Ensam, solitär, borta med vinden

 En bild som den här kommer aldrig mer att tas. Fotografen är min i 33 år älskade Astrid. Nu går vi skilda vägar. Jag har en enrummare i sikte. Första oktober ska flyttlasset - det lilla! - gå till nya adressen. 

Jag har alltid hyllat det solitära livet. Äntligen ensam hette den bok jag gav ut 1987 på Janus förlag. Det är en grundtanke jag levt efter sedan dess. Äktenskapet har inte stått i vägen, kanske rent av tvärtom. Men som sagt, några sittningar vid havet blir det inte mer. Och ändå är det inte det solitära livet som väntar, utan kanske mer och i hög grad det rent ensamma.

Ur Äntligen ensam:

 

"Hettan nästan plågsam idag. Söker skugga. Varje träd och markis, varje vindil från floden blir välsignelser (...) Ett glas mineralvatten med isbitar och citron gör allt så mycket lättare ."

 

Ja, så kunde det låta i min bok. Det är fyrtio år sedan!