Fritt fall. Inget hopp

All Saint´s Church, Lake District. Foto: Astrid Nydahl

 

Under torsdagskvällen läser jag en intervju med direktören för Pågens bagerier i Malmö. Storföretag som Pågens står inför en katastrof: om de inte höjer priserna går det åt skogen, om de höjer priserna går det också åt skogen.

Den vendetta som pågår ställer oss inför fritt fall. Vi som lever i el-område 4 har ingenting att sätta emot. Priserna ligger nu varje dag, timme för timme, på över fem kronor per kWh, och ofta hela sju kronor.

Först den 15 november ska Svenska kraftnät lägga fram ett förslag till "högkostnadsskydd". 

Jag är tämligen säker på att tiden fram till dess - i runda slängar tre månader - blir en period av konkurser och hopplösa lån.

Jag ser inget som helst hopp. Men jag vet att det svenska folk som saknar både självbevarelsedrift och insikter om den politiska klassens ynklighet, i vanlig ordning ställer sig i kö den 11 september för att lägga sina lappar i lådorna. Ömkligt blir det att beskåda.

Vad ska till för att människor ska säga stopp? Vad kan få svensken - särskilt sydsvensken som en gång var dansk - att reagera när han och hon blir trampad på? Förmodligen kan inget utlösa ilska, vrede och revolt.

Det finns skäl att också uppmärksamma det faktum att EU förmodligen sätter stopp för utbetalningar i ett så kallat "högkostnadsskydd". Vem faller i vinter? Hur många blir vi? Vilka skulder kommer vi att bära med oss? Läs här i Svenska Dagbladet.

Klockslag	Timpris (SE4)
Kl. 00 - 01	540,49 öre/kWh
Kl. 01 - 02	495,08 öre/kWh
Kl. 02 - 03	495,19 öre/kWh
Kl. 03 - 04	489,47 öre/kWh
Kl. 04 - 05	493,25 öre/kWh
Kl. 05 - 06	515,04 öre/kWh
Kl. 06 - 07	567,40 öre/kWh
Kl. 07 - 08	633,04 öre/kWh
Kl. 08 - 09	655,45 öre/kWh
Kl. 09 - 10	648,57 öre/kWh
Kl. 10 - 11	644,98 öre/kWh
Kl. 11 - 12	610,58 öre/kWh
Kl. 12 - 13	577,58 öre/kWh
Kl. 13 - 14	580,93 öre/kWh
Kl. 14 - 15	560,53 öre/kWh
Kl. 15 - 16	559,04 öre/kWh
Kl. 16 - 17	604,78 öre/kWh
Kl. 17 - 18	612,77 öre/kWh
Kl. 18 - 19	663,33 öre/kWh
Kl. 19 - 20	678,80 öre/kWh
Kl. 20 - 21	603,48 öre/kWh
Kl. 21 - 22	365,94 öre/kWh
Kl. 22 - 23	528,41 öre/kWh
Kl. 23 - 00	105,75 öre/kWh

 

Agneta Pleijel: Dubbelporträtt. En roman om Agatha Christie & Oskar Kokoschka

 

"Inget visar sig vara som man trott. Man går på nakna fötter i skärvor, splitter och flagor. Fötterna blöder. Allt måste tänkas om. Hela pusslet måste läggas på nytt." (Ur Dubbelporträtt)

Agneta Pleijel har en anmärkningsvärd förmåga att få allt att se så lätt ut. I den nya romanen är texten så elegant utförd, att man genast måste hejda sig för att inte läsa allt i ett enda andetag.

Det är kanske enda sättet för mig att säga att detta är en mycket fin bok. Realism i prosan i kombination med ett mycket vackert, ja ibland rörande, sätt att berätta två människoöden blir förstås hur bra som helst.

Ramberättelsen är att den store mästaren Oskar Kokoschka ska måla deckarförfattaren Agatha Christies porträtt till hennes 80-årsdag. Initiativet kommer varken från honom eller henne.

Det blir sex sittningar. Varje sittning är i boken sitt avskilda avsnitt. De börjar trevande men berättar allt frimodigare för varandra. Trötthet och leda växlar till uppsluppna skratt och en liten promenad.

Så här är det med riktig litteratur. Beskriven så här kanske det inte väcker någon sensation. Men det är inne i och bakom dessa mina försök att med ord förklara, som boken växer och fängslar. Den stannar kvar. Jag ska förstås läsa den igen. När man ligger sjuk till sängs är det böcker som denna man vill läsa. 

