 |
| Fotodetalj från The Observer |
Några goda nya år är inte i sikte. Inte 2026 heller. Härskarna är nu sådana att allt som väntar är flygbombningar och mineringar. Putin är förskräckande nog. Europa är under angrepp. Alla vet det men tystnaden är förkrossande. Hellre en tyst fred med många döda.
Gott nytt år?Knappast troligt.
 |
| Skyddsrum Kyiv. Foto: Mikael Nydahl |
Natten kommer tyst smygande. Arbetsbordet har tjänat som matplats till en fin fransk film. Runt hörnet väntar ett nytt år.
Jag läser denna mycket tidiga bok av Nina Bouraoui. Den utkom i franskt original 1999 och har ett säreget språk. Första raden i boken:
”Min jord bävar den 10 oktober 1980. Den erkänner sig besegrad i sextio sekunder.”
Wiki: ”Under 1970-talet inträffade en stor jordbävning i Algeriet som kallas jordbävningen i El Asnam 1980, som skedde precis i början av årtiondet (10 oktober 1980) och drabbade staden El Asnam (nu Chlef). Skalvet, med magnitud 7.1 (eller 7.3) på Richterskalan, krävde tusentals liv (runt 3 500) och lämnade 300 000 hemlösa, vilket gjorde det till en av Algeriets värsta naturkatastrofer och krävde internationellt bistånd, med Svenska Röda Korsets chef som ledde räddningsinsatserna”
Förlagstext:
»Vem vet om jordskalvet? Vem vet om den verkliga rädslan? Vem vet om förvirringen? Vem vet om min värld som blivit sårbar? Jordskalvet formar redan landsflykten och olikheten. Det genomtränger kroppen och framtvingar en klyvning. Det förvanskar och grundlägger ett annat ursprung. Det förändrar tillblivelserna. Det är omedelbart och djupgående. Jag blir en annan. Jag kommer från jorden som bävar. Min ensamhet är en brunn. Vem ska berätta, om magnetismen och kraften, värmen och vattnet, sanden och staden, min bindning och mitt vansinne? Vem vet kort sagt om min barndom som är sammanbunden med mysteriet, det algeriska?»
Den fransk-algeriska författaren Nina Bouraoui, född 1967, intar sedan länge en framträdande plats i den franska litterära världen. Av Nina Bouraoui har förlaget tidigare gett ut fjorton böcker. Jordskalvet utkom i Frankrike 1999 under titeln Le jour du séisme.
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Gangstern är en i huvudsak importerad varelse.Oavsett islamist eller narkotikaförsäljare är han central för den kriminalitet som genererar miljon efter miljon.
#
I varje stad över kontinenten möter vi honom, klädd i läder eller siden, på nya ekonomiska uppdrag. Vi går åt sidan, ut i rännstenen vid behov, för att inte provocera. Så har vi alla blivit lydiga och underdåniga.
#
Från barndomens sandlåda och framåt har jag fruktat honom. Jag har mött blickarna i Malmökvällens mörker, på Köpenhamnsbåtarna, i demonstrationstågen. De har alla uttryckt samma sak: Flytta på dig, så att jag kommer fram. Och jag har släppt fram honom. Lydigt.
#
Utanför Bullen i Malmö misshandlades jag av av en latinamerikansk macho-man. Hans mission var enkel. Jag hade stulit hans kärleks kvinna. Hon satt där inne på krogen, tryggt förvissad om att jag skulle få mitt kok stryk. Jag visste varken vem han eller hon var.
#
Nå, var gangstern och våldsverkaren av samma virke? Nej, på intet sätt. Gangstern hade intressen att bevaka, ekonomiska. Våldsverkaren var den lokale ordningsmannen, oavsett om i familjen, byn eller staden.
#
Jag hade aldrig tyckt om western- eller polisfilmer. Så såg jag en lång film på tv, Captain Phillips med Tom Hanks i huvudrollen. Den skildrar kapningen av det amerikanska fraktfartyget Maersk Alabama i april 2009. Fartyget kapades av somaliska pirater och fartygskaptenen Richard Phillips överlämnade sig själv till piraterna för att skydda sin besättning utanför Afrikas kust. Jag sögs in i berättelsen och märkte snabbt hur stereotyperna blev en del av mig själv. Piraterna fick tjäna som våldets utövare och profeter. Det var de, men var de bara det?
