Gunnar Sandelin: Den stora omvandlingen. Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott (Karneval förlag)

 

Spelar demografi någon viktig roll? Svaret beror på hur man föreställer sig sitt samhälle och liv. Svarar man nej så säger man också att landets befolkning kan vara vilken som helst, att man varken bryr sig eller har någon förmåga att påverka saken. Det är i bästa fall ett slags irrelevans, i sämsta fall en politisk likgiltighet som gränsar till cynism.

 

Sådant tänker jag på när jag läser Gunnar Sandelins nya bok. Ämnet klargörs av den utförliga titeln Den stora omvandlingen. Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott. Nå, varför skulle den förändrade demografin påverka brottsligheten? Just det har Sandelin förstås fördjupat sig i. Som brukligt är han noggrann och statistiskt tydlig. Han höjer inte rösten när det räcker med sakliga redovisningar.

 

Sandelin är i ämnet en välkänd pionjär. Tillsammans med Karl-Olov Arnstberg utgav han för tiotalet år sedan ett par böcker som väckte ett ramaskri och rasist-stämplade dem båda. Men böckerna var olämpliga därför att de gick i sak och inte i skrikande demonstrationståg. Böckerna hade betydelse för många människor jag känner som sakliga, analytiskt begåvade och politiskt sansade.

 

Nå, det är till ämnet Gunnar Sandelin nu återvänder. Han visar hellre statistiska tabeller än annat och mer lättviktigt. Han återvänder i sak, och nu för att visa hur en demografiskt massiv förändring av en nation också förändrat brottsligheten. Man kan börja med att ställa sig själv frågan vem som befolkar våra fängelser. Det är en välfungerande metod. Läser man därtill Gunnar Sandelins bok får man så att säga kött på benen.

Min nya bok

Min nya bok klar att möta läsarna.

 
135 sidor. Genren framgår av förstasidan.

Jag är för sjuk för att klara tryckningsprocessen just nu. Men jag erbjuder er att köpa denna pdf mot att ni swishar mig minst en hundralapp och uppger namn och mailadress.

Mitt arbete har pågått länge och har tidvis präglats av uppgivenhet och bristande lust. Men nu är det klart.

Välkommen med beställning via swish till 0706 423016

Finlands nationaldag. Michel Ekmans bok

 

Idag är det 6 december, Finlands självständighetsdag. Jag hyllar mina vänner på andra sidan Östersjön med denna text från 2011, av det enkla skälet att Michel Ekman alltid är läsvärd.

 

”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”

 

Michel Ekmans bok är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan identifiera mig med”.

 

För är det inte som Cioran skriver, att man vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa kretsar av studier, samtal och utveckling.

Det som skiljer den tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var det också i rent existentiell mening.

Ekman berättar hur läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:

 

”För mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt – det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa marxism-introduktionernas plats i min läsning.”

 

Politiken var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och död – med vägen allt djupare in i litteraturen.

 

Ekman vill förena en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga. Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från illusioner:

 

”Men varje kväll kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”

 

Eftersom jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren 1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker. Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).

 

Skillnaderna är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt, brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.” Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”

 

 Boken innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur ”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom, citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:

 

”Att skriva

det: min

dag.”

 

Där förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet som Michel Ekmans bok är så uppfriskande och inspirerande.

Israel med ett monster i källaren

Då det begav sig. Israel 1960-tal

 

"Åklagarväsendet har nu iordningsställt ett bombsäkert rum i källaren till Tel Avivs tingsrätt, där Netanyahu skall vittna flera gånger i veckan med början på tisdag."

Det är skarpladdade ord som Nathan Shachar formulerar i DN. Men det är inte han som skarpladdar dem, det är själva situationen i det krig som Israel oupphörligen för.

Netanyahu måste alltså ner i en bombsäker källare för att rättsväsendet ska fungera. Vilken parodi på samhällsliv.

Ingenting - nå, nästan ingenting - av det jag nu läser i svensk och internationell press - stämmer överens med det Israel jag lärde känna under 1980- och 1990-talen.

Det Israel som har Netanyahu som sitt "ansikte utåt" är i de flesta avseenden ett motbjudande land som dygnet runt sysslar med självisolering och att skaffa sig nya fiender på det globala planet Var finns drömmen om judarnas säkra plats på jorden? Absolut inte i samma källare!

Per Erik Tell: Den siste gästen – myller i Sydamerika (Bokpro)

 

Per Erik Tells personlighet lyser från varje sida i hans nya bok. Här finns berättarglädjen, erfarenheten och författarskapets hela karaktär. Per Erik Tell är ingen dussinförfattare. Tvärtom är han unik, som varje skrivande resenär måste vara. Utifrån sin livshållning och erfarenhet möter han i nya, rika och spännande boken miljöer och människor som de flesta av oss inte kommer i närheten av.

 

Tell är förvisso en mediamänniska – med ett liv med radioprogram, tidningsartiklar, bokskrivande och allt annat som kan rymmas i det begreppet.

 

Den siste gästen anspelar på Tells vistelse i Ida Bäckmannrummet på Hotel de Lago i Paraguay. Det är därifrån han låter en del berättelser sippra ut över boksidorna. Redan i själva greppen han använder visar han sin talang och förmåga att fängsla läsaren.

 

När han skriver om Argentina – och det gör han utförligt – inser man snart att han vet vad han talar om. Han har ju bott ett helt år i Buenos Aires, och nu vid återkomsten kan han jämföra, och han ser att det skett förändringar som långt ifrån är positiva alltid. Inte minst de ekonomiska som mest gynnar utländska besökare.

 

Hans berättelse innefattar också den argentinska militärjuntan och vad det blev av despoter som Videla och andra.

 

Paraguay å sin sida är ett självskrivet exempel på hur nazismen finner sin väg in i det latinamerikanska. Därför blir avsnittet om landet i boken också en berättelse om nazistiska individer och organiserade partiväsen i Hitlers anda. Det är inte särskilt märkligt att det finns en mytologi som hävdar att den tyske despoten och hans Eva Braun skulle ligga begravda här. Mytologi som sagt. Och detta är förvisso en mycket liten del av boken.

 

Är det då något i boken som blir ”för mycket”. Det är inte denna form av nazism. Snarare är det fotbollen. Tell är ju en livslång älskare av den bollsporten, så det är en självklarhet att den tar stor plats i en bok om denna del av världen. Jag skummar mest de partierna, men inser genast att vi människor, och läsare, förhåller oss olika till ämnet.

 

Och så vill jag säga, att det nog bara är Per Erik Tell som kan inleda ett kapitel med orden ”För tretton år sedan bytte jag buss i Santiago.”

 

Man måste inte vara sängliggande för att läsa boken, men den är verkligen som gjord för den sortens läsning, den som markerar mot omgivningen och ödmjukt ber om att inte bli störd.

 

Jag vill inte gå in på fler detaljer om och kring boken. Upptäck den på egen hand! Men jag vill säga att den tar med oss till Curaçao, Panama, Colombia, Ecuador, Argentina, Brasilien, Paraguay, Bolivia, Chile, Peru.

 

Låter det mastigt? Det är det inte, det är ett oupphörligt äventyr av det lärorika och inspirerande slaget.

Malmö synagoga 1906

 

När bilden togs var synagogan i Malmö bara tre år gammal. Den är, vid sidan av synagoga, också en viktig samlingsplats för Malmös judar.

Jag gjorde 1986 en skrift om Kalle Berman, en av de tongivande gestalterna i Malmös judiska historia. Han berättade då också om synagogans betydelse under kriget mot Hitlertyskland och det solidaritetsarbete som därifrån utfördes för de danska trosfränderna. 

 

Thomas Engström: Om konservatismen som motgift till insulär perfektionism (Timbro 2017/2021)

 Politiska stridsskrifter som har några år på nacken ska klara en samtida läsning. Det tycker jag nog att Thomas Engströms skrift om konservatismen gör.

"Det är hög tid att formulera en konservatism för vår tid", säger han, för att konkretisera:

"Konservatismens uppgift är däremot inte att främja vare sig ökad tolerans eller skenande intolerans. Konservatismens uppgift är att förhålla sig lagom likgiltig till kulturella olikheter och lagom skeptisk till utopiska utjämningsförsök. I en tid då allt fler tappar huvudet ska konservatismen sjunga kallsinnets lov."