 

Terror mot Charkiv - igen och igen

Bild från Räddningstjänsten i Charkiv

 

Cornucopia skriver:

Ukraina har återigen utsatts för omfattande terrorbombning av Ryssland. I Charkiv träffades ett studentboende i den utsatta statsdelen Saltivka. Sex dödades och sexton skadades enligt denna artikeln, men jag såg också siffror på sju även om jag tappade bort länken för stunden. En film från räddningsarbetet och vad som verkar vara minst en helt ihoprasad byggnad här.

"Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest."

Ivön, vid lånat hus. Mobilfoto: T.N.

 

"Jag vars hela varelse, tanken och hjärtat, törstar efter att uppgå i den levande verkligheten, i medmänskorna, i naturen och i Gud, jag som förtäres och förstöres av ensamheten, jag stänger in mig i ensamheten och förefaller att icke trivas med någon annan än mig själv, att vara mig själv nog... Själens stolthet och reservation och hjärtats skygghet ha kommit mig att våldföra alla mina instinkter och fullkomligt vända upp och ned på mitt liv. Jag har faktiskt alltid gått ur vägen för det som lockade mig, flytt det som behagade mig mest."  (ur Henri-Frederic Amiel: En drömmares dagbok (W&W, 1947 i översättning av Klara Johanson)

Om det är tvärtom, om det faktiskt är så att man går ur vägen för det som varken lockar eller behagar, om man stiger åt sidan för det som "the madding crowd" åtrår? Om hjärtats skygghet faktiskt inte medger ett bejakande av de instinkter som betraktas som eftersträvansvärda? 

 

 

"Högkostnadsskydd på el"???

En statsminister och två underhuggare håller presskonferens. Orden rinner ur munnarna deras.

Nu är det bestämt att det ska införas ett "högkostnadsskydd" för el-priserna. Det ska gälla både "hushållen" (du och jag) och "företagen"

Hur och när?

Åh, det ska förstås utredas.

Den femtonde november förväntas Svenska kraftnät lägga fram sina "förslag". Men summorna tycks redan spikade. Och "skyddet" ska inte bara gälla i vinter utan också "framöver".

Nog lägger jag märke till de luddiga formuleringarna. Klassisk politiker-vadd, mjuk, vänlig, inställsam men i total brist på konkretion.

Här fortsätter vi förberedelserna för en mycket svår vinter utifrån våra mått mätt. Bilen ryker om cirka fjorton dagar. Mot kostnaden för den får vi el.

DN sammanfattar dagens dårskap:

Snittpriset på el landar på 569 öre per kilowattimme i södra Sverige. Det är över hundra gånger högre än i norra Sverige, där elen kommer kosta 5,17 öre per kilowattimme – som även det är historiskt högt.

Cornucopia skriver:

Uppdraget om att utforma tillämpningen skickas direkt till Svenska Kraftnät, men för att det ska genomföras krävs förstås ett riksdagsbeslut.

Något besked om hur mycket och när pengarna kommer kan inte ges, men det ska vara ett högkostnadsskydd. Ungefär tre gånger så mycket som förra årets maximala 2 000:- SEK per månad uppger Magdalena Andersson (S). Den som då fick 2000:- kanske kan vänta sig 6 000:- per månad i vinter. Vilket säger något om vart elpriserna är på väg, inklusive att stödet är tre gånger så högt. Det ska inte heller finnas något tak, utan stödets storlek kommer bero på elpriset.

Vi som saknar såväl gud som folk

Rydal Water. Foto: Astrid Nydahl

 

Religionskritikern anklagas för "att kränka" den troende. När den nygamla islamismen rycker fram i en våldsam väckelse över hela Europa står de flesta handfallna. Islamismens kritiker utsätts för misshandel, förtal, mordbrand och slutligen mord. De som griper efter frihetens halmstrå förvandlar hemkänslan och identiteten till en nygammal religion: nationalismen. 

 

I den religionen är var och en trygg och stark, så länge den håller enad front mot de yttre hoten. I samma ögonblick den övergår i gatustrid spricker fronten. De anständiga fyller redan kvoten. Den slagords-tatuerade pöbeln växer, gatan tar emot den, liksom rännstenen. Vi som varken vill religion, etnicitet eller nationalism står bredvid och konstaterar att det går snabbt utför, vi glider lite lätt med i skredet, känner hur marken under våra fötter blir våt lera och närmar sig avgrunden. Men vi säger ingenting, ty vi saknar såväl gud som folk. Vi är otrogna hundar som inte ens kan skälla.