#
I fiktionen lever den värld vi konstruerar. Litteraturen formar den efter våra behov. All annan kultur glider förbi i ögonvrån därför att den fyller en viktig funktion. Hade jag inte själv trott på dess revolutionära roll? Jag hade gått från snällheten över yrkesvåldet till gerillans upphöjda förhärligande.
%20Viktor%20Ga%CC%8Ardsa%CC%88ter.jpg) |
Lena Sohl (c): Viktor Gårdsäter |
Lena Sohl: Tvätten. En bok om kvinnor och klass (Natur & Kultur)
Som jag hade väntat mig träder de tidigt in i berättelsen: författaren Anne-Marie Berglund och hennes mamma Rut Berglund. Det de hade gemensamt var förstås tvätteriet i Rimbo, både arbetsplats och hem.
Det är om detta tvätteri som Lena Sohls bok handlar. En fantastisk blandning av facklitteratur och litterärt gestaltat porträtt av den arbetarklass som formas på den stora arbetsplats som är centralt nav för ett helt samhälle. Sohls mormor Karin anställdes där 1969.
Den kunskap jag hade med mig fick jag av Anne-Marie Berglund (1952-2020). Tvätteriet var inte ett centralt ämne i vår 24 år långa brevväxling, men då och då kom ämnet på tal. Ett tjockt urval av våra brev samlade jag sedan i volymen Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund Occident 2021. Hennes livskamrat och tidvisa sambo Hideo Matsumoto bidrog med ett stort antal svart-vita porträttfoton på henne.
Nå, som ingång är Anne-Marie Berglund en lysande idé för denna bok. Hennes författarskap tar med oss både ut i världen och in i det som är människans drömmar och nederlag. Med en säker formulering skriver Sohl att Anne-Marie inte stannade på tvätteriet, men att tvätteriet stannade kvar i henne.
Rimbo är Tvätten, inte tu tal om den saken. Nu heter det privatägda företaget Textilia. Så här presenterar de sig:
”I Textilias tvätteri i Rimbo jobbar 170 personer från 30 olika nationaliteter med att se till att tusentals sjuksköterskor, läkare, hemtjänstare har rena och säkra arbetskläder varje dag på jobbet. Textilia Rimbo hyr ut och tvättar personalkläder, patientkläder, sängkläder och handdukar till region, kommun samt privata vård- och omsorgsgivare.”
"Idag", skriver Sohl, "har en majoritet av de anställda på tvätteriet utländsk bakgrund, och det gäller särskilt bland dem med tillfälliga anställningar."
Tvätten har länge haft rykte om att utgöra Rimbos Tinder. Det återspeglas i flera av kvinnornas berättelser. Men det som verkligen är mer påtagligt är alla berättelser om smärtor och värk, ryggar som gått sönder. Och jag tänker på drömmarna om att få bli flygvärdinna, som hos arbetaren Linnea när hon var ung. Rösterna i boken är många. De bör verkligen höras. Men gör de det alls?
I sin recension av boken i Aftonbladet skriver Liv Beckström:
”Det finns mängder med nödvändiga uppgifter i samhället som inte är glassiga och ett stort antal glassiga uppgifter som inte är nödvändiga. Utan tvätteriarbetarna skulle Sverige bli mer ohygieniskt, smutsigt och farligt.”
Denna långt ifrån självklara ståndpunkt präglar hela boken. Vid läsningen tänker jag på det självklara, men kommer gång på gång underfund med att jag har i grunden fel. Det finns ingenting självklart i detta, tvärtom är arbetarklassen, i Rimbo och på andra platser, osynliggjord just för att den endast betraktas som en mekanisk del av det samhälle som bygger industri-arbetarklassen. Det Lena Sohl gör är det mycket ovanliga, i att lyfta både fram och upp alla dessa kvinnor och män som ser till att industrins alla hjul hålls snurrande.
Utan dessa människor skulle Sverige inte bara stanna, utan också ruttna, rosta och falla sönder. Utan dem skulle ingenting skötas eller omhändertas. Därför är Lena Sohls bok så viktig.
 |
Anne-Marie Berglund. Foto: Hideo Matsumoto (ur boken Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund 2020) |
***
Lena Sohl är sociolog och arbetar vid Mittuniversitet. Hon har tidigare givit ut boken Att veta sin klass. Kvinnors uppåtgående klassresor i Sverige (2014), som också är hennes doktorsavhandling. Hon har även skrivit för tidningar som DN kultur, UNT kultur, Bang, Dagens Arena och Fronesis.
