"De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället"

Bilden: Möllevångstorget i Malmö. Centralpunkt ett helt liv. Foto: Astrid Nydahl

 

"Forna tiders gamla människor var mindre olyckliga och isolerade än de som lever i dag. Dröjde de sig kvar länge här på jorden hade de förlorat sina vänner, men i övrigt hade få saker förändrats runtomkring dem. De blev främlingar för ungdomen, dock inte för samhället. I våra dagar har en eftersläntrare inte bara fått se människorna dö utan också idéerna: levnadsregler, seder, smak, nöjen, sorger, känslor, ingenting liknar det han känt. Han är av en annan ras i människosläktet inom vilket han avslutar sina dagar."

 

François-René de Chateaubriand, Mémoires d’outre-tombe (översättning av Ervin Rosenberg)

Den enda möjliga flykten

För sena nyheter kommer också, skrev jag igår, syftande på barndomsvännen Karins död.

Idag slog det mig att vår barndom utspelades i ett helt annat land. Vi kallade det Sverige, ty det var landets namn redan då (och sedan lång, lång tid tillbaka.

Vi vet att den politiska klassen valde en helt ny, radikalt annorlunda, framtid för landet och folket. Vi som tillhör de tidiga efterkrigs-generationerna lät det inte bara ske, många, väldigt många deltog aktivt i och med att de fortsatte att rösta på de politiska partier som drev igenom förändringen - och förstörelsen av Sverige.

Jag kan inte tolka deras röstande som annat än att de faktiskt ville att Sverige skulle bli denna oöverblickbara, splittrade och motsättnings-drivna folkmassa. Är Sverige svenskarnas land? Nej, inte om man med svenskarna menar den etnisk svenska befolkning som präglade landet. Ja, om man i den politiska korrekthetens mening avser "de som bor här".

Att fly landet är nu meningslöst och omöjligt. Den enda möjliga flykten är den man kan göra inom landet. Att finna en bostadsort i en av svenskar eller andra européer präglad by eller småstad, eller att finna bostaden djupt inne i en skog eller långt ute i en ödemark.

Den enda möjliga flykten är alltså individualistisk. Egoistisk? Ja, om man menar att den styrs av den individuellt formulerade insikten att man måste överleva ensam. Jag kan inte överleva i massan. Kan helst inte ens besöka den. För att köpa hem mina livsmedel bör jag be nära anhöriga om hjälp, för att slippa vistas bland beslöjade stenstoder och andra figurer som påstår att de är "svenskar".

Det är för övrigt kanelbullens dag idag (den skapades i Sverige på 1920-talet).

Den beslöjade stenen

Kämpade oss fram till busshållplatsen i morse. Jag med käpp, Astrid med rollator.

Jag tilltalade en ung beslöjad kvinna. Hon stod som en sten framför mig, orörlig, stum. Som om hon med arrogans redan i tonåren ville visa sin form av integration.

En pojke i samma ålder såg, tog mig i armen och gav sin sittplats till mig.

Nej, jag vill på inga villkor vara med om detta. Kan känna lättnad över att ha drabbats av denna dödliga sjukdom.

Imre Kertész europeiska öde

 

I natt började jag läsa. Trodde jag skulle kunna recensera idag. 

Imre Kertész är kanske den avgjort viktigaste författaren för mig. I honom ryms hela det skändliga Europas 1900-talshistoria och öde, speglat i både den nazistiska och den kommunistiska totalitarismen. 

Det han tvingades igenom var signifikativt för den samtida judiska historien.

Karin Wilson är död

Karin Wilson i Malmö för kanske tio år sedan. Jag vet inte vem som tagit bilden men fick den av vår gemensamma vän Else-Maj

För sena nyheter kommer också. Min barndomsvän Karin är död. Jag fick veta det först i måndags. Det var en förlamande nyhet eftersom jag letade efter Karin för att föreslå en liten träff. Istället fick jag av hennes nära vän - som i barndomen och skolåren också var min vän, vi gick ju i samma klass - Else-Maj veta hela sanningen. Vi hade ett långt telefonsamtal och sedan en mailväxling som inte gick alltför bra.

Plötsligt skars ännu en förbindelse av.

Plötsligt var Karin borta. Jag skrev dessa minnesord hos begravningsbyrån (hon hade dött redan i januari och ingen hade meddelat mig om begravningen, vilket jag tyckte var bedrövligt och sorgligt).

"Karin, du var min allra bästa vän under hela grundskoletiden. Under mellanstadet fick jag alltid vara hemma hos dig för att göra läxorna. Men vi lyssnade ofta på Tamla Motown, artister som Supremes, Four Tops, Otis Redding och andra. Våra samtal var mycket förtrogna och nära. Vi hade en djupare kontakt vad gällde känslor och svåra ämnen. Jag är själv svårt sjuk och hade hoppats träffa dig en sista gång. Du finns för alltid i mina minnen som en vacker, klok, solidarisk och alltid vänlig flicka och kvinna."

Karin hette då Olsson i efternamn. Som gift hette hon Karin Wilson.

Karin Olsson 1968

 

 

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

Jag kommer inom kort med recension av denna viktiga bok. Här idag förlagets egen text:

Erik Löfvendahl | Imre Kertész och överlevandets skam

"Man frågar mig om Auschwitz, men det är om skrivandets skamliga glädje jag borde berätta." - Imre Kertész

Den ungerske Nobelpristagaren Imre Kertész (1929–2016) är en av vår tids mest betydande författare. I hans verk genomskådas det Europa som både frambringat och samexisterat med två totalitära makter, det tredje riket och sovjetkommunismen. Som överlevande från Auschwitz hade han bekantat sig med ”den slutgiltiga lösningen på judefrågan”. Som ungrare fick han uppleva Sovjets totala dominans över invånarna, i synnerhet efter att med stridsvagnar ha kväst Ungernrevolten 1956.

I Imre Kertész och överlevandets skam ringar Erik Löfvendahl in ett författarskap som tillhör 1900-talets centrala. Med hjälp av tematiska nedslag i Kertészs romaner och tankeböcker behandlas, i en rad personligt hållna kortessäer, ämnen som sanning och fiktion, det dubbla främlingskapet, litterära förebilder, Ungerns politiska utveckling, Förintelsen – och inte minst skrivandet som ett hem i det hemlösa.

Erik Löfvendahl är född i Jönköping 1954. Han debuterade som författare 1988 och har sedan dess publicerat ytterligare åtta romaner. Han har skrivit kritik i SvD och i tidningen Arbetet samt publicerat noveller i fackpress, antologier och radio.

"Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring

 

Weimarrepubliken föddes i november 1918 ur första världskrigets aska och under hot om revolution. Den gav Tyskland landets första demokratiska regering, men kom bara att bestå i femton år.

I "Hisnande tider" tar oss Harald Jähner med till denna turbulenta och omtalade period där de första årens hyper­­inflation avlöstes av ett ekonomiskt uppsving och ett kulturellt uppbrott. Det handlade om nya livsstilar, om nyskapande konst och arkitektur. Könsnormer sattes ur spel, kvinnor klippte håret och kunde gå på lokal utan manligt sällskap, nöjeslivet blomstrade med danspalats och kabaréteatrar. Ett konstnärligt avantgarde trädde samtidigt fram, med namn som Fritz Lang, Wassily Kandinsky och Walter Gropius.

Men detta nya Tyskland kännetecknades också av politisk instabilitet, skarpa konfliktlinjer och djupa sociala klyftor. Kulturell frigörelse och politisk radikalism fick sin motreaktion i en ”konservativ revolution”. Anti­semitismen bredde ut sig, och det ekonomiska uppsvinget tog abrupt slut med börskraschen 1929 och ersattes av massarbetslöshet. Och 1933 satte så nazisterna punkt för Weimarrepubliken.

"Hisnande tider" är en kalejdoskopisk skildring av dessa dramatiska år.  Liksom i sin lovprisade bok "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945-1955" lyckas Jähner teckna en helhetsbild som binder samman det politiska livet med det kulturella och intellektuella – och med vardagslivets erfarenheter.

Harald Jähner är journalist, tidigare redaktör på Berliner Zeitung och hedersprofessor i kultur­journalistik vid Universität der Künste i Berlin. På Bokförlaget Daidalos har Jähner även utkommit med "Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955" (2021) .

Grishandlarens hus

 

Här, i Grishandlarens hus, eller som den då kallades Wattvilska villan, bodde jag med fru och barn under 1980-talet. Huset ligger i Tollarp. Omgivningen såg inte alls ut som på bilden. Ungarna älskade den stora trädgården. Vi njöt alla av äpplen och päron, vi njöt av den frihet huset gav oss. Vardagsrummet på bottenvåningen var så stort att de minsta barnen kunde cykla där. Jag hade eget rum - med säng och egentillverkat skrivbord - på övervåningen.

Min yngste son Tobias föddes där 1986... resten är en helt annan historia.

Barndom, sol och mögel

På gräsmattan med mamma Ylva. Vi bodde på Stadiongatan 53 b i Malmö, men satte oss gärna här i anslutning till "Bananen" som låg en bit närmare Stadionområdet. En lycklig barndom var det, jag fick se Pelé komma och spela i en gästmatch. 

Jag flyttade hemifrån 1969, vid 17 års ålder, till en trerummare utan varmvatten och toa. Livet på Lorensborg var modernt och en helt annan värld. Vi kom dit när jag var kanske fem år. Började i skolan på Lorensborgsskolan, den som möglade bort i vår tid. 

(Bok-)möbel i sovrummet

 

Sovrummets viktigaste möbel. Utan Thomas Bernhard, Montaigne, Imre Kertész, E.M. Cioran och Nietzsche går det ju inte att sova (leva). 

Den lilla flaskan till vänster innehöll raki av märket Skanderbeg. Den fick jag i present av min albanske vän Betim som köpt den i Saranda till mig (han vet vad de båda betytt mig för mig ett långt liv). 

Lite Zygmunt Bauman och Gershom Scholem behövs, Nietzsches också. Kryckorna för dagtid.

 

Ulf Peter Hallberg och Carl-Henning Wijkmark: Städernas svall (Norstedts förlag)

 

Hur låter städernas svall? Hörs det bara i stadens centrum på ett bra café eller kan man förnimma det redan ute i de förorter som byggts i olika typer av miljonprogram de senaste femtio åren?

Ska man tro författarna är detta svall inget som hörs där ute. Det hörs när man sitter på café i centrum och det hörs när man slår upp de viktiga författarna som var verksamma för runt hundra år sedan. Ett sådant svall kan vara förföriskt och det kan vara grunden för en identitet.

Både Hallberg och Wijkmark har gedigen erfarenhet av det Europa som boken skildrar och låter sig influeras av. Med egna verk och med översättningar har de kretsat likt spanande fåglar över en kultur som bär upp och krossar med samma entusiasm. Kanske är en person särskilt viktig för deras samtal, Walter Benjamin, som de på olika sätt kommit nära i sina arbeten.

Det är detta med synen (eller den uteblivna synen) på förorten som plågar mig. Det finns nämligen en mycket starkt romantiserad bild av metropoler som Paris.

Hallberg säger att “man kan hitta kärleken till livet på gatorna, i blicken från en förbipasserande” och att det hör samman med “en autentisk livsupplevelse”.

Wijkmark kontrar med att hävda att man i dessa städer “är noga med hövlighetsformler”.

På vilket sätt visar våldtäktsmannen eller rånaren från förorten detta? Hur förhåller sig de omfattande vålds- och brandorgierna till livet på gatorna? Är de omfattande islamistiska manifestationerna i Paris eller London något som skvallrar om en kultur där man “utsätts för glädjechocker”?

Man behöver bara bo i en stad så liten som Malmö (eller varför inte Kristianstad) för att ställa sådana frågor. Om man romantiserar blir man som en Sydsvenskan-journalist som uttrycker förakt för landsbygdens människor och om de centrala delarna eller förorterna i sin egen stad säger: “Det blir bara bättre”.

Naivitet är en sak. Politiskt bedrägeri en annan och betydligt allvarligare. Det finns sådana inslag i Städernas svall som irriterar och ibland förvånar mig mycket.

Dessutom har jag svårt att se vad som skiljer Paris eller Berlin så radikalt från svenska städer när det gäller den moderna konsumismen och dess skränande uttryck.

Hallberg talar, mycket träffande om “spektakelsamhället”. Hur kan det fungera parallellt med alla dessa högkulturella människor med så utvecklad finess?

Nej, jag tror att något haltar här. Och det hänger förmodligen samman med romantiseringen. Man ser spektaklen och konsumismen tydligast här hemma. På resa till stora städer man tycker om, är det som om just den kritiska blicken gick förlorad. Jag tror det fungerar så, för jag har gjort likadant med Lissabon.

Romantiseringen är kanske en del av människans innersta och spröda hopp, men den bidrar inte till en bild som blir bättre grundad än den rena klichén.

Annars då, vad är detta för en bok? Man skulle kunna fatta sig kort och säga att det är en i sista stunden nedtecknad serie samtal om den europeiska kultur som smulas sönder av nationalism, islamism, pöbelvälde och politisk utförsäljning av nationernas samlade, kollektiva egendomar, ett försök att hålla fast vid något som handlar om moraliska och kulturella värden. Ja, jag fattar mig så kort. Var och en får döma.

Jag saknar nämligen helt den optimism som ibland sipprar fram i texterna, samtidigt som jag är fullt kapabel att läsa den som en kulturhistorisk påminnelse, att avnjuta till kaffet.

Balder om Anders Bodegård

 

Tidskriften Balder har alltså anlänt (nummer 3/2024). Öppnar med Anders Bodegård. Marie Lundquist skriver ett personporträtt i den högre skolan, fullt av respekt, vänskap och kunskap. Därefter följer några av hans översättningar, dikter av Zagajewski och Szymborska.

"Anders, gentlemannen, alltid med skorna lika perfekt putsade som språket. Den väluppfostrade som höll upp dörrar, drog ut stolar åt damer, visste att föra sig."

"Skjutsande alla och envar i den (förstås) franska lilla bilen märkt med ett lejon, ett stålskal (det han saknade i sin personlighet...) som satt som gjutet runt honom och varje sommar förde honom ut i hans hemland Europa."

Om alla kulturtidskrifter (de få som finns kvar) höll samma klass som detta nummer av Balder, så...

Ja,vad ska jag säga. Jag tycker nämligen att Sverige förvandlats till en öken i det avseendet. Hurra för Balder!

Bra postgång ger bra litteratur

 

Ja, det rasslade till i brevlådan. Inte nog med det. Jag hade fått mail att det stod något utanför min dörr också.

 

Är det något som fungerar bra här inne i stadens centrum, så är det postgången. Jag blir lika glad varje postdag. Nu har jag fått läsning för många dagar och nätter.

 

På måndag börjar en ny postvecka med utdelning måndag-onsdag-fredag. Då hoppas jag att de beställda filmerna kommer. Det är ju - jag skyller på sjukdomen - filmerna som är viktigast på kvällarna. Film + dryck betyder vila och någon form av befrielse.

 

Det som plågar mig ska jag få besked om under fredagen från läkaren som analyserat proverna. Blir jag inlagd har jag allt detta med mig som läsning och befrielse.

 

***

 

NATHACHA APPANAH INLEDER sin magnifika familjeberättelse med en bild av en flock starar som följer samma flyttväg varje år. Denna migrationsrutt som öppnades 1834 och fortsatte fram till 1920 använde författarens förfäder, när de 1872 lämnade en by i Indien för att nå Mauritius.

 

Detta är början på en fantastisk resa i minnet som lyfter fram de indiska kontrakts- arbetarnas kollektiva historia och den intima historien om Nathacha Appanahs familj. Dessa daglönare kom för att ersätta de svarta slavarna, och tilldelades vid ankomsten till Port-Louis ett nummer, vilket var det första tecknet på en fruktansvärd avhumanisering.

Men bokens hjärtpunkt är författarens kärleksfulla hyllning till sin farfar, hans skönhet och mod, han som likt sin egen far arbetade på sockerrörsfälten, respekterade hinduisk tradition, men framför allt kände sig som mauritier.

 

Nathacha Appanahs storhet ligger i hennes på en gång direkta och respektfulla sätt att berätta om sina förfäder men också om sina föräldrar och sin egen barndom, som om minnet bleknade från generation till generation och att det var författarens ansvar att rädda det, försvara det.

 

Nathacha Appanah, född 1973 på Mauritius, är sedan tjugofem år bosatt i Frankrike. Förlaget har tidigare gett ut romanerna Den siste brodern, Våldets vändkrets, Himlen över taket och Ingenting tillhör dig

 

Elisabeth Grate Bokförlag

Nathacha Appanah

Det urblekta minnet

Översättare: Bodner Gröön, Maria

 

***

 

Den mexikanska författaren Juan Rulfo (1918–1986) var en föregångare till den magiska realismen, eller den förste i den genren. Han har en plats i världslitteraturen tack vare romanen Pedro Páramo, som utomlands kommer i nya upplagor och är översatt till 17 språk.

 

Gabriel García Márquez inspirerades av den. Själv har Juan Rulfo inspirerats av flera nordiska författare som Selma Lagerlöf och Halldór Laxness. Pedro Páramo översattes 1960 till svenska. Juan Rulfo omarbetade sin roman flera gånger, även efter 1960. Juan Rulfos sista versionen från 1982 översätter nu Yvonne Blank, med Mari Höglund som redaktör. Fadern Pedro drivs av ensamhet, hämnd och våld. 

 

Han är en despot i byn, och hans son är på jakt efter den okände fadern. I ökenmiljön är skördetiden kort, arbetet hårt, fattigdom och hunger vardag. Ett tema är sorgen om förlorad jord, ägodelar och just identitet. Mexicos nära förhållande till döden och de döda tar stor plats i hans verk. Författarskapet präglas av indiansk folktro och det övernaturliga. I Pedro Páramo innehåller den lyriska romanens andra del röster som stiger upp ur kyrkogårdens gravar. 

 

Juan Rulfo föddes i byn Sayula på den mexikanska landsbygden, 1918. Hans far dog i krig när han var sex år, hans mor några år senare, då togs han till ett klosterinternat. Som vuxen flyttade han till Mexico City och etablerade sig där. 

 

Förordet är skrivet av Anna Forné, litteraturvetare och professor i spanska.

 

Pedro Páramo

Juan Rulfo

Översättning av Yvonne Blank

 

 

Ösregn och mörker.

Hemska smärtor som inte ens Citodon 500 mg hjälper mot.

 

Då rasslar det till i brevlådan.

 

Bland annat kommer Balder med nytt nummer. Och så Erik Löfvendahls bok Imre Kertész och överlevandets skam. 

 

Tacksamhet. Ödmjukhet. Lite väsentlig ljusförmåga trots allt.

’Episoderna’ är kanske mitt ’testamente’

 ”Ja, just då minns jag mina underbara pseudo-luffar-vistelser i Paris; poesi, vin, mystiska möten, gator och plötsliga insikter (…) ’Episoderna’ är kanske mitt ’testamente’. Där finns de små kornen av verklighet från mitt liv. God natt från Tavastland, (ligger här mellan Lahti och Hämenlinna).” 3/7-1997

Ur brev från Anne-Marie Berglund, som ingår i Sedan möttes vi i Paris, redaktör Thomas Nydahl, Occident 2021

Teckning av John Lennon

I augusti 1970 - när jag var 18 år! - gjorde jag denna teckning av John Lennon. Den 7 december 1980 blev han skjuten i New York. Jag är tacksam att jag haft förstånd nog att spara teckningen. Den ligger alltid i en låda, skyddad från ljus, eftersom jag är osäker på hur pass beständiga tuschpennorna jag använde är.

 

"Paris Paris Paris sjunger Anne-Marie"

Foto på café i Paris: Anne-Marie Berglund

 

"Tack för brevet och mera musik! Och för namnet Paris! Tänk om det blir där vi träffas första gången. Jag reser absolut dit i höst. Paris Paris Paris sjunger Anne-Marie." 3/8-1999

 

Ur boken med Anne-Marie Berglunds brev. Hennes 24 år långa brevväxling med Thomas Nydahl i urval i boken Sedan möttes vi i Paris. Breven från Anne-Marie Berglund. Med foton av Hideo Matsumoto. OBS: boken är helt slutsåld.

 

 

Första Parisresan med Claes 1969

 

Det autentiska är alltid bäst.

Första Parisresan med Claes 1969.

Buss från Köpenhamn. 

 

Vi lärde känner Kajsa där. Hon skulle

ner och passa barn under lång tid.

 

Vi skulle dra runt i Paris en vecka.

 

Året därpå åkte vi alla fyra från Malmö-gänget. Då flög vi, Claes, Bo, Per-Olov och jag.

 

På bilden syns mitt frisläppta röda hår. Gatuskylten fick sitta kvar, trots det höga affektionsvärdet.

Paris var mytologiskt också för oss.

Sara Danius och jag i Castelo de São Jorge

Sara Danius i Lissabon. Foto: Thomas Nydahl

 

Sara Danius (1962-2019), dotter till Anna Wahlgren (1942-2022). Med båda dessa kvinnor reste jag till Lissabon 1986. 

 

Det var en alldeles säregen resa som skilde sig rejält från mina Lissabonresor med Carlos Valente, Per Helge, Inger och Christer Carlsson, Anki Sehlstedt, Birgitta Löv Nydahl, Astrid Nydahl, Ditte Löv Nydahl och Lina Löv Nydahl.

 

Varför skilde den sig från alla de andra? För det första var Anna Wahlgren en nybliven vän som just gjort skrällsuccé med Barnaboken. Jag hade intervjuat henne för FiB/Kulturfront. När vi talade om att ta till Lissabon tillsammans ingrep dottern Sara som knackade på hemma i Tollarp för att se om jag var lämpligt resesällskap för hennes mamma.

 

Då bestämde sig Sara för att resa med. Så blev det! Sara och Anna tog in på ett litet familjehotell i Estoril, medan jag bodde i Lissabon. Vi träffades bara dagtid, med ett fantastiskt undantag.

 

Anna och jag fick en hel kväll och en halv natt på A Severa med bästa fadon, maten och drycken.

 

Men jag fick inte ta några bilder på Anna, där gick gränsen! Men två stycken tog jag på Sara, som då var gymnasist och höll på att skriva uppsats om Tranströmer.

 

Bilden här på Sara tog jag högst upp i Castelo de São Jorge, som ligger i stadsdelen Alfama.

Gudspartiets nya attack

Haifa på söndagsmorgonen.

 

Man fick väl inte ens inbilla sig att Gudspartiet i Libanon upphörde att existera på grund av personsökar-attacken? Så länge det lever är det en mordisk, judehatande och aggressiv organisation.

I Israel sades det att aktionen med personsökarna skulle ge människor möjligheten att flytta hem igen, till städer, byar och kibbutzer längst upp i norr. Med nattens angrepp mot bland annat Haifa vill Gudspartiet meddela att de inte kommer att tillåta det.

Hur återskapa ett Israel som är normalbebott både i norr och söder, så länge Gudspartiet håller Libanon och Hamas håller Gaza? Det är en omöjlighet och skälet till att ett större Libanonkrig med all säkerhet väntar.

Lördagscafé

 

På Axelssons conditori just nu. Wienerbröd och kaffe - mjukstart med hatt (för första gången i sommar kom den på). 

 

Willie Nelson sjunger Always on my mind... och så är det ju!

 

https://www.youtube.com/watch?v=R7f189Z0v0Y...

Anders Wikström 71 år - en vänskap

Anders Wikström på Holmen. Privat familjefoto

 

Ack, så tungt det blir i bröstet. Jag tänker på min mycket käre vän i södra Finland, Anders Wikström som skulle ha fyllt 71 i morgon, lördag.

 

Hur är det möjligt att vi blev så nära vänner, vi som inte ens hade träffats? Personkemi? Åh nej, så kan det inte vara. Eller kan det vara så?

 

Anders Wikström (1953 – 2023) blev en av mina allra närmaste vänner. När hans syster Ulrika berättade att han somnade in på lille-julaftons kväll 2023 fick jag det definitiva och mycket mörka beskedet att en alldeles speciell och för mig så viktig människa var borta.

 

Tre ord kom för mig. Litteraturen, filmen och Holmen. Tidigt i vår bekantskap fick jag lära mig om roddturerna till och vistelserna på Kalvholmen, Holmen.

 

Det var mest i det vardagliga, digitala samtalet vi möttes. Anders var, som jag själv, en politisk människa i den betydelsen att vi varje vaken minut brydde oss om vad som skedde i den politisk världen. Både i våra egna två länder och i omvärlden. Putins militära våldtäkt på Ukraina stod ofta i centrum för våra samtal.

 

Så civil tjänsteman på Fiskars han var, fanns det andra livet alltid där. I filmer av högsta kvalitet befann sig Anders i andra kulturer; i Japan, i Tyskland, Frankrike, Italien. Namn som Andrzej Wajda, Henry Cass, Akira Kurosawa, René Clément, Truffaut, Fellini, Marcel Carné, Pontecorvo, Yasujiro Ozu flimrade förbi, liksom skandinaviska regissörer.

 

De som i litteraturväg förenade oss finns alltid tillgängliga: Albert Camus, Thomas Bernhard, E.M. Cioran, Imre Kertész, Elias Canetti, Czesław Miłosz och Nietzsche också här i mitt tillfälliga, nya hem med det stympade biblioteket.

 

När jag öppnar en bok händer det inte sällan att den visar sig vara en gåva från Anders.

 

I morgon hade jag velat gratulera Anders på hans 71-årsdag. Det hade fått bli med en film tror jag bestämt. Varför inte en från Studio S, som alltid kan bjuda på något oväntat. Just det oväntade fanns alltid i de filmlådor Anders skickade hit.

 

Att Anders är saknad är en självklarhet. Men att han är saknad som en bror, en daglig vän och ett stöd i livet när det går utför måste understrykas. Jag hade ambitionen att vara just det för Anders under hans sista, svåra tid.

 

 ***

 

Till Anders syster Ulrika Wikström, de båda sönerna och barnbarnet som dansade jazzbalett för honom.

 

Anders med sonen Fredrik på Holmen

”Fantastiska rebeller. De första romantikerna”

 

En fantaastisk present till sjukbädden fick jag av vännen Per Helge:

 

Andrea Wulf

”Fantastiska rebeller. De första romantikerna”

Övers. Inger Johansson

Albert Bonniers förlag, 500 sidor

 

Idag ser vi kanske individens frihet som en självklarhet, men så har det inte alltid varit. Vid 1700-talets slut var individens rätt fortfarande brännstoff i länder styrda av envåldshärskare. I den tyska universitetsstaden Jena vågade en liten grupp tänkare ändå ställa jaget i centrum och betona dess kreativa kraft. Dit hörde bland annat Goethe, Schiller och Hegel och inte minst den frisinnade Caroline Schlegel. Medan den franska revolutionen förändrade det politiska landskapet för alltid förändrade de tyska romantikernas revolution vårt sätt att tänka. Här inleddes den konflikt mellan vår längtan efter självförverkligande och vårt ansvar mot kollektivet som pågår än idag.

 

Ur DN:s recension av Carl Cederström:

 

Goethe var äldst i skaran, redan en bit över 40, när han bjöds in av självaste hertig Karl August. Hertigen var ett så svårt fan av Goethes ”Den unge Werthers lidande” att han börjat klä sig som Werther, i gul väst och gula byxor, med blå rock. Just så klädde sig även Goethe inför deras första möte. Man får inte vara dum. Naturligtvis blev det succé. Goethe fick några rum på slottet till sitt förfogande. Där kunde han sitta om vintrarna i sin länstol, alldeles intill kaminen, i vit kuskmössa och flanelljacka. Han avskydde kylan.

 

Till Jena flockades under åren kring sekelskiftet poeter, filosofer, prosaförfattare och andra brushjärnor med bultande hjärtan och brinnande längtan efter frihet.

 

Filosofen på allas läppar var den kortvuxne och bastante Johann Gottlieb Fichte. Det var Goethe som rekommenderat honom till tjänsten på universitetet. Han kallades för filosofins Bonaparte och hade satt jaget i centrum för sin filosofi. Studenterna avgudade honom. Hertig Karl August var mer bekymrad, särskilt efter att Fichte förutspått aristokratins nära förestående död. Just det uttalandet retade även upp en liten krets av konservativa studenter som uttryckte sitt missnöje genom att kasta stenar genom Fichtes fönster, varpå Fichte (champagneförfriskad) gav sig av efter studenterna med en pistol. Hyresvärden kom emellan.

 

Sittning i småbåtshamnen - utan andnöd

 

Plötsligt, en torsdagsmorgon utan förvarning, kommer min dotter Catarina och hämtar oss. Laddar korgen, den vi använt hela sommaren, med goda mackor och kaffe, och sedan ut på väg 118 till Åhus. 

 

Sittning i småbåtshamnen - ack vad jag älskar denna plats - som nästan helt saknade småbåtar idag. 

 

En storfamilj änder uppvaktade oss, de fick lite bröd men blev inte nöjda. Så vi åkte upp till parkeringsplatsen utanför Bolaget, köpte ett par boxar Ramos rödvin och tog ut lite kontanter (min dotters nästa äldsta flicka fyller år och hon önskar sig pengar i sedelform, snart väntar hennes Paris-resa, den andra hon gör).

 

Torsdagens förmiddag fullbordad.

 

Jag har serverat lunch i form av kokt fläskkött och ugnsbakad potatis, därtill några glas Ramos och nu till sängen för vila. 

 

Jag har kroppen full av morfin för att uthärda smärtorna, men ser fram emot morgonen som kommer. Då ska jag diskutera med Urologikliniken hur detta ska fortsätta. Om alls.

Personsökarens klagan

Skärmavbild

 

Hela världen vet vad Mossad och de andra underrättelsetjänsterna i Israel kan göra. Är det något som Israel behövt under sin historiskt sett korta existens sedan 1948, så är det de extremt skickliga och välutbildade underrättelsetjänsterna. Jag läser i DN om de tusentals exploderande personsökarna:

Personsökarna går att ersätta med annan teknologi, och andra Hizbollah-medlemmar kommer att träda i de drabbades ställe. ”Men”, säger en israel med säkerhetsförflutet till DN, ”det spöklika för ledningens del är tanken att de kanske inte har några hemligheter kvar; att vi vet allt om deras vapen, deras planer och deras relationer till Iran och andra allierade”.

De som hemma vid datorn eller nyhetssändningen tror sig förstå Israels agerande har glömt den avgörande, historiska lärdomen.

Att generationer före 1948 hade skapat kibbutzer och mindre judiska enklaver är en sak, men det var lärdomarna i kombination med den stora inflyttningen efter Förintelsen - nazismens i första hand, men också den samlade europeiska skulden - som lade grunden för den judiska staten (som i det skedet aldrig fick kallas så).

Stora delar av den arabiska världen äter Israel till lunch, deras hat finns överallt och genomsyrar den arabiska synen på judar. Tack och lov har hundratusentals arabiska judar fått hjälp att lämna dessa länder. Men de godtar nu, i islamismens tid, inte ens att Israel i sin lilla existens får kallas nation.

Det har nu gått så långt att Israel tillgriper sin mest avancerade underrättelsetjänst för att slå sönder Hizbollah i en första omfattande attack. Så som den utfördes visste ingen av oss något om förrän det verkligen hände. Jag tror att Gazakriget kan komma att avslutas ganska snart, om personsökar-angreppet leder till en annan relation mellan Gudspartiet i Libanon och Hamas i Gaza. 

Ungdomsåren kom tillbaka med Claes Stagell

 

Min bäste vän i ungdomsåren, Claes Stagell, kom på heldagsbesök från Malmö.

 

Vi fann varandra under högstadiet på Kronborgsskolan, vi var väl runt 14 år då. Varje lunchrast gick vi hem till lägenheten där han bodde hos sin mamma, lyssnade på någon Frank Zappa-LP, lärde känna varandra allt bättre.

 

När vi blev 17 hyrde vi en trerummare på Jöns Filsgatan 18, Gamla Väster i Malmö. Det blev början på vårt vuxenliv tillsammans. Omodernt, gasspis, bara kallvatten, toa i trappan.

 

Vi växte ifrån varandra runt 1975, men Claes hann vara med och se mina två första barn födas, Mikael 1973 och Malin 1975.

 

På nästa bild, tagen runt 1971, sitter Claes i ett av våra fönster på Jöns Filsgatan, på gårdssidan av huset.

 

 

***

 

Här en text ur min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan, hämtat ur ett kapitel om bland annat åren på Jöns Filsgatan:

 

1970-talsminnen: festerna i kollektiven. Att börja ett liv som yrkesarbetare var inte lätt när vi bodde på Gamla Väster. Festerna drog igång på kvällarna och fortsatte långt in på nätterna. Jag försökte sova, oroade mig så för att komma för sent till jobb. Det skulle bli en ekvation som aldrig gick ihop. Mest släpare vi oss fram mellan de olika stationerna; den grekiska klubben på vinden där man när som helst på dygnet kunde köpa en flaska Retsina, det lite större kollektivet där Fjellis (som hette Jan-Eric Fjellström, 1951 – 1999, och var en mycket speciell gitarrist och Malmöprofil som spelade med många av de stora artisterna, som Mikael Wiehe, Peps, Totta Näslund och Björn Afzelius. I egen rätt spelade han blues, vilket också blev den framträdande genren på hans cd See You in Hell Blind Boy. 

 

Efter hans död släpptes dubbel-cd:n Till och från en blå man, där många av Sveriges bästa artister gav honom sin hyllning. Skivan innehåller också flera nummer skrivna och framförda av Fjellis) och Valda bodde, hemma hos Lars Hejll på Hyregatan (han är självlärd grafiker och konstnär född i Helsingborg 1947, i Malmö kanske mest känd för sina skivomslag till Mikael Wiehe och alla affischer för Folkfesten och andra arrangemang).

 

Och så festerna i vår lägenhet på Jöns Filsgatan, där det alltid kom många människor, eftersom vi hade plats för dem, värre var det hos Lasse R. i grannhuset som hade den minsta bostad jag sett i mitt liv, men också där trängde vi oss samman, där satt Fjellis i Lasses säng med armarna runt brösten på Valda framför sig, där sjönk vi andra ner på golvet och så spelades det John McLaughlins My Goal´s Beyond, denna elektriska jazzinfluerade men i grunden rockmusik på gitarr som jag hatade eftersom den retade stressen och framkallade både aggressioner och irritationer.

 

Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna efter arbetet som scenarbetare på Malmö Stadsteater. Vi arbetade på olika håll under några år, men det som förenade oss på Jöns Filsgatan var tiden bakom scen på Nya Teatern. Vi byggde scenen till så vitt skilda pjäser som Nalle Puh med store, gode Tommy Nilsson i huvudrollen och Stellan Agerlo, Annika Lundgren och Teddy Rhodin i gänget, och Hamlet med Åke Jörnfalk i huvudrollen som spelade mot Betty Tuvén, vi spelade kort vid köksbordet medan pjäserna pågick, skrattade, drack kaffe, om vi inte hade enkla statistjobb som jag själv i Nalle Puh.

Halvar Björk gjorde flera uppsättningar under den tid vi arbetade där. Nils Poppe skulle behöva en egen berättelse. Hans tid på teatern – med återkommande gästspel - var en makalös och intensiv tid av spex, bortdribblingar och mästerligt skådespeleri. 

 

Från stora scenen på Stadsteatern strålade de samman med oss från Nya Teatern om kvällarna. Bullen var vår självklara mötesplats, där vi satt ner för öl, vin och samtal. Det var bildande men också stökigt. Där passerade de revy, alla de halvstora lokalkändisarna, där möttes de och speglade sig i varandra, några av dem med mer substans än andra. Claire Wikholm var en av dessa som jag minns bäst och så förstås Kristina Kamnert. Marianne Weséns ansikte ser jag framför mig.

 

Det var ett märkligt liv vi levde. Vi försörjde oss med olika jobb. Flera kvällar i veckan arbetade vi på Nya Teatern som scenarbetare. Men både min vän Claes och jag var också dagpappor för små barn. Det var ju en tid när det redan fanns många ensamstående mammor som ville "bryta könsmönstren" som det hette. 

 

De sökte alltså unga män som barnskötare dagtid. Jag passade en flicka ute vid Jägersro och hade lång väg från Gamla Väster dit, men det var en fantastisk tid. Sanna som flickan hette blev ett litet prov på det liv som skulle komma, eftersom min äldste son föddes redan 1973. Lägenheten på Jöns Filsgatan blev en mötesplats, människor kom och gick.