lördag 21 mars 2026

Lennart Sjögrens Det röda äpplet och andra för helgläsning

 
  

Oavsett plats – sjukhus eller äldreboende – talar människorna i Lennart Sjögrens bok utifrån en lång livserfarenhet. De trevar efter orden och minnena. 

 

”Det  är som om jag förlorat själva huvudet

det är ingen reda med något

ibland kör det helt ihop”

 

Personalen, ”dom”, kommer med blöjor, de tvättar och ”lägger till rätta”. Vad tjänar det till att höra hur någon mår? 

 

Jag läser boken i krigstid. Kriget rasar. Jag krossas mentalt av att se och höra kriget. ”Det är ingen reda med något”. Inte ens lunchen smakade. Jag måste sova bort det. Men när jag lägger mig är det omöjligt. Läser istället.

 

Det röda äpplet blir en livssymbol, ”hur det en gång glödde/ hur det en gång smakade”. Bortom det friska, kanske unga livet, förlorat det sin smak, blir kanske ett minne i bästa fall, ”den gången hon vidrörde hans hand/ och frågade om äpplet.”

 

Hos Lennart Sjögren ser vi en gammal hand, vi ser liggsår och slutna läppar. Hudfårorna har sin skönhet, ”Ådernätet så nära, så nära under/fläckarna, den trånga nageln”. 

 

Matematikläraren som nu inte ens kan redogöra för sig själv tänker att han kom dit han är, för att dö.

 

När jag läser Lennart Sjögrens bok, om och om igen, är det krig i Europa. Det finns en stor tröst hos honom. Ingen människa kommer undan människolivet och människodöden.

 

Människor av aska

sitter på bänkar av aska

runtom är vintern stark

 

de talar om framtiden.

 

(Ur De andra trädgårdarna)

 

Med samma direkthet och illusionslöshet som i många tidigare samlingar vänder sig Lennart Sjögren i De andra trädgårdarna (Bonniers) till läsaren utan att ens för en sekund invagga henne i falskt förtroende. Hos Sjögren är människorna och djuren för alltid inlemmade i det cykliska förlopp som kallas livet.

 

Nu är det sent på jorden. Varje levande människa vet det. Och om inte annat så känner hon det. Vår epok präglas av de verkligt stora hoten. De kunde kallas fanatism, totalitarism eller annat som kan presenteras som en ism. Men de kunde också kallas civilisation! Märkligt nog har människan byggt sig en civilisation som hotar själva livet och dess förutsättningar. Mot ismerna söker Sjögren tröst i ”läran om det icke mätbara”.

 

Lennart Sjögren har i sitt författarskap i många år – han debuterade 1958! – utforskat detta skeende. Hans mikroperspektiv har gett oss vibrerande, nakna porträtt av våra djurvänner. Vi har mött råttorna. Vi har mött fåglarna. Kanske har några av oss lärt sig se på dem med sjögrenska ögon, med inlevelse parallellt med en insikt om villkoren. Vi har mött så många andra djur. Men vi har inte minst mött människorna, de ensamma och strävsamma. Från sin öländska horisont har han skådat ut över oss och berättat om hur livsvillkoren kan se ut långt från de konsumistiska centra som kallas städer. Ändå har han i en hel diktsamling stått på Stockholms central i samma avsikt.

 

I denna bok möter vi förstås döden. Det gör vi ofta hos Lennart Sjögren. Här möter vi den i de andra trädgårdarna, de övergivna och i glömska vilande efter att människohänder rört vid dem. Här kommer de döda på snabbvisit och de övermogna äpplena har sedan länge fallit mot marken.

 

En älskares hand sträcker sig mot den döende, och ingen levande vet att det sker, blott hon som dött från slangarna och maskinerna hon varit kopplad till.

 

Döden är i denna diktning både konkret och symbolisk. Den tycks, säger Sjögren, ha ett flamgrönt ljus just före stormen över vattnet.

 

Som en av dikterna i bokens tredje avdelning uttrycker situationen vill jag avrunda:

 

Skelettskarpa av hunger kommer rovdjuren fram

ur vinterns skogar

finner de inget att äta

virar kölden runt dem sin död.

 

När våren och sommaren är förbi

ropar svampplockarna förtjusta:

Hur vackra är de inte skeletten.

 

#

 

I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgängligheten

 

Lennart Sjögrens bok Den stora munnen är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen. 

 

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

 

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare.

Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

 

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”

 

"Hot om att utplåna Israel "

 

En av veteranerna på Kibbutz Masaryk visar mig odlingarna på de torrlagda träskmarkerna. Det är i norra Israel, se här.

 

*** 

 

”När allt man har är en hammare”, som ett välkänt ordspråk säger, ”ser varje problem ut som en spik”. Israel har utan tvekan en kraftfull hammare. Kan det vara så att landet har vant sig vid att lösa alla sina problem med den? Tidigare använde Israel många olika former av makt för att stärka sin säkerhet och sin internationella ställning. Diplomater var engagerade i att skapa komplexa allianser, dess mjuka makt omfattade enastående prestationer inom kultur, konst, jordbruk, vetenskap och teknologi, och regeringar var beredda att delta i fredsförhandlingar och överväga kompromisser.

 

Hamasmassakern den 7 oktober och Irans ihärdighet i att kombinera kärnvapenambitioner med hot om att utplåna Israel från jordens yta förändrade allt detta. Den israeliska utrikestjänsten har marginaliserats; landets konstnärer och forskare bojkottas runt om i världen, och dess fiender sprängs i bitar i stället för att bjudas in till ceremonier på Vita husets gräsmatta. Med tanke på att många av Israels fiender är hänsynslösa mördare är detta knappast förvånande. Den som ser något värde i människoliv bör inte fälla tårar över personer som Hassan Nasrallah, Yahya Sinwar och Ali Khamenei."

 

David Stavrou,  Svenskan 20/3-2026

https://www.svd.se/a/pBPamj/israel-maste-alltid-ha-svardet-redo

 

 

 

 

 


fredag 20 mars 2026

PER-OLOV LUNDGREN (1952-2026) NÅGRA MINNESORD

Gänget samlat på Stortorget i Malmö. Längst till höger Per-Olov. Längst till vänster jag, i mitten Alf och nedre raden Bo och Stefan. 


När jag såg Per-Olov på nätet kom några saker omedelbart upp. Lorensborg i Malmö! med utropstecken var det första. Det andra var grundskolans gemenskap. Det tredje var huset på Jöns Filsgatan på Gamla Väster!

 

Pappa hade sparat och när jag var fem år 1957, drog vi flyttlasset från Sevedsplan. Den första julen på Lorensborg minns jag för det formidabla julgranskrig som efter helgen utbröt mellan gårdarna.

 

Men det var en annan handling som blev mest minnesvärd några år senare då Per-Olov började gå på olika apotek och inhandla vad som behövdes till minimala men nog så effektiva smällare. Placerade på cyklarnas pakethållare kunde de låta rejält.

 

Per-Olovs barn- och ungdomshem var en mötesplats för oss andra i gänget. Särskilt minns jag Bo, Alf och Stefan. Föräldrarna var iväg i sommarstugan och vi kunde fritt använda lägenheten. På den tiden rökte vi och jag minns än idag den stora skammen då jag orsakade ett stort hål i det fina matbordet i vardagsrummet.

 

I fikarummet på Nya Teatern, i en paus under pjäsens gång.

Senare minnen är från tiden som scenarbetare på Nya Teatern (den som heter Nöjesteatern nu) där vi från fikarummet såg rakt ut i Folkets Park. Vi arbetade där från och till de tidiga 70-talsåren.

 

Vi bodde i olika konstellationer i det vackra, röda tegelhuset på Jöns Filsgatan 18. I källaren låg ett tryckeri. På första våningen bodde Claes och jag. Kallt vatten, mycket kallt. Ingen dusch och ingen toa i lägenheten. Det fanns en under trappstegen. Den skurade jag väldigt många gånger under vår tid där.

 

Ovanpå oss, på andra våningen, bodde Per-Olov och någon flickvän. När de flyttade fick Claes och jag ta över deras trerummare.

 

Mycket hann vi uträtta tillsammans.En promenad förbi Drottningtorget en lördag skulle bli mindre rolig för oss. Då hamnade vi i bokhandeln Röda stjärnan och kom snabbt att bli en del av den sortens vänster. Vi lämnade förstås, mer eller mindre fort.

 

I lågstadiet på Lorensborgsskolan. Per-Olov längst till vänster, jag längst till höger.

Jag har noterat att Per-Olov var en baddare på att laga mat. Tror inte jag överdriver när jag säger att vi alla lade grunder för våra kulinariska utflykter i köken med gasspisar. Jag minns fortfarande de stora grytor och soppor vi gjorde. Med knappa inkomster och en gammaldags handlare på hörnet kunde vi trolla i köket.

 

Vi fick dessutom köpa backar öl på flaska av honom, och vänta med betalningen tills lönen kom.

 

Hur och när umgänget med Per-Olov klingade av minns jag inte, men att jag kom att minnas honom som en god och generös vän är jag säker på.

 

Tack för allt vi delade från barndoms- och ungdomsåren och de första åren i egna bostäder på Gamla väster. Tack Per-Olov!

