Krigsåret 1941

Landön. Foto: Astrid Nydahl

 

Hur förhöll det sig 1941, när det stora och förödande europeiska kriget redan pågick och förintelsen av det judiska folket hade inletts? 

I antologin I angeläget ärende, Bonniers 1941, (med Tor Andrae, Karl Ragnar Gierow, Gustaf Hellström, Olle Holmberg, Eyvind Johnson, Hans Larsson, Vilhelm Moberg, Ludvig Nordström, Sten Selander, Mascoll Silvferstolpe, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Anders Österling) finns det oändligt mycket att tillägna sig. Jag vill här citera vad Eyvind Johnson skrev om den riksdag som "styrde" vårt land under brinnande krig:

De flesta av riksdagslemöterna tycker kanske om tryckfrihet, har i alla fall inte något särskilt emot den, tycker det är roligt att ha eller att ha haft tryckfrihet, i landet. Riksdagen är vår demokratis viktigaste institution, på den vilar eller borde vår trygghet vila. Saken är emellertid den att riksdagen vid kritiska tillfällen hade för många fega, undfallande, strykrädda eller enkelt funtade och hotfullt informerade ledamöter, och det var otur. Även om någon av framtidens historiker försöker tvätta bort den genanta fläcken kemiskt, så kommer den dock att skönjas och som mycket av det kemiskt tvättade att lukta lite granna.

Vad fick Johnson att skriva detta? Vad hände 1941 under krigsmullret? Man bör påminna om Torgny Segerstedt och hans motstånd mot nazismen genom Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning. Vilka konsekvenser fick hans texter? Låt mig avslutningsvis bara citera vad som kan inhämtas på Wiki (och ställa frågan: skulle vår riksdag ha stått emot? Finns det tecken på att så skulle ske?):

Återkommande propåer och kampanjer från den 1939 bildade samlingsregeringen och enskilda statsråd om att Segerstedt borde upphöra med den ”antityska” linjen blev resultatlösa. 1940 kritiserade Segerstedt å sin sida regeringens undfallenhet gentemot Nazityskland och transiteringstrafiken genom Sverige, något som resulterade i att regeringen beslutade konfiskera tre nummer av GHT. Den 7 oktober 1940, efter kritik mot ÖB Olof Thörnells mottagande av storkorset av Tyska örnens orden ur prinsen av Wieds hand och med ett ordensbrev undertecknat av Adolf Hitler själv och kontrasignerat av Joachim von Ribbentrop, kom nästa konfiskation.

 

Ungefär samtidigt kallades Segerstedt upp till kung Gustaf V för att av monarken motta ytterligare förmaningar. Segerstedt hörde till de skarpaste kritikerna av de inskränkningar i tryckfriheten som justitieminister Karl Gustaf Westman genomdrev under kriget.

”Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas"

 

I skyddsrummen sjunger ukrainarna Ännu lever Ukraina:

 

”Ännu lever Ukraina, ej dess ära fläckas.
Och för vår skuldran träldomsoket välta.”

 

Vid de polska gränserna tas de emot, kvinnor och barn, medan männen mobiliseras till försvar av sitt land. I sina hjärtan sjunger polackerna, som så många gånger i historien Än är Polen ej förlorat.

 

”Än är Polen ej förlorat, 
än dess söner finnas! 
Det, som våldet från oss rövat, 
än kan återvinnas.”

 

Deras nationalsånger är så lika varandra, därför att deras historiska öden är så lika. Polackerna har många gånger förlorat sitt land, sett det delas och suddas ut. I Ukrainas våldtagna marker känner de igen sig själva. Trötta, frusna, ledsna och vilsna. Bussar och privatbilar för dem till hem de aldrig sett. De hjälps av människor de aldrig träffat.

 

Än är Polen ej förlorat. Ännu lever Ukraina.

Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge

 

Vad driver mig att vid numera sällsynta tillfällen lyssna till musik? Ett namn kan flimra förbi i en artikel. Någon kan i ett mail nämna en kompositör eller artist. Och så händer det när danske komponisten och författaren Karl Aage Rasmussen kommit med en bok, som Sindets ekko. Pjotret Tjajkovskij i lys og skygge (Gyldendal). Jag har läst en rad tidigare böcker av honom, om Mahler, Gershwin, Glenn Gould, Svjatoslav Richter, Schumann och andra samlingsvolymer med essäer om den musikaliska världen.

Nu fick han mig att sätta på några gamla skivor med Tjajkovakijs musik, först och främst den sjätte symfonin, Pathetique, som jag har bland andra i en inspelning med den sovjetiska radioorkestern under ledning av Vladimir Fedoseyev från 1981. Men också inspelningar av den första pianokonserten, violinkonserten Op. 35, och en del annat. När jag hör sjätte symfonin blir jag genast påmind om hans storhet. Det är mycket vacker musik.

 

Rasmussen tar förstås itu med Tjajkovskijs liv, liksom hela hans verk, som omfattar operor och baletter som Eugen Onegin, Svansjön och Nötknäpparen, liksom allt från kammarmusik till symfonier samt piano- och stråkkonserter.

Tjajkovskijs liv blev mycket kort. Han föddes 1840 och avled redan 1893. Rasmussen berättar medryckande om både dess toppar och dalar. Han analyserar vilken betydelse hans homosexualitet kan ha haft för såväl privatliv som skapande och konstnärlig status. Och så redogör han ingående för de två huvudspår som finns kring hans död. Det ena spåret handlar om att han trots en pågående kolera-epidemi skulle ha druckit infekterat vatten, det andra om att han skulle ha begått självmord sedan han brutit mot ett hedersavtal och metoden skulle ha varit arsenik. Rasmussen själv hänför den andra teorin till myternas värld.

Rasmussen redovisar en rad olika förhållningssätt till Tjajkovskijs musik. Den har kallats både ytlig och banal, men Rasmussen menar att hans stora popularitet inte minst hänger samman med det ofta så melodiösa i hans kompositioner.

Sin homosexualitet levde han säkert ut många gånger, inte minst med de unga män – snarare pojkar – som han förälskade sig i och höll av. En av dem var den femtonårige konservatorieeleven Eduard Zak som senare begick självmord. Men han försökte också gå ”förnuftsvägen” – samtidigt som han hårt uppvaktades av och brevväxlade med den kvinna som skulle bli hans mecenat, Nadezja von Meck, gifte han sig med den tio år yngre Antonina Miljukovas, vilket skulle få katastrofalt resultat. von Meck skulle visa sig bli en mycket generös mecenat och Tjajkovskij tillägnade henne sin fjärde symfoni. De två skulle dock aldrig träffas.

Rasmussens bok är förstås i första hand en berättelse om musiken. Han tar oss med in i verken, analyserar dem, berättar om deras tillkomsthistorier – men låter allt detta ske i ljuset av Tjajkovskijs ofta tragiska och tumultartade liv. När jag slår igen boken hör jag fortfarande musiken. Den överlever oss alla.

Köpenhamn, alltid

Foto: Astrid Nydahl

 

"Staden är endast skenbart likformig. Till och med dess namn har olika klang i olika stadsdelar. Ingenstans - det skulle i så fall vara i drömmarna - kan man uppleva fenomenet gräns mer ursprungligt än i städer." Walter Benjamin: Passagearbetet, band 1, översättning av Ulf Peter Hallberg 1990.

När det är tungt och svårt kommer jag på mig själv med att längta till Köpenhamn. Inte att gå där en vinterdag med den iskalla vinden som sveper in från havet och träffar människorna. Nej, det Köpenhamn jag längtar till är vårens och sommarens, den stad där jag helst sitter i timmar med en tidning och ser människorna vandra förbi caféstolarna.

Men Köpenhamn är också flanörens stad för mig. År efter år, liv efter liv, samma flanerande längs med alltför välkända gator och torg. Just för att de är välkända lämpar de sig för flanerande. Just för att jag räknat dem och uttalat deras namn så många gånger vet jag att jag också nu, i den alltmer främmande samtiden, kan känna den ro och frid som bara kan upplevas i det välkända och personligt införlivade. Undantagsstaden i hela mitt vuxna liv, undantaget från allt annat och banalt, också nu när jag försöker skapa mig en ny inre människa efter hjärtstoppet.

Jag hade velat komma med båt över Öresund som alltid i barndomen, tonåren och alla de vuxenår som föregick brobygget vilket "tog ifrån" mig Nyhavnankomsterna.

 

Och jag hade velat sitta ner med den här legendariska bloggaren - som jag mötte i Köpenhamn senast och för sista gången 2017 -  och fråga honom hur i hela friden han kunde hamna på Rysslands sida i Ukraina (och dessutom starta sin kampanj mot covid-vaccin): 

Foto: Astrid Nydahl
 
 

Jag hade velat sova på hotellet Sophie Amalia med henne som förr, äta middag på en av Nyhavns fina restauranger för att sedan närma mig den sena natten på någon av krogarna, eller bara slinka in på Copenhagen Jazzhouse (som inte ens finns kvar sedan 2018, då man uppgick i nya klubben Alice, som ligger någon helt annanstans). Så ser längtan ut när den är ett värkande eko av det förflutna och när den fungerar som tröst i denna tid av inre mörker och sorg. Eftersom jag inte åker till Köpenhamn tar jag fram något ur den danska litteraturskatten och läser, så kan jag i alla fall lura mig själv och tro att jag är där.

Godhet inför julen

 

Foto: Astrid Nydahl 23 september 2025

 

"Ordet 'god' har en obehaglig bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i Herbert Grevenius översättning).

Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.

Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins översättning):

 

"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."

 

Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. 

 

Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför. Den bara finns där och det är upp till oss att identifiera oss med den. Vi har inte minst den gångna hösten sett hur förskjutningarna gör diskussioner i princip omöjliga. När den politiska hydran smälter samma till ett odjur med sju huvuden kan man inte argumentera mot de politiker och journalister som kallar det "stabilitet", "ordning", "lösning". Det är ju varken det ena eller det tredje.

Vem av oss gör som Biermann, "öppnar käften för att få den tilltäppt"?

Alvar och Tove Alsterdal

Jag blev så glad när jag läste Tove Alsterdals nya bok, Jag önskar dig lagom lycklig.

 

Jag lärde känna hennes pappa Alvar Alsterdal väl,när vi gjorde tidskriften Studiekamraten. 

 

Alvar är en av huvudpersonerna i boken.Den andra är med självklarhet hans fru Elsa, mamma till Tove.

 

Det är en finstämd, bitvis brutalt vacker bok som jag med glädje rekommenderar. 

 

Hans brev till mig, i både Tollarp och Sätaröd finns samlade i En centraleuropeisk afton. Bilden på honom ovan fick jag av Leif Nelson.

 

Carl-Göran Heidegren: Nära sin nations längtan. Tre kvinnoliv under den tyska Weimarrepubliken (Bokförlaget Augusti)

 

Omslaget säger vad det ska handla om. Här blickar en rökande kvinna emot oss, klädd i manlig kostym med skjorta och slips. Hon är förstås Marlene Dietrich, mer ikonisk än de flesta av sin tids kvinnor. De andra två i bokens berättelser är Anita Berber och Leni Riefenstahl. Den senare också hon mycket välbekant, medan Berber för mig är helt obekant.

 

Heidegrens nya bok är ett lysande exempel; så här hade litteraturen i vårt arma land kunnat se ut, om författarna och förläggarna menat allvar. Istället för att klaga kan man ju framhålla den som ett exempel.

 

Anita Berber. Av Charlotte Berend 1919

Detta är förstås en fackbok. Genren bestämmer mycket, men inte allt. Heidegren är tvärtom en  fackboksförfattare av hög klass. Hans akademiska yrke gör honom inte till en torr föreläsare. Tvärtom finns det mycket liv i hans text. De tre kvinnorna kan de facto sägas representera just liv i olika avseenden. Scenens liv, filmens liv. Men Riefenstahl kom också att förknippas med nazi-regimen. Till skillnad från Marlene Dietrich som blev en symbol för pro-judisk aktivitet och anti-nazism. Att hon underhöll amerikanska trupper talar sitt tydliga språk.

  

När Marlene Dietrich får rollen som Lola Lola i Den blå ängeln har hon redan medverkat i sjutton stumfilmer, skriver Heidegren. Heinrich Manns roman har mejslat fram karaktären som kommer att tilltala tyska män - och kvinnor. Dietrichs karaktär, skriver Heidegren, "befann sig nära sin nations längtan". Filmen av Leni Riefenstahl har premiär i april 1930 vid Kurfürstendamm i Berlin, utsålt och stor framgång. I denna, hennes verkliga genombrott, sjunger hon "Ich bin von Kopf bis Fuß auf Liebe eingestellt".

