Är man jävig efter 19 år? 1996 gav jag ut Lejonet har gått av Madeleine Brandin. Jag var hennes första förläggare, det har jag hennes ord på. Madeleine och hennes manus gjorde starkt intryck på mig, när hon svepte in på Sätaröds station som då var både bostad och förlag. Klart jag skulle ge ut hennes bok!
Svaret på frågan är nej. Jag är inte jävig. När jag nu läser Frk. Husgafvel, passionerad stadsarkitekt så ser jag en helt annan författare. Nu skriver hon fiktivt, men det finns ändå en självbiografisk grund att stå på. Hon gör det, stabilt och grundmurat.
Författaren har bakom sig ett långt yrkesliv som stadsarkitekt. Tematiskt i den nya boken har hon alltså en kunskap som bäddar för trovärdighet i den fiktiva konstruktionen. Nog ser man henne själv, alldeles verklig när hon går med en stor megafon i handen tillsammans med byggnadsnämndens ordförande Holger Dunder, men här som bokens Hedvig Husgafvel, stadsarkitekt och litterär huvudperson. Jag ser Trelleborgs hamn framför mig, men det är ändå i Brandeborg vi befinner oss, vilket konkretiseras både i ord och teckning.
Madeleine Brandin har en alldeles egen humor. Den ligger under ytan och bubblar, men den präglar hela boken med sin erfarenhetsrika och kunskapsmättade självklarhet.
”Hemma igen räfsade Hedvig nedfallna gula blad som låg i drivor under den gamla asken på tomten. Allt blir så annorlunda, sikten blir fri när löven faller. Jag tycker om det, tänker hon. Jag blir äldre, jag ser längre, jag tänker inte i svart och vitt. Jag väntar mig inte att få allt. Men jag längtar efter den där karlen, den där italienaren, det känner jag att jag gör.”
Nyfiken på resten? Läs boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar