onsdag 29 maj 2024

Albanska metoder och korthus

Skanderbeg-cognac från Albanien. Sötsliskig men minnesrik
 

 "Varför har du brytt dig om albanerna??? Det verkar ju antingen extremt eller perifert". Ja, så sa han.
 
Mitt svar var kort: "Jag kom dit 1972 första gången. Jag blev förälskad. I vad? Jo, i landskapet, dess böljande skönhet, i de vänliga, rara och försiktiga människorna (de levde i en diktatur), i dryckerna, i de tysta kvällarna, i de tomma stränderna och havets ljumma känsla, i cikadornas sång, i strupsången, i flickornas dans, i de svarta nätterna, i de bilfria städerna, i..."
 
Men det var mer än så. Det var den förföriskt isolationistiska "socialismen" jag förälskade mig i.Ja, jag vet hur fel det var, men jag ville verkligen att det skulle finnas öar fria från kapitalismens grepp, från den sovjetiska makten, från östblockets betongkommunism, från västerlandets köp och sälj-kultur, från allt det som plågade mig i Malmö och som jag trodde man kunde bli fri från genom "albanska" metoder. Det kunde man inte.
 
Ja, det föll som ett korthus, hela den albanska vägen föll ner i ett stup. Men det blev ingen slutpunkt för mig. Tvärtom. Jag är fortfarande uppslukad av det albanska. Ja, albanerna är fortfarande mina vänner. Här i landet, överallt jag möter dem med ett Mirdita, så vet de att de kan stanna för ett samtal med mig.
Den albanska kulturen och albanerna lämnar mig aldrig. Jag lämnar aldrig dem.
 
PS: Jag glömde nämna hedersbegreppet Besa, som förvisso har många mörka sidor, men ändå är viktigast av allt! Tack vare Besa räddades samtliga albanska judar från Förintelsen. De gömdes på den albanska landsbygden. Berättelsen är ännu mer spännande än så, förstås. I modern tid är det albanernas bästa bidrag till en humanistisk historia, som jag lärt mycket av. Läs t.ex. Norman Gershmans fantastiska bok i ämnet: https://www.adlibris.com/se/bok/besa-9780815609346
 
 

"Meningen med livet" - hur så?

Ett hörn av mitt nya sovrum.

Jag fick en stark impuls att sluta skriva om den litteratur jag läser. Istället borde jag skriva om hjärteangelägenheter. Varför? Av det enkla skälet att det är mitt hjärtstopp som förde med sig min totala tystnad; under flera månader varken läste eller skrev jag en rad.

Nu är språket hos mig igen, just som jag blev ännu sämre i min sjukdom. Två dagar av rent inferno har fått mig att tvivla på meningen.

Vilken mening? Har jag någonsin skrivit att jag tror på "meningen med livet"? Nej, det tror jag inte.

 

tisdag 28 maj 2024

Har du blod på dina händer? Då är du förmodligen Israel-vänlig!

 Jag läser Ulrika Knutssons artikel om "palestinaaktivisternas" angrepp på Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö:

Mellanösternforskaren Anders Persson vid Linnéuniversitetet i Växjö har utsatts för vandalism. Okända gärningsmän bröt sig in på hans kontor, förstörde teckningar som hans dotter gjort, klottrade på affischer och hängde upp blodbestänkta barnkläder.

Ett hotfullt budskap menade att forskaren ”hade blod på sina händer” och att ”Anders Persson sprider israelisk propaganda, hur mycket betalar de dig? Var ärlig”.

Denna aggressiva handling mot en enskild människa och akademisk forskare är ett oerhört tilltag, en attack på yttrandefriheten och den akademiska friheten, byggd på antisemitiska föreställningar. Klotter på affischer visar Hitlermustasch på forskaren och utrikesminister Tobias Billström. Anders Persson själv kallas ”zionist” och hans forskning ”propaganda”.

Jag tror att aktivismen som spreds och fortsätter spridas i första hand bygger på en feltolkning av skeendet. Ja, Israel har bombat Gaza till damm och grus. Ja, landets ledare kan kallas krigsförbrytare. Precis som Hamas är krigsförbrytare med en inledande pogrom till det krig som pågår.

