 | |
| Foto: Astrid Nydahl |
”Guerre à la guerre” är, precis som under 1900-talet, en meningslös och fullständigt tom paroll. Man kan möjligen använda den som pynt vid festliga tillfällen eller för att blåsa upp en egen, inre godhet. Men som politik förlorade den för hundra år sedan. Just därför är de svarta molnen alltid fler än de ljusa. Just därför är pessimismen den enda rimliga attityden. Just därför menar jag mig kunna vända ryggen åt varje politiker, och det med gott samvete. Parollerna och talen må vara hur vackra de vill men det är alltid vapnen som får sista ordet.
Hamas massakrer var en noga
planerad krigs- och terrorhandling, avsedd att utlösa det totala kriget med
Israel. I sin cyniska grymhet fick de som de ville. De som ropar på fred vill
inte – förmår inte – tala om islamismens dödliga aspekt. De talar om offren. De
talar inte om offren. De som ropar på fred ställer sig i samma led som
islamisterna: Israel ser de som en sjukdom som inte kan botas utan måste avlägsnas,
utplånas. Det är en skam från början till slut. Lika cynisk som om de allierade hade slutat att militärt angripa Hitler och hans folk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar