et finns människor man alltid minns med en särskild känsla av respekt och saknad.I mitt skrivande liv fanns det två personer jag utan överdrift kunde kalla mentorer. Den ena var journalisten, författaren och diplomaten Alvar Alsterdal (1926-1991) och den andra var författaren och journalisten Göran Börge (1933-2012). När Ingrid Börge samman- och färdigställt Görans sista bok publicerade jag nedanstående recension här i bloggen.
***
Det känns som om jag varit bekant med Göran Börge (1933-2012) i halva mitt liv, utan att vi ens hade mötts fysiskt. Vår gemenskap byggde på böcker och brev. Det var en omfattande brevväxling sedan 1990-talet (vågar jag säga, förmodligen började den redan på 1980-talet). I nio fall av tio skrev Göran sina på skrivmaskin, i undantagsfall för hand, som då han den 2 november 2002 skickade mig ett långt sådant från Anacapri. Hans piktur tog man aldrig fel på, liten, ibland mikroskopisk, men alltid vacker och lättläst. Det verkar, när jag bläddrar i gamla brev, som om Göran alltid skrev till mig med dåligt samvete (för att det gått ett kvartal eller halvt år sedan sist) trots att jag upprepade gånger manade honom att inte tänka så.
Jag vet inte hur vår kontakt började, men det kan finnas en albansk förbindelse, eftersom han i sitt verk Det andra Italien från 1981 också omskrev den albanska exilenklaven arbarësherna i den italienska södern. På sätt och vis är det bra att inte exakt veta, eftersom min känsla av ”alltid” då skulle försvinna. Nå, vi resonerade huvudsakligen om tre ting: litteratur, politik och resor. Dessa tre var allt som oftast hoptvinnade till ett existentiellt förhållningssätt. Resorna hade jag gemensamma med honom sedan 1970-talet då jag alltmer kom att utforska Albanien och den albanska provinsen Kosova som då var en serbisk enklav i Jugoslavien. Märkligt nog sluter han denna cirkel i sin sista, postuma bok, då han gång på gång berättar om de länkar som förbinder delar av Grekland med Albanien (och som jag ska återvända till).
|
Sedan 1988 har jag samtliga Görans böcker med vackra dedikationer. Det året utgav han På sardernas ö, sedan kom med ett eller ett par års mellanrum böcker som Kring Medelhavet, Från Ararat till Eufrat, Öar och öknar, Vågskvalp i öknen och andra överraskningar i Mellanöstern, Afrika och Europa, Hemma på Capri, Palmyra – undret i öknen och Sidor av Sahara som kom 2008. Han besökte eller skrev dock aldrig om Israel och de palestinska områdena. På den punkten var vi alltid oeniga. Jag reste där, och skrev om det. Han kände ett alltför stort motstånd för att ens tänka tanken. Men det som skilde Göran från många andra skrivande och skapande människor var att han alltid var öppen för diskussion. En sak som vid sidan av resorna upptog våra tankar var framför allt det kulturella, språkliga och politiska nivelleringen av Sverige. Inte var vi oeniga när vi då bytte tankar, möjligen kunde vi ge varandra nya infallsvinklar på problematiken. När jag 2010 valde att lämna det sista frilansuppdraget jag hade skrev Göran:
”Din avskedstext i Kristianstadsbladet hör i mitt tycke till det bästa du någonsin skrivit: en tät, slagkraftig summering av utvecklingen som bara tycks fortsätta i en oändlig utförslöpa.” Han menade dock att jag borde ha fortsatt, som en ”motvikt”. Efter det fortsätter han:
”Jag har nyligen läst Människans revolt, som Camus skrev innan Stalin ännu hade dött. Troligtvis har du läst den – ifall inte: det rör sig om en exemplarisk dekonstruktion av marxismen och dess brist på förankring i reella värden och dessutom om de andra 1900-talsideologiernas grund i samma nihilism. Hans enda hopp stod till den skapande människan och till en samhällsomvandling som skulle göra det möjligt för alltfler människor att känna sig delaktiga av skapandet till skillnad från det blotta producerandet. Detta är ju närbesläktat med vad din avskedsessä handlande om (…) Hur revolterar vi? Genom att försöka sprida en smula upplysning.”