Dagens el-helvete (klicka för större format):

 

Förlåt mig min fattigdom - eller hur val av liv skapar sina stereotyper. Samt nytt el-prisrekord

Rydal Cave. Foto: Astrid Nydahl

 

"Hårda tider glöms aldrig bort", skriver Patrick Lane, "Fattigdomen är en brist i mitt liv och den skälver ännu i mitt skrivande och mitt beteende."

Så tar han resonemanget ett steg längre: "Det jag måste lära mig är att förlåta mig själv för de tider då jag inte kunde försörja min familj."

Jag känner igen mig själv i dessa rader. När jag ungefär 24 år ung bestämde mig för att aldrig mer ha en löneanställning gick det en våg av upprördhet och oro genom familjen. Men jag gav mig inte. När jag gick på Komvux i Malmö åren 1979-1980 var det för att hitta någon väg till egen försörjning bortom lönekuverten. Det lyckades. Jag började frilansa. Till vardags skrev jag om litteratur i dagspress, ett par gånger per år gav jag mig ut på resor som avsatte hela artikelserier.

Vi hade det knapert, en familj med två vuxna och sex barn - men vi hamnade aldrig hos Kronofogden och vi betalade varje månad våra räkningar. Barnen var, som man ju säger, "hela och rena". 

Jag har aldrig ångrat min livsväg - det vore så dags nu! - och jag har, i Lanes mening "förlåtit mig själv".

*

På tal om ekonomi: i morgon onsdag slås ett nytt prisrekord på elen här i elområde fyra: 5 kronor och 70 öre per kWh! 

Vem kan betala det? Jag kan det inte. Redan augusti-räkningen kommer att bli skyhög. Hur blir det då inte med den i december eller januari? Med en förmodad elförbrukning på 2.000 kWh en vintermånad blir priset, före skatter och avgifter 11.400:-

.

Rätten att häda ska alltid försvaras. Tankar efter mordförsöket på Rushdie

 

Efter mordförsöket på Salman Rushdie har jag tittat tillbaka på åren som gått.

 

För övrigt utgav jag (på mitt dåvarande förlag Studiekamraten, som hämtat namn från den gamla bildningstidskriften som jag också utgav fram till 1997), i samarbete med Svenska Rushdiekommittén en skrift av Kerstin Ekman 1994. 

Rätten att häda heter den. Den borde spridas som flygblad i varje sådan situation. Dessvärre är den slutsåld sedan många, många år. 

Kort citat ur hennes skrift:

"Nu hotas Västerlandet av ett demokratiskt sammanbrott genom en grotesk karikatyr av dess värden (...) I Satansverserna har inte Salman Rushdie uppfunnit tvivlet på dogmerna, inte hittat på de hädiska tolkningar som sätter Muhammed och hans verksamhet i ett begripligt sammanhang. Han har inte ens hittat på att gyckla med det. Allt det där har bildade och sekulariserade muslimer gjort länge."

 

Det tragikomiska är att majoriteten av svensk offentlighet inte ens begripit detta. Den hugger så fort den får en chans - inte mot de människor som hotar vår frihet, utan mot budbärarna. Inte så sällan drabbas jag av insikten att denna offentlighet egentligen vill ha tillbaka hädelselagarna och spöstraffen för de konstnärer som "hädar", eller som det heter idag, "kränker" religiösa människor. Kanske skulle man rentav återinföra husförhören? En imam och en präst kunde tillsammans gå trappa upp och trappa ner och kontrollera så att allt går rätt till (så som sharia-poliserna i olika engelska städer gör redan idag under Ramadan). Så grotesk är samtiden. I tryck och på nätet.

En liten bit Kerstin Ekman får avsluta:

"Det må väl också finnas en tradition av västeuropeiskt stöd för dissidenter som så gott det går försöker använda förnuftet och framför allt arbetar för deras överlevnad. Som är ute i tid. När vi söker en tradition av stöd för det fria ordet, när vi letar på det i texter, i valfrändskaper och affiniteter som är djupt personliga avslöjar vi också karaktären av vårt eget engagemang. Själv har jag inte precis hittat någon frälsningsväg. Det skeptiska förnuftets humanism har aldrig gett sina anhängare mycket lycka. Inte heller särskilt mycket framgång."

