Krigets dårskap, fascismens grymhet och det helt privata ohälsotillståndet

Från Putin-fascismens militära angrepp torsdagsmorgonen den 21 september. Skärmdump från DN.

 

Jag sitter som nästan varje dag, på sjukhuset. Det är torsdag, det vill säga i går. Jag läser en mycket stark text av Göran Rosenberg, ur vilken jag citerar.

Samma dag som Ryssland lämnar Ukraina är kriget slut. 

Något annat slut och någon annan fred finns inte. 

I varje fall ingen fred som Europas länder kan känna sig säkra med.

Chocken från den 24 februari 2022 måste därför hållas vid liv, eftersom det som chockade oss då fortfarande pågår för fullt. Fortfarande bedriver en kärnvapenbestyckad gangsterstat ett barbariskt anfallskrig mot ett fritt och självständigt land i Europa i det uttalade syftet att göra slut på det. En gangsterstat som inget hellre vill än att vi ska sluta chockeras, och tröttna på att ge vårt stöd, och glömma vad som står på spel också för oss.

Ur Göran Rosenbergs tal vid opinionsmötet utanför Rysslands ambassad på onsdagen (20/9, 2023), Expressen 21/9.

 

***

 

Jag blir av min specialistläkare underrättad om att jag behandlats med helt fel salvor i bekämpandet av de svåra svampinfektioner som härjar en hel region av min kropp.

 

Så här borde det ha varit:

Tinea inguinalis (ljumsksvamp)

 

Lokalbehandling med antimykotisk kräm såsom: Terbinafin-kräm 1 x 2 dagligen i 2-4 veckor. Mikonazol-kräm 1 x 2 till och med 1 vecka efter symtomfrihet (total behandlingstid typiskt 4 veckor).

 

Jag har behandlats med Pevisone. Dessförinnan med menlösa Pevaryl. Fyra gånger om dagen! Utan minsta effekt. Bara värre och värre med djävulska nätter av smärta och klåda.

 

Om det är rätt nu ska de värsta plågorna vara över inom några dygn, och behandlingen i sin helhet vara i fyra veckor.

 

Om inte... Ja, jag ber till en högre makt, om att själva urinvägsinfektionen inte ska blomma upp igen. Ty då är det tillbaka till ruta ett!

Är detta en blogg eller en vårdgaranti?

Dubbelexponerad eller yr?

 

Dagarna är nu sedan länge stympade, plågsamma och präglade av resor till kliniker och sjukhus. Denna torsdags förmiddag ska jag träffa den enda kvarvarande specialisten på hudsjukdomar som finns på CSK. Jag hoppas han kan bistå mig med någon invärtes medicin att bekämpa de omfattande svampangrepp som plågar mig, eftersom cortisonsalvorna visat sig ha noll effekt.

Stopp! Är detta en blogg eller en vårdgaranti? Jag hoppas ni har överseende med mig. Det är som om sjukdjävulen inom mig måste komma till tals, eller i varje fall sättas på pränt.

Vad ska jag göra innan vi åker till sjukhuset? Det får du också veta: vi ska fika, fast inomhus och här hemma. Nu!

Tranorna lämnar oss men mellanlandar här

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

Foto: Astrid Nydahl

Kenth Olsson: Vår största frihet. Stig Dagermans sommar på Österlen (Bokpro)

 

 

"För Dagerman hade pennan slutat leva" (sidan 67)

 

 

Hur skapar man en konkret tidskänsla i en litterär text? Man kan som Ohlsson sänka ner den i intensiv tidningsläsning. Det som först ser ut som en av tillfälligheter sammanfogad nyhetsskörd ska snart visa sig vara själva metoden för hans bok Vår största frihet.

 

Stig Dagermans närvaro är självklar redan från början i boken.  Den betecknas som roman, men frågan är om den inte i lika hög grad är en tidskrönika med Dagerman och hans älskade Anita Björk som det viktiga paret, de är då båda 28 år. Men man ska vara uppmärksam på att den omfattande och återkommande teologiska diskussionen öppnas med Dagermans vän, John Nihlén på Maglehem. Nihlén är den kände arkeologen, folklivsforskaren och hembygdsvårdaren. De två skrev tillsammans manus till filmen En natt på Glimmingehus.

 

Platserna är avgörande för berättelsen. Juleboda och Knäbäck är centrala, men det finns fler. Österlen anges ju redan i boktiteln. Landskapet är själva den målning man rör sig i.

 

Sommaren 1951, allt händer då och där, månad för månad, möte för möte. Kärleken är fast, men kyssar och pussar utdelas i all enkelhet. Björk må vara djupt förälskad men Dagerman har erövrats av det mörker som leder till en säker död.

