan ett par år lärt mig läxan allt bättre. Mina läsare återkommer vid varje ny bokutgivning. Det räcker länge för mig. Ja, det är just det som motiverar och driver mig.

Under söndagen tar jag första barnbarnstrippen med lite små julklappar. De får förstås inte öppnas förrän på julafton. Innan dess ska jag ha gjort två likadana tripper till, så har alla sina små paket med tomtar på. Plötsligt slår mig tanken: får man lov att ha tomtemotiv på omslagspappret? Får man lov att ha änglar hängande i granen? Är Bachs juloratorium fortfarande tillåtet? Vilka straff är det på risgrötsförtäring? Jag tar chansen och undervisar mina barnbarn om svunna tiders traditioner och hoppas att de för dem vidare, om så det ska ske i lönndom.

Oddasat, suovas och skrivandet

Sedan några år tillbaka har jag funderat på att göra en seriös granskning av de värderingar och ståndpunkter som ligger till grund för det samnordiska, samiska tv-nyhetsprogrammet Oddasat. Det har hittills inte blivit av. Jag ser både det och de finska nyheterna Uutiset, varje vardag från klockan 17.30. Det är ett bra sätt att hålla sig orienterad om vad som sker i dessa två minoriteter.

Andra projekt har kommit emellan. Böcker som skulle skrivas. Böcker som alltjämt är oskrivna. Men en dag ska jag sätta mig vid tv:n och följa programmet dag för dag, anteckna och systematisera.

Och som vore det trolldom fick jag igår kulinariskt besök från just Sameland. A. hade varit där långt uppe i norra Norrland och med sig hem i bagaget hade hon rökt renkött och ett recept: Suovas. Det var en fantastisk rätt med ganska lätta förberedelser. Renköttet stekt med färska kantareller och sedan allt som skulle uppväga sältan i det mjuka tunnbrödet: de rårörda lingonen, hjortronsylten, salladen och det andra.

Det var premiär för mig, men jag ska inte glömma den fina smaken. Det klagas väldeliga i Oddasat. Det mesta tycks i de samiska samhällena i Norge, Sverige och Finland lida av än det ena, än det andra. Man har för lite pengar eller fel slags pengar, sametingen fattar fel beslut eller inga beslut alls, man har för många eller för få renar, man kan inte räknas som same om man inte kan språket tillräckligt, man ropar på dagis och skolor som det inte ens finns samisktalande barn till… och så vidare. Jag lär återkomma, oavsett om det blir mer suovas på bordet.

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK

SOLITÄR I NYSPRÅKETS TID. NY TANKEBOK

Vi lever i en tid då medier och myndigheter ljuger ikapp. Vid sidan av den öppna lögnen använder de sig också av ett nyspråk som både förvirrar och förvrider. Svart blir vitt, falskt blir sant.

Hur kan man försvara friheten och oberoendet i en sådan tid? Hur kan man ens tala sanning när omgivningens världsbild byggs på lögner och nyspråk?

I nya boken reflekterar jag kring detta. Boken ingår i en tradition som kallas tankebok just för att den fäster tankarna och reflektionerna på papper. Jag har tidigare publicerat sådana tankeböcker, som Förensligandet, Den tysta zonen och Inre frihet.

Nya boken Solitär i nyspråkets tid tar dock steget vidare in i det som inte bara har med individen att göra, över till filosofins, politikens och de kollektiva processernas betydelse. I dagens Sverige, allt mer likt ett STASI-inspirerat kontrollsamhälle, blir avvikande, kritiska och alternativa tankar för varje dag alltmer hånade, stämplade och förföljda. Därför är min bok också ett försvar för den enskilda människans rätt att kritiskt betrakta sin samtid, dess maktsystem och repression.

I bokens förord skriver poeten Urban Andersson:

I samma takt som förflackningen av svenska medier accelererar blir behovet av alternativ allt större. Många av oss vet att man numera kan hitta detta goda till och med i bloggar. Det var den vägen jag själv tog till Thomas Nydahls värld och där fann en människa som inte bara skrev om existentiella frågor utan också vältänkt och välformulerat presenterade nyutkommen litteratur (inte minst sådan som ofta försvinner i dagstidningarnas hantering). Dessutom mötte jag rösten hos en man som uppenbarligen levde med ett slags främlingskap jag kunde känna igen hos mig själv, inför företeelser i tiden och vårt eget land: konsumismen, krackelerande välfärdssystem, den kvävande konsensuskulturen i medierna, tron att ”människor kan bygga ett liv på socialbidrag” och oron för det Hans Magnus Enzensberger kallat ett lågintensivt inbördeskrig.

Vidare skriver Andersson:

Thomas Nydahl har i decennier rest vida omkring och berättat om sina resor i böcker och reportage – från Europa, Israel, Mellanöstern och Nordafrika. Numera säger han sig tycka om ordet ”hemmavid” och redogör för alla de vardagens nödvändiga rutiner som måste finnas för att man ska stå ut med sig själv. Dit hör alldeles självklart en beskrivning av hur man sätter en surdeg, matar och vårdar den som ett barn innan det blir dags för brödbaket, undret ”som ger bröd resten av vintern”. Ändå: ”Det finns ingenstans där jag kan gömma mig längre”, skriver han. Det är nödvändigt att säga ifrån inför förtryck och orättvisor, även om alla i hans omgivning säger att han kränker en annan kultur: ”Skulle jag tiga när jag ser hur man skär sönder små flickors sköten? Skulle jag tiga inför Indiens brudbrännare? Skulle jag tiga när jag ser filmer från Afrikas horn, där vuxna män stenar en tonårsflicka till döds?”

Bokens pris är 250:- inklusive frakt. Beställ med ett mail till thomas.nydahl@gmail.com så får du vidare anvisningar sända till dig. Boken blir 198 sidor, tryckt på papper av hög kvalitet och linnetrådsbunden. Formatet är 125 x 200, alltså ett vackert stående format. Beräknad leverans: vecka 51.