 

Salman Rushdies nya bok, en samling essäer skrivna åren 2003-2020

 

Stor oreda under himlen - Kina mot bakgrund av Ukraina, Taiwan och USA-politiken

Skärmdump från Svenska Yle

 

Stor oreda under himlen är ett uttryck som kom fram under den kinesiska kulturrevolutionen. Det är självaste Mao som yttrat dem. Orden syftade på att det kaos som rådde i Kina vid den tiden kunde förlösa ett helt nytt samhälle, enligt Maos och kommunistpartiets ideér och ideal.

Samma ord, med ett frågetecken, finns i den artikel som 

vår tidigare Kina-ambassadör, Börje Ljunggren, skrev i samband med Trumps valseger 2016.

 

Det kinesiska perspektivet framhölls med bland annat dessa ord:

 

”I Peking har man inte sett fram emot Hillary Clinton som USA:s president. Man har stor respekt för henne, men vet alltför väl hon hur hårt hon vill driva USA:s intressen och den liberala ordningens principer.

Betecknande är att en överväldigande majoritet i Asien föredrog Clinton framför Trump. I Japan, Sydkorea, Singapore och Filippinerna ville bara 13 procent ha Trump, men i Kina ville 40 procent se Trump som USA:s nästa president.

I en upplaga av partitrogna Global Times direkt efter valet konstaterades att den amerikanska demokratins anseende i världen tagit skada, oberoende av vem som vann valet, vilket förstås inte var något som Peking beklagade.”

Det är mycket intressant att reflektera över detta hösten 2022, alltså 6 år senare.

Situationen är nu helt annorlunda. Kina har de senaste veckorna gjort en rad provocerande militärövningar riktade mot Taiwan. Att Kina har för avsikt att inlemma ön, på samma sätt som man gjorde med Hongkong, kan det inte råda något tvivel om.

Under Putin-fascismens krig mot Ukraina har flera bedömare påpekat att Putin knappast skulle ha satt igång denna vidriga krigsmaskin om Trump fortsatt vara president i USA. Man kan nog på samma sätt säga att Kina inte skulle ha spelat med så höga insatser om deras motpart vore ett USA under Trump.

När Trump hotade Putin med kärnvapen mot Moskva, anade nog Putin att det kanske var mer än tomma ord. Måhända är Putins ständiga kärnvapenhot av samma typ, det vet vi inte.

Som bekant har USA i stället sin svagaste ledare i mannaminne. Under 30% av amerikanarna stöder honom. Internationellt blir han allt mer av ett skämt. Vem ens respekterar Biden?

Kinas kommunistiska parti och statsledning vet att USA med nuvarande president och maktstruktur skulle hålla sig lika lugnt gentemot ett kinesiskt angrepp på Taiwan, som de gör inför det ryska angreppet på Ukraina. Måhända skulle de massexportera vapen dit, resten är bara högtidliga tal (eller knappt det ens, eftersom Biden numera har svårt att få ihop en hel mening).

Kinakännaren Torbjörn Lodén skriver:

”Enligt den konfucianska världsbilden var ordning och stabilitet centrala världen. Mao menade däremot: ’Det råder stor oreda under himlen, läget är utmärkt’. Utan tvivel var han besjälad av en strävan att utrota den gamla ordningen präglad av kejsarmakt och konfucianism.”

 

Så, det är stor oreda under himlen, där som här.

***

Viby måndag 15 augusti 2022.

Søren Ulrik Thomsen: Store Kongensgade 23. Et essay (Gyldendal)

 

Hver bog jeg læser , inspirerer mig til at læse en ny… (ur boken)

 

Poeten Søren Ulrik Thomsen har i många år visat att han också är en fin prosaist. Debuterade med diktsamlingen City Slang 1981 som följdes av tre böcker på 1980-talet. Tillsammans med Frederik Stjernfeldt skrev han Kritik af den negative opbyggelighed 2005, en bok som blev uppmärksammad också i Sverige, då den utkom i svensk översättning. En hårnål klemt inde bag panelet utkom 2016 och imponerade på mig med sina pregnanta tidsbilder. På Dixikon.se skriver Henrik Nilsson om boken, bl.a. detta: 

 

I en av bokens starkaste passager träffar berättaren av en händelse en gammal vän vid namn Steffen på gatan och de slår följe till en krog i närheten. En personlig konflikt gjorde att de gled ifrån varandra, men Thomsen inser nu att han saknat vännens generade leende och intelligens. Efter ett par öl diskuterar de filosofi och politik med samma livlighet som de brukade göra i gymnasiet. Mitt i samtalet tappar jag som läsare andan, när Steffen säger: ”Du vet väl att jag är död?” Berättaren svarar att han har hört det. Leukemi. ”Men det ska väl inte hindra oss från att tala vidare?” ”Självklart inte. Jag säger det bara”, svarar Steffen.