 

(Idag begravs Per-Olov i Lund) 

 

Per-Olovs familj uppmanar till att skänka en slant till SOS Barnbyar:

 


 


torsdag 19 mars 2026

Ulf Irheden & Robin Gullbrandsson: Landet bortom skogen. Det okända Transsylvanien (perenn)

 

Det finns böcker och det finns böcker. Mycket är försumligt. Annat är inte bara angeläget och läsvärt utan också i ett större sammanhang viktigt och bildande.

 

Hässleholmsförlaget perenn som Per Nilsson ligger bakom sedan drygt 25 år, står för utgivningen av böcker av det sistnämnda slaget. Den nya boken är omfångsrik och det fantastiska bildmaterialet (i färg) höjer förstås känslan av ämnets vikt.

 

Transsylvanien alltså. Lätt att fastna i stereotyper, tänka Dracula och tro att det är en sanning, om än i själva verket en romanfigur snickrad av Bram Stoker (1897). Ulf Irheden & Robin Gullbrandssons bok Landet bortom skogen är ett exempel på vilken rik och mångsidig kultur Transsylvanien uppvisar. Många nationaliteter och traditioner lever där parallellt. Redan den som googlar får en rejäl lektion!

 


Men nu läser vi alltså Ulf Irheden & Robin Gullbrandssons bok.

 

Boken är uppdelad i fyra avdelningar. Den inledande, Historien, har underrubriken Tvåtusen år i Transsylvanien, och har skrivits av Ulf Irheden. Del två, Kulturen har underrubriken Sachsarnas arv och är båda författarnas verk. Del tre, Kyrkoborgarnas landskap är Gullbrandssons och har underrubriken Strövtåg bland byar i södra Transsylvanien. Den avslutande fjärde delen har rubriken Möten och underrubriken De som blev kvar, de som reste och de som återvände. Epilogen handlar om hur man hanterar det historiska arvets tyngd.

 

Om jag citerade varje kapitel i dessa avdelningar skulle bokens rikedom direkt framträda.

 

Transsylvaniens många olika folk, huvudsakligen ungrare, rumäner, sachsare och romer, med självklarhet en mångfald av språk och identiteter, får i alla fall mig att undra hur denna centraleuropeiska plats med såväl borgar, slott som småbyar och urgamla kulturer kan hållas samman.

 

Man ska veta att bokens texter är skrivna med både djup kunskap och språklig pregnans. Känslan av att närma sig en mycket rik källa av information är stark och konstant närvarande. Det är sällan man läser böcker som med sådan självklarhet presenterar sitt stoff och man kan bara buga sig för upphovsmännen. 

 

Förlagets text:

 

”Boken är det första verket på svenska som helt ägnas åt historien om de transsylvanska sachsarna i Rumänien och erbjuder en omfattande genomgång från medeltiden fram till vår samtid. Volymen utforskar regionens kultur- och arkitekturhistoriska arv samt de sachsiska samhällenas situation i dag och är rikt illustrerad med fotografier tagna av författarna själva.”

 

”Den första boken författad på svenska om sachsarna - den tyska befolkningsgruppen som levt i Transsylvanien i 850 år. Boken bjuder på en hisnande resa från tysk och ungersk medeltid till rumänsk nutid. Ett stycke fascinerande europeisk historia.

 

EN SJÄLVKLAR BOK FÖR ALLA MED MINSTA INTRESSE FÖR EUROPEISK KULTURHISTORIA OCH ETNISKA MINORITETER

 

Få personer i Sverige känner Transsylvanien och dess tyskspråkiga minoritet, die Siebenbürger Sachsen, som de båda författarna. Genom åren har de gjort otaliga resor till regionen. Ulf Irheden är fil. mag. i historia, Robin Gullbrandsson fil. mag. i arkeologi och verksam som byggnadsantikvarie vid Västergötlands museum.

 

Boken redogör utförligt för Transsylvaniens historia men också Rumäniens, den stat som landskapet ingår i sedan första världskrigets slut. Men framför allt är de båda författarna på plats: hos människor i små städer och byar med en fascinerande historia, arkitektur och språklig mångfald.”

 




onsdag 18 mars 2026

I mormors famn

 


Vad säger en gammal bild? Den anger en plats och några människor. Men det är långt ifrån allt. Känslorna den väcker är betydligt fler.

Platsen är Rasmusgatan 6 i Malmö - Sevedsplan alltså -  och det är mormor Sabina som håller mig nyfödd.

Mormor var kanske den viktigaste personen i mitt liv. Hon hade det som många saknade; trygghet, värme, ömhet och vänlighet. Hem till henne på Nobelvägen var jag alltid välkommen. Redan nyfödd var jag trygg i hennes famn.

tisdag 17 mars 2026

Bilderna, livet, floden och förlusten

Foto: T.N.
 

