onsdag 20 september 2023

Hittar inte längre; With no direction home...

Foto: Astrid Nydahl

How does it feel
To be on your own
With no direction home

(Ur Bob Dylan: Like a Rolling Stone, 1965)

Låt mig tala klarspråk. 1965 var jag 13 år gammal. Jag lyssnade till så kallad populärmusik som alla mina klasskamrater. Först och främst The Beatles, förstås, men ganska snart också Bob Dylan och Leonard Cohen. Ett helt annat spår förde pappa in mig på med Leif Smokerings Anderssons radioprogram. Pappa kände honom. Jag fick en fin LP med Duke Ellington av honom, signerad av Smokerings. Men det var mest ett sidospår av noll kulturellt värde på Lorensborg de unga åren.


Det jag ville tala om i dag var frasen ur Dylans sång. När han sjunger orden "With no direction home" känner jag igen mig ännu bättre i september 2023 än jag gjorde 1965. Nu har jag ett helt livs erfarenhet av hemmet, den egna platsen för födelse, uppväxt, vuxenliv, pappaliv och sedan pensionärsliv. Men också - och inte minst! - erfarenheten av att se världen utanför, att resa, att informera, bekanta och bilda sig. 


Men det är inte mer än fem år sedan jag definitivt bestämde mig för att aldrig mer resa/flyga. Tågen stannar halvvägs eller börjar inte köra alls, flygplatsen har förvandlats till groteska gallerior och varukrängandet måste föregå minsta lilla resa. I Manchester satte jag ner den fot som så många gånger varit på samma beslutsväg: Nu räcker det, hit men inte längre!


Och ändå, helt plötsligt, hittar jag inte ens längre. När jag inte hittar blir jag plötsligt hemlös! Inte så att jag behöver kliva ur en rännsten för att inte frysa. Men hemlös i alla andra avseenden. Sjuk, förvirrad, utan känsla av att det ens finns kvar ens ett uns av ett jag.