I mormors famn

 

Vad säger en gammal bild? Den anger en plats och några människor. Men det är långt ifrån allt. Känslorna den väcker är betydligt fler.

Platsen är Rasmusgatan 6 i Malmö - Sevedsplan alltså -  och det är mormor Sabina som håller mig nyfödd.

Mormor var kanske den viktigaste personen i mitt liv. Hon hade det som många saknade; trygghet, värme, ömhet och vänlighet. Hem till henne på Nobelvägen var jag alltid välkommen. Redan nyfödd var jag trygg i hennes famn.

Bilderna, livet, floden och förlusten

Foto: T.N.

 

Lissabon 1983. Trappan vid floden Tejo framför Praça do Comercio (Terreiro do Paço). Åren har gått, många gånger har jag suttit eller stått där. Min gamla bild har något passande grått över sig. Den undre bilden tagen från samma plats. Färjorna går fram och tillbaka över floden. Flera gånger har jag/vi tagit den till Cacilhas, det lilla samhället på andra sidan, där man nära hamnen kan äta en billig lunch medan verkstäderna bredvid bullrar och skräller.

Varför rota bland gamla bilder? När man förlorat nästan allt är minnena en hake av liv. Det är inte bara Lissabon som gått förlorat för mig. Också min bäste vän som jag reste dit med i så många år, är nu förlorad. För alltid förlorad, som om vi varken känt varandra eller Lissabon tillsammans.

 

Foto: T.N.

Dagens minnestext: musikerna och banden jag såg i min barndoms Malmö

 

Dagens minnestext: musikerna och banden jag såg i min barndoms Malmö. Alla innan jag fyllt nitton, de flesta före sjutton.

 

#Duke Ellingtons storband med Alice Babs på Malmö Stadsteater.

 

#BB King med band på Nya Teatern.

 

#Ella Fitzgerald i Allhelgonakyrkan i Lund.

 

#The Supremes på Malmö Stadsteater.

 

#Paul Butterfields Bluesband i Stora Salen, AF i Lund.

 

#The Rolling Stones i Baltiska Hallen i Malmö.

 

#Evert Taube i Baltiska Hallen i Malmö.

 

#John Mayalls Bluesbreakers i Club Bongo, Malmö.

 

#Buddy Guy med band i Baltiska Hallen i Malmö.

 

#Gisela May med pianoackompanjatör, Nya Teatern i Malmö.

 

Sedan blev jag pappa och det var slut med konserterna.

Inför Per-Olov Lundgrens begravning

Längst upp till höger står jag. Till vänster om mig står Per-Olov Lundgren. Bilden är tagen i grundskolans högstadium, Malmö 1967.

 

Per-Olov Lundgren begravs nu på fredag i Lund. Annonsen nedan.

 

Tomhet. Återvändande

 

Med sjuktaxi skulle det gå. Och i veckan som gick tog den oss till småbåtshamnen i Åhus. En timme var vi där för fika och några minimala promenadsteg.

Så kom en ny taxi och hämtade oss. De två timmar allt tog förgyllde inte bara den dagen.  

I skuggan av Auschwitz

 

Litteraturen om förintelsen av det judiska folket är stor och rik på fakta. Idag är det svårt att orientera sig om vilka verk som är de viktigaste. Min egen tumregel är att man bör gå till klassikerna, således de verk som haft betydelse både för det allmänna medvetandet och för den fortsatta diskussionen och forskningen. Där spelar förstås Raul Hillberg och Saul Friedländer avgörande roll. Men också enskilda författares verk om erfarenheten av judehatet, den organiserade antisemitismen, Tyskland som ockupationsmakt, koncentrations- och förintelselägren är viktiga, som de av italienaren Primo Levi och holländskan Etty Hillesum, liksom Hannah Arendts verk om ondskans banalitet vilket satte fokus på hur det blev möjligt att vara en massmördandets exekutör.

