Landön - den ouppnåeliga platsen

 

Landön,, vårt forna, dagliga picknickmål. Varje morgon en korg med kaffe och smörgåsar, utestolarna ställda nära vattnet. Stilla promenader. Svanarna som kom i grupper till oss. Numera inställt, kommer aldrig att ske igen.

 

2017 antecknade jag:

 

Längre bort och ut. Vid Landön finns ett revir jag haft i rätt så många år nu. Där tången ligger stinkande i vattenbrynet är det få människor som vill sitta. 

 

En och annan kommer gående med hunden. Allt andas frid och stillhet. 

 

I ena riktningen ser jag Åhus hamn och några fabriksbyggnader, långt borta. I den andra och rakt ut över havet ser jag inget annat än just havet och horisontlinjen.

 

Blicken uppåt ger mig annat att tänka på. Åldrande virke staplat som i ett verk av någon okänd konstnär. Ändamålsenlig är stapeln för mig, för att jag alltid njuter av att se den. En bit nedsjunken i sanden växer den samman med strandkål och högt gräs.

Mannen som kämpar mot antisemitismen i Storbritannien

 

LONDON — Gideon Falter, director of the Campaign Against Antisemitism, is suddenly and quite literally on the frontline of the fight against a rising tide of antisemitism in England.

Following the October 7 Hamas-led massacre — which saw 1,200 people in southern Israel butchered by terrorists and 253 abducted to the Gaza Strip — and the ensuing war with Hamas in Gaza, antisemitism has surged in Britain to unprecedented levels.

Near-weekly anti-Israel demonstrations have been marked by calls for a global intifada, the glorification of Hamas, and comparisons between Israel and the Nazis. Nine in 10 British Jews, polls show, feel unsafe visiting central London during the protests and nearly half are considering leaving the country.

Falter experienced this antisemitic surge first-hand when, after attending synagogue on Saturday, April 13, he wandered with friends through central London wearing his kippa, the traditional Jewish skullcap. He was stopped by a police officer who warned him that, because of an anti-Israel protest, he could prompt a “reaction.” A video released by the Campaign Against Antisemitism, or CAA, shows the officer telling Falter he was “quite openly Jewish” due to his head covering.

“This is a pro-Palestinian march. I’m not accusing you of anything, but I am worried about the reaction to your presence,” the officer stated. Later in the video, a second officer told Falter that if he did not agree to be escorted from the area, he would be arrested.

Fortsättningen av den intressanta artikeln följer här:

https://www.timesofisrael.com/meet-gideon-falter-the-man-fighting-on-the-frontline-against-antisemitism-in-the-uk/

John Lennon, tecknad som huggen i sten

 

1970, närmare bestämt den 13/8, var jag nyss fyllda. 18 år. Jag hade sett de amerikanska presidenter som huggits i sten i Mount Rushmore och tyckte, ung Beatlesbeundrare som jag var, att John Lennon också förtjänade en plats där. Då ritade jag den här teckningen.

När Lennon mördades tog jag fram teckningen igen. Det hade gått ett drygt årtionde, så den 7/12-1980 lade jag till texten "John Lennon. Skjuten i New. York." Men jag tog fel på dag, det var den 8 december, sent på kvällen lokal tid det hände. 

Det var en sorgens dag för mig och miljoner andra människor. Galningen som sköt honom anmälde sig och sitter väl inne fortfarande. Men Lennon själv kommer aldrig tillbaka. 

Jag spelade hans LP Double Fantasy (klicka på länken så kan du lyssna till hela skivan) gång på gång, grät och tecknade. 1980 var jag dock 28 år och hade börjat engagera mig i mitt kommande livs stora frågor, om det albanska, om fado-kulturen, och om Mellanöstern. Bara några år senare var Lennon-romantiken borta och det andra, som skulle bli resten av mitt liv, fullt aktiverat med resor, arrangemang och författarskap.

Sätaröd - Önnestad - Birmingham - ett 30 år långt liv

 

Sätaröds station köpte jag 1991, efter att jag begärt skilsmässa från mitt första äktenskap. Här drev jag förlaget Studiekamraten och utgav ett 60-tal böcker + 6 nr per år av tidskriften Studiekamraten (grundad 1917) som senare fick namnet Ariel. Jag hade blivit redaktör för tidskriften när den drevs av Bibliotekstjänst i Lund. De hade tröttnat och överlämnade ägarskapet till mig för 1 svensk krona! Den affären har jag aldrig ångrat, den gav mig ett nytt och innehållsrikt liv.

 

Sommaren 1994 träffade jag Astrid. Vår relation utvecklades både på stationen och hemma hos henne. 1997 flyttade jag från stationen hem till henne i Önnestad. 1998 skrev hon in sig på Selly Oak Colleges i Birmingham, West Midlands (kallat Black Country), och jag följde med (så här såg det ut vid ett senare återbesök, men nu är det - som det mesta i B-ham, ett muslimskt center). Vi bodde i en liten lägenhet på colleget i tre månader. Min äldste son med familj tog över Sätaröds station från mig.

 

I januari 1999 gifte Astrid och jag oss. Vårt nya liv hade börjat. I år har vi varit tillsammans i 30 år och gifta i 25 år. Allt började på Sätaröds station en vacker sommardag under stjärnhimlen med Spumante i glasen. Ack, så vackert livet var, före sjukdomarna och katastroferna i mitt liv.

Portugal, havet och litteraturen (1)

Lissabon, foto privat

 

Portugal, havet och litteraturen (1)

Av Henrik Nilsson
Publicerad 19-04-24 i Dixikon

I en essä i två delar söker Henrik Nilsson teckna Portugals komplexa och föränderliga förhållande till havet genom historien och fram till våra dagar och tar tillsammans med samhälleliga och politiska aspekter upp  havets och kusternas roll i prosan och poesin.

 

***

 

I största hemlighet seglade sommaren år 1415 en armada söderut längs den portugisiska kusten, för att till slut korsa Gibraltar sund. Anfallet mot den muslimska hamnstaden Ceuta var noggrant planerat och förklädda spioner hade i förväg rapporterat om de svaga punkterna i fiendens försvarssystem.

 

På endast ett dygn intog portugiserna den strategiskt viktiga platsen, som knöt samman handelsvägar såväl söderut mot Sahara och Västafrika som österut ända till Indien. Bara ett fåtal portugisiska soldater fick sätta livet till, medan de moriska offren kunde räknas i tusental. Den framgångsrika militära operationen lät tala om sig i Europa. De exotiska varorna och rikedomarna portugiserna skådade i Ceuta gav impulser till fortsatta expeditioner och erövringståg.

 

Fortsättning del 1: https://www.dixikon.se/portugal-havet-och-litteraturen-1/

Och del 2:https://www.dixikon.se/henrik-nilsson-portugal-havet-och-litteraturen-2/

Mellan akuten och kliniken

Det finns verkligen inga enkla utvägar när neuropatin bestämt sig för full kontroll över kroppen. Den är i alla avseenden skoningslös. Några viktiga kroppsfunktioner upphör. Man förtvivlar och tillgriper de enkla medel man har till hands. Packar sin akuten-väska. Gör sig i ordning. Vet att det är fredag, kaos och allt från krossade glas i pannan till rena olycksfall. 

Man avvaktar, man fuktar papper och ser apatiskt ut i natten som närmar sig minusgrader.

När morgonen kommer inväntar man Klinikens helgjour. Man tar till sina enkla medel, fyller på med en kopp kaffe och en smörgås. Ute strålar solen. Hela hemmet är belamrat med flyttkartonger. Man vill inte falla handlöst igen, så man kryssar försiktigt. Käpp och rollator och en stödjande livskamrat.

Vanlig sjuklördag i f.d. folkhemmet. Stavas neuropati. Från TN till NN.

Essä. Nytt nummer på temat Öst och väst

 

Nytt nummer av tidskriften Essä är för mig en stor sak, särskilt som den hade ett rätt så långt uppehåll. Jag har med behållning läst och skrivit om många tidigare nummer, främst i min numera insomnade blogg Inre exil (som försvann av misstag i samband med mitt hjärtstopp).

Tidskriften grundades 2017 av Emi-Simone Zavall som också är dess ensamredaktör och utgivare. Men i varje nummer anlitar hon skribenter/essäister av främsta slag. Nya numret är inget undantag. 

