Uppgivenhet, sjukdomar

 

Igår bestämde jag mig för att lämna Facebook.

Det är en helt kort tid jag varit med där och ser det mest som ett misslyckande.

Jag har sårat människor, uttryckt mig illa och låtit vrede spilla över. Jag säger uppriktigt förlåt. Jag uppförde mig mycket illa, så som jag gör när jag trängs in i ett hörn.

Sedan hjärtstoppet för två år sedan har jag förändrats mycket negativt, både mentalt och fysiskt.

De två nya sjukdomarna är tunga att bära. skulle besöket på mammografin dessutom visa det jag fruktar allra mest, manlig bröstcancer,är jag nära att helt ge upp.

Varför är man alls ute på nätsidor som dessa? Svaret är enkelt: man vill ha ett umgänge, man vill lära och utvecklas. I mitt fall är det dock för sent. Mitt liv går mot sitt slut.

Bilden är avsiktligt val. När jag är på vän neråt ser jag ut så här. Jag vill uppriktigt sagt inte resa mig upp igen

Krigets skönhet och olycka

Skärmdump från The Times of Israel

 

Varje dag läser jag Times of Israel, för att bli informerad om krigets verklighet.

Alltid handlar det om vidrigheter. Men det har slagit mig att allt bildmaterial som tagits kvälls- och nattetid har en grotesk skönhet.

Rubriken i i ovanstående säger också något jag grubblar på dagligen. Kommer Israel att överleva det som pågår. Låt inte skenet bedra allt pekar på något vi helst inte vill tala om. Ett krig för överlevande kan misslyckas.

Idag lämnar jag Facebook

 

På Näsby i Kristianstad bygger man en stor moské

Vem som betalar den orkar jag inte ens ta reda på.

I ett sådant land vill jag inte leva.

 

Under fredagen får jag hjälp att stänga Facebook för gott. Det blir en befrielse.

 

Men jag vill samtidigt säga tack till de människor som betyder så mycket för mig Mest av allt Karin i Paris och Bodil i Zagreb. Tack för alla år. Jag kommer att finnas kvar i bloggvärlden. Tack till Tell och Ullmar. Tack.till Madeleine, Helena, Ronny, Michael och Mitchi, tack till Eva i Malmö och Olseröd. Tack Ismail och Betim, Sherif och Kenneth.

Tack till alla jag just nu glömmer namnen på.

Tack till danska vänner.

 

Jag kan inte säga något annat än att ni betyder ofantligt mycket, och ändå tar jag nu farväl.

Min enda digitala plats är Nydahls Occident. Den håller fast vid det som andra tycker är förhandlingsbart. Den fortsätter där Facebook slutar men den började långt dessförinnan.

Det är vår, vänskapens människor saknas

 

Det är vår, i alla fall tillfälligt, och Astrid fotograferar. Som här, just där den importerade sanden övergår i hav.

Tröst kan vara en famn att vila i.

Tröst kan vara en pålitlig vänskap.

Tröst kan vara en stund vid havet.

Jag flyttar mig i sidled bort från de relationer jag trodde var äkta. Sanden under fötterna drar jag med mig som bevis på förflyttningen. Flyktiga? Det trodde jag inte, rakt tvärtom.

Det finns i sjukdomens ensamhet människor jag verkligen saknar. Hur gott skulle inte ett möte vid middagsbordet vara? Alla ni Evor, alla ni Ervin och Lennart, alla ni andra som vet att vi saknar, med eller utan namn vi kommer ihåg. Hjälp oss bekämpar den glömska som är förfallets och sjukdomarna tecken!

 

 

Semestervila och jazz

 

Foto: Jazzsaxofonisten Stefan Isaksson, en kär vän i många år, har varit på resa. Jag fick låna lite bilder av honom. Se på skönheten i dessa!

"Tenorsaxofonisten Stefan Isaksson har spelat på de svenska jazzscenerna sedan mitten av 70-talet. Under årens lopp har han hörts med band som Contemporary Bebop Quartet, Svenska Radiojazzgruppen, Monika Borrfors kvintett och Per-Henrik Wallin Tentett för att nämna några. 