I sin bok I skuggan av Auschwitz. Förintelsen 1939-1945 (Historiska media) går Artur Szulc självklart till de stora klassikerna, men det som jag tror gör hans bok unik är alla de polskspråkiga källor han använder sig av. Där finns ett rikt material, inte minst vittnesmål och detaljbeskrivningar av lägren och deras funktioner på polsk mark, som ger mycket ny information till den redan tillgängliga.

Szulc första tes är att vi i alltför hög grad låtit Auschwitz ensamt bli synonymt med förintelsen. Därmed har vi förbisett eller också, vilket är värre, låtit alla de andra lägren som deltog i förintelseindustrins blodiga hantverk, försvinna in i glömskan. Det man överlåter till historiens tystnad blir så småningom en icke-verklighet. Szulc påminner oss om att historiker beräknat att tyskarna etablerade mer än tvåtusen läger i det ockuperade Polen åren 1939-1945.

Hans andra tes handlar konkret om hur förintelsemaskinen skapades. Szulc menar att det saknades ett färdigt koncept för utrotandet (detta vidriga ord!) av Europas judar. Massdödandet växte fram steg för steg medan kriget pågick. Att Hitler talat om förintandet av judarna innebar inte att han hade en ”teknisk lösning” eller en färdig detaljplan. Många i nazisternas högre kretsar arbetade månad för månad fram dessa planer och när mordmaskinen fungerade fullt ut blev massmorden så omfattande att det för efterkrigsgenerationerna varit svårt att förstå.

Artur Szulc bok är i hög grad en typ av sekundärlitteratur, han använder själv begreppet, som på ett förstklassigt sett ger läsaren en bild av hela processen. Han skriver om de olika etapperna och de olika lägren, och inte minst ger han utrymme för enskilda vittnesmål. Dessa är för det mesta på gränsen till outhärdlig läsning, men de är viktiga för förståelsen av de konkreta förloppen. Jag vill ge ett exempel, med ord från Filip Bialowicz som valts ut att assistera vid "mottagningsrampen", alltså den plats där de fullastade järnvägsvagnarna skulle tömmas på judar. För dem väntade bara döden. Bialowicz:

"När jag bar ut deras bagage ur tåget gav de mig dricks för utförd tjänst. Mitt hjärta blödde, för jag visste att människorna som stod intill mig om en halvtimme skulle förvandlas till aska. Jag ville varna dem, jag ville säga till dem att de skulle kasta sig över vakterna och fly, men jag visste att det ändå inte skulle ha spelat någon roll. De skulle inte tro på vad jag sade till dem."

Mina barn har tagit del av förintelselitteraturen. När turen nu kommer till barnbarnen kan jag tänka mig att Artur Szulc bok blir exemplarisk: den är skriven på sådan fackprosa att det är lätt att läsa och tillgodogöra sig den. Och viktigare: den ger en konkret, fyllig och övergripande bild av vad nationalsocialismens ideologi och mål orsakade av mänsklig förnedring, fördrivningar, misshandel och blodiga massmord.

Herta Müller: Mitt fosterland var en äppelkärna. Ett samtal med Angelika Klammer (W&W, översättning av Madeleine Gustafsson)

De två högsta ansvariga för Rumäniens "moderna" tillstånd.

 

Herta Müllers författarskap kan sägas vara grundat på en specifik rumänsk livserfarenhet. Men det menar jag en erfarenhet av hur just den diktaturen såg ut och vad den kom att innebära i vardagen. Man måste ändå tillägga att Müllers erfarenhet också grundar sig på den nationella minoritetens utsatthet. Som rumänska av tysk börd levde hon i ett skräckens landskap mellan å ena sidan en samtida galenskap, och å andra sidan det förlorande tyska tredje rikets restprodukter. Hur såg dessa ut? Man kan peka på en sak som är ytterst konkret hos Herta Müller, hon beskriver den bland annat så här:

”Nästan till slutet av andra världskriget stod Rumänien under den fascistiske diktatorn Antonescu vid Hitlers sida men sedan skrev man om sin historia, nu hette det ’vid sidan av den segerrika sovjetiska armén’. Som fascistisk stat förintade Rumänien sin judiska befolkning (…) Stalinismen sörjde för att skulden fördelades på ett skändligt sätt: förbrytelserna skylldes på den tyska minoriteten, medan rumänerna framställde sig som antifascister.”

Hela efterkrigstiden trollade med begreppen. Också in i vår tid betyder ord som ”fascism”, ”antifascism” liksom ”socialism” mycket olika företeelser. Ändå får man inte glömma bort att det var livsavgörande hur den stalinistiska epoken etiketterade människor, nationaliteter och nationer. Det fanns de av stalinismen utpekade som förbrytare, de kunde vara såväl tyskar som balter, ukrainare eller andra folk. Och så de som korades som ”antifascister”, här konkret rumänerna men också DDR-tyskarna, bulgarerna eller till exempel folk som så småningom skulle inlemmas i den väldiga ”socialistiska gemenskapen”. Att sedan denna sprack vid flera tillfällen ledde förstås också till omdefinieringar. De fick ungrarna erfara 1956, liksom tjeckerna 1968, albanerna hade redan gått åt sitt håll och skulle göra det ännu en gång i och med brytningen med kineserna. Nu blev det ”revisionismen” som avgjorde. Och mitt i dessa ideologiska och språkliga krig tvingades människor på knä av fattigdom, hunger, elände. Herta Müller är tveklöst en av de bästa skildrarna av detta tillstånd i modern tid.

Författaren Herta Müller

”Vad menas med de villkor som förstör en? De flesta ser det inte som förstörelse. Anpassning blir normalt när man vill komma någonvart i en diktatur.”

Herta Müller visste av egen erfarenhet vad anpassning innebar. Vill man sträva uppåt – kanske bara en lönegrad eller två – måste man betrakta villkoren som gynnsamma. Anpassning blir förstås det normala. Diktaturen definierar normaliteten. Det gör den både genom högst banal praxis och ett strängt regelverk av lagar och förordningar. Den enda lag som inte är giltig i detta system är grundlagen. I Rumänien liksom i de andra länderna som omfattades av ”realsocialismen” stod snart sagt varje paragraf om friheter och rättigheter i skarp kontrast till verkligheten och vardagen.

”Just när man saknar fotfäste får man inte stänga sig inne i huset, då ska man inte vara för mycket ensam med sig själv.”

Som hela tiden förföljd intellektuell lever man med en konstant rädsla för att bli tokig. Müller understryker behovet av frisk luft och när jag läser det kommer jag att tänka på Ingmar Bergman som motiverade sina morgonpromenader med orden ”Dämonerna avskyr frisk luft”. Herta Müllers demoner var högst verkliga tjänstemän i en brutal säkerhetstjänst. De visste hur de skulle sätta skräck i henne och de lyckades.

”Varför känner sig dagens Rumänien förpliktat att skydda mördarna? (…) Hittills har ingen rumänsk regering företagit sig något för att klara upp Securitates brott.”               

”I passet hade de också stämplat en sista elakhet till avsked. Vi reste ut den 28 februari och på stämpeln stod det den 29 februari. Den dagen fanns inte 1987. Det var inget skottår. Och den stämpeln har vållat mig onödigt besvär hos varenda tysk myndighet.”

Dessa två citat visar att diktaturens fall och det egna livet i exil inte på minsta sätt skulle komma att vara problemfritt. Att de kvasi-demokratiska regimerna i länder som Rumänien beskyddar det förflutnas hantlangare är bara ett exempel. Frågan är hur dessa erfarenheter kommer att hanteras av de nationer som i en nära framtid måste konfrontera förtrycket.