 

Nu är det således tid för ännu en prosabok, essän med gatuadressen Store Kongensgade 23. Vi befinner oss mitt i Köpenhamns centrum. Kring denna adress, som utgår från moderns död en marsdag just där, och sitt eget liv bakåt och i nuet, växer hans essä till en mäktig berättelse om existensens yttersta villkor. Han har satt passarens spets på denna plats! På sin fantastiska, vackra prosa skriver han:

 

Ikke bare visheden om, at der efter i dag vil komme en ny, men desuden forventningen til, at denne anden dag også vil være ny i betydningen bedre end den foregående, ja, måske oven i købet vidunderlig, tror jeg simpelthen er det, som holder os i live.

Just så kan det vara och därför känner vi igen oss. Livet själv kan så att säga inte ”hålla oss vid liv”, det krävs något ytterligare, och det sätter han ord på här.

Diktaren fruktar den plötsliga döden, kanske på ett S-tåg, men han fruktar också ålderdomen. Han ser tillbaka på en tid av svåra ångestanfall.

I bokens andra hälft går han djupt ner i psykiatrins och psykologins metoder, mediciner och tillkortakommanden. Och så säger han dessa märkvärdigt vackra ord om tacksamhet gentemot föräldrarna, att det är tack vare dem ”at jeg selv på de dårligste dage også alltid har det godt.”

Ett bärande tema i hans bok är moderns psykiska sjukdom och alla de mediciner som sänker henne. Men också den tid som kommer sedan en klok läkare befriat henne från dem.

”I remember everyone”, sagde min mor på sit dødsleje, hvor hon pludseligt var begyndt at tale engelsk.

Jag hoppas att också den här boken blir översatt till svenska. Den höjer sig över det mesta som ges ut här i Norden. Jag är tacksam över att ha fått läsa den.

Blåsta journalister

Brantwood, Lake District. Foto: Astrid Nydahl

 

Det har varit en dramatisk vecka, det vet vi alla.

Jag har klarat första veckan nykter och resten av avgiftningen sker i det tysta.

Mordförsöket på Salman Rushdie misslyckades, tack och lov. Pressen i Iran sjunger lovsånger till attentatsmannen. Och svenska medier ältar om att "motivet är oklart". Har man så dåliga kunskaper om islamismen och dess våld borde man inte arbeta som journalist. Men vi vet att de är mer blåsta än så. Och nu ska de bevaka valet, herregud!

Efter en vecka med alla barnbarnen i en hyrd stuga på Ivö återvänder Astrid hem.

Det mesta kan, bortsett från bastuvärmen, se ut som helt normalt igen.

***

Tar bort Instagram helt. Tar bort twitter helt. 

Alla beroenden ska bort!

Avgiftning dag sju. “I pray to the garden that I live this one day sober.”

Lake District. Foto: Astrid Nydahl

 

Mår illa och känner mig yr trots en lång natts sömn. Att avgifta en kropp som i så många år vant sig vid ständig tillförsel av alkohol är naturligtvis mycket svårare än jag trodde. Varje dag, från förmiddag till sen kväll påminns jag om det. Därmed växer också insikten om hur lätt - banalt närmast - det skulle vara att återvända till drickandet. Det skulle "lösa allt", som det heter. Men det enda det löser är det illamående som har sin yttersta orsak i just alkoholen.

Läser mer i Patrick Lanes What the Stones Remember:

”Guilt is the emotion that wastes a life, I know that. I know there is no going back even as I return in my memories.”

 

“Memory is a terrible mental swamp.”

 

“All I know is that the bottle I drank was not enough, never enough.”

 

“I lift my hand and it doesn´t shake, it doesn´t tremble.”

 

“Every addict I know speaks of that first knowing when they met the monster and found it their closest friend, their sweetest lover.”

