Det är förstås en unik
och ovanlig bok jag har framför mig, Lars Anderssons drygt 850-sidiga biografi
över Göran Tunström.
Den har inte i
övermåttan omfattning recenserats av de herrar och damer som kallar sig
kulturredaktörer i svensk press. Inte heller av deras yngre underhuggare. Idag
vet väl sådana knappt vem Göran Tunström var. De håller sig med politiskt
lämplig sakprosa eller med popkultur. Det är ett sorgligt faktum som bekräftas
av en titt på närmaste morgon- eller kvällspress. Aftonbladets, UNT:s,
Värmlands Folkblads, DN:s, Göteborgspostens och Svenska Dagbladets har jag
hittat, men dessa är nog alla som publicerats, vilket är pinsamt få, om än
mycket intressant skrivna.
Nå, låt oss börja med
författaren Lars Andersson. Sedan 70-talet en tungviktare i svensk litteratur,
med romaner som Snöljus och Vattenorgeln, samt den kanske
viktigaste för mig personligen; Löv till läkedom från 1986, och i
närtid bland annat Hittebarnet i Kyjiv. Han är också en levande
förbindelselänk med norsk litteratur.
Som den värmlänning han är ter sig Göran
Tunström som både en frände i levande livet och en litterär äldre sådan, vars
litteratur är några årtionden äldre än Anderssons, men absolut inte något
konstigt som ämne. Anderssons tegelsten om Tunström är således en härligt
begriplig läsning att ta sig an.
Nå, är då detta ett
bidrag till ”litteraturforskningen”? Nej, det skulle jag inte påstå, eftersom
det vore att förminska Anderssons verk. Den sortens forskning saknar dessa
djupt personliga aspekter som bygger på mångårig och djup vänskap. Lars
Andersson forskar men är ingen forskare. Han gräver utifrån det han lärt sig av
vänskapen med Tunström. Han sitter huvudsakligen inte vid ett skrivbord för att
lära. Han sitter där för att sammanfatta och formulera det han kan och vet.
Han skriver: ”Det
vilade en ’Graham Greene-nött’ stämning, tyckte Göran, över Puerto Barrios,
hamnstaden vid norra kusten där de skulle avresa mot Europa” (sidan 366), eller
”Över Leonard Cohens turné våren 1972 skulle kristecknen tillta, med nära nog
kollapsad avslutningskonsert i Jerusalem” (sidan 426), som två exempel på hur
Anderssons text kan pendla mellan mycket olika punkter i Tunströms liv. Är de
illa valda? Nej, men mycket slumpmässiga.
Lars Andersons nedslag
rör ju både Tunströms liv och hans litteratur. Hans bok blir därmed också en
uppslagsbok. Var läsfingret än rör sig i den ökar läsarens kunskap. Den går att
läsa slumpmässigt. För mig är det en fördel. Eftersom jag av ohälsoskäl mest är
sängliggande kan en så tjock bok inte under längre stunder läsas från pärm till
pärm. Men för den slumpmässiga läsningen – i sängen, i läsfåtöljen, vid
köksbordet – lämpar den sig mycket bra.
Lars Andersson börjar
med självklarhet på femtiotalet, och han rör sig, kapitel för kapitel, fram
till slutet.
Tunström (1937-2000)
debuterar med Inringning 1958. Med drygt ett 25-tal bokverk avslutade
han med Försök med ett århundrade, som utkom postumt 2003. Det är
naturligtvis den som Lars Andersson leker med i titeln till detta biografiska
verk. Bland hans mest kända och omtyckta böcker finns Maskrosbollen (1962),
Prästungen (1976) och Juloratoriet (1983). Med stora författare
är det ju så att var och en av oss har sina egna favoriter. Tunström är
inget undantag.
”Juloratoriet är
Sunneromanernas förvandlingsaltare. Det är berättelsen om ett Törnrosaslott som
sorgsna eller tröstefulla drömmar cirklar runt i likt vålnader, och till sist
befrias fram ur, i verklighet, sammansjungna till ett stilla jubel.”
Så vackert formulerar
sig Lars Andersson, boken igenom.
När Maria Schottenius i
DN skriver ”Att intressera sig för vad författaren tänkt eller vilka
personer och händelser han inspirerats av för att skapa romangestalter skulle i
Anderssons och min ungdom inom litteraturforskningen uppfattats som oanständigt.
Och ointressant” reagerar jag utifrån mitt eget perspektiv, som är allt annat
än litteraturforskningens. Som läsare och mångårig litteraturkritiker reagerar
jag rakt tvärtom. Jag finner det perspektivet i högsta grad intressant och
bugar mig för upplysningen.
Mot bakgrund av att Tunström
och Staffan Söderblom redan på 60-talet översatt Leonard Cohen, och Tunström
1972 tagit till New York i avsikt att träffa Cohen, var det inte konstigt att
de två sammanstrålade på den världsberömda grekiska ön, där de satt skrivande mitt
emot varandra. Tunström och Cohen lade alltså tidigt grunden för en livslång
vänskap och i den här boken får vi följa deras fotspår gång på gång.
Vem är då Göran
Tunström för läsande svenskar? Jag tror inte att det är en överdrift att tänka
på Juloratoriets särskilda betydelse. Bach står där inför svenska
folket. Sonen Linus Tunström beskriver det som något ”förbi intellektet, som
nån slags rena vibrationer, lite likt musik”.
Tunström fick Nordiska
rådets pris för boken 1984.
Men som läsare kanske
man lika gärna fördjupar sig i Prästungen, den självbiografiska romanen
från 1976. Eller varför inte flytta fram några år i Lars Anderssons bok och
fördjupa sig i den kultur som växte fram på Aftonbladets kulturredaktion.
Formellt var det Agneta Pleijel som var chef där, men hon var för det mesta
bortrest för att ”söka spåren av sina släktingar”, de som skulle befolka hennes
fantastiska roman Vindspejare som kom 1987.
Lars Andersson fick
Pleijels redaktionsstol, de andra hade Axel Liffner, Jacob Branting,
Gunilla Boëthius, Gunder Andersson och Björn Håkansson. Redan
redaktionens storlek får mig att förstå att denna tid var en annan än vår.
Vilken kulturredaktion har idag tid att ta sig an ett seriöst, litterärt verk?
Mot den bakgrunden kan
jag bara önska Lars Andersson lycka till. Hans mastodontarbete förtjänar både
respekt och beundran. För mig kommer det att vara både hösten och vintern lång.
Förlaget Polaris
presentation:
Göran Tunström
(1937-2000) var en författare som lyckades befinna sig konstant i rörelse och
bli genuint folkkär på samma gång. Tidigt i livet och tidigt faderlös gav han
sig ut i världen. Grekland blev hans första fasta hem bortom hemmet, i
synnerhet ön Hydra, där han knöt livslång vänskap med en kanadensisk författare
som få hade hört talas om då: Leonard Cohen.
Tunström debuterade som poet 1958 med Inringning, och fick sitt
första mindre genombrott fyra år senare med Maskrosbollen det
närmaste man kan komma en svensk Räddaren i nöden. Han fick en stor
läsekrets med den självbiografiska Prästungen (1976), där han bland
annat skildrar barndomstraumat med faderns alltför tidiga död. Men det var med Juloratoriet
(1983) som han blev en av Sveriges mest kända och älskade författare, en roman
som öppnade dörren till hans litterära landskap, barndomsorten Sunne i
Värmland, på vid gavel. Han var tillsammans med sin hustru konstnären Lena
Cronqvist den svenska kulturens verkliga power couple under den här
tiden.
Men vägen till Sunne hade han slagit in på redan i början av sjuttiotalet med
romanen De heliga geograferna. Ett Sunne som var både en befintlig och
en mytisk plats, barndomsvärld och psykisk besvärjelse, men också framstiget
med sin alldeles egna, skimrande självklarhet ur resorna till Grekland,
Nordafrika, Mexiko och Guatemala. Och det var redan med den här relativt
bortglömda berättelsen som Göran Tunström visade att han var en romankonstens
verkliga mästare. Enligt författaren Lars Anderssons mening är den boken Göran
Tunströms kanske allra främsta verk.
Lars Andersson och Göran Tunström var vänner, och det är med vännens
solidariska, men också genomskådande blick som Lars Andersson tecknar Tunströms
liv och verk i denna biografi över en av 1900-talets främsta svenska
författare. Till hjälp har han haft aldrig tidigare kända arbets- och
dagböcker, som ger en unik inblick i en författares kreativa process.
Verkförteckning hos
Bonniers förlag:
Inringning (1958),
dikter
Två vindar (1960),
dikter
Karantän (1961), roman
Nymålat (1962), dikter
Maskrosbollen (1962),
roman
Familjeliv (1964),
roman
Om förtröstan (1965),
dikter
De andra de till
hälften synliga (1966), dikter
Hallonfallet (1967)
Samtal med marken
(1969), dikter
De heliga geograferna
(1973), roman
Svartsjukans sånger
(1975),dikter
Stormunnens bön (1975),
roman
Guddöttrarna (1975),
roman
Sandro Botticellis
dikter (1976)
Prästungen (1976),
roman
Dikter till Lena
(1978), dikter
Ökenbrevet (1979),
roman
Sorgesånger (1980),
dikter
Juloratoriet (1983),
roman
Indien - en vinterresa
(1984), reseberättelser
Tjuven (1986), roman
Chang Eng (1987)
Det sanna livet (1991),
novellsamling
Under tiden (1993),
tankebok
Skimmer (1996), roman
Berömda män som varit i
Sunne (1998), roman
Försök med ett
århundrade (2002), roman