Lena Sohl
Universitetslektor|Senior Lecturer
Men så kan man bli lurad av ett vackert kjoltyg. Det har jag stundom blivit, och ingen annan än jag själv är ansvarig för det.
När jag handlat nyårsvinet från Portugal satte sig en ung kvinna bredvid mig. Hon hade läpparna fulla av botox, och för att inte verka bortkommen berömde jag den gröna färgen på hennes byxor. Det gjorde henne glad.
Men jag tänkte på den andra kvinnan, hon som var "revisor i Frankrike". Hon var varken det ena eller det andra, hon var en sol-och-vårkvinna som kanske trodde jag hade pengar. Hon blev minsann lika lurad själv!
Snart är det nyårsafton. Raketer och fyrverkerier, livrädda hundar. Går ett vackert kjoltyg förbi ser jag åt andra hållet.
Kyrkorna är många i England. Här står hon, St: Margaret´s Church i London, till exempel.
Det är en fröjd att få gå in i dem, också när de är helt tomma.
Anders Wikström (1953 – 2023) blev en av mina allra närmaste vänner. När hans syster Ulrika berättade att han somnade in på lille-julaftons kväll 2023 fick jag det definitiva och mycket mörka beskedet att en alldeles speciell och för mig så viktig människa var borta.
Genast kom tre ord för mig. Litteraturen, filmen och Holmen. Tidigt i vår bekantskap fick jag lära mig om roddturerna till och vistelserna på Kalvholmen, Holmen. Där fanns det ingen el och inget rinnande vatten. Men där fanns friden och friheten, tystnaden och stillheten. Jag skulle tro att det var den viktigaste platsen i Anders liv.
Som yrkesman hade Anders sin plats på Fiskars. Han bodde och levde i Billnäs med hustrun Eivor och sönerna.
Senast det nu var Fars dag hade han sitt barnbarn på besök. Till en cd-skiva med Billie Holiday dansade hon jazzbalett för honom och han brast ut i lovsång över livets skönhet, när han berättade för mig. Men då hade han nyligen blivit ensam, sedan hustrun avlidit.
Anders och jag förde en tät dialog om litteratur och film, men också om politik och existentiella frågor. Han var liksom jag själv en icke-jude med stort engagemang i judiska frågor, framför allt de som gällde kulturhistoria och sociala omständigheter. Den islamistiska massakern i södra Israel 7 oktober blev för oss båda en chockerande insikt kring judehatets ständiga närvaro i historien. Skuggorna från Förintelsen kom åter att hänga tunga över oss.
Inte sällan hade Anders lagt med tidnings- och tidskriftsklipp i judiska ämnen. Att han läste Judisk krönika var en självklarhet.
Han var därtill en gynnare av svenska småförlag. Jag har hört fler än en sådan förläggare berätta om ”en man i Finland som köper allt vi ger ut”. Den glädjen, att få skicka böcker till Anders Wikström, hade också min son med sitt förlag, liksom poeten Hans Boij (också han avliden i år) som fick alla sina tjocka böcker beställda av Anders.
Filmer i stora lådor kom vid flera tillfällen med posten. Anders hade en kännedom om enskilda filmregissörer jag aldrig hört talas om. Mycket av det han skänkte var amerikanskt, och alltid av högsta kvalitet. Men där fanns också djupa källor från Japan och Italien, två av alla de okända jag alltjämt botaniserar i. Omöjliga att värdera är dessa gåvor.
I alla avseenden var Anders Wikström en äkta humanist. Det handlar om en livshållning, inte något man skryter med. Livshållningen innebär inte minst hur man kan orientera sig i livet, så att meningen framgår både av handlingar och intressen.
När Putin-fascismen med sitt militära angrepp på och invasion av Ukraina blottade ännu en djup kris i vår samtid var ämnet självklart för Anders. Våra diskussioner om Rysslands framtid och krigets innebörd för såväl Finland som Sverige var många.
Med Anders död har jag förlorat en vän med vilken den dagliga kontakten skänkte både mening och rikedom. Om det ekar tomt i huset i Billnäs, så ekar det tomt också här hos mig i Skåne. Mycket tomt.