 

“I pray to the garden that I live this one day sober.”

 

“My marriages, the disasters they represent in my life.”

 

“My body still feels the injury of drinking when I pass a liquor store.”

 

“Last night I dreamed of a bottle of vodka crusted with ice in a freezer. I woke crying and went out into the night.”

 

Karl Aage Rasmussen: Min sjæl gør ondt. Sergej Prokofjev mellem to verdener (Gyldendal)

 

Karl Aage Rasmussen är den främste på ett för mig begripligt språk att introducera och berätta om de stora komponisterna. Han har utgivit sådana verk om Glenn Gould, Robert Schumann, Gustav Mahler, John Cage, George Gershwin, JS Bach, Tjajkovskij och Brahms, och därtill också ett fantastiskt gripande porträtt av Svjatoslav Richter, både som pianist och judisk intellektuell i det sovjetiska samhället. Han har också skrivit böcker som handlar om musikhistoria och samhälle i essäns form.

Karl Aage Rasmussens nya bok handlar således om Sergej Prokofjev. Dess titel, Min sjæl gør ondt, är hämtad från hans sena år då han blev alltmer likgiltig inför både musiken och livet i allmänhet. Hur det blev så gör författaren på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förståeligt och tydligt.

Vem var denne Prokofjev? Född 1891 i den dåvarande ryska huvudstaden St. Petersburg valde han att, vid 27 års ålder, att lämna den nyfödda sovjetstaten för en karriär i USA. Det var dock inte frågan om någon utlandsflytt, utan han antogs fungera som ett slags kulturambassadör. Efter en mängd resor i det krigshärjade Europa och med en mängd konsertturnéer i Sovjet valde han att tillsammans med sin spanskfödda hustru och de två sönerna att flytta permanent till Moskva. Tiden var orolig, inte minst under detta 1930-tal efter att Lenin dött och ledarstriden stod het mellan Stalin och Trotskij. Vi vet vem som segrade och vilka fasansfulla konsekvenser det fick.

Prokofjevs hela livsbana tecknas övertygande, också under den turbulenta tid då han lämnar familjen för den betydligt yngre judiska flickan Mira, hon som hett uppvaktade honom och så småningom blev hans nya livspartner. Konsekvenserna för den första hustrun blev fasansfulla och hennes fängslande och deportation till Gulag måste ha varit ett stort svek och nederlag.

Nå, detta om Rasmussens livsteckning av Prokofjev, det som verkligen står i centrum för boken är ju hans livslånga musikaliska gärning. I Stalins land fick man navigera försiktigt. Kommunisterna ville ha ”enkla” saker som ”folket” kunde nynna på. Och vek man av från den linjen blev man granskad. Många stora kompositörer har fått erfara det, inte minst Sjostakovitj som Rasmussen också skildrat fint.

För Prokofjevs del blev det ett intensivt arbete på nya musikstycken. När en läkaren ordinerade honom att vila från komponerandet svarade han: ”Men jag fortsätter ju ändå inne i huvudet”. En skapande konstnär lever sin konst, det är det inte alla människor som förstår. Rasmussen gör det övertygande självklart.

Varje större verk av Prokofjev presenteras och analyseras i boken. De sätts också in i sina viktigaste sammanhang. Slutet på boken påminner mig om att den ytterst handlar om hur pass fri en konstnär kan vara i ett totalitärt samhälle. Och nog uppfylls jag av känslan att det är ett privilegium att få skriva utan att först få det godkänt av någon kommissarie eller icke-godkänt av någon bödel. Läser man Rasmussen förstår man varför.

Salman Rushdie i respirator allvarligt skadad

Rushdies memoarer. Här finns hela berättelsen om den iranska fatwan.

Andrew Wylie, Rushdies agent, berättade för New York Times, att författaren ligger i respirator och inte kan tala. 

Han är försatt i koma.

"Det är inga goda nyheter", sa Wylid, "Salman kommer att förlora ett öga, nerverna i hans ena arm är avskurna och hans lever blev skadad."

Så ser det alltså ut. Hadi Matar, iranier med starka sympatier för Irans revolutionsgarde, som högg honom hade för avsikt att döda. Kanske trodde han att han skulle få den iranska belöningen? Den som inbillar sig att den islamistiska terrorn skulle upphöra lever i en drömvärld. Den finns överallt. Vi har importerat den.