En viktig aspekt av Müllers författarskap är det rent språkliga medvetandet. Få samtida europeiska författare är så strängt medvetna om betydelsen av att orden och meningarna är vackert formulerade. Lika få tycks anstränga sig för att se hur ord med olika innebörd kan likna varandra, eller för att upptäcka att helt nya ord kan födas av nya erfarenheter. I sina frågor tar Angelika Klammer upp ämnet och får Müller att skriva de mest förunderliga saker om enskilda bokstäver, ord och betydelser. Müller samlar ju på ord, bokstavligen och handgripligt. Hon klipper ut och katalogiserar. I särskilda skåp förvarar hon rumänska ord. Hon blandar bara sällan tyska och rumänska. Det är ingen tillfällighet att Müller med sådan skärpa visar oss diktaturens eget språk (det som litterärt/autentiskt beskrivits av författare som George Orwell och språkforskare och författare som Victor Klemperer), vars förljugna eufemismer skulle likna verkliga ord (och som konkret i den totalitära staten skulle möjliggöra en bättre tankekontroll). 

Hon understryker att partispråket präglades av tristess, att "språket hade bokstavligen tappat förståndet." Det fick henne å andra sidan att se "vardagsspråkets skönhet, dess knappa, magiska bilder." Diktaturen använde sig av ordet "fönsterhoppare" - det betydde helt enkelt att regimen dödat en misshaglig person, och det ordet får mig att tänka på dagens "balkongflickor", en nybildning för att beskriva flickor och kvinnor som hedersmördats genom att bli utkastade från en balkong. Så kan språkens små beståndsdelar visa hur de hänger samman med olika politiska system som är i skriande behov av eufemismer och förljugna, överslätande "ord". 

Herta Müllers författarskap är grundläggande för en förståelse av hur det sett och ser ut i en diktatur av totalitärt slag. Men hennes erfarenhet kastar också sitt ljus över länder som antas vara, och beskrivs som demokratiska, men som har inslag av just den sortens orwellskt förvridna verklighetstolkningar som ger makten sista ordet, också när den missbrukar sina möjligheter och när den uppenbarligen går i en riktning som i avgörande avseenden är destruktiv. För en svensk är det synnerligen uppfriskande att läsa henne. Och den nya boken är inget undantag när det gäller litterär, politisk och allmänmänsklig insikt.

Barndomens bensinstation

 

Så här såg den ut, min barndoms bensinstation på Lorensborg i Malmö.

Vi hade ingen bil i familjen. Att efter skolan få gå dit och hjälpa till var ett sammansvetsande nöje. Vi hjälpte enskilda bilister med tankning och att putsa rutorna.

Men vi hjälpte också till inne i butiken. Det var lärorikt. Varken drivremmen eller kamremmen var bekant. Men det blev de!

Bach som ljudtapet?

 

”Anyone who admits to listening to ’classical music’ (in quotes, since neither ’serious’ nor ’classical’ music quite fits) runs the risk of being called a snob, of setting himself above the rest. A strange accusation: How do you set yourself above others by way of something they don´t even aknowledge?”

( Ur Adam Zagajewski: Slight Exaggeration, engelskspråkig utgåva 2017)

 

Är det något infantiliseringen av västerlandet innebär – och ganska länge nu inneburit – så är det den ensidiga och banala tillvänjningen i populärkulturens värld. Det gäller inte minst musiken. Idag är det omöjligt att besöka en butik, en frisör eller en vårdinrättning utan att matas av pop- och rockmusik. Det anses vara helt normalt. Den dagen någon sätter på en komposition av Bach i dessa utrymmen skulle jag gärna vilja vara där. Höjs det på ögonbryn? Stannar massan upp? Å nej, poängen är att den redan passiviserats i så hög grad att den skulle acceptera också Bach som ljudtapet, utan att ens överväga att det fanns en skillnad.

Att uppstå från de döda

Foto: Astrid Nydahl

 

"Vi får inte glömma att filosofi är konsten att maskera sina plågor och sin oro." (E.M. Cioran: På förtvivlans krön, översättning av Dan Shafran och Åke Nylinder)

Att uppstå från de döda vore väl ett föga eftertraktansvärt öde. Som om det inte räckte att en gång bekanta sig med plågorna och oron. Jag inbillar mig att Cioran redan i unga år - På förtvivlans krön är skriven 1934 - såg igenom de filosofiska systemen, till vilka jag räknar kristendomen. De kan möjligen både maskera och lindra. De kan trösta och stärka. Men de är ytterst känsliga för skarpa blickar.

