söndag 3 maj 2026

Pärlhyacint i solsken


När jag ser en pärlhyacint - först utomhus när vi njuter av den alltför tidiga sommarvärmen, och sedan inomhus i ett snapsglas - tänker jag på hur mycket skönhet som oförtjänt omger oss.

Astrid fångade den på bild. 

lördag 2 maj 2026

"Människans kallelse består i att vara egoistisk"

Jag läser ännu en bok från pärm till pärm. Den förra var Per Wästbergs nya. Första maj ägnade jag stora delar av dagen åt Anders Björnssons Andreas Baader, Hanna och jag - trots att den är så illa tryckt att det stundtals är svårt att ens få syn på de grå bokstäverna. 
 
Foto 1 maj, Kapellgatan: Astrid Nydahl

Boken rymmer många rader att stryka under, så typiska för Björnsson. Då kan det stå "Människans kallelse består i att vara egoistisk, skrev Camus, det vill säga förtvivlad" eller "Instängdheten föder längtan efter gemenskap. Gemenskapen finns i bröstet, inte på badorterna." 
 
Å andra sidan inser jag ju att det är dumt att citera enskilda rader. Jag gör det bara för att säga att det finns en ny intressant bok att läsa. 
 
Foto och arrangemang: Astrid Nydahl 1 maj 2026

 

fredag 1 maj 2026

Ärftlig makt och promenaderna 1 maj

Foto: Astrid Nydahl
  

Fördummande makt är nästan alltid ärftlig. Sverige är en demokrati präglad av servilt bugande för en kungamakt. Den senare står i direkt konfrontation med de folkvalda strukturerna. Hur illa jag än tycker om den svenska politikerklassen föredrar jag den folkvalda framför den ärvda makten.

Denna långhelg visar upp den senare i all sin ekonomiska triumf, betald via skattsedeln och de konton som vuxit historiskt och samtida. Vad vore slottsmakten utan ett servilt bugande folk av undersåtar.

Europeisk historia har också sett de kommunistiska regimerna präglas av samma ärftlighet. Putinfascismen hade inte varit så allomfattande utan sina kommunistiska föregångare. Också i den spelar ärftligheten en avgörande roll.

Första maj kunde vara något annat i Sverige, men de promenerande vänstermänniskorna ska betraktas i sitt sammanhang. Låtsasleken på gator och torg har i modern tid haft ett inslag av meningslöshet. 

torsdag 30 april 2026

Stefan Isaksson i bild och jazz

Foto i Hälsingland av Stefan Isaksson. 
 

Stefan lyssnar du till här, live: https://open.spotify.com/album/347T90Hpag61DBtnBu8mO7

 

 

Långhelg. Tystnad ordinerad

Foto: Astrid Nydahl
 

"Jag klarar inte av att vara så mycket med andra människor. Så jag drar mig undan. Och därmed uppstår tid att skriva." Les Murray i en intervju i Svenska Dagbladet 26 maj 2007.

Behöver jag tillägga något? 

onsdag 29 april 2026

Vilket lugn är det vi lever i nu?

Foto: Astrid Nydahl
 

”Tid efter annan inträffar något upprörande som väcker våra instinkter till liv, men därefter fortsätter vi att se varandra i ögonen som om ingenting hänt, och vi lever tillsammans utan att alltför påtagligt slita varandra i stycken. Allt återgår till ordningen; ett blodtörstigt lugn som i sista hand är lika farligt som det tidigare kaos det avbrutit." (E.M. Cioran i Historia och utopi, översättning av Jon Milos)

Vem kan med säkerhet säga att de lugna dagarna också är trygga? Lugn är inte detsamma som trygghet. Efter varje terrorattack uppstår just det bedrägliga lugnet. Inget talar mer om vad som hänt.


tisdag 28 april 2026

Renhet - i helvetet?

 Foto: Astrid Nydahl

"Pure? What does it mean?/ The tounges of hell" - heter det i Sylvia Plaths Ariel. Är det en sådan renhet vi eftersträvar - slickade av helvetets tungor? De rättrogna banar sig väg genom historien med en renhet skriven i guld och ett samvete fläckat av askan från miljoner döda. Men de kommer att dö med gott samvete, nattvarden tagen i rätt ordning och med ett korstecken, en fana, en tapperhetsmedalj eller något fjärde över bröstkorgen. Ideologierna, religionerna, vanföreställningarna tycks alla gå hand i hand med strävan efter renhet, även om människor dör som flugor av krevaderna.

 


måndag 27 april 2026

Zagajewski: "det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare"

 

Backsippa. Foto: Astrid Nydahl


De förgängliga ideologierna, vindpustarna in i och ut ur det mänskliga, förgängligheten som tanke- och idésystem, bortom det vardagliga: en struktur som andlig krycka, ett system av ord och siffror att lägga sig ner i för den goda sömnens skull. Efter varje krig, när dammet lagt sig, de döda begravts och det raserade förs bort och återanvänds: tanken att det ingenting förde med sig, annat än en ännu djupare klyfta mellan två sådana förgängliga tankesystem. En människas liv är i sig en vindpust. När tonåren är över och vuxenlivet tar vid växer den individuella insikten om denna förgängliga och fåfänga livsyttring: människan, från födelse till död; högtidlig, pretentiös, egoistisk, trosviss - men sällan erkänner hon hur kort irrblosset är, hur försvinnande liten hon själv är i den rymd som ibland släpper ifrån sig en ljusblå meteor som skrämmer både barn och vuxna. Behöver vi ideologier och tankesystem? Är det vårt enda sätt att våga fortsätta leva? Metoden är tveksam, resultatet förfärande.

 

Jag kommer att tänka på Adam Zagajewski som i Solidaritet och ensamhet skrev att ”det är lätt att se skillnad på en konstnär och en fostrare: den förre talar alltid i eget namn, den senare känner att han bakom sig har en generation, ett folk, en samhällsklass, mänskligheten eller någon poetisk gruppering”.

 



söndag 26 april 2026

Årsdagen, radioaktiviteten, Tobias död

 

 
 
 
Ja, det är årsdagen idag. Min dåvarande fru Birgitta var höggravid. Hon väntade vårt sjätte barn, Tobias som föddes den sommaren.
 
Vi var rädda. Oron åt oss.
 
Vad skulle den radioaktiva luften betyda för vårt barn.
 
Vi fick aldrig några svar. Men Tobbe dog av tinninglobsepilepsi när han inte hunnit fylla 30. I år skulle han ha fyllt 40, om han fått leva.Tobbe var en underbar ung man, men anfallen knäckte honom.
 
Skärmdump från DN: Pripjat
Tobbe, sista födelsedagen 

Att inte glömma Ukraina

Kyiv, Ukraina våren 2026. Foto: Mikael Nydahl
 

Allt fast förflyktigas. Det vet vi ju.

Ett land som bombas och beskjuts förflyktigas. Människorna lider, skadas och dör.

Vem glömmer Ukrainas öde? Om det sker är frågan varför.

 

 

lördag 25 april 2026

Vägen mot slutet

 

Ja, jag har visat den tidigare. Men här står jag alltså i de sydalbanska bergen, tillsammans med överrocken från staten, den i förtid till gubbe förvandlade Afezolli. Själv slank och vid god hälsa, långt före psykofarmakan som gjorde mig dubbelt så tung. Fasansfullt att bli påmind, men också en realism som bara kan påminna mig om hur vägen mot slutet ser ut.

fredag 24 april 2026

Fredag i Kristianstad: vänlighet, värme

 
Det är en varm, fin fredag på Kapellgatan i Kristianstad. Vi har just ätit en god lammgryta och flyttat ut i den lilla platsen där det blommar så vackert. Två bänkar att sitta på.
 
En ung kvinna cyklar förbi och säger något vänligt som bara Astrid hör. Jag ropar att hon ska komma tillbaka. Det gör hon, och ber att få ta denna bild. Vi blir mycket glada, ty det hör till ovanligheterna att vi båda är med på samma bild!