 

 

Lika vacker var inte Leni Riefenstahls beundrande attityd till Hitler, vars Mein Kampf alltid följde med henne som "oundgänglig rekvisita". På sitt rum hade hon också ett porträtt av Hitler!

 

När hon skrev ett personligt brev till Hitler,"började den kontakt som skulle bli (...)  hennes triumf och olycka."Hon besöker också Goebbels, som noterar: "Jag föreslår henne en Hitlerfilm. Hon är begeistrad." 

 

 

I bokens epilog understryker författaren att han med sin bok velat lyfta tanken att dessa tre kvinnor under var sin fas av Weimarrepubliken kan sägas ha förkroppsligat sin nations längtan. Att han skriver sakligt och balanserat gör förstås läsningen till en stark upplevelse.

Första advent

 

Första advent är här.

Första ljuset är tänt.

Det mesta är ändå mycket mörkt. 

SERGEJ LEBEDEV: Vita damen. Fem dagar i juli 2014 (Översättning Ola Wallin, Ersatz Förlag)

 Den börjar så vackert, både i själva berättandet och i tonen. En kvinna leder sin mamma den sista biten in i döden. Nio månader ligger mamman sjuk. Hon dör samtidigt som snön förlorat sin vithet.

 

De lever i närheten av gruvan, alla vars röster hörs.

 

När dag två inleds väcks de av ett välbekant tickande.

 

Skulle friden inträda nu när modern dör och Zjanna närmast skulle skämmas över livet?

 

Vi påminns om vad som hände vid Majdan-torget.

 

När det ringer på dörren står pojkvännen från barndomen där, Valja, Knekten! ”Grannen, mannen, dåren, pojkvännen.” Han kallas till staben, förstås.

 

När han träder in på scenen så inleds en brutalitet och ett obehag stiger i mig. Vad är det som berättas, och vilka är människorna?

 

Men nej, gruvan är inte bara en metafor. Den är en konkret grymhet. Först inbördeskrigets döda som skyfflas ner, sedan alla de plundrade och piskade som tvångsrekryterade ändå försökte fly ut i friheten, sedan gruvarbetarrådets av kosackerna skjutna, sedan de av tyska ockupationsstyrkorna skjutna,vitgardister som sköt de röda, och alla andra som drabbades, med eller utan namn eller färg. Som boken sammanfattar: ”Perpetuum mobile, våldets tautologi. Och alla kroppar hamnade i schakt ¾, på sexhundra meters djup”

 

Ja, det är sannerligen en roman om hur våld, övergrepp, misshandel och död skrivs in i historien. Övermäktig grymhet. Och ändå rymmer romanen så mycket mer. Bland det allra mest dramatiska är berättelsen om när planet skjuts ner och de döda faller från himlen. Men det var ingen extrem nyhet. Det var en upprepning av det som hänt trettioett år tidigare. Också det en Boeing. Passagerarna föll med sina packningar. Så som judarna gått mot döden med sina packningar. Till samma gruvhål gick de.

 

Boktitelns vita dam då? Det sparar jag till er läsare!

 

*** 

 

Pressröster om boken:

 

Ur svt Nyheter 23/11-2025:

 

”I ett gruvschakt under byn ligger döda kroppar från andra världskriget, på marken har ryska trupper kommit och snart ska döda kroppar falla från himlen.
– Jag kände att ondskan från 1900-talet var här igen, säger Sergej Lebedev om sin nya roman.

Sedan 2018 bor ryske författaren Sergej Lebedev i Tyskland och har varit en tydlig kritisk röst mot invasionskriget i Ukraina och Putins styre. Enligt honom har har kriget mot Ukraina gett honom en livsuppgift.
– Nu är det vår uppgift tills vi dör att ställa de skyldiga inför rätta så de får betala tillbaka och återställa det som Ukraina utsatts för. Kanske, innan kriget, hade jag möjligheten till ett annat liv, till att skriva andra böcker, men nu ägnar jag mig åt det här, säger Sergej Lebedev.”

 

Ur Aftonbladet 4/11-2025:

 

” Vita damen utspelas i det i dag ockuperade Donbass. Lebedev började skriva redan 2014, i frustration över det krig som Ryssland förnekade. Elva år senare tror han att kriget kommer att fortsätta så länge Putin lever.

– Jag gillar inte tendensen att ge personer för stor betydelse, men han är tränad att se ukrainsk självständighet och nationalism som ett av de största hoten. Det handlar inte om hans psyke, det handlar om hur hans professionella paranoia formades.”

 

Ur Expressen 11/11-2025:

 

” Gruvans innehåll är Lebedevs stora metafor som han vrider och vänder på. Tesen påminner om historikern Timothy Snyders studier om den svarta och röda jorden i Ukraina, där Hitlers och Stalins brott sammanföll och diktatorerna rentav underlättade mördandet för varandra, under svältkatastrofer mot ukrainska bönder och Förintelsen av regionens judar.

 

Trygg bakom nya gardiner

 

Carl-Göran Heidegren: Nära sin nations längtan. Tre kvinnoliv under den tyska Weimarrepubliken (Bokförlaget Augusti)

Omslaget säger vad det ska handla om. Här blickar en rökande kvinna emot oss, klädd i manlig kostym med skjorta och slips. Hon är förstås Marlene Dietrich, mer ikonisk än de flesta av sin tids kvinnor. De andra två i bokens berättelser är Anita Berber och Leni Riefenstahl. Den senare också hon mycket välbekant, medan Berber för mig är helt obekant.

Av ohälsoskäl tar det tid för mig att läsa, men så fort det är gjort kommer det en recension. Här något som liknar en förlagstext:

 

Nära sin nations längtan är Carl-Göran Heidegrens tredje bok om Weimar­republikens år. I den första boken Preussiska anarkister utforskades kretsen kring författaren Ernst Jünger, i den senare Den högra handens tendens berättades om tre karaktärer som gjorde resan från den yttersta vänstern till den yttersta högern under dessa år.

I Nära sin nations längtan målar Heidegren tre kvinnoporträtt vilka alla befann sig i den tyska kulturens mitt under Weimarrepublikens år och vilka alla enligt bokens tes på något sätt gestaltade den tyska nationens längtan under denna tid. De tre kvinnor som tas upp är Anita Berber, Leni Riefenstahl och Marlene Dietrich.

Marlene Dietrich förkroppsligade med sin androgyna image på många sätt bokens tema och kom med tiden att bli ikonen för det glada tjugotalet. Riefenstahl å sin sida kom att bli synonym med den långt mer turbulenta fasen fram till 1933. Danserskan Berber är idag däremot betydligt mer okänd. Hon firade triumfer som danserska under 1920-talet men dog plötsligt 1928 och var då redan på god väg att bli bortglömd.

Med Nära sin nations längtan knyter professor emeritus Carl-Göran Heidegren ihop ett livslångt intresse för den tyska kulturen under Weimarrepublikens omvälvande tidsperiod.

 

Resor till och från sjukvården

Storforsen i Norrland. Foto: Astrid Nydahl

  

När jag ser Storforsen blir jag tagen av dess styrka och väsen.

När jag satt i Serviceresors trånga men fina bil igår slogs jag av motsatsen. Svaghet var det jag erfor. Fick sitta inklämd i baksätet. När jag idag blev uppringd av en dam från Skåneresor som ville "intervjua" mig om resan slutade det med krasch. 

Kan man på allvar ge sina intryck i en svarslista från ett till fem. Rena dagistramset. Jag slutade helt sonika att svara henne.

Sista biten av resan dit blev jag uppringd av kliniken som undrade vart jag tagit vägen. "Det är inte likt dig att komma för sent". Nej, men vad gör jag när Serviceresor behagar komma en halv timme för sent?

Hemresan gick dock hur bra som helst, i en gul Tesla, där jag åkte i framsätet med god plats för benen.  

Att restaurera ett bibliotek

 

Ett tidig morgonfågel sjöng utþanför dörren.

Erövra ensamheten

Olseröd, sen höst. Foto: Astrid Nydahl

  

Pendelrörelsen: ensamhet – gemenskap. Kan den skrivas: frid – ofrid eller tystnad – muller? Varje dag går jag med denna pendel till mitt arbete - som om jag hade ett. Det väntar mig i ett obefolkat rum. Jag är ensam herre över situationen. Jag är ensam och erövrar varje dag ensamheten.