Tobias 39 år

 

2008 satt jag här med Tobbe, i Dudleys vackra medeltidsborg i West Midlands.

2014 lämnade han oss för alltid.

Nu skulle vi ha firat hans 39-årsdag. Det gör vi inte. Men hur jag ska dränka sorgen vet jag inte. Däremot vet jag att han skulle ha fyllt 40 nästa år.

Vad som ligger mellan hans död och mitt eget elände efter hjärtstoppet vill jag helst inte tänka på.

Tobbe var en stor glädje för oss. En rar, generös och mycket omtyckt människa. Han drabbades av tinninglobs-epilepsi, sjukdomen som förstörde hans liv. 

Sabina och Mikael

Mormor Sabina var den viktigaste kvinnan i mitt unga liv. Hon hann träffa min äldste son Mikael några gånger innan hennes liv var slut. 

Eftersom min mamma var svårt sjuk blev det en självklarhet att ibland cykla hem till mormor efter skolan. 

Hos henne fick jag frid och ro. 

Svamp och vin

 

Man kan med glädje inta de fina kantareller som kommer som gåva under dagen. Om man är frisk. Det är man inte. Ljuvligĥeter hör inte ihop med sjukligheter. Det är bara att finna sig. Ligga och tiga. Inte ens läsa. 

Broder Ville, käre snälle Sven. 26 växlade brev mellan Vilhelm Moberg och Sven Delblanc (Lars Ahlbom & Ingrid Nettervik, red. Carlssons bokförlag)

 Här går vi ner i 1970-talet, bara ett par år innan Vilhelm Moberg väljer döden. Delblanc är mycket yngre, men de finner en skriven ton tillsammans. De diskuterar och ventilerar, högt och lågt, inte minst om det bedrövliga tillståndet i svenska riket. Kanske beror mycket av friskheten på att de talar utifrån olika åldersperspektiv.

Nu? Ja, just nu! En synnerligen fin bok på födelsedagen - tack till Persan - som lyser upp några av mina mörkaste kvällar.

Också en påminnelse om två av våra finaste författare. 

 

Lars Andersson: Göran Tunström: Försök med ett liv. En biografi (Polaris)

 

Det är förstås en unik och ovanlig bok jag har framför mig, Lars Anderssons drygt 850-sidiga biografi över Göran Tunström.

 

Den har inte i övermåttan omfattning recenserats av de herrar och damer som kallar sig kulturredaktörer i svensk press. Inte heller av deras yngre underhuggare. Idag vet väl sådana knappt vem Göran Tunström var. De håller sig med politiskt lämplig sakprosa eller med popkultur. Det är ett sorgligt faktum som bekräftas av en titt på närmaste morgon- eller kvällspress. Aftonbladets, UNT:s, Värmlands Folkblads, DN:s, Göteborgspostens och Svenska Dagbladets har jag hittat, men dessa är nog alla som publicerats, vilket är pinsamt få, om än mycket intressant skrivna.

 

Nå, låt oss börja med författaren Lars Andersson. Sedan 70-talet en tungviktare i svensk litteratur, med romaner som Snöljus och Vattenorgeln, samt den kanske viktigaste för mig personligen; Löv till läkedom från 1986,  och i närtid bland annat Hittebarnet i Kyjiv. Han är också en levande förbindelselänk med norsk litteratur. 

 

Som den värmlänning han är ter sig Göran Tunström som både en frände i levande livet och en litterär äldre sådan, vars litteratur är några årtionden äldre än Anderssons, men absolut inte något konstigt som ämne. Anderssons tegelsten om Tunström är således en härligt begriplig läsning att ta sig an.

 

Nå, är då detta ett bidrag till ”litteraturforskningen”? Nej, det skulle jag inte påstå, eftersom det vore att förminska Anderssons verk. Den sortens forskning saknar dessa djupt personliga aspekter som bygger på mångårig och djup vänskap. Lars Andersson forskar men är ingen forskare. Han gräver utifrån det han lärt sig av vänskapen med Tunström. Han sitter huvudsakligen inte vid ett skrivbord för att lära. Han sitter där för att sammanfatta och formulera det han kan och vet.

 

Han skriver: ”Det vilade en ’Graham Greene-nött’ stämning, tyckte Göran, över Puerto Barrios, hamnstaden vid norra kusten där de skulle avresa mot Europa” (sidan 366), eller ”Över Leonard Cohens turné våren 1972 skulle kristecknen tillta, med nära nog kollapsad avslutningskonsert i Jerusalem” (sidan 426), som två exempel på hur Anderssons text kan pendla mellan mycket olika punkter i Tunströms liv. Är de illa valda? Nej, men mycket slumpmässiga.

 

Lars Andersons nedslag rör ju både Tunströms liv och hans litteratur. Hans bok blir därmed också en uppslagsbok. Var läsfingret än rör sig i den ökar läsarens kunskap. Den går att läsa slumpmässigt. För mig är det en fördel. Eftersom jag av ohälsoskäl mest är sängliggande kan en så tjock bok inte under längre stunder läsas från pärm till pärm. Men för den slumpmässiga läsningen – i sängen, i läsfåtöljen, vid köksbordet – lämpar den sig mycket bra.

 

Lars Andersson börjar med självklarhet på femtiotalet, och han rör sig, kapitel för kapitel, fram till slutet.

 

Tunström (1937-2000) debuterar med Inringning 1958. Med drygt ett 25-tal bokverk avslutade han med Försök med ett århundrade, som utkom postumt 2003. Det är naturligtvis den som Lars Andersson leker med i titeln till detta biografiska verk. Bland hans mest kända och omtyckta böcker finns Maskrosbollen (1962), Prästungen (1976) och Juloratoriet (1983). Med stora författare är det ju så att var och en av oss har sina egna favoriter.  Tunström är inget undantag.

 

”Juloratoriet är Sunneromanernas förvandlingsaltare. Det är berättelsen om ett Törnrosaslott som sorgsna eller tröstefulla drömmar cirklar runt i likt vålnader, och till sist befrias fram ur, i verklighet, sammansjungna till ett stilla jubel.”

 

Så vackert formulerar sig Lars Andersson, boken igenom.

 

När Maria Schottenius i DN skriver  ”Att intressera sig för vad författaren tänkt eller vilka personer och händelser han inspirerats av för att skapa romangestalter skulle i Anderssons och min ungdom inom litteraturforskningen uppfattats som oanständigt. Och ointressant” reagerar jag utifrån mitt eget perspektiv, som är allt annat än litteraturforskningens. Som läsare och mångårig litteraturkritiker reagerar jag rakt tvärtom. Jag finner det perspektivet i högsta grad intressant och bugar mig för upplysningen.

 

Mot bakgrund av att Tunström och Staffan Söderblom redan på 60-talet översatt Leonard Cohen, och Tunström 1972 tagit till New York i avsikt att träffa Cohen, var det inte konstigt att de två sammanstrålade på den världsberömda grekiska ön, där de satt skrivande mitt emot varandra. Tunström och Cohen lade alltså tidigt grunden för en livslång vänskap och i den här boken får vi följa deras fotspår gång på gång.

 

Vem är då Göran Tunström för läsande svenskar? Jag tror inte att det är en överdrift att tänka på Juloratoriets särskilda betydelse. Bach står där inför svenska folket. Sonen Linus Tunström beskriver det som något ”förbi intellektet, som nån slags rena vibrationer, lite likt musik”.

 

Tunström fick Nordiska rådets pris för boken 1984.

 

Men som läsare kanske man lika gärna fördjupar sig i Prästungen, den självbiografiska romanen från 1976. Eller varför inte flytta fram några år i Lars Anderssons bok och fördjupa sig i den kultur som växte fram på Aftonbladets kulturredaktion. Formellt var det Agneta Pleijel som var chef där, men hon var för det mesta bortrest för att ”söka spåren av sina släktingar”, de som skulle befolka hennes fantastiska roman Vindspejare som kom 1987.

 

Lars Andersson fick Pleijels redaktionsstol, de andra hade Axel Liffner, Jacob Branting,  Gunilla Boëthius, Gunder Andersson och Björn Håkansson. Redan redaktionens storlek får mig att förstå att denna tid var en annan än vår. Vilken kulturredaktion har idag tid att ta sig an ett seriöst, litterärt verk?

 

Mot den bakgrunden kan jag bara önska Lars Andersson lycka till. Hans mastodontarbete förtjänar både respekt och beundran. För mig kommer det att vara både hösten och vintern lång.

 

Förlaget Polaris presentation:

 

Göran Tunström (1937-2000) var en författare som lyckades befinna sig konstant i rörelse och bli genuint folkkär på samma gång. Tidigt i livet och tidigt faderlös gav han sig ut i världen. Grekland blev hans första fasta hem bortom hemmet, i synnerhet ön Hydra, där han knöt livslång vänskap med en kanadensisk författare som få hade hört talas om då: Leonard Cohen.

Tunström debuterade som poet 1958 med Inringning, och fick sitt första mindre genombrott fyra år senare med Maskrosbollen det närmaste man kan komma en svensk Räddaren i nöden. Han fick en stor läsekrets med den självbiografiska  Prästungen (1976), där han bland annat skildrar barndomstraumat med faderns alltför tidiga död. Men det var med Juloratoriet (1983) som han blev en av Sveriges mest kända och älskade författare, en roman som öppnade dörren till hans litterära landskap, barndomsorten Sunne i Värmland, på vid gavel. Han var tillsammans med sin hustru konstnären Lena Cronqvist den svenska kulturens verkliga power couple under den här tiden.

Men vägen till Sunne hade han slagit in på redan i början av sjuttiotalet med romanen De heliga geograferna. Ett Sunne som var både en befintlig och en mytisk plats, barndomsvärld och psykisk besvärjelse, men också framstiget med sin alldeles egna, skimrande självklarhet ur resorna till Grekland, Nordafrika, Mexiko och Guatemala. Och det var redan med den här relativt bortglömda berättelsen som Göran Tunström visade att han var en romankonstens verkliga mästare. Enligt författaren Lars Anderssons mening är den boken Göran Tunströms kanske allra främsta verk.

Lars Andersson och Göran Tunström var vänner, och det är med vännens solidariska, men också genomskådande blick som Lars Andersson tecknar Tunströms liv och verk i denna biografi över en av 1900-talets främsta svenska författare. Till hjälp har han haft aldrig tidigare kända arbets- och dagböcker, som ger en unik inblick i en författares kreativa process.

 

Verkförteckning hos Bonniers förlag:

 

Inringning (1958), dikter

Två vindar (1960), dikter

Karantän (1961), roman

Nymålat (1962), dikter

Maskrosbollen (1962), roman

Familjeliv (1964), roman

Om förtröstan (1965), dikter

De andra de till hälften synliga (1966), dikter

Hallonfallet (1967)

Samtal med marken (1969), dikter

De heliga geograferna (1973), roman

Svartsjukans sånger (1975),dikter

Stormunnens bön (1975), roman

Guddöttrarna (1975), roman

Sandro Botticellis dikter (1976)

Prästungen (1976), roman

Dikter till Lena (1978), dikter

Ökenbrevet (1979), roman

Sorgesånger (1980), dikter

Juloratoriet (1983), roman

Indien - en vinterresa (1984), reseberättelser

Tjuven (1986), roman

Chang Eng (1987)

Det sanna livet (1991), novellsamling

Under tiden (1993), tankebok

Skimmer (1996), roman

Berömda män som varit i Sunne (1998), roman

Försök med ett århundrade (2002), roman

 

 

Hålla Sverige rent?

  

Efter sittningen på stranden går stolen sönder. Vad gör man då? Man dumpar den vid närmaste stolpe, trots att det finns en sopstation 50 meter därifrån.

En bild av samtiden i vårt arma land. Blir jag förbannad? Ja, och beklämd. Det tjänar inte ens något till. Kan man titta åt andra hållet då?

 

Det ena är dummare än det andra

 

Det skrivs dessa dagar – är det sommaren? – ovanligt mycket om Trump. Det ena är dummare än det andra, det ena är mer ointressant och perifert än det andra. När det bränner till är det inte sällan Svenska Dagbladets ledarskribenter som skrivit.

 

Jag vill bara ligga ner.

När jag sitter längtar jag tillbaka till morgontimmarna i Åhus småbåtshamn.

 

Några människor som jag betraktade som mycket nära vänner är som bortblåsta. I ett fall räckte inte trettio års djup vänskap för att jag skulle slippa påminna om min födelsedag. Sådana glömmer jag aldrig bort, eftersom jag har dem inskrivna i bordskalendern. Varför har det blivit så här? Nej, sommarvädret är en dålig bortförklaring. Har den djupa vänskappen varit en chimär? Har jag förändrats i så hög grad av hjärtstoppet att jag blivit en odräglig föredetting?

Drömmarna om det lucitanska

 

Sitta i småbåtshamnen. Törstig, hungrig, längtande.

Mikael och Hjalmar har flugit till Berlin. Bor på Else Lasker-Schuler-hotellet.

Jag är bofast på Kapellgatan, sedan i maj 2024.

Tiden går, förlusterna är stora.
När jag gråter är det förlusterna jag sörjer.

De är inte i första hand materiella, även om de saknas som materia: litteratur, musik, konst samlad sedan 1980-talet. Förvandlad till minnen, aska och damm.

I hamnen drömmer jag mig ut på världshaven, dricker ett gott rött vin och hör rösterna från Lissabons gränder.

Jag kommer aldrig mer dit. Aldrig.

 

”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.”

Foto: Astrid Nydahl

 

Totalitarismen har avskaffat den fria tanken i en, under tidigare epoker, aldrig tidigare skådad utsträckning. Och det är viktigt att inse att dess kontroll av tanken inte enbart är negativ, utan också positiv. Den inte bara förbjuder dig att uttrycka - till och med att tänka - vissa tankar, men den dikterar också vad du ska tänka, den skapar en ideologi åt dig, den försöker styra ditt känsloliv lika väl som att sätta upp en kod för hur man ska uppträda. (Ur George Orwell, Litteratur och totalitarism, radioutsändning 21 maj 1941, i essäsamlingen Som jag behagar, översättning av Peter Handberg) 

Jag försöker läsa trots de mycket mörka moln som hänger över mig. Var finna en bostad som gör framtiden lite ljusare? Är det alls möjligt när kriget - det vidrigt sadistiska beordrat av fascisten Putin och hans gäng - rasar dygnet runt, våldtar, mördar, föröder Ukraina?

Orwells essäer är frisk luft i de unknaste och mest instängda miljöer. När han skriver om totalitarismen känner man genast igen det egna landet. Vi blir dagligen överösta med de rätta åsikterna, ideologierna och förhållningssätten. Vi föreskrivs en ordning vi inte vill ha. Orwell blickade ut över den värld som skulle gå under några år senare. I min generation föddes vi in i något som tedde sig självklart, men som också det skulle gå under. 

Totalitarismen är sig lik oavsett vilken ideologi den växer fram ur. Per Wästberg skrev en gång Svenska Dagbladet:

En egyptisk predikant, avvisad från Frankrike, förutspådde: ”Tack vare era demokratiska lagar kommer vi att kolonisera er.” Enligt författaren Boualem Sansal, bosatt i Algier och prisbelönad för sin roman ”2084”, är islamismen ett politiskt och religiöst projekt för att lägga under sig jorden. Bland dess anhängare finns en elit och effektiva lydiga kadrer, organiserade i otaliga grupper och föreningar som samordnar, rekryterar och sprider budskap och hot. De har en flygel som dödar, våldtar och plundrar samt medbrottslingar i alla miljöer, nyttiga idioter eller strateger.

Vi måste som kollektiv och samhälle se detta, våga beskriva det, våga gå emot och därmed förhindra totalitarismen att få oss i sitt våld. Hos gamla mästare som Orwell kan vi finna ord för det vi erfar. Här och nu har alltid en historia, och av den kan vi lära.

Med Per Svensson dog också en del av mig.

Det är inget att hymla med. 

Vi vandrar genom detta vidriga, korta liv och tror att det betyder något. 

Tomheten kräver oss.

 

Sorg och glädje. Portugal och presenter

 Jag blev extra-firad hos min svåger Erland och hans fru Ingrid (Astrids syster) i Åhus igår. I hällregn satt vi i deras uterum.

Får jag bara hjälp att ta mig till en stol så!

God mat, gott vin. Mycket nedstämd, men glad efter några glas vin till maten.

Så tog de fram presenten till mig. Alla Lissabon-minnen kom över mig, och hur säger man då tack? Jag saknar förstås ord och vet inte ens när jag ska våga öppna den. Men, men... det kommer en sådan fin dag! 

Vi talade mycket om Per Svensson. Mina minnen är många och starka. 

Och vi talade om den hord som nu har fräckheten att kalla sig journalister.

*** 

Quinta Val da Figueira 10 Years Old Port Wine

 

From 40 years old vines grown on schistous soils this signature Port is a blend of our best tawny Port reserves, with an average age of 10 years.

 

The Quinta de Val da Figueira is located on the right bank of the river Douro, close to the village of Pinhão in the heart of the Douro Demarcated Area. It is therefore situated in one of the areas that produces the best grapes for the production of Port and fine table wines internationally renowned for their quality. 