 

I lögnerna om en nyskriven roman – Full orkester – och ständiga förskott hanns Dagerman upp av döden. Han hade uppenbarligen försökt lämna den avgasfyllda bilen i garaget, men det var där han hittades död, liggande halvvägs ut på golvet. Ohlsson citerar ur Birgittas svit, hans starka ord:

 

Vår största frihet

heter ensamheten.

Den största ensamheten

kallas döden.

 

Natten mellan 4 och 5 november tog han sitt liv.

 

Kenth Ohlsson har med stor detaljkännedom - det utmärker allt han gjort under sin tid som utbildningschef i Kristianstads kommun och flitigt publicerad historiker inte minst i lokal press - fångat tiden och miljöerna där Stig Dagermans tidiga, tragiska öde blir konkretiserat. När jag läst ut boken märker jag att det är svårt att förstå att han bara blev 31 år. 

På hans gravsten står:

 

Att dö är att resa en smula

från grenen till fasta marken

Hittar inte längre; With no direction home...

Foto: Astrid Nydahl

How does it feel
To be on your own
With no direction home

(Ur Bob Dylan: Like a Rolling Stone, 1965)

Låt mig tala klarspråk. 1965 var jag 13 år gammal. Jag lyssnade till så kallad populärmusik som alla mina klasskamrater. Först och främst The Beatles, förstås, men ganska snart också Bob Dylan och Leonard Cohen. Ett helt annat spår förde pappa in mig på med Leif Smokerings Anderssons radioprogram. Pappa kände honom. Jag fick en fin LP med Duke Ellington av honom, signerad av Smokerings. Men det var mest ett sidospår av noll kulturellt värde på Lorensborg de unga åren.

Det jag ville tala om i dag var frasen ur Dylans sång. När han sjunger orden "With no direction home" känner jag igen mig ännu bättre i september 2023 än jag gjorde 1965. Nu har jag ett helt livs erfarenhet av hemmet, den egna platsen för födelse, uppväxt, vuxenliv, pappaliv och sedan pensionärsliv. Men också - och inte minst! - erfarenheten av att se världen utanför, att resa, att informera, bekanta och bilda sig. 

Men det är inte mer än fem år sedan jag definitivt bestämde mig för att aldrig mer resa/flyga. Tågen stannar halvvägs eller börjar inte köra alls, flygplatsen har förvandlats till groteska gallerior och varukrängandet måste föregå minsta lilla resa. I Manchester satte jag ner den fot som så många gånger varit på samma beslutsväg: Nu räcker det, hit men inte längre!

Och ändå, helt plötsligt, hittar jag inte ens längre. När jag inte hittar blir jag plötsligt hemlös! Inte så att jag behöver kliva ur en rännsten för att inte frysa. Men hemlös i alla andra avseenden. Sjuk, förvirrad, utan känsla av att det ens finns kvar ens ett uns av ett jag.

Min inre slum kunde ha varit värre

The slums didn't disappear: circa 1900, the slum areas of Westminster, London. Foto här

Min inre slum har vuxit den gångna sommaren. Det har både inre och yttre orsaker.

Man ska vara försiktig med metaforer, men de slumbilder jag ser från England (åren fram till sekelskiftet 1900 ungefär) får mig att ställa en allt annat än diskret fråga: vore en yttre slum att föredra? En slum där misären så påtagligt bestod i yttre omständigheter, i form av kyla, fukt, ohyra, trängsel, smuts... och allt det som följer på avsaknad av vatten, avlopp, toa och dålig hygien.

Min inre slum ser helt annorlunda ut, men den präglas ändå av ständiga angrepp på de invärtes och utvärtes kroppsdelar som tagit värst stryk under de gångna fyra månaderna.

Mitt besök på kliniken i går gav klara besked om det. Och ett nytt besök blir det på fredag då min hudläkare ska ta ställning till den fortsatta behandlingen med cellgifter. Min inre slum är inget annat än ett påtagligt och besvärande helvete i miniatyr, ty det hade kunnat vara mycket värre.

På tal om terror och gangstervälde: Varför bjuder vi in guld- och skogstjuvar från andra kontinenter

Skarven i Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl

 

Den inre vintern har börjat. Den yttre närmar sig. Värmen och brisen vid havet byttes mot mörka moln och starka vindar.

Skarven ville inte låta sig fotograferas. Den var helt upptagen med sina snabb dyk efter småfisk. Jag har lärt mig att de är skickliga simmare och att de lever uteslutande av fisk.

Det extrema våld som används i det högintensiva inbördeskrigets Sverige förvånar inte mig. Den som visar sig farligast kan också bli den som går segrande ur kriget om knark- och vapenmarknaderna. Vilket värde de betingar vet jag inte, men de måste vara mycket stora.

Människans strävan efter guld och gröna skogar har vi ironiserat över ett helt liv. Men sedan flera årtionden frågar jag mig själv varför vi i vårt lilla land också bjuder in guld- och skogstjuvar från andra kontinenter, vars enda religion tycks bekräftas av ett ID-kort med tillhörande licens, som ger dem rätt att våldta, skada, mörda, bränna ner och skövla. 

Vi väljer själv om vi går med på att detta får fortsätta.

På deras ID-kort står det begrepp tryckt som alltid ger varje sådan krigare hans rätt. Vi behöver bara viska det för att bli förstådda.

Två livsfarliga män ler vid vapnen

Skärmdump från The Guardian. Kim Jong-un och Sergei Shoigu i Vladivostok

 

När Nordkoreas diktator står och ler utanför Vladivostok tillsammans med Putin-fascismens s.k. "försvarsminister" Sergei Shoigu finns det ingen anledning för oss andra att le det minsta.

De är två av världens nu farligaste män, redo att döda så många att det kommer att stå i framtidens historieböcker, och därtill båda skramlande med atombomben, antingen för att hota och skrämmas, eller för att konkreta förbereda oss för den segerrika undergången. 

 

Gratulationer och tacksamhet en måndag i september

En av bodarna i Tosteberga hamn. Foto: Astrid Nydahl

Det finns stunder då man skänker vissa människor särskilt många och positiva tankar.

Ute i Tosteberga hamn, där vi fikade, njöt av värmen, en stilla havsbris och tystnaden, kom jag att tänka på att jag har det stora privilegiet att få hjälp av människor med bloggen.

Hur skulle jag kunna referera till artiklar i DN och Svenskan, om inte någon annan betalat för prenumerationerna? Inte en chans. Bloggens referenspunkter kring världshändelser och inrikes krigsrapportering skulle dö sotdöden. Också de så kallade kultursidorna i dessa rikslikare skulle jag sakna inblick i. Jag hade fått nöja mig med de få texter som inte kräver betalning.

Under Ukrainakriget har detta privilegium blivit särskilt viktigt. Ja, rent av helt avgörande för min motivation.

Lennart och Ewa i Helsingborg gifte sig den 18 september 1965. Jag tar tillfället i akt och sänder mina varmaste gratulationer och stora tacksamhet. Minst ett glas Amarone höjer jag för er två i dag! Grattis!

Från lågintensivt inbördeskrig till högintensivt

Landöns hamn under lördagen. Ett undantag eller en dröm? Åh nej, de drabbas också av de kriminella gängens stöldturnéer. Foto: Astrid Nydahl

 

I många år av bloggande har jag då och då återvänt till Hans Magnus Enzensbergers teori om de lågintensiva inbördeskrigen.  

 

I min reportagebok Black Country (2012) diskuterades begreppet i samband med de kriminella gäng som härjar i England, och särskilt då i West Midlands där begreppet "det svarta landet" har sina rötter (och härstammar från kolgruve-epoken).

 

I dag ter det sig minst sagt föråldrat.

 

Det som tillkommit kan beskrivas som ett högintensivt inbördeskrig. Islamismen har etablerats, den bjuder på återkommande terror men framför allt en året-runt-närvaro i form av massiv utbyggnad av moskéerna. De muslimska befolkningarna har ökat dramatiskt i hela Europa. Jag behöver bara gå ut ur mitt hem för att överallt mötas av de beslöjade kvinnorna.

 

Det jag såg i England åren 1998 – 2018 under tjugo år av resor och studier av det sjunkande landet är numera en förskräcklig vardag i Sverige.

 

Varje morgon när jag stiger upp finns det artiklar om det föregående dygnets gangstermord och sprängningar. I dag den 17 september är inget undantag. I går och i förrgår var inga undantag. Sverige är inte ”drabbat”. Den politiska klassen har – med aktivt stöd av befolkningen – skapat en kultur av bittra motsättningar och explosivt hat. Den högintensiva sociala och kulturella krigssituationen göds i varje liten by och stad över hela landet.

 

I DN kan man denna söndag också läsa om hur sossarnas ledning och en "arbetsgrupp för integrationsfrågor" åker till partikamraterna i Danmark. De eftersträvar "en samsyn" och man har svårt att tro att det är sant. Någon "samsyn" behövs knappast så länge samma politik tillämpas vid våra länders gränser, och i såväl förorter som stadskärnor. Ingen, bokstavligt talat ingen, skulle våga säga att kejsaren är naken. Vi är inte situationens härskare, det är situationen som härskar över oss i både Danmark och Sverige.

 

Det finns politiska grupperingar som säger sig kunna lösa detta. Antingen är de ohyggligt naiva eller så bedrar de oss avsiktligt. Ingen kan lösa situationen. Ingen.

Magdalena Gram: Karl Wåhlin. Kritiker, redaktör och museiman mellan tradition och modernitet (Appell förlag)

 

”… låt oss lägga bort att tala om höger och vänster när det är fråga om konst. Det ligger något vidrigt och förvillande däri” (Karl Wåhlin 1892. Sidan 242 i boken)

 

”Och vilket väsen dessa färger gör! De ropar, den ena högre än den andra” (Karl Wåhlin 1885 om Hugo Birgers måleri. Sidan 288 i boken)

 

Har det någon betydelse vad jag visar här i bloggen? Förmodligen inte. Möjligen en marginell betydelse för vissa läsare. Hur många de är spelar inte så stor roll, eftersom vi tillsammans bildar någon form av kulturkrets.

Tidskriften Ord & Bild grundades av Karl Wåhlin 1892. Än i dag utges tidskriften, nu under ledning av Ann Ighe i Göteborg.

Låt mig först konstatera att boken jag nu skriver om, är ännu ett exempel på den förstklassiga bokkonst som förlaget Appell står för. Rikt illustrerad blir den också en fröjd för ögat.

Det blir därför en bok jag placerar i mitt läsställ (byggt av en släkting, med hjul och allt). Den är tung. Den tar man inte med sig för att liggande läsa i sängen eller soffan. Men så är det också av stor vikt att lära sig att skilja på små/tunna böcker – oavsett om de innehåller prosa, lyrik eller sakprosa – och de större bokverken som både kan användas som referenser och som upplysning/information vid första bekantskapen. Som det sistnämnda är Magdalena Grams bok om Karl Wåhlin.

Karl Wåhlin med museikollegor. Bild ur boken

Vad arbetade då Wåhlin med och hur ser några av de viktiga insatserna ut?

I bokens titel sammanfattas allt i orden ”kritiker, redaktör och museiman”.

Född i Lund 1861 kom han redan som ung att bli aktiv i olika sammanhang. Han medarbetade i Sydsvenskan 1884-86 och sedan han kommit till Stockholm började han också skriva i Svenska Dagbladet.

Han deltog i en rad stiftelser och organisationer som täckte allt från konst, slöjd och publicistik till museiverksamhet och ett eget författarskap.

Wåhlin levde ett synnerligen rikt liv och hans omfattande insatser måste ha kommit många människor till del. När han avlider i Stockholm 1937 har han fullbordat ett livsverk större och mer omfattande än de flesta.

Bokens författare Magdalena Gram

Magdalena Gram är fil.dr i konstvetenskap och har med detta praktverk möjliggjort en djupare och rikare bild av Wåhlin och hans gärning.

Förlagets presentation

Karl Wåhlin (1861–1937) var en nyckelperson i svenskt kulturliv under flera decennier. Som kritiker i dagspressen granskade han konstens utveckling från 1880-talets sanningssträvande realism till det tidiga 1900-talets mångskiftande modernism. Wåhlin värnade också om publikens möte med konsten och var drivande i den process som ledde till att Nationalmuseum utvecklades till ett renodlat konstmuseum i takt med sin samtid. År 1892 grundade han den nordiska kulturtidskriften Ord och Bild, nydanande till form och innehåll och ett uppmärksammat forum för tongivande konstnärer och författare. 

 

Karl Wåhlin skrev två konstnärsmonografier, om Carl Wahlbom och om Ernst Josephson. Båda böckerna var banbrytande inom genren och lade grunden för vidare forskning. Som ledamot i det litterära Samfundet De Nio, som instiftades 1913, var Wåhlin en organiserande kraft.

 

Magdalena Gram berättar om Karl Wåhlins privata och professionella liv och belyser den värdegrund som kännetecknade hans livsgärning och ställningstaganden. Fram träder bilden av en mångsidig kulturpersonlighet och en eftertänksam analytiker, en betydelsefull röst i tidens offentliga samtal och kulturdebatter.  

 

Folkvald eller ärvt ämbete - summan blir densamma

Foto: Astrid Nydahl

 

Ärvda ämbeten är alltid ett elände, oavsett om det är kungen, drottningen (som i Sverige och Danmark) eller diktatorns son (som i nuvarande Syrien och Nordkorea)

Ingen har valt dem. Men folken hurrar som här, eller deltar i inbördeskrig mot dem, som i Syrien.