Vila i frid, käre Anders.
"I cirkeln av mina vålnader, som alltid infinner sig den här dagen, sitter jag och rör om i brasan av härden."
Så säger han, Miguel Torga, i dagboken på julafton 1977 (översatt av Arne Lundgren).
Jag kan bara instämma, eftersom jag tror att några vålnader kommer till mig denna julhelg. Torga säger samma dag:
"Och vi låter de heliga timmarna skrida fram i väntan på dagbräckningen. Då kommer mina följeslagare att helt diskret återvända till de dödas lugna värld och själv ska jag yrvaken vakna upp till de levandes oroliga värld."
Oavsett vad så önskar jag er alla en god jul - och med det menar jag en jul utan prylstress, utan konsumtionshysteri, men med desto mer av mänsklig samvaro, god mat och dryck med långa sittningar till bords, kanske någon vacker musik och sång, men framför allt med den frid och stillhet vi alla erbjuds att ingå i, och den medkänsla vi hyser för krigets alla offer i Ukraina.
***
Lilla julafton, även lilljulafton, lillejul eller lillejulafton, är en från början skånsk tradition som avser ett slags julfirande dagen före den egentliga julen. Termen är känd första gången från 1775 i Skåne i Sverige.
Lennart Sjögren: Det röda äpplet. En dikt
Oavsett plats – sjukhus eller äldreboende – talar människorna i Lennart Sjögrens nya bok utifrån en lång livserfarenhet. De trevar efter orden och minnena.
”Det är som om jag förlorat själva huvudet
det är ingen reda med något
ibland kör det helt ihop”
Personalen, ”dom”, kommer med blöjor, de tvättar och ”lägger till rätta”. Vad tjänar det till att höra hur någon mår?
Jag läser boken i krigstid. Kriget rasar. Jag krossas mentalt av att se och höra kriget. ”Det är ingen reda med något”. Inte ens lunchen smakade. Jag måste sova bort det. Men när jag lägger mig är det omöjligt. Läser istället.
Det röda äpplet blir en livssymbol,”hur det en gång glödde/ hur det en gång smakade”. Bortom det friska, kanske unga livet, förlorat det sin smak, blir kanske ett minne i bästa fall, ”den gången hon vidrörde hans hand/ och frågade om äpplet.”
Hos Lennart Sjögren ser vi en gammal hand, vi ser liggsår och slutna läppar. Hudfårorna har sin skönhet, ”Ådernätet så nära, så nära under/fläckarna, den trånga nageln”.
Matematikläraren som nu inte ens kan redogöra för sig själv tänker att han kom dit han är, för att dö.
När jag läser Lennart Sjögrens nya bok, om och om igen, är det krig i Europa. Det finns en stor tröst hos honom. Ingen människa kommer undan människolivet och människodöden.
.jpeg)
Att man ska behöva åka till London...
Min kära fru gjorde det, och sprang ihop med van Gogh.
Jag tror det är julen... men det är bara en teori.
Jag bidar min tid. Kan inte gå, kan inte stå. Ligga går bra, helst ensam. Inget Facebook, helst med nya böcker i brevlådan. Julafton tids nog.
 |
| Bild ur boken |
Man kan säga att Albanian village life. Isniq – Kosovo av Ann Christine Eek i första hand är en unik fotobok om vardags- och högtidsliv i ett mycket fattigt samhälle väster om huvudstaden Prishtina. Året är 1976, Kosovo är alltjämt en del av Jugoslavien och inte minst det serbiska herradömet i det geografiska hörn som 1974 fått status som autonom provins (ett beslut som under Miloševićs tid vid makten 1989 revs upp och ledde till outhärdliga förhållanden för den albanska befolkningen).
Men det är en bok som är så mycket mer. Den har en mycket tragisk bakgrund i mordet på Eeks kollega, socialantropologen Berit Backer, som 1993 mördades i sitt norska hem av en mentalt störd alban.
Eek och Backer hade planer på ett samarbete med föreliggande bok, eftersom
Backer avlagt
sin masterexamen 1979 vid Oslo universitet med avhandlingen Behind Stone Walls: Changing Household
Organization Among the Albanians of Kosovo.