Det är inte alls svårt att nicka instämmande under läsningen av denna essä. Men på en avgörande punkt vill jag invända och säga att den stora muslimska invandringen är betydligt mer problematisk än den beskrivs här. Och då tänker jag inte på flickors huvuddukar i första hand.

Hans diskussioner kring europeisk politik under åren kring 1945 och framåt ger ett bra och viktigt perspektiv på både gamla och nya rörelser. Inte bara de populistiska utan också de som i konservativ anda stått fascismen och nazismen emot. Om man bara tillägger nationalismen, som efterhand visar sig allt mer skadlig och destruktiv, oavsett om den färgats av ideologi/filosofi eller religion.

Så nog är det uppfriskande att läsa en intelligent essä i ämnen som angår oss i högsta grad. Den möjligheten förhåller jag mig ödmjuk och tacksam inför.

Stormen från neuropatins överfall våren 2024

Tosteberga hamn i regn. Foto: Astrid Nydahl

 

Ord, ord, ord: 

 

polyneuropati, utbredd funktionsnedsättning, perifera nerver, leder impulser som styr muskler och tar emot känselintryck från huden, till och från ryggmärgen och hjärnan, styr autonoma funktioner, blodtryck, hjärta, tarm, urinblåsa, domningar, smärta, obehag, känselnedsättning, svaghet i benen, fötterna, händerna, balansen påverkas, vanligt med förstoppning, urinträngningar, yrsel vid uppresning och torra fötter.

 

Är jag nu en annan människa? Kan jag leva? I skrivandet och läsandet, som alltid?

 

Nej, jag kan inte längre läsa. Några rader går ju bra. Men skulle jag drista mig att hålla en bok krampar händerna. Minsta, tunna pocketbok leder dit. En inbunden, tjockare bok låter sig inte läsas, den skickar jag vidare till en människa i min närhet.

 

Är sjukdomen människan, är människan sjukdomen?

 

Neuropatin är mitt eget fel. Neuropatin kommer av diabetesen. 

 

Misskött diabetes.  

 

Julbrev 2024. Personligt och politiskt

Foto i Älvsbyn: Astrid Nydahl

 

Julbrev 2024

När nu julen närmar sig tänker jag på dem vi förlorat under året. De jag först tänker på som dött är:

 

Författaren Gabriela Melinescu, född i Rumänien men mångårigt verksam i Sverige, en kär vän då det begav sig.

 

Litteraturmannen, familjens vän Per-Johan Wilhelmsson som dog i en tragisk olycka mot slutet av året.

 

Översättaren och essäisten Anders Bodegård, vår kanske viktigaste förmedlare av den bästa polska litteraturen. Flera av de allra viktigaste fick jag av Anders: Zagajewski, Szymborska, Gombrowitz. Hans betydelse för min läsning av just Zagajewski är oändligt stor.

 

Författaren och essäisten Anders Hallengren, Emersons man i Sverige. Som i The Code of Concord: Emerson’s Search for Universal Laws 1994, mitt absoluta ödesår.

 

Konsertpianisten, Eric Satie-interpreten Olof Höjer som fick mig att känslomässigt för alltid förstå Saties betydelse.

 

Albanske författaren Ismail Kadare. Han följde med mig hela vägen från 1970-talet och hit. Hans halvmeter i bokhyllan gick hela vägen från den hårda vintern, de medeltida, mystikt färgade berättelserna, till de mest banala, samtida kriminalhistorierna. Han överlevde Hoxha-diktaturen med list, dikt och intelligens. När diktaturen fallit såg han sig fri att leka i andra genrer. Hela tiden var Paris han andningshål. Han reste, läste, skrev och sålde böcker, den ena mer oväntad än den andra. Men han förblev Kadare.

 

Barndomsvännen Karin Wilson. Karin begravdes i januari men jag visste inte ens att hon var sjuk. Karin betydde mer än någon annan från mycket unga år upp i högstadiet. Hemma hos henne satt jag ofta om eftermiddagarna, gjorde läxorna och lyssnade på Tamla Motown mer än någon annan musik. Karin var ömsint, trofast, trygg och vän på många olika sätt; alltid en Människa med stort M. Lorensborgs-livet själva betydelse.