Stefan Isaksson har en djup förankring i den bördiga myllan efter Dexter Gordon och John Coltrane men besitter ändå en stark, närvarande integritet och ett personligt tonspråk. På ett tilltalande sätt lockar Isaksson fram melodiernas inneboende harmoniska kvaliteter 

:::

 

Vibrerande, naket och kollektivt telepatiskt musicerande direkt från hjärtat." Ur Orkesterjournalen

Lingenäset under blå himmel

En ljuvlig eftermiddag fick vi vid Lingenäset. Man sitter bara en mil från Kristianstads centrum, ändå är det knäpptyst där.

Astrid plockade Ramslök - som vanligt,höll jag på att säga.

Jag dricker aldrig kaffe när vi är ute så här, det driver bara på mitt neuropati-skadade urinsystem. Jag nöjer mig med ett par goda rån med ost på.

En underbar eftermiddag i solsken och tystnad blev det.

Räcker det nu?

 

Gick vid havet, vilsen och ledsen. Kroppen stänger av viktiga funktioner, själen kämpar för jämvikt.

Utanför mig är himlen blå. 

 

Vi delar bil. Allt får jag av henne.

Hemma igen står alltid sjukdom i kontrast till tv, litteratur, vegeterande.

 

Maten är inte i centrum men när midnatt närmar sig unnar jag mig tre skivor ost och tre skivor skinka till tre glas portugisiskt rödvin.

 

Skammen ligger under sängen. Jag ovanpå.

Överlevandet är en ny epok som är att följa med ner i slutet. 

 

Jag vill inte. Jag har inget att sätta emot, mer än havsvyn. Räcker det?

 

LIVSMEDELSBOJKOTTEN MOT BUTIKERNA PÅGÅR, GLÖM INTE DET

Mörker och ljus, förfall och gymnastik

Snö i Häglinge. Foto: Astrid Nydahl

 

Det var just i den sekund jag bestämt mig för att ge upp helt. Då ringde telefonen. Det var fysioterapeuten jag lärde känna för många år sedan på Sportmed. Hon gav mig möjlighet att börja på hennes nya klinik. Jag ska börja med hennes behandling, sedan finns där en stor lokal med just de hjälpmedel jag behöver. En liten strimma ljus just när allt - fysiskt och psykiskt - är som svårast. Men jag lyfter inte själv några glas. Jag blir tillräckligt nöjd av sömntabletten jag tar om kvällen.

***

Imorgon kommer pensionen. Då var det, som vanligt, planerat att vi skulle storhandla. Men vi ansluter oss till bojkotten av de vidriga företag som nu höjer priserna så mycket att det sticker i ögonen. Vi måste på alla sätt visa att vi fått nog av dem. Och de är likadana allihop: Maxi, Willys och Coop som tillsammans kontrollerar 90% av marknaden.

Anne-Marie Berglund skålar. Foto: Hideo Matasumoto

Platsen där vila, eftertanke, sorg och smärta ryms samtidigt, i mig och andra

 

VILA 

Jag måste få den varje dag. Platsen är mindre viktig, men är den fri från människor är det så mycket bättre. Vila för både kroppen och själen.

EFTERTANKE

Det är kanske min största brist. Jag gör och säger saker alldeles för ofta. Skriver dem. Borde vara tyst och grubbla på eftertankens betydelse.

SORG

Sorgen är en viktig del av mitt liv. Både i det privata och familjära, men också i kretsen av vänner och kollegor.

Hur många har lämnat och hur många har funnits i min sorg? Jag räknar dem inte, jag vet vem de är.

SMÄRTA

Smärtan är i högsta grad en del av mitt liv. Jag kunde nöja mig med att tänka på den psykiska smärtan som följt mig sedan tonåren. Men numera är smärtan också fysisk och det blir allt mer plågsam. Jag försöker att inte falla ner i självömkan men jag förlorar ofta mot smärtan.

Kristoffer Arvidsson (red.): Apokalyps. Från yttersta domen till klimathot (Göteborgs Konstmuseum/ Appell förlag)

 

Det är en mäktig bok jag packar upp. Tung. Innehållsrik.