De två hade mötts i Albanien 1975. I det albanska fanns en kunskap och ett intresse de delade. Tillsammans levde de under sju veckor i det lilla samhället Isniq. Projektet var unikt, både för att de fått tillträde till Isniq, och för att män och kvinnor i detta strängt traditionella samhälle släppte dem inpå livet.
 |
| Bild ur boken |
Boken dokumenterar mänskligt liv från vaggan till graven. De skildras som äkta makar, som föräldrar, som gamla. De skildras vid bröllop med samma självklarhet som på fälten där de arbetar. I hemmen släpps kameran in. Den verkar inte genera, förmodligen för att de avporträtterade människorna fått förtroende för fotografen.
Det finns familje- och släktberättelser som utgör ett nav för berättelsen. Eek är ytterst noggrann med detaljerna, vilket också ger hennes text styrkan som uppstår när man är mycket seriös och väl dokumenterad. Ändå är det de svart-vita fotografierna som talar starkast till mig. De äger en stram saklighet men befinner sig också nära de enskilda individerna, som aldrig poserar men befinner sig i livets egen rörelse. En leende kvinna som sitter på huk, tvättande utomhus. Allvarliga kvinnor som leder en medsyster till det stundande bröllopet. Sörjande män som samtalar i grupp efter en begravning. En man som lastar av de tunga säckarna från vagnen hans hästar dragit, också han leende.
Denna pendel mellan vardag och högtid är mycket gripande. Inget av det livet bär på tycks saknas, berättelsen är närvarande hela tiden.
 |
| Bild ur boken |
Närvarande är den också i skildringen av den könsåtskillnad som sedan urminnes tider präglat denna lantliga miljö. I det fjärde kapitlet, Behind the stone walls – women´s world, får vi i bild och ord berättelsen om hur stenhusen med sina höga stenmurar skyddade kvinnorna från insyn, men också hindrade dem att frestas av omvärldens miljöer.
Här ser vi ett litet samhälle på Balkan – en beståndsdel i det av Tito styrda rike som sades vara ”socialistiskt” och baserat på ett slags självförvaltning. Det är en avgrund mellan 1970-talets jugoslaviska retorik och den verklighet människorna i Kosovo levde i. Fattigdomens alla tecken visas på bilderna, men den till trots ser vi människor som utstrålar såväl livsglädje som stolthet.
Det senare känner jag igen från mina fyra resor – varav en längre som tog mig till landets mer isolerade trakter - i Albanien vid samma tid. Enver Hoxhas regim befann sig i konstant politisk polemik mot Titos. Albanien var också mycket fattigt, det såg vi inte minst på landsbygden, men livsglädje och stolthet verkade vara självklara yttringar. Frågor som ”Vad tycker du om vårt land?” kunde man få över en kopp kaffe, och det uppfattade jag aldrig som tillrättalagda regimröster.
 |
| Bild ur boken |
När situationen i Kosovo förvärrades och landet gick mot brutal konfrontation, etnisk rensning och slutligen krig hade det redan uppstått en hotfull stämning som Eek skildrar mycket starkt.
Vi kan konstatera att Miloševićs sedan länge är död. Kosovo fick bli självständigt men är alltjämt starkt beroende av omvärldens stöd.
Bilderna ur boken publiceras här med Ann Christine Eeks tillstånd. Detta är en repris, ursprungligen publicerad bland annat 2021.
Det är många år sedan jag tog den här hemska bilden. Men den betyder något viktigt. Min Chanukkia köpte jag1991. Det är alltså en ljusstake för att under hela högtiden fira ljuset. Just i år slog det värsta mörkret till: islamismen. Vi har siffror på resultatet från en strand-massaker.
Vad mer behöver vi veta. Det är jul alldeles runt hörnet. Sjukdomar och stora problem härjar i min familj. Vilken anledning finns det att fira? Just det, jag/vi firar det enda ljus vi känner. Mot alla odds. Eller som Lars Gustafsson brukade säga: Vi ger oss inte!
Oswald Spengler: Avgörande
år. Tyskland och den världshistoriska utvecklingen (Natur och Kultur 1934,
översättning av N.G. Liliequist)
Oswald Spengler: Människan och tekniken. Bidrag till en livsfilosofi
(Hugo Gebers förlag 1931, översättning av Kerstin Måås)
1930-talets litteratur om politik och ideologi rymmer många spännande titlar.
