måndag 26 februari 2024

Förtrollningen vid Tejo

 

Förtrollningen vid Tejo ägde rum i slutet av april 1983. Efter den var jag en annan människa.

Det handlade om mentalitet. Lissabon var ännu en ganska melankolisk stad, fado-kvarteren gjorde sitt till, och vi kunde sitta länge och väl vid borden, både på den här sidan Tejo, och i Casilhas där flodbåtarna lade till. Fast där var det fler verkstäder och industrier än restauranger och människorna tycktes på väg bort någonstans. Och så luktade det fiskrens överallt.

Jag tog de här bilderna hade aldrig anat vilken betydelse de skulle få för mig.



söndag 25 februari 2024


 

“Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist."

 

Marguerite Duras visste vad hon talade om när ämnet var alkohol. I Vardagens ting (Interculture, översättning av Katarina Frostenson) samtalar hon sig fram till en text, tillsammans med Jérôme Beaujour.

“Jag har levt ensam med alkoholen hela somrar” inleder hon det avsnittet med. Och berättar att alkoholen “får ensamheten att ljuda och till slut gör den så att man föredrar den framför allt annat.” Hon drack så mycket att hon runt 51 års ålder fick skrumplever. Så levde hon vit i tio år. För att kunna sluta röka var hon tvingad att gå tillbaka till alkoholen. “Så fort jag började dricka blev jag alkoholist. Jag drack omedelbart som en alkoholist. Jag gick om alla andra. Jag började dricka på kvällen, sedan drack jag mitt på dagen, sedan på morgonen, och sedan började jag dricka på natten. En gång per natt och sedan varannan timma.”

Hon berättar varför hon aldrig provat på andra droger (bortsett från Aspirin) och menar att alkoholmissbrukarna, också “rännstensalkisen“, är intellektuella människor. “Alkoholen får en att tala” säger hon. “Det är andligheten driven till logikens vanvett, det är förnuftet drivet till vansinnets gräns som försöker förstå meningen med detta samhälle, meningen med detta Orättvisans Rike - och som alltid slutar med samma förtvivlan. Ett fyllo kan vara vulgärt, men är sällan oanständigt.”

Men det är ingen tröst hon finner i alkoholen. Däremot menar hon att alkoholen “har uppfunnits för att uthärda universums tomhet”.

Alkoholens frestelse är det farligaste som finns för en alkoholist. Redan bilden av en flaska vin kan återuppväcka drickandet. Duras säger att hon börjar en ny drickande period av ett enda glas vin. Och hon vet vilken drivkraften är: “Dö på något sätt, varje dag…”

När ord inte behövs

https://www.hoffsten.com/

 

lördag 24 februari 2024

Bifanas på skånska

Bifanas, genrebild
 

Idag serverar min nästa äldsta dotter Bifanas, när gästerna kommer för att fira hennes 43-årsdag.

Det blev ett rejält långt telefonsamtal där jag fick friska upp hennes minne med receptdetaljer. Men en viktigt sak har jag lärt mig under åren: det finns inte två serveringar i Lissabon som gör sina bifanas på exakt samma sätt. 

Men grunden är viktig: marinaden, den gärna heta som köttskivorna helst ska ligga i över natten. Resten är en smaksak. Men idag är nätet fullt av fina recept på denna enkla klassiker! Prova dessa

Själv äter jag ännu hellre Prego, Spiken kallad, som är samma maträtt fast med nötkött. 

Prego genrebild


fredag 23 februari 2024

Inget att tillägga

Foto: A.N.
 Smuts, spyor, infektioner. Schlager, rock, muzak.Vad finns att tillägga?

torsdag 22 februari 2024

Patriarche Bourgogne Chardonnay Cuvée des Visitandines, 2022 och ett bibliotek ska spridas för vinden (eller brinna på en soptipp?)

Nu är det definitivt. Flyttlasset går i mitten av maj. Före förste juni måste vi ha lämnat.