Hur kan det komma sig att pogromen och massakern så snabbt glömdes bort? Varför är Israel att betrakta som paria-stat i dag, när landet är den enda "trygga" platsen för judar?

Israels betydelse har inte minskat, bara för att landets styrs av en grupp gangsters. Se på de gigantiska demonstrationerna! Halva Israels folk har höjt sina röster mot det som pågått länge, och som pågick långt innan det nuvarande kriget började. Israel är värt ett bättre öde än det Benjamin Netanyahu i samarbete med fascister som Ben Gvir och Bezalel Smotrich kan åstadkomma. Ju tidigare han avsätts i ett nyval eller genom en demokratiskt ledd kupp, desto bättre för landet, folket och hela regionen. Om två stater kunde födas ur detta vore mycket vunnet!

Det finns många viktiga frågor att begrunda och besvara.

 

***

 

Den islamistiska Hamas-massakern 7 oktober 2023 ska väl helst falla i glömska. Men det finns människor som bryr sig.

Varför inte ett ljud om detta i svenska medier: 

https://judiskkultur.se/events/the-october-7-forum?locale=sv 


 

Att räddas av Anders Bodegård

 

Anders Bodegård är en av sin generations skickligaste översättare från polska och franska. Kontraband kontradans innehåller 30 av hans texter om sin verksamhet. Han skriver om författare som han har översatt och diskuterar problemen med att tolka dem. Han skriver om möten med några av Europas främsta poeter Wisawa Szymborska, Adam Zaga jewski och diskuterar de svåra avvägningar som han ställs inför när han ska återge en så omstörtande författare som Witold Gombrowicz. Han resonerar om hur franska dramatiker kan låta på svenska, diskuterar frågor om ord, rytm, tonfall och mycket mer. Boken innehåller också några introduktioner till polsk idédebatt och politik.

Kontraband kontradans utkommer till Anders Bodegårds åttioårsdag och för urvalet svarar kollegerna Lars Kleberg och Jan Stolpe. Den senare har också sammanställt en bibliografi över Bodegårds översättningar, artiklar och framträdanden i radio.

Tack och lov hade jag fått hem Bodegård med dagens post, ty:

Jag bestämde mig för att sova en timme efter maten igår. Det var dumt. När jag vaknade mådde jag dåligt på samma sätt som när man smittas av influensa, med tillhörande kroppsvätskor.

Varför? Någon av mina mediciner eller något okänt fenomen?

Jag ska vara på Kliniken imorgon förmiddag och måste vara i skick att åka dit. 

Varför berättar jag detta för er? Ingen aning.  Läs Bodegård istället, det ska jag göra!

måndag 27 maj 2024

Belarusiska poeten Valzhyna Mort på scenen Stockholm

 

Belarusiska poeten Valzhyna Mort på scenen Stockholm. Henne hade jag några dagar tillsammans med i Berlin för mer än tio år sedan, kanske femton,då jag översatte hennes bok Tårarnas fabrik. 
 
Nu var min son Mikael hennes värd. Han kan ju tala hennes språk, ja båda. Ack, så märkligt det är, livet.
Valzhyna kom att bli vår vän. Astrid har besökt henne och hennes familj i USA.
 
Det var Bodil Zalesky som först visade mig på hennes författarskap.
 
Obs jag lånade den fina bilden från Mikaels sida. Läs den för mer information om arrangemanget: https://www.facebook.com/photo/?fbid=2452580544948338&set=pcb.2452580694948323

söndag 26 maj 2024

Patrick Modiano: Dansösen (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Jan Stolpe)

Ja, många titlar men en och samma bok. Hör vad Modiano själv säger:

"Jag har skrivit ett trettiotal böcker, men i själva verket tror jag att det rör sig om en och samma bok där samma namn, situationer och miljöer återkommer utan att jag själv är helt medveten om det" säger han i en intervju i Vi läser.

I sjukrummet här hemma återupptäcker jag honom. Hans magiska lek med namn, adresser, mörker och ljus.
 
Jag går in hos Modiano väl medveten om att jag varit där förut men trevar mig ändå fram i en obekant miljö. Faror antyds. Problem finns. Men det är djupast sett de mellanmänskliga relationerna som är dramats motor och drivkraft, det kittlar fantasin att man känner igen namnen, nog har man mött de här människorna förut. 
 
Modianos språk pendlar mellan det är handgripliga och det fjärilslätt poetiska. 

Huvudpersonen är förstås den klassiska dansösen och hennes unga son Pierre. Namngivna vuxna är som sagt alla de män som kretsar runt henne som ljusbojar; var mötte vi Serge Verzini sist, var André Barise? Kan vi ens ha mött dem?
 
Dimmorna ligger vackra i gränderna men letar sig ibland in i dansösens liv på ett obehagligt sätt. Hennes namn känner vi inte, men vi vet att hon lånat alla sina böcker av doktor Madeleine Péraud.

Modiano är inte anonym och frånvarande. Hans jag är en tydlig berättare. Eller misstar jag mig? Det är i så fall en del av mysteriet i att läsa honom. Boken skildrar en femtiotalsperiod i författarens eget liv, det är ett faktum. Hoppen i tid är en del av metoden som driver fram dramat. Tiden är i sig glidande, förr och nu flyter samman.

Vad avgör storhet hos ett litterärt verk? Inte är det antal sidor. Inte heller texten som publikfriare. 

Modianos nya roman är endast 93 sidor i svensk översättning. 

Antal sidor finns inte med i minnet jag gör mig av den. Det gör däremot de enskilda karaktärerna, deras agerande och de mycket tydliga miljöerna. Och främst förstås Modianos språk. Det är en fröjd att läsa denna, hans nya bok som utkom i original så sent som 2023.


Ängsproducerad ukrainsk honung...

 

Min son Mikael har varit i Kiev och Lviv i litteraturens tjänst. 

I dag besökte han oss i vår nya bostad. 

Minnesgåvan vi fick var en burk lokal ängsproducerad ukrainsk honung.

Det var en välkommen paus i det eviga sängliggandet i neuropati.

Och så fick jag denna av honom:
 
Eva Vezjnavets, »Vad söker du, varg?«
 
Översättning från belarusiska Krystsina Banduryna & Mikael Nydahl 
 
»Jag läste Eva Vezjnavets roman och kände igen byn där jag växte upp. Hon väckte den till liv i min själ.« Svetlana Aleksijevitj
 
»Ryna satte sig på huggkubben vid lidret och brast i gråt. Ingenting skulle hon få tillbaka. Hon hade kuskat runt i världen på måfå, så långt från allt som verkligen var viktigt. Låt vara att det var snett och vint och halvdött, men det här, det var hennes, det var det enda som var viktigt.«



fredag 24 maj 2024

Liebestraum bortom smärtan

Det mesta blir likgiltigt när smärta överröstar allt, också den vackraste tanke. Eller när bilden kommer för mig:


I just det ögonblicket smälter de samman, Leonard Cohen och Franz Liszt: Came So Far for Beauty: Liebestraum No 3.

I came so far for beauty 

I left so much behind 

My patience and my family

My masterpiece unsigned


Stalins politiska teori praktiserad i Albanien

 

Vi som fick se Stalins politiska teori praktiserad i Albanien saknade uppenbarligen förmåga att se och höra. Svälja var vi däremot bra på, vi svalde allt man berättade för oss. Lögnerna och illusionerna samsades i denna nation av lydnad och anpassning. Vilka val hade albanerna? Inga alls! Om det fanns någon som ville välja tog det raskt slut. Fängelsecellen, arbetslägret eller nackskottet väntade lika säkert som Hoxhas skrifter växte sig tjocka utan att han själv skrev ett ord. Så kan hjärtlösheten se ut praktiserad av ”socialismens” arkitekter! Fasaden var detaljrikt trogen ideologin, vardagen brutalt olik. 

 

***

 

Frimärket köpte jag i den lilla butik som fanns på hotellet där jag bodde i Durrës, Albanien. Expediten, en äldre kvinna sa:"Yes, Stalin, he was a very good man". Vem kunde eller ville diskutera den saken med henne?

torsdag 23 maj 2024

Förlorat och heligt. Eget och Modianos

Strandängen, förlorad plats. Den var så viktig för mig.

Finns det något värre än att förlora självklarheter? Jag trodde inte det, innan jag blev sjuk och jag tror det inte nu.

Tak över huvudet, kläder på kroppen, mat att äta och friskt vatten. 

Men här i sjukrummet reflekterar jag mest över förlusten av hälsan. Varför tog jag den för given?




Jag fick en ny bok i gåva av förläggaren Elisabeth Grate i dag. Dansösen av Patrick Modiano. 

Sällskap i sängen har jag alltså. Bästa tänkbara. Och i den tysta ensamheten skänker det något mycket större, bortom begreppet glädje. Odefinierbart. Heligt.

Fredag är det snart, och vi kan inte träda in i sabbaten hur som helst. 

Jag stiger upp för några timmar och lagar en god måltid. 


Vad hände den 19 september 2010

Nya Synagogan (1859-1866) i Berlin. Foto: TN
 

Också bland de allra närmaste får jag frågan: "Varför kämpar du inte, varför gör du inte motstånd?". Mitt svar är enkelt: varje text jag skriver är en motståndshandling. Ord som "kamp" har jag däremot svårare för. 

Jag gör motstånd, mot nivellering, mot socialt och kulturellt förfall, mot västerlandets nihilism och centralstyrda beslutsapparat, jag gör motstånd mot masskulturen, turbokapitalismen och konsumismen, mot allt det som vill reducera mig till att vara "konsument". 

I det avseendet står jag närmare upplysningens ideal: bara som medborgare kan jag ta ansvar också för det som egentligen inte angår mig, därför att den ensamma människan alltid är ensam. Men förr eller senare måste hon efterfråga det som är landets gemensamma egendom i form av vård och skydd, och ingenting av det som gatans pöbel brölar om kan vara ett mål i sig. Maktlösheten delar vi. Men melankolin förblir oberörd, som Cioran sa.

(Skrevs 19 september 2010, repris i dag på förekommen anledning)

onsdag 22 maj 2024

Paradise Lost - eller hur ett krossat livsverk ser ut

 

Paradise Lost hette Miltons verk på blankvers. Nu är det snart blanka förmiddagen, jag gråter och vill gärna visa er. Översta bilden känner ni igen. Ett hörn av vårt bibliotek, den är tagen i juletid och unge Hjalmar håller på med sina julklappar.

Nedersta bilderna är spillrorna av biblioteket, ett krossat livsverk som jag byggde upp under femtio år. 

Under dagen kommer det en ny transport med flyttfirmans och Astrids hjälp. Var all bråte från Hammars kvarn ska förvaras har jag inte den blekaste aning om. Men en och annan bok finns kvar, särskilt de i den löjligt lilla hyllan på sovrummet som syns på nedersta bilden. Det är grunden för fortsatt liv.




 Det är svårt att vara människa. Det är ännu svårare att vara sjuk. Liggande det mesta av tiden har jag väldigt lätt att dras med av känslostormar. Det händer att jag kastas mellan totalt mörker och bländande ljus under en och samma dag. 

Jag läser författare som hjälper mig att hålla stabil kurs. Just nu Galärdagbok, som måste vara Imre Kertesz bästa, utifrån alla de titlar Ervin Rosenberg översatt. 

Riktig litteratur är något annat än s.k. böcker. De gräver på djupet. De bekymrar sig inte om utseende eller dialekt. 

När jag sover vet jag att boken finns kvar och att den väntar mig.


tisdag 21 maj 2024

Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren

 

Från vännen Lennart i Helsingborg damp det ner en inflyttningspresent i brevlådan.

Pang sa det! Första gången på 44 år som något kommer i en brevlåda i ytterdörren. Så länge sedan är det jag bodde i en lägenhet, det var i Malmö.

Bokens översättningar är gjorda till danska av kyrkomusikern och poeten Asger Pedersen. Ren mumma för kvartsdansken som är jag.

Nej, jag vill inte bo här. Lägenheten bekämpar min frihetslängtan. Men jag ska fördjupa mig i Brassens texter, i ryggläge och ensamhet.