 

Jag vet att den kretsar kring en utställning i Göteborg, och samtidigt är en bok i egen rätt. Förlaget skriver bland annat:

 

”Forskare, författare och bildskapare granskar i denna bok hur tankarna kring apokalypsen tog form under reformationen, hur katastrofmediering tedde sig kring sekelskiftet 1900 och hur den nakna kroppen intog en central roll i yttersta domen-motivet. De berättar också om romantikens dramatiska motiv, symbolismens ödesstämningar, dystopier och science fiction. Inte bara konst i måleri, grafik, skulptur och video berörs, utan även litteratur, film och tv-spel. Och allt är inte nattsvart – undergången kan också uppfattas som en möjlighet, en övergång till ett annat tillstånd.”

 

Bildkonsten förmedlar både konkreta undergångsmotiv och den stora skönheten. Vem kan fly undan motiven? Inte jag. Tvärtom tvingar de mig djupare in i tematiken. Den har jag och min generation levt med hela mitt liv, från Kubakrisen med hotet om atombomben, då jag var elva år och förvissad om att det var det malmöitiska skyddsrummet som väntade, fram till Kalla krigets murar, och ett omfattande förtryck av såväl individer som hela samhällen. Apokalypsen är och förblir en beståndsdel av våra liv och länder.

 

Samlingsutställningen på Göteborgs konstmuseum rymmer verk från 1400-talet till idag. Riksbankens Jubileumsfond spelar en stor roll för detta projekt.

 

Bokens inledning rymmer, helt logiskt, ett stycke ur Uppenbarelseboken, med orden ”Och himlen försvann som när en bokrulle rullas ihop…”

 

Ett bokverk är presentationen av, och samtidigt i egen rätt, något skönt och vackert att beskåda. Apokalypsen må vara det ultimat värsta, men den visas här av konstnärer som förstår att gestalta den. Därför tycker jag mycket om att, uppslag för uppslag, bläddra och läsa eftertänksamt. Varför fly undan? Varför inte stanna kvar, i boken eller utställningen. Boken är inget man läser i sängen strax före nattsömnen. Men den är perfekt för ett bord eller ett bokstativ.

 

Bekantar man sig med  gamla mästare som Albrecht Dürer och Caspar David Friedrich, eller nya mästare som Lars Hillersberg och dansken Palle Nielsen bättre än så här? De var bara exempel. Boken är i själva verket ett ymnighetshorn av personligheter, stilar och epoker i ämnet. Att jag saknar några konstnärer som kunde ha varit med är bara en struntsak. Många andra är det ju!

 

Med tacksamhet återvänder jag till boken. Inte för att enbart njuta, utan också för att lära.

 

 

 

Dödsbud

 

Dag Solstad är död. Ett hugg i bröstet.

Solstad var den som betydde mest för mig under de formande åren på 1970- och 1980-talen.

Utan Solstad hade jag förmodligen aldrig vågat.

Jag överlevde mitt hjärtstopp 2023. Dag gjorde det inte. I fredags kväll stannade hans hjärta.

Rikedomen i hans författarskap går inte ens att beskriva.

Tack Dag!

Horace Engdahl i Expressen idag, trösterik läsning

 

Apropå bevingade ord så har du ju själv gett upphov till det ofta citerade: ”Tyskland är ett Sverige för vuxna”. 

 

– Ja, jag kom på det under en intervju. I Tyskland daltar man inte med folk som man gör i Sverige. Man förväntas vara vuxen där och motsvara fordringar. Det är mycket strängare, som ett vuxet samhälle ska vara. Jag tycker att Sverige är tramsigt. Det är ett resultat av högkonjunkturen och välfärdsstaten. Den här lite lallande nationen som vi blivit på ett par generationer.

 

Expressens kultursida idag. En klassiker av stort värde. https://www.expressen.se/.../jag-kunde-inte-lita-pa.../

 

Bild: skärmdump från Expressen.

Privat eller personligt

Som författare och kulturjournalist har jag befunnit mig i offentligheten sedan 1972. Det stora arkiv jag lagt i en av mina döttrars händer innehåller också artiklar och essäer av djupt personlig karaktär.

Men jag var tvungen att dra i handbromsen. Jag vill i största avskildhet hantera i alla fall den första fasen av det som nu pågår. Jag får mycket stort stöd och många goda råd av vissa personer, och det skänker stor tröst.

Fredagsmeditation

Ur Apokalyps. Målning av John Martin 1789-1854