 

I lika hög grad alltjämt närvarande som sorg är de nära vännerna Anne-Marie Berglund som avled den 6 mars 2020, och Anders Wikström som avled lille-julaftons kväll 2023. De var mina mångåriga brevvänner båda två, men med brev som utvidgades till försändelser med musik, film och litteratur. 

 

Hans Boij minns jag på samma sätt. Han dog 15 september 2023. Den märkliga omständigheten är att alla dessa tre är finlandssvenskar. Bara Anders fanns kvar i den miljön, närmare bestämt i Billnäs i Nyland. Hans och Anne-Marie levde och verkade i Stockholm.

 

*

 

Döden griper djupt in i oss som fortsatt lever.  Flera av oss har själva drabbats av sjukdomar som i vissa fall är mycket allvarliga. Jag fick erfara en process med min polyneuropati som ledde till rosfeber och sedan stora problem med urinvägarna och testiklarna. Smärta kan man leva med, men att bli beroende av mediciner som klassas som narkotika var det sista jag ville.

 

Ett julbrev som består av mörka tankar vill jag inte heller skapa. Så låt mig berätta om det gångna årets händelser ur ett annat perspektiv, nämligen det realistiska, om än det huvudsakligen innehåller både tragedier och ond bråd död

 

I våras hade vi bott 21 år i det underbara huset på Byholmsvägen. Då var det dags att flytta. Vi hade fått nio månader på oss av sönerna Hansson, sedan pappa Lars hade dött i september 2023, nästan 91 år gammal. Det stod en trerumslägenhet mitt inne i Kristianstads centrum öppen för oss. För att kunna genomföra den resurskrävande flyttningen sålde jag en dyr och kär målning genom auktionsfirman Bukowskis i Stockholm. Pengarna räckte till en flyttfirma som under flera dagar gjorde hela jobbet.

 

Det bibliotek jag byggt under nästan 50 år, samt förstås alla Astrids böcker, skulle inte på långa vägar få plats i lägenheten, inte heller musiken i LP- och CD-form. Det var inga roliga timmar att se antikvariatsbokhandlare och andra röja ut och köra iväg. Men det heter ju att nöden inte har någon lag.

 

Var detta också mörka tankar? Nej, de ingår i berättelsen om året 2024.

 

En ny bok fick jag i det närmaste färdigskriven under den senare delen av året. Det skulle ju inte ske, hade jag lovat mig själv. Men manuset Bussen står stilla finns här i en blandform jag inte ägnat mig åt tidigare.

 

Jag försöker dagligen fördjupa mig i de två krig som sliter sönder både länder och människor. Putin-fascismens angreppskrig mot Ukraina tycks inte ha ett slut. Andra stora regimer har öppet eller dolt gett Putins regim såväl moraliskt som militärt stöd i det att de upplåtit sina vapenindustrier åt honom. Det senaste inslaget i dessa mordiska affärer är Nordkoreas inblandning i kriget.

 

I Israel kan man nu konstatera att en nationell ledare och de facto krigsherre som Netanyahu är efterlyst för sina krigsförbrytelser: Internationella brottmålsdomstolen ICC utfärdade på torsdagen 21 november arresteringsorder mot Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. 

Alla bör välkomna ICC:s beslut att gripa Benjamin Netanyahu, skriver Krister Thelin, tidigare domare i Jugoslavientribunalen, i tidningen Flamman.

 

Vilka skäl fanns och finns det att först lägga Gazas bostadsområden i aska, och sedan inleda bombkampanjer som gör detsamma med Beirut och Libanons södra delar. Jo, skälen fanns förstås, de heter Hamas och Hizbollah. Svårt skadade och decimerade finns de kvar som dödliga hot, eftersom de ser varje jude som ett legitimt mål. Står den motbjudande massakern 7 oktober 2023 i paritet med dessa långvariga flygbombkampanjer? Kan man alls jämföra antalet torterade, våldtagna, misshandlade och dödade människor?

