Minnet av den första gången jag såg den är levande och starkt. Så brukar det vara med film av hög kvalitet. Den dröjer sig kvar, som ett minne lagrat långt bak men lätt att ta fram igen.
Här gör Emma Thomson en tidig och mycket övertygande roll som Dora Carrington (1893 - 1932) och Jonathan Pryce som den homosexuella författaren och konstnären Lytton Strachey (1880-1932), mest känd för boken Eminent Victorians som också spelar en roll i filmen. De båda var framträdande medlemmar av Bloomsbury-gruppen som bestod av konstnärer, filosofer, författare och andra intellektuella. De konstnärer och författare vi till vardags mest förknippar med gruppen är förstås Virginia Woolf, Vanessa Bell och kanske just Strachey.
 |
| Dora de Houghton Carrington (29 mars 1893 – 11 mars 1932) |
Det hela blir alldeles konsekvent och självklart mot slutet. Att
Carrington skjuter sig själv tolkar jag inte som ett tragiskt självmord.
Hon hade levt ett rikt och förvisso stormigt liv med många olika män,
men hennes ankare i tillvaron var trots allt Strachey. När han dog - han
betraktade sig som en mycket gammal och skröplig människa vid 36 års
ålder - hade också hennes liv tagit slut. Det skulle inte bara
meningslöst att fortsätta det - det skulle ha varit ett ickeliv och en
daglig plåga.
Verklighetens kvinna bakom rollfiguren var Dora de Houghton Carrington.
Här ser ni hennes fina porträttmålning av E.M. Forster, som målades
1924-1925.
Det som fängslar mig så med den här filmen är att den gör något som är
ytterst ovanligt i litteraturen och filmen (den bygger ju på Michael Holroyds
biografi över Strachey). Den gör kärleken mellan en homosexuell man och
en heterosexuell kvinna trovärdig. Deras kärlek och gemensamma liv ter
sig betydligt vackrare och eftersträvansvärt än alla de
"kärleksrelationer" hon har med andra män. Där finns egentligen bara det
vi till vardags möter i svartsjuka, prestationskrav och ojämlikhet på
ett basalt plan. Första gången de två sover tillsamman - i sked - för
hon ner sin hand och smeker honom till orgasm. Han gör förmodligen
detsamma med henne, men det uttalas aldrig. Det finns en fysisk kontakt
dem emellan även om den inte är markant. Därför är de också generösa
gentemot varandra och hindrar inte andra - män och kvinnor - att komma
in i deras liv, också i erotiskt avseende. Både Carrington och Strachey
säger ju att de inte är särskilt mycket lagda för svartsjuka. I den
stabila grunden möts de och man förstår att det enda Strachey ångrar på
dödsbädden är att han inte gifte sig med henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar