Europas förstörelse, Putin och Kim

 

I en möjlig referens till kriget i Ukraina skriver Kim att han hoppas att 2025 blir året då ”den ryska armén och folket besegrar nynazismen och uppnår en stor seger”. (TT nyårsafton)

 

Kim är sig alltid lik. Han har gått i totalitarismens skola och vet när fraserna om nynazismen är passande. Jag kikade på lite bilder från hans land och ser hur Nordkorea fostrar de sina i den kampen. Bilderna säger mer än tusen ord och man kan bara känna en ständiga oro för den ukrainska nationens öde.

 

”Och jag visste: åter var allt det förgångna förgäves, allt det åstadkomna förintat – Europa, vårt hem som vi levt för, skulle förstöras för ett skede långt utöver vårt eget liv.” Ur  ”Världen av i går” av Stefan Zweig.

 

Vi kan förstås sedan några år tillbaka förstå att Putin-regimens förstörelsekrig i Ukraina också, indirekt och direkt, blir en del av Europas förstörelse.

 

Att Putin bjuder den extremt totalitära regimen i Nordkorea att slakta sina egna unga män vid den ukrainska fronten säger egentligen allt som tidigare inte sades, att Putins krig har långt större konsekvenser för Europa än vad någon var redo eller förmådde att säga. Att Putin går fri och kan fortsätta denna förstörelse säger också något om Europas konkreta svaghet och oförmåga att agera kollektivt och som sammanslutning av nationer, däribland också de mycket starka, som Tyskland och Frankrike. 

 

Nordkoreas statsbygge är synonym med krig. Vapen är statschefens symboler och konkreta verktyg. Kvinnor som män fostras i den krigets logik som vi i Europa inte tycks förstå. Putin förstår och hans insamling av kanonföda i Kims rike är därför helt logisk. Och kusligt konkret.

Vem säger gott nytt år? Inte jag i alla fall

Victoria & Albert Museum, London. Foto november 2017: Astrid Nydahl

 

Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. Det gäller oss alla, både män och kvinnor. Vi är dvärgar som står på jättars skuldror. 

(Sara Danius vid Svenska Akademiens Högtidssammankomst den 20 december 2017)

Jag har tuggat de där orden ett antal gånger. Först blir jag tagen av allvaret i dem. Det är klart att vi, i alla avseenden, är dvärgar i förhållande till det förflutnas intellektuella, nickar nog de flesta instämmande. Är det verkligen klart?

 

Tillåt mig tvivla. Varje epok i vårt upplysta västerland har haft sina despoter och därmed också sina lismande medlöpare. Svenska Akademien är väl på sitt sätt också ett exempel på medlöperi. Ingen kan på allvar hävda att vi har att göra med fria intellektuella. Det har vi lika lite som man hade med de despotiers intellektuella vi känner från 1900-talets blodiga instämmanden och hummanden. Tänk Heidegger! Och vidga tanken till att omfatta hela Europa och de olika totalitära lärorna. 

 

Vilka är då jättarna i sammanhanget? Jag inbillar mig att man här uteslutande syftar på de kvinnor som var föregångare – rösträttsaktivister lika mycket som innehavare av viktiga ämbeten. Akademien är ett utmärkt exempel på en institution där stadgarnas ”herrar” numera också omfattar livs levande kvinnor!

 

Vi befinner oss i en epok av nedgång och civilisatoriskt förfall. I den meningen är vi dvärgar, ty inget annat än hummanden tycks vi kunna erbjuda som motvikt. Det räcker inte långt inför de olika grupperingarnas fascister eller de i jihadismens fanor draperade islamisterna. Dvärgskapet kan vi kanske bära, men inga kommande generationer lär uttrycka någon tacksamhet.

 

Nej, jag säger inte gott nytt år.

 

 

Jag, John Lennon och glasögonen

Ja, det är ju John Lennons verk, Cry baby cry. Finns på det sena dubbel-album som kommit att kallas Det vita. Lyssna här: https://www.youtube.com/watch?v=8Zeyej5bfZE

 

Jag var vid det tillfället 16 år ung, i november 1968. Jag hade gått ut grundskolan i juni samma år. Om det mesta var vilset och svårt att gripa tag i, så var John Lennons sånger desto stabilare och känslomässigt starka att leva med.

 

John Lennon var för oss en mycket handgriplig förebild. Jag fick till och med ärva min mormors runda glasögon i ett fåfängt försök att likna honom.

På samma album fanns sånger som While My Guitar Gently Weeps av George Harrison, Blackbird av Paul McCartney och andra oförglömliga sånger, inte minst av Lennon.

 

Det som griper en tonåring följer med resten av livet. The Beatles grep mig redan 1963, framför allt med sin andra LP, With The Beatles, och sedan med Beatles for Sale. Tänk, elvaåringen minns man som en "stor påg" med både musikaliskt och kulturellt medvetande. Var det så, eller är det bara ett exempel på lyskraften hos Beatles?

 

Men det som slår mig är hur kort tid de fanns som grupp. Mellan åren 1963 och 1970 fanns de. Resten är sekundärt. Överblivet. Bolagsplundring. Men nog är det värt att notera att Paul McCartney just före jul avslutade sin senaste världsturné, med bl.a. Ringo Starr som gästartist!

 

Bilden är tagen i pojkrummet på Stadiongatan 53 i Malmö. Kanske runt 1969. Av Lennon-bilden på väggen framgår det ganska tydligt vilken tid det handlar om, men det var nog alldeles innan jag flyttade hemifrån. Där finns också omslaget till en Peps-LP som släpptes 1969.

Söndag utan promenad

 

Magsjuk blev jag, utan att ens ha ätit särskilt mycket denna julhelg. Utslagen, illamående, vilse i pannkakan.

Då kan det passa att se tillbaka på en promenad vi gjorde i engelska Wolverhampton. Bakifrån ses vi, fångade av Astrids kamera; Simon, jag och Tobbe.  Vi hade en fin resa tillsammans. Bodde på olika hotell, men hela resan inledde vi med ett par nätter hos kväkarna i Birmingham. I backspegeln har jag svårt att fatta att Tobbe inte hade lång tid kvar att leva. Ty levande var han då, på promenader och annat.

Memory Lane kallas det visst.

TV-underhållning?

 

På spåret kallas fredagsunderhållningen. Ur spår hinner jag tänka många gånger. Ola Magnell blir Wiehe och Mostar med den världsarvsskyddade bron är helt obekant. Och så vidare. Man kunde ge hur många exempel som helst. Det hjälper inte att Winnerbäck sjunger så bra.

 

Ja, som ni ser av min tv-skärm tittar jag om dagarna mest på Last Tango in Halifax. Helt utan betydelse är det inte att Sarah Lancashire har en avgörande roll. Jag köpte denna tjocka box med 11 dvd-skivor för att serien ska räcka till minst två veckors ensamliv.

 

Fördelen med dvd-skivor för oss som saknar den digitala tekniken är att vi på en bra skärm kan njuta av dels det arv vi fick med oss, och också köpa hem det vi vill se men saknar. Många boxar vi köpt genom åren ser vi om som vore de nya. Tala bara inte om Mad Men, Sopranos och Twin Peaks, de är kanske så pass sevärda att det blir dags igen denna vinter. 

 

Svensk tv-underhållning är som den är. Och när en ny programdirektör helt stänger SVT Ett står vi där med SVT Play. Kan vi inte se i vår analoga kabel, utan får då tillgripa routern till datorn. 

 

I den har jag sett tre engelska dramaserier nu den senaste månaden (Gryningsdåden vid Sambre, Seriemördaren i Wales och Morden i Pembroke, Hotat vittne samt idag alla sex avsnitten av Dödens triangel), det blir dyrt men är värt varje krona. Ska det berättas i en skärm så måste det hålla en bra nivå. Vän av ordning frågar förstås hur det kan komma sig att genrens svurne fiende under yrkesåren, nu förvandlats till en gammelman som behöver spänning om dagarna.