 

Om Israel ska överleva som oberoende nation kan förstås inte denna onda cirkel fortsätta. Men vem är människa att förstå hur en annan och bättre utveckling ska kunna inledas?

 

Det urgamla judehatet har tilltagit kraftigt. Krafter som betyder socialt mörker har spridit nya - men egentligen alltså urgamla - myter och lögner om det judiska folket. Det ankommer på oss att tillbakavisa och bekämpa denna primitiva antisemitism. 

 

*

 

Neuropatin blev under 2024 den definitiva vägändringen för mig. Att inte kunna gå ordentligt, att alltid behöva fundera på om balansen finns, om jag ska falla eller klara det jag vill – det har blivit den svåraste av alla vardagliga frågor. Särskilt om nätterna.

 

Sjukdomen som på djupet förändrar livet är något helt annat än de sjukdomar som kommer och går. Neuropatin går ju inte, den tillfrisknar man inte ifrån. Efter hjärtstoppet den 9 maj 2023 kom sjukdomarna en efter en. 

 

Två veckor på hjärtkliniken betydde inte att vården upphörde vid utskrivningen. Nya problem stod och väntade. Att bli beroende av stödkäpp och/eller rollator var de minsta problemen.

 

*

 

”Jag börjar om”, skriver Natacha Appanah. Det är ord jag gärna använder. Och med dem önskar jag er alla en god jul och ett gott nytt år 2025.

 

Er Thomas Nydahl

 

Som jag antydde igår: det fanns inget skäl att låta bli

 Vid Nyagropen som ligger till höger om bildmotivet

 

 

Just här, vid Stockholmsboden, halvt nersjunken i sanddynerna

Efter en kort promenad stannar jag gärna kvar i bilen vintertid. Annars tar jag ut och fäller upp min stol. Det är vilket som.

Vid havet, dold bakom växtligheten

 

Det finns platser som för alltid står mig närmast. Den här ligger precis vid havet. Det är förstås en mycket viktig faktor. Att man dessutom kan sitta i lä med fika och läsning gör dofterna och ljuset från havet ännu mer tilltalande.

Var det är? Man tar till vänster i Olseröd och kör raka vägen fram. Så enkelt är det.

Och just det ska lördagen ägnas åt. Ingen julgran utan grenar av strandens skönheter, i vilka vi hänger vackra julkulor och drar en ljusslinga. Jul på vårt vis: kontakt med Östersjön och kusten hela tiden.

Kids i Kidderminster

 

Ja, så kom jag till Kidderminster, hettan var svår att uthärda. Inte blev det bättre av stadens fula centrum där man verkade ha samlat all misslyckad arkitektur från 1960-talet. Dessförinnan hade vi bytt buss i Stourbridge efter en timmes resa från B-ham. Stadens symbol, glasblåsaren, stod vacker utanför den stora busstationen. Det var för 12 år sedan. Känns som 50.

Mike Sanches kom därifrån och blev pianist och sångare i Bill Wyman's Rhytm Kings. Sådant spelar också roll. Annars är staden mest känd för sin glasindustri.

Tells nya bok

 

Per Erik Tell svävar inte i luften, det är bara hans bok här hemma. 

Han är en författare med fötterna på jorden, i alla bemärkelser. Här är hans nya bok, jag fick den igår! 

Rekommenderas varmt för den som vill lära sig mer om länderna i Latinamerika utifrån möten och samtal.

Blues eller tomma ord?

 

Ernst Blomstrand, multiinstrumentalisten, och jag hade ett program vi turnerade med. "Sången om saknaden" hette det och texterna jag läste kom från två av mina böcker, den som gav det hela sitt namn och så "Malmö Blues". Vi talar om sent 1980-tal.

 

Den här kvällen hade vi uppträtt i Ystad Konstmuseum. Chefen där, Jan Torsten Ahlstrand, har just avtackat oss med fina affischer och vackra ord.

 

Vem behöver inte vackra ord? Det gör vi alla, om de inte övergår i meningslöst smicker.

 

Bilder som denna väcker starka känslor. Plötsligt minns man både hur det var, och hur det hade kunnat bli.