Vi trodde för ett svagt ögonblick att vi kunde stanna något år till, när vi fick veta vem som med stor sannolikhet skulle köpa hela gården Hammar 1, med jord och allt. Den köparen kommer bara att låta husen stå kvar tomma tills de ska rivas. För det är just vad som ska hända. På denna dyrbara jordbruksmark talar man om att bygga en helt ny stadsdel bestående av villor. Det finns inga papper skrivna, inga planer fastställda, men det är väldigt mycket som talar för kommunen som ny ägare. Man kan bara gratulera sönerna som äger Hammar 1 nu, de slipper sin enda hyresgäst, herr och fru Nydahl.

Vårt hus är Hammars gamla kvarn, och det är den vi hyrt i 21 år, men gården består av många andra fastigheter som står tomma sedan Lars och Maj-Britt avlidit i hög ålder.

Vårt bibliotek har vi börjat skänka bort av. En samling byggd under 50 år skakar man inte bara av sig. Det är smärta och sorg. På bilden syns inte ens en tiondel av den.

Det blir varken vår glädje eller vårt problem. Vår glädje just nu ska drickas på fredag kväll; en gåva från Lennart R. i Helsingborg, Skånes generösaste fado- och jazzmänniska, bestående av 3 flaskor Patriarche Bourgogne Chardonnay, Cuvée des Visitandines, 2022

Mindre än en tiondel av vårt bibliotek

 

onsdag 21 februari 2024

Hos Darwin; pretentiöst!

 

Står man här gör man sig kanske märkvärdig. Det är ju den stora Darwin som sitter staty där i Shrewsbury. Men vad i hela friden gör jag där? Obefogat! Omotiverat! Pretentiöst!
 
Det var ett uppehåll efter att tåget från Birmingham inte ville längre. Vi fick gå av med beskedet att en redan fullbokat buss skulle ta oss vidare, hela vägen till Bristolbukten och Aberystwyth. Så var det.

tisdag 20 februari 2024

I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder

 

"I melankolin är man den som redan har blivit upphunnen och gripen". Elias Canetti ur Massa och makt

 

 Det fanns fortfarande illusioner. Jag hade anställts som bokhandelsbiträde i bokhandeln Oktober i Malmö. Ägdes av det dåvarande maoistiska partiet SKP (ej att förväxla med det nuvarande).

Jag hade utgivit min första prosabok på deras förlag. Året därpå, 1978, reste jag till Albanien som ordförande för en så kallad "delegation". När vi var där bröt Kina med Albanien. Alla maoisterna tog naturligtvis ställning för Kina. Inte jag. Väl hemkommen till Malmö lämnade jag allt detta. 

Trodde mig vara "vänster" men aldrig mer i någon organisatorisk mening. Det är flera årtionden sedan jag slutade använda meningslösa begrepp som "vänster" och "höger", eftersom de två står för samma systemtrogna grundsyn. Parlamentarismen som likriktning och massans okunniga uppslutning bakom röstsedeln som symbolgest. "Vänstern" är inte mer vänster än en vilsen centerpartist och "högern" inte mer höger än vilken socialliberal som helst. De är alla besatta av genusträsk och identitetsromantik.

I Albanien den sommaren var det så mycket annat som trasades sönder. Jag kunde inte befria mig från den starka förälskelse jag befann mig i. Och den gick inte att förena med den familj jag tillhörde. Striden blev både mental och fysisk. Den gjorde mig till en än mer rastlös, vilsen och hemlös människa. Inte ens flykten förmådde jag välja. Det skulle ta fjorton år till. 

Bilder kan påminna en om något avlägset, som ändå är starkt närvarande i nuet.

måndag 19 februari 2024

Terror, tortyr och det relativa

Tripoli centrum. Foto: Thomas Nydahl
 

Låt oss vara helt ärliga nu. Irak, Syrien, Libanon, Yemen och Gaza brinner. Israel befinner sig under konstant islamist-attack, från söder, öster och norr. Människor skjuts, bränns, dödas.

Men det värsta som fanns var Libyen! En värre tyrann än Muammar Gaddafi fanns inte.

Jag hade en svag punkt; jag reste mer än gärna till Gaddafis, Hoxhas och andras diktaturer. Vad jagade jag, var det bara vind? Nej, det var sökandet efter det som fanns bakom rubrikerna, bakom Västerlandets ofta förljugna självbild.

Gröna torget i Tripoli. Foto: Thomas Nydahl

Jag försökte förstå varför dessa envåldshärskare kunde skapa och leda nationer och civilisationer som var både uthärdliga (?) och möjliga att leva i. I så många år!

Jaså inte? Jämför då med vad som pågår just nu. Massdöd, förstörelse, ömsesidigt hat. Skulle det vara ett alternativ? Inte för folken. Inte för nationerna. Kanske för supermakterna med det yttersta inflytandet? Kanske för Putin-fascismen?

När jag satt rökande vid Gröna torget i Tripoli centrum tänkte jag varken på tortyr eller terror. När jag flanerade utmed boulevarderna i Albanien tänkte jag aldrig på straffgruvor eller tortyr. Jag samtalade med människor som tycktes öppna, levande och fria, jag delade en fika med dem trots att kaffet i det första fallet var mycket dyrt, i det andra nästan gratis. Är det tecken på inskränkthet och dövblind politik? Nej, det är tecken på erfarenhet och livshållning. Min.

Idag kom pensionen. Köpa grisfötter eller grönsaker av andra sorteringen? Nej, bara försöka överleva, också inne på sjukhuset.

Sydalbanska motiv. Foto: Thomas Nydahl

OBS: Detta är inte ironiskt menat. De som dagligen dör i den gröna vårens efterföljd eller i islamisternas terror hade förstås hellre levt i den gamla tidens fredlighet. Att konstatera fakta är inte detsamma som att hylla despoter. Inte ens albanerna, som slipper bomberna, lever i verklig fred. Friheten är för dem också en daglig kamp mot de ekonomiska brottslingarna och den groteska fattigdomen. I Libyen finns det tre regeringar som bekrigar varandra. Jämförelser mellan då och nu bör alltid göras och man får aldrig glömma att västerlands söndertrasande av Libyen ytterst handlade om makten över oljan.

 

söndag 18 februari 2024

“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano”

 

I Lissabon fann jag 1993 den märkvärdiga foto-biografin över Fernando Pessoa. Den var redan då trasig och jag fick den för en billig penning. 

Den hade tillhört Gulbenkianstiftelsen - deras exlibris sitter fortfarande kvar i den - men sedan bläddrats trasig på Portuguese Cultural Center i Waterbury, Connecticut. 

Det är en svindlande tanke: hur många människor har före mig, i Portugal och USA läst eller bläddrar i denna bok? Vem var de, varför befann de sig på den plats där boken låg? Hur kunde det komma sig att just jag skulle bestämma mig för att rota i de dammiga högarna på golvet i det antikvariatet? Jag vill minnas att jag betalade några futtiga kronor för boken. Den är mycket värdefull för mig. Jag bläddrar hellre i den än i turistbroschyrer när jag vill minnas mina vistelser i Lissabon.


“När jag först kom till Lissabon…” skriver Pessoa, “hörde jag ofta hur någon i våningen ovanpå spelade skalor på piano” - och det får mig att minnas min första resa dit, det var i april 1983, världen var ännu ung, fascismen låg alldeles bakom oss och optimismen var alldeles obefogat stor, i Lissabon som i andra europeiska städer.

lördag 17 februari 2024

Svindlande höjder!

Foto: Astrid Nydahl

 


Heathcliff är en levande man.

Åter ser jag den jag kunnat bli

om fallet vara lika högt. Svindlande höjder!

Han hittades på

Liverpools gator, jag på Malmös. Var går

gränsen mellan passion och dårskap? Jag

har aldrig sett den.

 

Är det klassernas kamp vi ser? Det brittiska

rike där godsen finns lever än i dag. Fattiga

män och kvinnor är fattiga 2024. De rika

nu rikare än i Wuthering Hights. En av dem

är premiärminister, rikare än kungen. Varken rik

eller väl avlönad blev jag. Hemmet är inte mitt.

Jag kräks när jag ser dessa räksmörgåsar, jag              

kräks och kvävs av dysfagin.

 

Min sjukdom är obotlig, den drar mig neråt.