Aldrig mer en lägenhet

 

Hur jag än vrider mig i sängen är detta vad jag ser. Mitt rum är inte stort, men vid sidan av köket är det endast det jag sätter stort värde på.

En lägenhet, jag?!

Ingenting av det som skett sedan i våras har varit frivilligt. Vi hade inget val, då vi efter 21 år lämnade huset/kvarnen på Byholmsvägen.

"Valet" var inte vårt. Aldrig mer en lägenhet var mitt motto sedan 1982. Nu sitter och ligger jag här.

Madeleine Brandin: Frk. Husgafvel, passionerad stadsarkitekt (Arx förlag)

 

Är man jävig efter 19  år? 1996 gav jag ut Lejonet har gått av Madeleine Brandin. Jag var hennes första förläggare, det har jag hennes ord på. Madeleine och hennes manus gjorde starkt intryck på mig, när hon svepte in på Sätaröds station som då var både bostad och förlag. Klart jag skulle ge ut hennes bok!

 

Svaret på frågan är nej. Jag är inte jävig. När jag nu läser Frk. Husgafvel, passionerad stadsarkitekt så ser jag en helt annan författare. Nu skriver hon fiktivt, men det finns ändå en självbiografisk grund att stå på. Hon gör det, stabilt och grundmurat.

 

Författaren har bakom sig ett långt yrkesliv som stadsarkitekt. Tematiskt i den nya boken har hon alltså en kunskap som bäddar för trovärdighet i den fiktiva konstruktionen. Nog ser man henne själv, alldeles verklig när hon går med en stor megafon i handen tillsammans med byggnadsnämndens ordförande Holger Dunder, men här som bokens Hedvig Husgafvel, stadsarkitekt och litterär huvudperson. Jag ser Trelleborgs hamn framför mig, men det är ändå i Brandeborg vi befinner oss, vilket konkretiseras både i ord och teckning.

 

Madeleine Brandin har en alldeles egen humor. Den ligger under ytan och bubblar, men den präglar hela boken med sin erfarenhetsrika och kunskapsmättade självklarhet.

 

”Hemma igen räfsade Hedvig nedfallna gula blad som låg i drivor under den gamla asken på tomten. Allt blir så annorlunda, sikten blir fri när löven faller. Jag tycker om det, tänker hon. Jag blir äldre, jag ser längre, jag tänker inte i svart och vitt. Jag väntar mig inte att få allt. Men jag längtar efter den där karlen, den där italienaren, det känner jag att jag gör.”

 

Nyfiken på resten? Läs boken.

Hur och när jag började blogga

 

Min blogghistoria, starten:

 

2007 skrev hon om den blogg hon haft ett par år tidigare. Hon var då reporter på Kvällsposten i Malmö, Maria Rydhagen. Eftersom jag vid den tiden flitigt frilansade för kultursidan frågade jag henne, lite barnsligt vad en blogg egentligen utmärktess av och hur man gjorde. Saken var klar. Jag startade min egen första blogg, som jag just nu inte ens minns namnet på. Den levde inte länge, för rätt så snabbt växlade jag in på fado-spåret och gjorde min fado-blogg som sakta byggde upp stenarna till min första bok i ämne, Kärlek och längtan, som utkom 2004. Mitt bloggande var alltså rimligen väldigt tidigt. Rydhagen ska ha börjat ungefär då. Jag kom snabbt in på spåret som blev första fado-boken. H:ströms förlag gav ut den, liksom andraupplagan med betydligt bättre bildmaterial, den kom 2005.

 

Det blev ytterligare två böcker med Lissabon- och fado-tema. Den viktigaste var nog Musiken som föddes bortom haven, som kom redan 2006, ett praktverk i stort format, och en medföljande cd-skiva med en rad klassiska fado-sånger sjungna av originalartisterna. Presentationen av boken, som den såg ut i bokhandeln, följer allra sist.