De totalitära makterna uppvisar drag som påminner om den monarkistiska traditionen, också i vår samtid. Vår kung må vara formellt maktlös, men hans makt är oändlig, inte minst i ekonomiskt avseende (privat + hela ämbetets lyx i form av fast egendom och frikostiga förmåner).

Kan vi jämföra med de folkvalda i vårt eget land? Oavsett var på vänster-högerskalan de befinner sig, är de ofta föraktade men blir ändå omvalda gång på gång. Också i det finns det totalitära gömt. För många av oss är det dock så synligt att det inte är någon stor svårighet att genomskåda.

Det finns många varianter på det folkvalda respektive ärvda. Hela den partipolitiska apparaten är en styggelse. I lika hög grad som rojalismen bidrar den till fördumningen i vårt land. 

Verklig folkmakt skulle se helt annorlunda ut. Förstås.

Rojalismens fördummande effekt

Foto: Astrid Nydahl

När vågen av monarkistiskt medlöperi sköljer över vårt land känner jag äcklet stiga i mig. Att en sällsynt obegåvad och inskränkt man sitter på tronen har mindre betydelse, än det faktum att det alls finns en tron som någon sitter på.

De nordiska monarkierna är i grund och botten lika motbjudande, även om Danmarks dronning skiljer sig i kulturellt avseende.

Nå, hur blir vi fria från detta ok? Det blir vi inte, det är bara att inse det. Hela tiden växer det upp nya generationer som tycks finna hovets excesser viktiga och berikande. Det är för övrigt samma svenska folk som gång på gång ger sina röster åt politiker som förstört vårt land. De dagliga gängrelaterade morden hänger paradoxalt samman med rojalismen. Fördumningen får alltid omfattande konsekvenser.

Sjuårskriget som rasade världen runt. Ny intressant bok

Marian Füssel: Sjuårskriget. 1700-talets världskrig (Lopinita förlag, översättning av Urban Lindström)

Vad är ett världskrig? Definitionen växer fram ur olika perspektiv och förutsättningar.

Vi européer vet vad vi menar med Första världskriget. Det är ett väl förankrat begrepp för oss.

Men det vi i Sverige kallar pommerska kriget kan också betraktas som ett "första världskrig" då det utspelade sig "från Bengalen till södra Indien, från Filippinerna via Afrika till Karibien, från Nordsamerika via Balearerna ända bort till Schlesien, Ostpreussen och Westfalen". 

Författaren anger två startpunkter i denna globala konflikt: när de brittiska styrkorna 1755, i närheten av dagens Pittsburgh skingrades av en armé med fransmän och indianer, och när den preussiske kungen Fredrik II:s trupper 1756 gick in i Sachsen.

Vill man lära något om detta våldsamt omfattande krig, som kostade en miljon människor livet, kan jag inte tänka mig en bättre bok för höstläsning.

Charles Willson Peale: George Washington, Washington and Lee University (sidan 68 i boken)

Att den är vackert formgiven, bland annat med reproduktioner av några av den tidens stora målningar gör inte saken sämre (två exempel visas här i bloggen).

Förlagstext:

Sjuårskriget rasade mellan 1756 och 1763 och anses av många vara det allra första världskriget. Konflikten utspelade sig på slagfält runtom i världen, med Europa, Nordamerika och Indien som primära krigsskådeplatser, och krigets utgång kom att för alltid rita om världskartan.

Även Sverige deltog i kriget, vilket i vår historieskrivning har kommit att benämnas det pommerska kriget. Kriget är flitigt skildrat i litteraturen och utgör fond till otaliga böcker och filmer, såsom Den siste mohikanen och Barry Lyndon. För första gången på svenska kommer nu en övergripande skildring av detta för världshistorien så avgörande krig.

På ett informativt och tillgängligt vis skildrar Marian Füssel sjuårskriget historia. Från Preussen och Fredrik den store via det brittiska imperiet till Nordamerikas indianer presenteras de olika aktörerna, deras intressen förklaras och det tidigmoderna världskrigets orsaker tydliggörs. Boken avslutas med en blick över de globala följderna och krigets minneskultur.

***

Marian Füssel (född 1973) är professor i tidigmodern historia vid Georg-August-universitetet i Göttingen, Tyskland. Hans forskningsområden är främst inriktade på militärhistoria och kunskapshistoria i den tidigmoderna världen. Sjuårskriget är Marian Füssels första bok på svenska.

Richard Paton:Bombardment of the Morro Castle, Havana, 1 july 1762 (sidan 92 i boken)