Sydalbanska motiv

 

Tre sydalbanska motiv. Till vänster sitter bonden på kollektivjordbruket vi besökte på morgonen. Bilden i mitten brukade jag visa människor som påstod att grekiska språket var förbjudet i landet. Jag hittade också en tidning på grekiska i kiosken. Bilden till höger visar den lilla staden i bukten, Saranda, som idag är en storstad. Bilderna är tagna 1978.

Celebert besök i Malmö

 

De två albanska professorerna Hasan Banja och Alfred Uci kom till Malmö. Högst ovanligt förstås, och att de var regimens utsända förstod vi ju. Jag var ordförande för Svensk-Albanska i Malmö och fick ta emot dem. Föredrag i Ungdomens hus och sedan middag hemma hos oss. Vi bjöd på något ovanligt, köttbullar. "Mycket vanlig rätt hos oss i Albanien", sade de. Ridå för oss obildade! Det kunde vi ju ha räknat ut. Vi hade i alla fall vett att ha använt oxfärs.

torsdag 23 april 2026

Förbannade tystnad

 

Jan Valdelin på Interculture gav ut min barndomsberättelse 1987. Det var nog min höjdpunkt. Varken förr eller senare blev det så här. Jag hade Jan att tacka för det mesta. Han finns inte med oss längre.

Per Wästberg - svindlande läsning

Foto: Astrid Nydahl

När en riktigt ful bok i ljusblått anländer från ad libris ska man inte styras av motvilja. Det rör sig nämligen om Per Wästbergs Livstecken. Anteckningar i 90-åren.

En vackrare och mer inspirerande bok kan man inte hitta.  

Svenska Akademien är utgivare, priset ordentligt lågt. 

onsdag 22 april 2026

Varför tappar jag vattenglaset?

Barndomsbild, 1950-tal. Privat

Tremor tremor

 

Skakandets ångestdämpning, en

röd tablett några doser per dag

sedan 37 år, en skakandets och

skammens medicin.

 

Vore jag en välmående pilt

skulle jag betrakta min kropp

som en naturlig del av jaget,

icke så nu med tremor-balansen.

 

Finns det alls en balans? Är inte

allt satt ur spel när handen vägrar

hålla gaffeln eller pennan, och

umgängen blir banalt misslyckade.

 

Tofranilen var hoppet, Tofranilen

blev hopplösheten, tremor tremor

blev lockropet vid middagsbordet

dit jag sällan går ensam. 

 

Tremor är en ofrivillig, rytmiskt 

svängande rörelse av minst en kroppsdel”

säger Landstinget. Ren poesi skapar

de på kontoren. Min hand svänger rytmiskt.

 

Tremorn förvärras om du försöker hålla 

kroppen i en viss ställning, till exempel om 

du håller ett glas vatten i handen” låter

Nätdoktorn hälsa.

 

Tofranil och tremor är de två orden

jag levt så länge med, jag skrattat och

gråtit med, försökt gömma och öppet

visat för andra. Tremor, tremor.

tisdag 21 april 2026

Tidens gång och nedgång

Första fado-konserten i Kristianstad, med Joana Amendoeira från Lissabon 2006

  

När jag tittar på Astrids bild tänker jag:

# Hur är det möjligt att det gått tjugo år? Konserten förenades med utgivningen av min bok Musiken som föddes bortom haven, min stora bok om fado. Den sålde bra där!

# Jag tog initiativet men fick hjälp av många. 

# Det var första gången en fado-sångerska uppträdde i Kristianstad. Var det också den sista? Jag vet inte.

# Det blev helt fullsatt, många fick vända i entrén. 

# Alla bilder vi har, vad kan de bistå oss med? Först och främst att minnas. 


måndag 20 april 2026

Pensionsdag

Svan i Hällevik. Numera bara som ett minne på bild.
  

Idag kom pensionen. Idag är det dags för röntgen av trasig knäprotes. Den höll inte så länge som den skulle.

Nya boken är lämnad för sättning. Ska vara tryckt och levererad till sista veckan i juni.

Mikael är tillbaka välbehållen från krigets Ukraina.

Idag försvinner pensionen. Två tusenlappar återstår när jag betalat räkningar och fört över de sedvanliga femtusen till hushållskontot.

Sa jag att det än måndag? 

söndag 19 april 2026

Judiska filmfestivalen - med många förhinder

 

Jag läser denna viktiga artikel i Sydsvenskan, skriven av Hynek Pallas:

 

"Min kvartersbiograf i Prag är av den sort där det alltid pågår en minifestival med filmer från något av jordens hörn. Till de återkommande fröjderna har varit att i nio års tid besöka de israeliska filmdagarna. Särskilt dokumentärfilmerna: En åsiktsmässigt yvig skara är en termometer på takhöjden i ett samhälle.

 

Men något tionde år blir det inte. I höstas bröt biografen kontraktet med festivalen.

 

För den som har haft örat mot filmvärlden sedan den 7 oktober 2023 kommer det inte som en överraskning. Festivaler och filmer, oavsett om de är ”judiska” eller ”israeliska”, omgärdas av ett vitt brus. Det handlar nämligen sällan om öppen bojkott. Michael Etherton, som leder UK Jewish Film, beskriver situationen som ett ”tyst blockerande”. När den engelska organisationens turnerande festival, som redan 2014 portades från en biograf i London, söker lokaler för sina filmdagar möts de av ursäkter om att programmet redan är satt. Eller så måste man försäkra biografen om att filmerna inte är ”kontroversiella”. Ethertons slutsats är att judar, under tystnad och med undvikande taktik, raderas från kulturlivet.

 

Mer kreativ var Torontos filmfestival när man ifjol ställde in visningen av ”The road between us”, en dokumentär om 7 oktober. Filmen består delvis av material från terroristernas kroppskameror, och festivalen menade att regissören inte hade säkrat tillstånd att använda materialet. Efter öronbedövande kritik visades filmen ändå, en premiär kantad av pro-palestinska protester.

 

”Ja!” skildrar en israelisk jazzmusiker (Ariel Bronz), som efter den 7 oktober får uppdraget att komponera en triumfatorisk nationalsång mitt under Gaza-kriget. Regissören Nadav Lapids regimkritiska film får svensk biopremiär, men som det nu ser ut inte i Malmö.

 

Biografen Zita i Stockholm var till synes mer öppen med sina intentioner när man i vintras inledde ett samarbete med bojkottrörelsen BDS. För publiken, och kanske även för biografens ledning, var det mer luddigt vad detta betyder. Att bojkotta film som stöds av israeliska institutioner innebär att filmer som den Oscarsvinnande dokumentären ”No other land” om situationen på Västbanken inte kan visas. Eller den Israelkritiska spelfilmen ”Ja!” som får svensk biopremiär 22 april (ingen biograf i Malmö eller Lund har än så länge aviserat att de ska visa den). Att man lanserade bojkotten till Förintelsens minnesdag och visade Claude Lanzmanns ”Shoah” gjorde inte situationen mindre olustig.

 

Ovanstående utspelar sig mot en fond av ökad antisemitism från höger och vänster och islamister. Terrordåd mot judiska mål går som ett pärlband över synagogor, skolor, chanukka-firande och ambulanser.

I en sådan atmosfär är det inte konstigt att reaktionerna blev starka när det ifjol framkom att ingen adekvat biograf i Malmö ville upplåta lokaler till en judisk filmfestival. Men liksom i fallen ovan kom motreaktionerna snabbt. Debatten påstods vara en ”pr-kupp” skapad av festivalen. Det rörde sig ju inte om säkerhetsläge, eftersom bara några biografer uppgett det som orsak! Och personalen går ju faktiskt på knäna! Och en biograf – lilla Hypnos på Norra Grängesbergsgatan – vill ju visst samarbeta!

 

Hur själva sakfrågan – inte olik den som Michael Etherton pekar på i England – kom att skymmas sammanfattades när Granskningsnämnden i vintras fällde SVT för ett inslag om festivalen: ”En annan biograf [har] erbjudit plats. Ett uttalande av reportern om att ingen biografägare i Malmö ”vill släppa in dem och visa judisk film” var därför missvisande. […] Nämnden bedömer att inslaget gav en bild av att säkerhetsläget gör att judisk kultur inte kan verka i det offentliga i Malmö. SVT har inte visat att det fanns grund för detta”.

 

Man försöker föreställa sig hur det antirasistiska Sverige skulle ha reagerat om en filmfestival för någon annan minoritet hade mött undvikande argument i varje foajé. Utom från en miniatyrbiograf med 56 platser – och detta skulle ha lyfts som argument för att minoritetens kultur visst kan verka i det offentliga.

 

Problemet med ”debatter” av det här slaget, där ena sidan undviker kärnfrågan, är att de som argumenterar för att judisk kultur och en bredd av judiska röster tystas framställs som paranoida och konspiratoriska (”en pr-kupp!”). Det påverkar inte bara judisk film, utan debatt om annan kultur. För vem vill utsätta sig för att mötas av ryggar och kalla händer och sedan framställas som en foliehatt? Eller förhöras om sina åsikter om Israel, och vid ”fel” eller uteblivet svar smetas som folkmordsivrare?

 

Det är därför viktigare än någonsin att Judiska Internationella Filmfestivalen i Malmö (JIFF) blir av. Och det tack vare Palladium, inte stadens annars mångfaldsvurmande kretsar.

 

Fast jag hoppas att även fanatikerna tar sig till festivalen. För den båge som JIFF utgör från inledning till avslutningsfilm är en blandning av nationellt, hyperlokalt och globalt, och de olika sätt som judisk kultur och judiska öden gör avtryck i detta. Från svensk historia i Magnus Gerttens ”Hoppets hamn” (2011) om Förintelseöverlevande i Malmö, till den svarta Hollywoodkomedin ”Bad Shabbos” (2024). En aktuell dokumentär om en pacifist vars dotter kidnappas 7 oktober (”Holding Liat”, 2025) till ett porträtt av Elie Wiesel (”Soul on fire”, 2024). Spelfilmer om deserterande israeliska soldater (”The vanishing soldier”, 2023) och om ortodoxt liv i dagens Ungern (”All about the Levkoviches”, 2024).

 

Men i en tid av växande antisemitism och invandringsfientlighet hörs ändå den mest politiska raden i Suzanne Kaplans fina, festivalinledande dokumentär ”Skräddarna från Novorzev” (2025): ”Marcus glömde aldrig hur det kändes att komma till ett främmande land och bli trodd”, berättar Suzanne i filmen om hur hennes farfar Oscar Kaplan och dennes bror Marcus flydde pogromerna i Ryssland. De kom till Sverige 1906 utan pengar eller kontakter, men byggde upp en av landets ledande konfektionsfabriker och skapade ett framgångsrikt modemärke.

 

När jag bläddrar i programmet slås jag av samma sak som alltid när judisk och israelisk kultur ska bojkottas och raderas. Det spelar ingen roll om grunden är rädsla, okunskap eller ett påstått gott syfte: Resultatet krymper världen och stänger ner samtalen – när motsatsen behövs som bäst. Låt den judiska filmfestivalen i Malmö bli en sådan." 

 

Hynek Pallas, Sydsvenskan 

 


Repris: bloggpost från 2010 med tillägg

 

Jag bläddrar och letar, gnider mina ögon fria. Det som hänt nu har inte varit oväntat, varken i det sociala eller i det privat. 37 års vänskap - djup, trodde jag - är över och förbi. Resorna, böckerna, de frekventa samtalen - allt är över.

Allt leder från en punkt till en annan. Jag stänger av. Vilar och väntar. När natten kommer tackar jag ödmjukt och lägger mig sovande att vänta på det nya.

*

Det går sakta. Det är som Bach mot tangenterna, lätt, levande och med den spröda klangen. Det är så våra år läggs bakom oss. Det är så våra liv ser ut: droppar, minuter, dagar. Också de dagar vi minns särskilt väl, är som droppens klang i oss. Minnet är en melodi vi hört förut, som Bach och pianot.

*

Det rullar en hemlandston under ögonlocken. Den som saknar fosterland får lita till tonerna i mörkret.

*

Varje ideologi träder in på scenen som en frisk nyhet men lämnar den som ett härsket åsiktspaket.

Foto: Hideo Matsumoto.

lördag 18 april 2026

Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller (översatt till svenska av Emi-Simone Zawall)

 

I ett brev till Andrzej Plesniewicz den 4 mars 1936 skriver Bruno Schulz:
"Ni överskattar fördelarna med min situation i Drohobycz. Det som fattas mig även här är tystnad, min egen musikaliska tystnad, pendeln som saktat in och anpassat sig efter sin egen gravitation, den raka linje som ännu inte rubbats av någon utomstående kraft. Denna tystnad - substantiell, positiv och fulländad - är skapande i sig själv. Vissa tankar inom mig som jag tror vill komma till uttryck uppstår först när de passerat en visst gräns av tystnad, på en punkt där fullständig jämvikt råder."
Det fascinerande i dessa rader är för mig hur Schulz förbinder begreppet tystnad med begreppet musik. Det finns alltså en "musikalisk tystnad" som han eftersträvar. Jag förstår hans längtan efter det tillstånd som yttre - utomstående - krafter inte har förstört eller ens kunnat påverka. Detta tillstånd är i det närmaste omöjligt att uppnå idag. Vi lever alla i ett socialt sammanhang där ljudmattorna är närvarande. 

Bruno Schulz: Självporträtt

Det finns inga ljudfria platser. Också de tystaste av de lantliga miljöer vi flyr till har ett sus som kommer från närmaste motorväg eller samhälle. Inne i de befolkade områdena terroriserar människor varandra med det som vi kallar "musik" men som väl närmast är att likna vid mekaniska, maskinliknande upprepningar av starkt markerad rytm. Basgångarna finns i varje betongvägg. Tystnaden är alltid frånvarande.


Andrzej Plesniewicz (1909-1945) var litteraturkritiker, essäist och historiker. Han deltog i Warszawaupproret 1944 och fördes bort av SS. Han försökte återvända till Warszawa men dog under ett luftangrepp.

Brevet citeras från Bruno Schulz: Brev, essäer, noveller som har översatts till svenska av Emi-Simone Zawall.

fredag 17 april 2026

Ny bok på väg

Min nya bok är klar för tryckning. Omslagsbilden är inte helt bestämd. Men omslagets text är det. Var och en kan googla och förstå titeln:

 

 

Thomas Nydahl

Institio Cordis

 


Thomas Nydahl, född 1952 i Malmö. Uppvuxen på Sevedsplan och Lorensborg. Bosatt i Kristianstad sedan 1980-talet.

Debuterade 1975 med Smuts, tätt följd av Vardagar. Ett femtiotal egna böcker, samt medverkan i många antologier och andra verk har det blivit. Under många år skrev han om den portugisiska fado-musiken och kulturen den födde, med fyra böcker i ämnet. Albanien som land och kultur stod i centrum för flera av hans böcker. Under Balkankrigen stod Bosnien i centrum för hans författarskap.

Det gemensamma i hans författarskap är en känsla av mörker och mänskliga nederlag, parallellt med nyfikenhet och upptäckter av andra länder, folk och kulturer.

Hans böcker har under åren utgivits av förlag som Tusculum, Oktoberförlaget, Interculture, Artea, Kalejdoskop, h:ström, Janus, Rallarros, Accent m.fl.

ISBN: 978-91-981449-9-4
Occident 2026

 

torsdag 16 april 2026

Bomberna faller också över Kyjiv

Skärmdump från The Guardian

Det är som vanligt igen. Vapenvilan är över och Putin kan återuppta sin bombningar av Ukraina

Det är civilbefolkningen som drabbas värst. I natt var det Kyjiv och Odessa som bombades hårt.

Min son Mikael skriver till mig:

Här ett kort godmorgon från ett soligt Kyjiv, på väg att vakna. Det har varit en lång natt med ganska omfattande angrepp, både med missiler och drönare, och staden har blivit träffad på flera platser. Vi har legat i vårt skyddsrum hela tiden och varit i trygghet, men eftersom jag ser att de skriver om nattens anfall i svenska tidningar ville jag bara säga att allt är bra med oss. Vi hoppas kunna genomföra dagens program som planerat och sen ta oss till stationen ikväll och påbörja resan hem - med mycket blandade känslor, men definitivt också med lättnad. Jag ska försöka sova igen lite nu, innan det första mötet. DN skriver: I centrala Kiev hördes en rad kraftfulla explosioner strax efter halv tre på torsdagsmorgonen, bara några minuter efter det att flyglarmet gått. Under de följande timmarna kom flera smällar och ljudet av det ukrainska luftvärnet.

Missiler och drönare träffade bland annat i det populära området Podil, där en tolvårig pojke och en 35-årig kvinna dog. Bostadshus träffades av spillror och splitter, och bränder bröt ut.

I Kiev skadades 45 personer, varav flera läkare, enligt borgmästaren Vitalij Klytjko. Flertalet vårdades på sjukhus.

Ett nytt flyglarm ljöd vid halv sju på morgonen, medan uppröjningsarbetet pågick.

Mer att läsa här: https://www.dn.se/varlden/kraftiga-attacker-mot-ukraina-under-morgonen/ 

 

 

onsdag 15 april 2026

För litteraturen i Kyiv

 

Här befinner sig Mikael hos vänner i Kyiv. Litteratur skapar de förstås. Och Mikael ska översätta och ge ut.

Nu handlar det om annat: "Böckerna ska köras ut till de frontnära byarna i Dniprregionen". Praktisk utgivningshjälp vid sidan av översättningsarbetet således. Hos PEN Ukraina möts de.

Putin, kriget och ekorren

 

Foto: Astrid Nydahl

 
I djurens rike, vid Östersjöns kust, har vi sedan länge olika vänner. En av dem är en ekorre. Han var riktigt modig när han kom springande och snodde en brödkant från fåglarna. Han ilade förbi oss och upp i sitt träd igen.

Krigets fortsätter med oförminskad kraft och grymhet. Vittnesmålen från alla de våldtagna blir svårare och svårare att läsa. I London skriver han skrönor, Gunnar P, och publicerade nyligen en hårresande dum sådan i DN. Det är lärorikt att se hur spånen från det hållet ser ut. Och man lär sig möjligen att mot Putins fascism får man inga allierade från vänstern. 

Vi får aldrig ens tänka tanken att detta är något övergående. Det är det inte. Putin är inte "förolämpad", vilket GP i London vill få oss att tro, han är tvärtom förvissad om att han kan återskapa det gamla sovjetiska riket i Rysslands namn. 

GP påstår rentav att vi har har att göra med ett psykologiskt fenomen, "typ Putin, i småväxta män med stora planer". Om GP hade inflytande skulle vi drömma om en lång, rysk ledare (ja, det är ett pinsamt resonemang).

Än så länge finns det inga tecken på att västerlandet - konsekvent och rejält - ska ingripa till Ukrainas försvar. Vi får väl se längre fram i tiden.

(Repris från 26 april 2022, på den tiden då vi hade bil) 


Här uppe sitter han helst. Foto: Astrid Nydahl

tisdag 14 april 2026

Simone Weil: Fabriksdagbok (Relä)

 


 För fyra år sedan kom tidskriften Tydningen med ett temanummer om Fabriken. Jag skrev om det då här

Martin Högström har nu översatt hela Weils bok (förlaget Relä). Det är en stor glädje att ha den, även om jag önskar att den hade funnits översatt då jag skrev min bok om henne (se nederst).