 

Så här presenterade jag mig på Bloggportalen:

 

”Litteratur och fadomusik

Min blogg är en sammansmältning av litteratur, politik och musik. Fadon sjunger in i mig varje vaken stund, känslan av saudade och melankoli präglar allt jag skriver och läser. Min motvilja mot totalitära tankesystem är stor och jag ger alltid motståndet plats i min blogg.”

 

Lite floskelaktigt, men det var vad jag förmådde då, 2005, det år som Bloggportalen uppger som min start (och det stämmer ju, när jag ändrat dess inriktning och tema till fadon).

***

Fotnot

 

Musiken som föddes bortom haven : en berättelse om den portugisiska fadomusiken och saudadebegreppet.

Saudade är oupplösligt förbunden med fado-musiken. Man skulle kunna säga att saudade är musikens själva själ. I sin nya bok om den portugisiska fadon undersöker Thomas Nydahl både musiken och dess uttryckssätt. I Portugal sammanfattar man känsla, attityd, uttryck och hållning i ordet saudade.

I samtal med artister, kompositörer, lyriker, skivbolagsfolk och andra i fadons värld försöker Nydahl tränga in i denna gamla och sägenomspunna musikkultur. Vi får möta Mariza, Camané, Aldina Duarte, Pedro Moutinho, Mafalda Arnauth, Mísia och många andra. Dessutom medverkar artisten Lisa Nilsson i ett samtal om saudade, liksom vissångaren Erik Grip och poeten Per Helge.

Boken innehåller också en essä om saudade-begreppet av den portugisiske författaren Vasco Graca Moura samt en historik över den portugiska gitarren av Pedro Caldeira Cabral.

Med boken följer CD-skivan "Fado ur arkiven".

 

Lilla jorden sedd från Voyager 1

 

This may be one of the most important photographs in human history. It is a picture of our planet from a distance of 6 billion km, taken by the Voyager 1 probe in 1990. Later, inspired by this image, physicist Carl Sagan wrote:

"Look again at this dot. This is here. This is home. This is us. Everyone you love, everyone you know, everyone you have ever heard of, every human being who has ever existed, lived out their lives on it. The multitude of our joys and sufferings, a thousand self-righteous religions, ideologies, and economic doctrines, every hunter and gatherer, every hero and coward, every builder and destroyer of civilizations, every king and peasant, every couple in love, every mother and father, every bright child, inventor and explorer, every teacher of ethics, every lying politician, every "superstar," every "supreme leader," every saint and sinner in the history of our species lived here - on a speck of dust suspended in a sunbeam.

The Earth is a very small stage on a vast cosmic stage. Think of the rivers of blood spilled by all these generals and emperors, so that, in glory and triumph, they might become the short-term masters of a fraction of a grain of sand. Think of the endless cruelties inflicted by the inhabitants of one corner of this dot on the barely distinguishable inhabitants of another corner. How often they disagree, how eager they are to kill each other, how hot their hatreds are.

Our posturing, our imagined importance, the illusion of our privileged status in the universe - all of them are worthless before this point of pale light. Our planet is but a lonely speck in the surrounding cosmic darkness. In this vast emptiness there is no hint that anyone will come to our aid, to save us from our ignorance.

The Earth is the only world known so far capable of supporting life. We have nowhere else to go - at least in the near future. To visit, yes. To colonize, not yet. Like it or not, the Earth is our home now.

"They say that astronomy instills humility and strengthens character. Perhaps there is no better demonstration of human conceit than this distant picture of our tiny world. I think it highlights our responsibility, our duty to be kinder to one another, to treasure and cherish the pale blue dot that is our only home."

 

London julen 2015

 

Jag kan inte sjunga några Christmas Carols för er idag. Men jag kan, när jag nu för första gången i mitt liv, firar jul helt ensam, sätta på några av mina vackraste julsånger på cd. Jag önskar er alla vackrast, mildast, bästa tänkbara julafton!

Bilderna tog Astrid vid vår oförglömliga kväll i Royal Albert Hall, julen 2015. Sådant får man - jag i alla fall - bara uppleva en gång i livet.

Anders Wikström till minne

Minnesstenen på Kalvholmen

Ja Anders, du lever starkt, inte bara i mitt minne, utan också i den litteratur och film du skänkte mig under våra vänskapsår.

 

Det fanns ett hav mellan oss. Men det skilde oss aldrig åt, du på den finska sidan och jag på den skånska. Det var tvärtom som om det stärkte vår förbindelse, vår dialog och vår växande vänskap.

 

Jag minns att det var din fina syster Ulrika som förband oss. Henne hade jag träffat på Bokkalaset i Ekenäs 2012. Hon hade fått min bok Den tysta zonen från 2001 och sedan gett den vidare till dig. Din läsning fick dig att kontakta mig.

 

Du var som en bror, ganska genast! En bror, en nära vän. Så kan det se ut när det skapas – växer fram – det engelsmännen kallar kindred spirits, alltså likasinnade. Det var vi, trots så olikartade bakgrund. 

 

Anders, du var i det civila tjänsteman på Fiskars. Jag hade bara helt kort i unga år varit anställd i företag, men sedan alltid varit frilansare i skrivandet och resandet.

 

Ingen människa har lämnat ett sådant tomrum efter sig som du Anders. Med dig försvann den viktigaste människan, han som med samma uppriktighet och passion deltog i litteraturen, oavsett var den kom ifrån och när den skrivits.

 

Anders, du var ingen dussinmänniska. Rakt tvärtom var du ett unikum. Tack för din generösa vänskap, käre Anders!

Snart julafton, snart slut...

 

”Jag vet, att jag lyckas förmedla min djupa vantrivsel. Till att börja med är jag en person, som säger emot sig själv hela tiden. Mina skildringar av världen är inte behagliga. Jag känner motvilja mot nästan allting, inte bara mot systemet” Michel Houellebecq

Jag genomlever det svåraste året i mitt liv. Det är ett faktum. Trots allt jag snubblat över eller plågats av tidigare, är året efter hjärtstoppet den 9 maj 2023 det värsta. Kulminationen kom med diagnosen polyneuropati. Varje dag och varje natt präglas av denna vidriga sjukdom. Den är vidrig i alla avseenden. December har blivit som ett tjockt understruket djävulsmärke - "du är på väg mot slutet" har denna djävul skrikit åt mig i samma ögonblick jag vaknat. Och vaknat har jag gjort alldeles för tidigt varje natt. Ganska snart insåg jag att det bara var att lyda, stiga upp och laga kaffe och sedan vid morgontidningen njuta av hur regnet färgade asfalten ännu svartare. Njuta, kom ihåg att jag skrev det ordet!

 

Suzanne Brøgger: Norsk omelet, epistler og notater (Gyldendal, København)

 

Suzanne Brøggers bok Norsk omelet läste och recenserade jag utifrån det danska originalet. Så har jag under årens lopp  gjort med alla hennes böcker. Hon hade förvisso en mycket fin översättare i poeten Urban Andersson, men jag valde denna metod. Just Norsk omelet utkom 2018 (och samma år i svensk översättning av Nina Wähä, då Urban Andersson avstått p.g.a. sjukdom. Han avled 2019).

Det är en bok som får mig på riktigt gott humör. Och det känns som om en Suzanne Brøgger från det förflutna återkommit. Det är kanske en orättvis och högst subjektiv betraktelse, men jag menar det bara i positiv mening. Här har vi en Brøgger som i sina norska - och andra - utblickar framför allt är en tids- och kulturkritiker.

Få saker undgår hennes skarpa blick, i den nya boken inte heller islamismen och dess mordiska hatpredikanter. Om jag sätter frågetecken vid något så är det hennes rader om att "Afrika går ind i Europa" med tillägget "Tragisk, at der er gået politik i spørgsmålet." Den omfattande migrationsvågen från Afrika är nämligen politik och föga annat. I synnerhet ingen naturlag som ingen kan förhålla sig existentiellt och pragmatiskt till.

Men boken säger ju redan på omslaget att det är nationen Norge och det norska som står i centrum för texterna. Så är det förstås. Jag har med stort intresse följt henne ner i dansk-norsk historia, samtida norska kulturföreteelser, litteratur och en större diskussion om det avlånga, nordiska landets position i Skandinavien och världen.

Sig själv kallar hon "flødeskums"-författare och det är väl så typiskt Brøgger det kan bli. Det är självklart att både Knausgård och Espedal finns med i boken (liksom historiska giganter som Hamsun och Undset), men man ska som sagt komma ihåg att de flesta är nya bekantskaper.

Särskilt befriande i nya boken är den åldrande författarens perspektiv på vår tids konsumistiska attityd till "upplevelser":
Nu er det så dødsangsten, der jager gamle ud på paniske jordomrejser, for alle skal nu om dage opleve alt. At gå glip om noget er vore dages dødssynd. 

Finns det en nyutkommen dansk bok jag skulle rekommendera till läsning är det just den här; humoristisk, lärd, spännande, överraskande och djupt personlig. Brøgger för envar, tro mig! 

***

Förlaget skriver:

Med hilsen til nordmanden Holberg har Suzanne Brøgger skrevet en samling epistler og notater om - Norge! Gennem rejser i landet og samtaler med kunstnere og samfundsdebattører borer hun efter de kulturbærende lag i et forsøg på at finde landets særpræg. I kraft af alderens frihed kan hun flanere, gøre sine iagttagelser og fremsætte sine stærkt personlige meninger, men udsynet rækker videre: Bogen handler (selvfølgelig!) også om de forhold og fænomener, der præger vores tid og verden generelt.

 

Suzanne Brøgger: En forfatters dagbog 2010 – 2020 (Gyldendal)

 

”Mine dagbøger er mit livsverk.” Suzanne Brøgger

 

Kan dagböcker recenseras? Självklart! Dagböcker är i författarens fall i högsta grad också ett verk, och därmed litteratur, som Suzanne Brøgger själv påpekar.

 

Sedan unga år har jag läst denna unika och högst märkvärdiga författare. Med märkvärdig menar jag just ordets alla positiva synonymer, som säregen, speciell och ovanligt intressant. Det finns bara en Suzanne Brøgger. Man kan inte ens påstå att det finns andra författare som stilmässigt liknar henne, även om många har skrivit i hennes frihetliga anda.

 

Jag har nu umgåtts med denna 426 sidor tjocka och vackra bok. Den ger mig substans till de senaste böckerna, vilka jag också läst och recenserat, med titlar som Norsk omelet, Med egen hånd och den oerhört betydelsefulla samtalsboken med Alf van der Hagen: Suzanne Brøgger. Samtalememoire.

 

Det finns en andra mening, vid sidan av den översta i denna recension, som jag vill använda för denna text, också den hämtad ur dagboken:

”Når jeg læser mine dagbøger fra de senere år, er det i rædsel. Jeg har levet helt imod min indre natur i så lang tid. Hvordan kunne jeg?”

 

Egentligen kan man säga att dessa rader sammanfattar ett starkt intryck jag får av dagböckerna. Å ena sidan skriver hon flera gånger att hon vill lämna offentligheten, dra sig undan, vara ”eneboer” i sitt lantliga hus, samtidigt som boken genomgående berättar om alla uppdragen, framträdandena, mötena. 

Hon anser, helt självklart, att hon inte är skyldig offentligheten någonting, men det finns ju en rimlig förklaring till varför hon gång på gång ändå ställt upp. ”Uden denne publicity havde mine bøger næppe haft megen gang på jorden”, och så tillägger hon lite rörande, ”Mine svenske læsere har været mit livsopretholdende grundlag”.