När jag köpte hem de två volymerna av Spengler var det för att jag bättre ville
förstå hans plats i offentligheten under de avgörande åren fram till nazismens
maktövertagande. På Natur och Kulturs förlag utgav man samtidigt Alf Ahlbergs Varför
segrade nationalsocialismen? Och hans bok Arbetarrörelsen och fascismen
i Italien utkom samtidigt. Två andra titlar var José Ortega y Gassets Massornas
uppror, som jag också kom över, samt Severin Christensens Riktlinjer för
ett rättsmoraliskt grundat, nationellt statsliv. Den senare presenterades
med orden ”Här är en bok för högermän, liberaler, socialdemokrater,
kommunister, syndikalister och – vildar. Men också för ungdomens och folkets
fostrare, lärare och andliga ledare. Här framlägges nämligen ingenting mindre
än en vetenskaplig, objektiv moral och riktningen för en statsorganisation
byggd på denna.”
I essän Världskrigen och världsmakterna ur Avgörande år skrev
Spengler:
”I denna övergångstid, en tid av formlöst ’mellan tiderna’, som sannolikt ännu
icke på långt när nått sin kulmen av förvirring och kortvariga kombinationer,
avteckna sig helt svagt nya tendenser, som visa bortom den på en fjärmare
framtid. De makter, som äro bestämda att föra slutstriden om herraväldet på vår
planet, börja nu taga gestalt till form och läge, och av dem kan och skall
blott en giva namn åt imperium mundi, om icke ett ohyggligt öde förintar
det, innan det tagit fullbordan.”
Skrivet i början av 1930-talet ekar dessa ord kusligt när de läses idag. Kanske
var det nationalsocialismens tusenårsrike han tänkte sig som världshärskaren. I
så fall får man ge honom rätt, det fick ett ohyggligt öde, inte bara för det
egna folket, utan för alla de många miljoner som gick under med det.
”Slutstriden” skulle visa sig vara en historiskt sett kort period där alla
stolta paroller snabbt byttes mot mordmaskinerier, ond bråd död och förintelse
som sträckte sig långt bortom det egna landet. Imperium mundi blev ett
delat land i andra makters händer. Är det inte just det som är den viktiga
lärdomen? När Milosevic ville stärka det serbiska greppet om Jugoslavien och
han startade krigen mot Kroatien och Bosnien, i förlängningen också mot Kosova,
förlorade serberna nästan allt. Kvar finns det minsta Serbien man kan tänka
sig. Tyskarna och serberna delade samma öde efter att de storslagna
nationalistiska projekten havererat.
Spenglers andra bok handlar mer om hur vi människor förändras av det moderna
samhällsbygget, hur maskinkulturen påverkar och formar oss. Från bokens
baksidestext vill jag citera ett illustrativt stycke:
”Sin svartmålning slutar Spengler med en uttrycksfull och vältalig bild. Det är
soldaten som stod kvar på sin post i Pompeji därför att ingen avlöste honom och
dödades av lavan hellre än att svika sin plikt. Det är, menar de store tyske
filosofen, en motsvarighet till hela vår västerländska kulturs ofrånkomliga
öde.”
Spengler själv resonerar kring frihet och tvång i relation till tekniken och
skriver:
Efter att ha resonerat så, tämligen sakligt, närmar han sig ändå en dom över
detta samhälle. Han säger att maskinkulturen är en högkultur. Men:
”Varje hög kultur är en tragedi, människans historia i sin helhet är tragisk
(…) Världens herre blir maskinens slav. Den tvingar oss, alla utan undantag,
antingen vi vilja eller ej, att löpa framåt på dess bana.”
Och alldeles mot slutet påminner hans undergångsteori om vilken modern
tv-reporter som helst, i den politiskt korrekta synen på tillvaron, och det
ekar av något som kunde kallas profetia:
”Inom några få årtionden ha de flesta stora skogar försvunnit och förvandlats till tidningspapper, och därmed inträda förändringar i klimatet, som skada åkerbruket för hela befolkningslager (…) Allt organiskt dukar under för organisationen, som griper allt mer omkring sig. En artificiell värld förgiftar och kommer i stället för den naturliga. Civilisationen har själv blivit en maskin, som gör eller vill göra allting maskinmässigt.”