Jag har nylagad fisk i näsan och resten kommer

vid kvällsmaten. Att se film är flykten, att

försvinna ut över de dimmiga, engelska hedarna,

är bästa medicinen. Är Peyman och Payam Kia resultatet 

av en förfelad godhet, har vårt land fostrat

dessa spioner i tio år för att slippa klander? Jobbar

man på Säpo kan man lika gärna tjäna GRU. Dysfagin

är vår tid, liksom KOL och kokainsnortande. 

En öppen dagstidning, katastrofens spegelbild, våldets

och hotens dagar, inte mer privat än en vårdcentral

utan dörrar, fönster och tak. Jag vägrade papperstrycket,

också de litterära tidskrifterna som alla blivit ungdomens popjournaler. Litteraturen måste vårdas i ensamhet, bortom bibliotek och så kallade bokhandlar,

bortom tidens och varats trycksluftsbehandlare.

 

Måste jag stå på stege eller stol för

att framkalla svindeln. Räcker filmen eller

boken jag håller i handen. Vad krävs av

en upphittad människa i dag, annat än

anpassning och offervilja?

 

När drogerna införlivats med kroppens

och själens ständiga rundgång finns det

ingen utväg. Jag frågade Kristian Lundberg

bara någon månad före döden. Han saknade

pengar, var svårt sjuk och märkt av drogerna.

Han led av sin ettåriga nykterhet, i postakut abstinens.

Lewy Body demens stämplades i hans panna.

Inget av orden beskriver hans helvete.

 

Klassmörkret kallades hans perspektiv av

kvällstidningen. Är det specifikt underklassen

som bär på detta mörker? Från svindlade höjder

har också överklassens barn fallit ner i

missbruket och själens återvändsgränd.

Jag reser mig med jämna mellanrum

men står sällan länge. Mina ben bär mig

en stund när jag väntar på bussen. Läser

gör jag i sängen.

Att lida av sin nykterhet är att alltid

veta att den leder fram till nästa höjdrädsla

och höga fall.

fredag 16 februari 2024

Navalnyj mördad i Putins fängelse

 

PUTINFASCISMEN LYCKADES TA DÖD PÅ HONOM! Nu har den krigförande fascismen i Ryssland tagit död på sin främsta motståndare. Det är så vidrigt motbjudande att jag blir illamående. Sanningen blir nu ännu svårare att formulera.

Reports of his death prompted shock and anger across Europe, with Latvia´s president saying Navalny had been 'brutally murdered by the Kremlin'.

British Prime Minister Rishi Sunak paid tribute to the 'fiercest advocate for Russian democracy', saying Navalny was a prominent and persistent critic of Putin who had 'demonstrated incredible courage throughout his life'.

The Prime Minister said: 'This is terrible news. As the fiercest advocate for Russian democracy, Alexei Navalny demonstrated incredible courage throughout his life. My thoughts are with his wife and the people of Russia, for whom this is a huge tragedy.'

France said the opposition leader had paid with his life for resisting 'oppression', while German Chancellor Olaf Scholz said Navalny 'paid for his courage with his life.'

The EU said it held President Putin's Russia solely responsible for the death.

'Alexei Navalny fought for the values of freedom and democracy. For his ideals, he made the ultimate sacrifice,' European Council President Charles Michel posted on X. 'The EU holds the Russian regime for sole responsible for this tragic death.'

Ukrainian president Volodymyr Zelensky said it was 'obvious' Navalny had been killed by Putin. The Russian president does not care who lives or dies in order to maintain his position, he added.

Exiled Belarus leader Sviatlana Tsikhanouskaya said: 'This death is further proof that for dictators, human life has no value.

 

Fred mellan olika folk? Nej, du skojar

Foto: Astrid Nydahl
 

När jag 1998 bodde tillsammans med Astrid på ett college i Birmingham en hel termin, fanns det inga tankar på att ett storkrig i Europa skulle bli verklighet. Tvärtom. Vi levde där i stor harmoni och sällskaplig värme. Det framgår säkert av bilden där jag håller om filippinaren och brasilianskan som blev en glädjekälla varje dag. Det blev de andra på bilden också. Jag förbannar Putin ännu mer, när jag tänker på hur fred mellan helt olika folk ser ut. Det är Afrika, Europa (England och Sverige), Indien, Filippinerna och Brasilien på bilden. Rektorn Andrew var jude, det glömde jag nämna.