 

Lever hon sedan länge i konflikt med sin egen inre önskan? Det gör de flesta av oss. Själva livet är en konflikt mellan faktiskt och önskvärt. Det faktiska står hela tiden i vägen. Redan i Norsk omelet kunde hon skriva:

"Hov, det her mener jeg jo overhovedet ikke mer, jeg mener tværtimod!"

Nog finns här mängder av texter som kan bli

media-mumma. Just när jag skulle skriva denna recension, såg jag att den danska morgontidningen Politiken kastat sig över hennes skildringar av tillståndet i Det Danske Akademi. Det är otäckt likt det som pågått i Svenska Akademien. Flera personer lämnade vår numera ökända sällskap, Brøgger lämnade det danska och flera ledamöter följde henne.

 

Därmed förstår man att det handlar om våldtäktskulturen (med tillskyndare som Horace Engdahl) i Sverige, och att det i Danmark spillt över genom en akademimedlem som är pinsamt stark anhängare av Engdahl. Men det finns något annat också, och det handlar om synen på islam och hur offentligheten i frågan hanterar de återkommande konflikterna.

 

I det fallet riktar hon mycket kritik – ja, vrede skulle man kunna säga – mot Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen. Därmed slår hon tillbaka på Jyllands Posten och de karikatyrer som blev ödesmättade -  rent av ödesdigra -  i våra två länder. När Lars Vilks – också så känd i Danmark för sin rondellhund – dör i en våldsam bilkrasch med sina livvakter, så sker det ett par dagar innan jag börjar läsa den här boken. Allt hakar i vartannat. 

Det som uppfattats som fiktion i Brøggers författarskap befinner sig mycket närmare hennes faktiska liv, än vad som antagits, påpekar hon själv. Hennes dagböcker bekräftar också att hon är djupt upptagen av dessa frågor, som inte bara har med religionen islam och den politiska, väpnade islamism att göra, utan också berör själva invandringen. Hon skriver att ”strømmen af flygtinge og migranter, vi ser nu, er konsekvensen af Vestens kolonialisme. Vi har hele tiden vidst det, men reagerar først nu – med aggression”.

 

Den terror som ägt rum under de år boken spänner över finns förstås också antecknad och kommenterad. Om man är intresserad av det fysiskt pågående kan man inte ignorera vare sig de små eller de stora, förödande attentaten, och det gör inte heller Brøgger.

Foto: Sofia Runarsdotter

Familjelivet är av självklara skäl ständigt närvarande. Hon skriver gripande om dottern Luzia och om maken Keld Zeruneith. Det rör sig om en oerhört uppriktig attityd i dessa partier, som jag inte tror att Brøgger tidigare i livet hade förmått publicera. Vi får som dagboksläsare privilegiet att följa med in i vardagslivet, och på resorna.

 

Det jag läser om med största intresse är dock inte politikens och ideologiernas krig, utan de mer näraliggande relationerna med författarkollegor, både i och utanför akademin. Flera av dem har jag under många år läst, och jag blir förstås glad att möta sådana som Ida Jessen och Pia Tafdrup i boken, liksom Klaus Rifbjerg som hon uppenbarligen haft en mycket speciell och nära relation till.

 

Jag skulle kunna göra en katalog-aria om bokens innehåll. Det vore dumt. Men en viktig aspekt till vill jag beröra. Det handlar om skillnaden mellan den unga och den åldrande människan. ”Skandalen og forargelsen er mit dna” skriver hon. Men den erotiska aspekten av detta är inte bara nertonad med åren, utan rent av borta. 

Det vilt utlevande i ungdomlig erotik är förstås det som lockar alla människor, men vi vet att den lägger och dämpar sig av rent vardagsliv i en familj – liten eller stor spelar ingen roll – för att med åldrandet mer eller mindre förlora sin betydelse. Det läser jag utifrån egen erfarenhet.

 

Hon kan formulera det så här: 

 

”Som en blogger skriver: ’I fremtiden vil man have sex på alle kontinenter med mennesker af alle køn.’ I fremtiden? Öh... Det havde jeg i fortiden. Til afdrag af skyld! Sex som bodsgang og religiøs ritual mod skyld.”

 

Och som slutord för denna recension, som omöjligen förmådde greppa hela den rikedom som dagböckerna rymmer:

 

”Vipassana: at se tingene som de er: Z og jeg er i livets slutning, som er mild, øm og kærlig.”

Det icke-ryska Ryssland - två nya böcker

 

Aleksandra Garmazjapova: Brev om det oryska (Ariel förlag, Gotlandssamtal häfte 14)

 

Det icke-ryska Ryssland. Ur de dekoloniala litteraturerna (Ariel förlag, Gotlandssamtal 15-16)

 

 

Hur skildrar man det Ryssland som inte är ryskt? Ariel förlag har valt en bra metod när man låter dessa människor själva komma till tals. Det gör de i bägge dessa skrifter/böcker, och det är sannerligen omskakande läsning.

 

Vi talar om folk som förtryckta minoriteter, som allt mer sällan talar sina egna språk, där t.ex. människorna i Udmurtien som tidigare fått lära sig det egna språket i skolan, medan de idag på sin höjd får se lokalt hantverk och för övrigt inlemmas i det ryska. Så ser det ut för de andra minoriteterna, oavsett om de är små eller stora. 

 

Rysslands andra största folk är för övrigt tatarerna, som uppgår till drygt fyra och en halv miljon.  Det finns 195 nationaliteter och 105 miljoner har uppgett sig som ryssar. Efter tatarerna kommer tjetjener, basjkirer, tjuvaser och avarier (mellan en och två miljoner vardera). ”Därefter följer alltså ytterligare 189 icke-ryska nationaliteter”, skriver Mikael Nydahl i sitt förord till Det icke-ryska Ryssland.

 

Ur ett vittnesmål i Brev om det oryska: 

Jag minns att mina kollegor i Moskva sa: "Först tänkte vi att du var japan, men sen öppnade du munnen och då fattade vi att du var burjat. Din röst är oförskämd som hos en burjat." Ärligt talat undrar jag fortfarande vad de menar.

Suzanne Brøgger: En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege (Gyldendal)

 

Suzanne Brøgger har forladt den glitrende overflade fra Creme Fraiche og præsenterer i En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege en hverdagsrealisme og en skildring af det stille liv med Vester Løve ved Slagelse som provinsielt omdrejningspunkt. Registreringerne af en genkendelig yderverden sætter scenen for de store temaers udfoldelse som f.eks. døden og angsten.

En gris som har været oppe at slås kan man ikke stege udkom første gang i 1979.

 

Det är sannerligen inte alla böcker som överlever en nyutgåva. Men Brøggers bok gör det. Det främsta skälet är att läsaren här möter den författare som skulle bli den hon blev. 1979 ligger långt bakom oss, kulturellt och männskligt. En av mina döttrar är född det året. Medelålders fyrabarns-mamma. Jag tänker på henne när jag läser ”gris-boken”.

 

Här möter vi skolhuset i Løve. Här möter vi männen och kvinnorna som är grannar och ska bli hennes nära vänner. Signe är en fin bekantskap, liksom Ellen och Matisen som fått nya ”gebis” trots sin höga ålder, skomakaren och andra slumpvisa karaktärer. Men kattliv verkar ändå stå högre i hennes liv. Som Shahbanou.

 

Framför allt möter vi fri-anden själv, som skriver på ett halsbrytande språk, som man önskar att man kunde tillägna sig – och framför allt tillämpa. Lyssna:

 

”Jeg har ingen penge, men jeg er brun og har en grøn sweater, ligesom græsset stadig er grønt, på trods af vi skriver sidst i september, og tranerne flyver mod syd. Jeg er vendt tilbage til mine elskede træer och deres særlige lyde, og det er som at bade i Valium”.

 

Behöver jag säga att förlaget ansträngt sig och gjort en mycket vacker bok? Se på omslaget!

 

Möt Brøgger som hon var – och är! – till glädje för oss läsare, oavsett vilket språk vi läser henne på.