 |
Det sista han här skriver leder mig direkt fram till hans postuma bok. Den är nämligen ett gediget exempel på detta upplysningsarbete. Enmansrörelsen för upplysning fann man alltid hos Göran Börge. Reste han i världen och skrev ifrån resorna så var det alltid en självklarhet att böckerna skulle berätta om platsens och människornas historia. Grekiska sidospår är inget undantag. Resorna han berättar om äger rum i Peloponnesos, norr om Korintiska viken, Eiva, Attika och Kreta. Göran Börge använder sällan ordet ”jag” i själva reseberättandet, det är alltid ett ”vi” som reser. Och jag tror de flesta av hans läsare är införstådda med att den andra personen i resandet är hans hustru Ingrid som han hade ett mycket långt äktenskap och reseliv tillsammans med, och vars roll i resandet inte ska underskattas (säger en man som aldrig skulle komma på tanken att resa ensam mer). I denna grekiska bok är det ofta Ingrid som kommer med förnuftiga uppslag om resors faror och omöjligheter när Göran själv nog verkar ha velat trotsa både det farliga och det omöjliga. Och därför kommer man i berättelsen inte sällan fram till platser som krävt både nerver av stål (i bilkörandet) och en ovanligt stor dos nyfikenhet.
Man kan också konstatera att bokens humoristiska partier är högst läsvärda, som i skildringen av en fest på liten ort, där grisen står i centrum och de högtalarförstärkta musikinslagen inte tycks vilja tysta ens nattetid, eller i skildringen av en ”en medelålders grek med ett obehagligt, oljigt skratt.” Han har tydligen där i natten på tavernan lyckats förföra en ung amerikanska, ”hon sitter och suger på hans fingrar och jag känner god lust att sticka till henne mitt ännu inte avgnagda kotlettben.” Men dessa inslag, anekdotiska och roliga, är som kortare parenteser i denna bok som framför allt är kulturhistorikerns och upptäckarens (den alltid nyfikne som måste lukta på varje blomma och vända på varje sten). Börge går från äng till äng, undrar över var torget och husen i det förflutna låg, jämför ortsnamn med det han förväntat sig, bläddrar i såväl språklexikon som den medhavda floran och leder läsaren varsamt fram till kunskap om trakten i fråga.
När han berättar om resorna i Epiros slår det mig igen att vi befinner oss nära Albanien. Under mina egna resor i södra Albanien i slutet av 1970-talet hade vi med oss skräckhistorierna om att grekerna där var förbjudna att använda sitt språk. Det var en lögn, vi såg såväl tidningar, gatuskyltar och annat på grekiska. På den grekiska sidan av gränsen beskrev man denna del av Albanien som ”norra Epiros”. Jag förstår efter läsningen av Göran Börges bok att den här provinsen, också på den grekiska sidan, haft det svårt och fortsätter att leva under sådana förhållanden.
När jag själv reste i södra Albanien 1978 tog jag den här bilden. Också partipropagandan var där tvåspråkig. Grekiskan var inte alls ett förbjudet språk under Hoxhas diktatur. Foto: Thomas Nydahl.
Det finns så oerhört mycket mer jag hade kunna exemplifiera med från Grekiska sidospår. Jag avslutar ändå med att säga att om man alls har funderingar på att resa i dessa grekiska trakter bör man läsa boken först eller helt enkelt ha den med på resan. En bättre och mer personlig vägvisare hittar man i alla fall inte på svenska språket. Men också om man vill resa i fåtöljen – ett ämne vi ofta berörde i våra brev – är det en vacker och givande bok, inte minst för kapitel som det om Sapfo och andra historiska gestalter.
.jpg)