 

 

Per Svensson är död

Per Svensson, Volante

 

En chockerande nyhet nådde mig för en timmes tid sedan. Författaren och journalisten Per Svensson är död! Han blev bara 68 år.

Hans cancersjukdom kände jag inte till, men det är alltså den som förkortade hans liv. 

 

Per och jag har följts åt i väldigt många år. Han har varit både en kollega och min chef (på Kvällspostens kulturredaktion i Malmö). Han talade alltid med mild röst, men jag tror inte att jag en enda gång misstog den för att vara undfallande. Pers stora allvar lyste också igenom när samtalet var vänligt eller lättsamt. När en ung mördare härjade i mina hemtrakter kom Per till Sätaröds station för att höra vad jag kunde veta om saken, innan han begav sig en bit längre norrut för att gräva i saken.

 

Vi har under Bosnienkriget samarbetat, t.ex. på Sarajevogalan i Kristianstad och med utgivningen av antologin För Sarajevo. För mig var detta en central tid. När människor som gärna poserade med sin solidaritet, vägrade att medarbeta i projektet, var det av central betydelse för mig att ha människor som Per Svensson, Thomas Kjellgren och Wilhelm Agrell vid min sida. Pers kunskaper om de vidriga Balkankrigen var själva grunden. Jag bistod med allt det jag lärt mig om albanernas hemska öde. 

 

Det finns så mycket jag hade kunnat berätta, som minnen och politiskt/kulturella händelser där vi utifrån samsyn kunnat gå sida vid sida. Jag kommer att framkalla dem i lugn och ro. Det jag skriver kommer att finnas här i bloggen i sinom tid.

 

Det är inte särskilt länge sedan jag hade kontakt med Per, då han berättade att han och hustrun, litteraturvetaren Ann-Sofi Ljung Svensson skulle bosätta sig permanent i sommarhuset och lämna Malmö. Eller så är det längre sedan än jag minns. Min egen sjukdom gör det svårt att skriva dessa rader. Annars tror jag att man kan minnas Per som både en Stockholms- och Malmö-människa. Jag är säker på att minnesorden är på väg att publiceras i alla tidningar av betydelse (DN här)

 

Jag är tacksam att jag som ung kulturjournalist fick lära känna Per. Det går inte att uttrycka hur saknaden redan griper tag i mig, liksom en chockerande sorg, som senare måste formuleras. Det fanns tre personer som formade den återuppståndna kultursidan på Kvällsposten: Äldre mästaren Ulf R. Johansson, Stephan Linnér (död i alzheimers 2019) och Per Svensson.

 

Björn Wiman i DN:

 

Vi satt på stenarna vid Backåkra, vid meditationsplatsen som Dag Hammarskjöld skapade. Det österlenska hedlandskapet framför, fri sikt över Östersjön, hans älskade Skåne.

En stund tidigare hade vi lyssnat på Hammarskjölds ord om att hålla fram händerna som en tom skål, att varje dag ta emot ett nytt liv. Det var mycket vackert. Vi visste båda att det kunde vara den sista gången vi sågs.

Då gjorde Per som han brukade. Han sade något som genom sin totala överraskningseffekt lyste upp världen. Jag minns inte vad det var, men det var som vanligt. Tonen. Den som svävade genom allt, fick själens mörka molntrasor att skingra sig.

Per Svensson var en människa som fick livets skål fylld till bredden. Av klarhet, elegans och lätthet, de största gåvorna en tänkande och skrivande människa kan få. Han höll ut sina händer och så fylldes de, varje dag med nya idéer, infall, formuleringar så oväntade att de skar genom tillvaron likt strålar av ren lycka.

 

Hjalmars gåvor på födelsedagen

 

Hjalmars presenter. En vacker skål med hemodlade jordgubbar och en flaska med flädersaft, också den från hemmaodling.

 

Gabriela Melinescus gåva från 1995

 

 

Jag blev mycket ledsen när jag efter flytten hit för ett drygt år sedan insåg, att denna fina sak av Gabriela Melinescu inte följt med. Varför och vart den tagit vägen vet jag inte. 

 

Jag fick den av Gabriela i maj 1995, den tid då vårt samarbete var särskilt intensivt.

 

Nu är Gabriela borta. Ofattbart. Hon avled 15 oktober 2024. Här skrev jag om henne vid dödsbudet.