Lissabon 1983. Trappan vid floden Tejo framför Praça do Comercio (Terreiro do Paço). Åren har gått, många gånger har jag suttit eller stått där. Min gamla bild har något passande grått över sig. Den undre bilden tagen från samma plats. Färjorna går fram och tillbaka över floden. Flera gånger har jag/vi tagit den till Cacilhas, det lilla samhället på andra sidan, där man nära hamnen kan äta en billig lunch medan verkstäderna bredvid bullrar och skräller.

Varför rota bland gamla bilder? När man förlorat nästan allt är minnena en hake av liv. Det är inte bara Lissabon som gått förlorat för mig. Också min bäste vän som jag reste dit med i så många år, är nu förlorad. För alltid förlorad, som om vi varken känt varandra eller Lissabon tillsammans.

 

Foto: T.N.

måndag 16 mars 2026

Dagens minnestext: musikerna och banden jag såg i min barndoms Malmö

 

Dagens minnestext: musikerna och banden jag såg i min barndoms Malmö. Alla innan jag fyllt nitton, de flesta före sjutton.
 
#Duke Ellingtons storband med Alice Babs på Malmö Stadsteater.
 
#BB King med band på Nya Teatern.
 
#Ella Fitzgerald i Allhelgonakyrkan i Lund.
 
#The Supremes på Malmö Stadsteater.
 
#Paul Butterfields Bluesband i Stora Salen, AF i Lund.
 
#The Rolling Stones i Baltiska Hallen i Malmö.
 
#Evert Taube i Baltiska Hallen i Malmö.
 
#John Mayalls Bluesbreakers i Club Bongo, Malmö.
 
#Buddy Guy med band i Baltiska Hallen i Malmö.
 
#Gisela May med pianoackompanjatör, Nya Teatern i Malmö.
 
Sedan blev jag pappa och det var slut med konserterna.

Inför Per-Olov Lundgrens begravning

Längst upp till höger står jag. Till vänster om mig står Per-Olov Lundgren. Bilden är tagen i grundskolans högstadium, Malmö 1967.
 

Per-Olov Lundgren begravs nu på fredag i Lund. Annonsen nedan.


 

söndag 15 mars 2026

Tomhet. Återvändande

 

Med sjuktaxi skulle det gå. Och i veckan som gick tog den oss till småbåtshamnen i Åhus. En timme var vi där för fika och några minimala promenadsteg.

Så kom en ny taxi och hämtade oss. De två timmar allt tog förgyllde inte bara den dagen.  




I skuggan av Auschwitz


 

Litteraturen om förintelsen av det judiska folket är stor och rik på fakta. Idag är det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer avgörande roll. Men också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk om ondskans banalitet vilket satte fokus på hur det blev möjligt att vara en massmördandets exekutör.

I sin bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media) går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan tillgängliga.

Szulc första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.

Hans andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning” eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att förstå.

Artur Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen. Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:
"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."
Mina barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den. Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring, fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.

lördag 14 mars 2026

Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

De två högsta ansvariga för Rumäniens "moderna" tillstånd.
 


Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:

”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”

Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

Författaren Herta Müller

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”

Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.

”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”

Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.

”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”               

”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”

Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 

Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den nya boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.

Barndomens bensinstation

 


Så här såg den ut, min barndoms bensinstation på Lorensborg i Malmö.

Vi hade ingen bil i familjen. Att efter skolan få gå dit och hjälpa till var ett sammansvetsande nöje. Vi hjälpte enskilda bilister med tankning och att putsa rutorna.

Men vi hjälpte också till inne i butiken. Det var lärorikt. Varken drivremmen eller kamremmen var bekant. Men det blev de!

fredag 13 mars 2026

Bach som ljudtapet?

 
”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”
( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)
 
Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

torsdag 12 mars 2026

Att uppstå från de döda

Foto: Astrid Nydahl
 


"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och lindra. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.

I ett Europa som inte bara är sekulariserat, utan framför allt nivellerat, kan det betyda mycket att föra traditioner vidare. Inte minst nu när ett förödande angreppskrig rasar i Europa. Den ryskortodoxa kyrkan står tragiskt nog vid Putins sida. Det är smärtsamt att se hur den underdånigt upprepar hans totalitära dröm om ett förintat Ukraina. Det är å andra sidan en tradition av det mer motbjudande slaget att kyrkoledare står på maktens sida. Nog minns vi Balkankrigen på 1990-talet då de ortodoxa prästerna var med på slagfältet för att välsigna de angripande serbiska militära styrkorna.