I det medverkar, på temat Öst och väst; Charlotta Krispinsson (Cederström och historiemåleriet), Staffan Vahlquist (Stora män vid Poltava), Janken Myrdal (Den Pontiska slätten), Jesper Roine (Rysslands ekonomiska framtid), Michel Ekman (Minnet av öst, drömmen om väst), Marie Silkeberg (med dikten Bly) och Peter Handberg (Dödens landskap).

Vilken seriös läsare som helst måste imponeras redan av denna förteckning. Jag går i god för att den håller hög klass - rakt igenom.

Anmärkningsvärt nog blir jag (utan att för en sekund undervärdera de övriga essäerna i numret) mest tagen av de två djupt personliga texter/essäer som Michel Ekman utifrån ett finlandssvenskt perspektiv, och Peter Handberg utifrån ett baltiskt/polskt perspektiv författat. De är dessutom för mig mångåriga bekantskaper i den litterära världen. Handberg har jag närläst och skrivit om i mer än tio år. Ekman är en av de finlandssvenska författare vars texter jag började bekanta mig med mer seriöst efter mitt eget besök i Ekenäs i Västra Nyland, vintern 2009.

Ekmans personliga bakåtblick rymmer tyska, judiska, ryska och andra rottrådar som han elegant och stilsäkert väver samman till en av många språk bestående kulturkrets i det nya hemlandet Finland. 

Handberg kan i sin essä bland annat visa prov på den helt osentimentala hållning och stil hans författarskap präglas av:

"Om landskapet för barnen var platsen för hemkomst och fortsatt liv, har de östeuropeiska landskapen genom resorna således gradvis genomdränkts av blod, mord och fasa. Varje ort är platsen för en massaker."

Det skriver han med den egna erfarenhetens hela tyngd. Därför är hans böcker så betydelsefulla (till exempel Strö aska över mitt huvud).

När ett nytt nummer av Essä öppnas för mig blir jag samtidigt på nytt påmind om vilka rikedomar som kan gömma sig i ett enda nummer av en enda kulturtidskrift. Behöver jag säga att en prenumeration är i högsta grad rekommenderad? Här kan du teckna den.

Fel bok. Åke Arenhill och jag

 

Åke Arenhill (1920-2018) https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_ArenhillMalmökonstnären blev inte bara en av Malmös äldsta män. 98 år! Han var dessutom VD på Ohlssons herrekipering där jag började mitt arbetsliv som dekoratörs-elev vid 17 års ålder. Han var en fantastisk chef. 

När jag och mina kompisar ville göra en "bok" (ett blåstencilerat häfte med dikter och andra texter) gjorde han detta fyndiga omslag. Vi sa till honom att boken skulle heta Fel bok. Han löste det genialt. Eftersom vår Gud var Mellanölet fick han det att klart framgå av omslaget.

Tobbe död sedan tio år

Foto: Astrid Nydahl

 

Bilden och minnet jag vårdar ömt. Tobbe och jag högst upp i Dudley Castle utanför Birmingham. Det blev Tobbes sista resa. Han älskade varje minut.

 

I år är det ofattbara tio år sedan vi förlorade honom. Den svåra tinninglobsepilepsin, som fått honom att gå igenom två stora hjärnoperationer i Lund, blev honom övermäktig. Ingenting hjälpte, anfallen blev bara värre och värre. Men han gick till jobb varje dag, var plikttrogen och omtyckt i byn.

 

När han inte hörts av körde en av hans systrar dit och fann honom sittande död i fåtöljen. Han hade tagit en överdos epilepsi-mediciner till en helflaska Tullamore. Vid hans begravning fylldes Västra Vrams kyrka. Tio år sedan,men han lever kvar i oss, starkt närvarande.

 

Essä - nytt nummer nu!

 

I går kom den i brevlådan, Sveriges i särklass bästa kulturtidskrift. Starkt försenad av skäl jag känner. Och just därför så mycket mer välkommen. Recension kommer senare, det lovar jag!

Det blir, vid sidan av Judisk Krönikas nya nummer, den sista tryckta skriften som anländer till Byholmsvägen. 

Om exakt två veckor är lägenheten i centrum av Kristianstad vår. Vi ska dit och få nycklarna den 29 april. Essä ska få en hedersplats i en av hyllorna. Redaktören och utgivaren Emi-Simone Zawall gör ett fantastiskt arbete! Du hittar tidskriften här: https://tidskriftenessa.se/

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet" - om Kristian Lundbergs sista bok

 

Kristian Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den sista boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systembolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

 

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blir uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sover ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kan han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

 

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

 

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

 

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

 

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Boken är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta.

 

NATO:s blotta existens blir en avgörande försvarsfaktor

 

Jag försöker leva ett vardagsliv, hur svårt det än är. Bomberna slutar inte brisera och de skjutna slutar inte blöda och dö, för att jag går ner mig i depressionens mörker. Fakta är lätta att hantera. Men annat desto svårare. När jag ser ett litet barnbarn bygga med LEGO - avancerade byggsatser är det numera - tänker jag på just vardagslivets betydelse. Istället för att delta i det bygget lagar jag middag. Ligger till sängs för det mesta. Inväntar nycklarna till vårt nya hem. "Vår" lägenhet blir den 1 maj. Men Ukraina finns hela tiden i medvetandet. Jag slår upp en dagstidning:

 

Jerzy Giedroyc, en i Polen känd intellektuell, som under kalla kriget var verksam i Paris och där skapade den viktigaste polska exiltidskriften Kultura, har hävdat att Polens frihet kan säkras enbart om Ukraina, Belarus och Litauen slipper ur Moskvas grepp, skriver Barbara Törnquist-Plewa, professor i Öst- och Centraleuropastudier vid Lunds universitet, på Svenska Dagbladets kultursida.

 

Detta perspektiv saknas ofta i svensk rapportering. Allt för många halvblinda "journalister" vägrar se det större perspektivet och lägger all vikt vid den dagsaktuella situationen i Ukraina. Det kan vara förödande också för vårt land. Jerzy Giedroyc ser istället hur en rad länder kan utsättas för Putin-fascismens aptit på territorium. På samma sätt ser han att risken för ett fortsatt ryskt grepp om andra länder, ökar inte bara risken för dessa, utan för ett tredje världskrig, där NATO:s blotta existens blir en avgörande försvarsfaktor. 

 

Foto på Camden Market: Astrid Nydahl

Måndagar och inget förändras

Foto: Astrid Nydahl

 

På vilket sätt skulle vardagarnas namn ha med förändringar att göra? Inte det minsta. Jag kan bara  bläddra i min bordsalmanacka den korta tid jag orkar vara uppe och konstatera att en vårdinstans ska besökas på eftermiddagen i dag och en annan på onsdags-förmiddagen. Det är veckan sammanfattad. 

Jag har ingenting att säga, ingenting att tillägga och absolut inget att tillföra till någon som helst social, politisk eller annan "debatt". 

Vad jag tänker om de importerade mördarna och det svenska folk som ytterst är ansvarigt för sitt eget öde, genom ett ständigt svassande för politikerklassen (tänk valboskap), det är en helt annan sak.

 

Förkrigstid. Mullornas ödesdigra beslut

 

Vad leder detta till? De iranska mullorna har aldrig haft markkontakt. Ändå borde de, på ett eller annat sätt, ha kontakt med den verklighet som inte är islamsk eller ens iransk. Nu har de fattat ett ödesdigert beslut. Israel kommer knappast, oavsett Bidens förmaningar, att sitta med armarna i kors. Ingen av de islamiska regimerna har någonsin stått på Israels sida, tvärtom. Däremot visade Jordanien vad de gick för i natt, då de hjälpte till att skjuta ner mullornas raketer.

Israel har varit med om värre. Flera stora försvarskrig. Dagliga angrepp utifrån och inifrån har man haft att hantera. 7 oktober-massakern den värsta hittills. Men vi får inte glömma de samlade arabiska, militära angreppen på Israel, och hur landet framgångsrikt försvarat sig och sitt folk.

Jag håller andan och tänker i riktningen förkrigstid. Och då menar jag storkrig. Ingen kommer att segra över Israel i ett sådant krig. Hoppet är större att det kan leda till mullornas undergång. Historien kommer att döma dem både hårt och rättvist.