I ett Europa som inte bara är sekulariserat, utan framför allt nivellerat, kan det betyda mycket att föra traditioner vidare. Inte minst nu när ett förödande angreppskrig rasar i Europa. Den ryskortodoxa kyrkan står tragiskt nog vid Putins sida. Det är smärtsamt att se hur den underdånigt upprepar hans totalitära dröm om ett förintat Ukraina. Det är å andra sidan en tradition av det mer motbjudande slaget att kyrkoledare står på maktens sida. Nog minns vi Balkankrigen på 1990-talet då de ortodoxa prästerna var med på slagfältet för att välsigna de angripande serbiska militära styrkorna.

Anna Achmatova under terrorn

Anna Achtmatova 1889-1966

 

Jag återvänder till Lidia Tjukovskajas bok Anteckningar om Anna Achmatova (i översättning från ryskan av Ola Wallin):

"Terrorn som bokstavligt talat hade slukat hela kvarter i staden och bildligt talat alla våra medvetna och omedvetna tankar, terrorn som skrek ut sina klumpiga lögner från varenda tidningsspalt, från varenda radioapparat, krävde samtidigt av oss att vi inte skulle missbruka dess namn ens mellan fyra väggar, på tu man hand."

Och jag tänker på vad de totalitära systemen gör med människan - med individen! - och vad som förvandlar henne till den lydiga, den frivilligt lydiga, trots att det till en början tedde sig omöjligt. Men de var kanske inte lydiga i de verkliga terrorsystemen, Hitlers och Stalins? Det hävdar i alla fall Lidia Tjukovskaja:

"Vi var olydiga och nämnde den ständigt vid dess rätta namn, men det kändes hela tiden som om någon ständigt iakttog oss, eller rättare sagt avlyssnade oss. I tystnaden som terrorn omgav sig med ville den vara på en gång allsmäktig och icke-existerande; den ville inte tillåta att någons ord lockade ut den ur sin allsmäktiga icke-existens; den fanns runt hörnet, ett stenkast bort, och samtidigt var det som om den inte fanns där..."

Vilket är värst, vilken skadar individen mest, denna icke-existens eller den tydligt uttalade och konsekvent praktiserade terrorn i vardagen? Eller är de två en och samma sak?

Unikt minne - för mig i alla fall

 Den här lilla bilden har jag just hittat. Den är tagen alldeles i början av 1960-talet. Längs fram min bror Ingemar, i knäet på mormor min syster Birgitta. Jag framför dem. I knäet på mamma min syster Carina. Men sensationen för mig är att bredvid pappa står mormors (påstått?) amerikanska kusin! Eva från Milwaukee. Hennes ständiga prat om hur bra indianerna hade det i sina reservat gjorde pappa rasande. Han spelade i all hemlighet in hennes dumheter med en bandspelare gömd bakom soffan. Vilka minnen en liten bild kan väcka.

Vännen Arne Tegnér

 

Tillsammans med Astrids kollega Arne Tegnér (1953-2021).

Arne blev en av mina riktigt goda vänner.  

Arne var en vän i vått och torrt och jag vågar säga att vi tyckte mycket om varandra. Jag saknar Arne på ett sätt som är svårt att sätta ord på. Att han begravde min son Tobias betyder mycket. Astrid fick begrava Arne. Hans stol vid middagsbordet är skriande tom.  

Jag lärde känna honom för 30 år sedan, eftersom han var Astrids kollega i kyrkan och hennes mycket förtrogna vän. Vi satt på en bänk utanför församlingshemmet och rökte våra pipor. Astrid var "en av tre kvinnor jag älskar", sa han och jag saknade replik. Men det var henne jag väntade på den dagen. 

En broders och sons död

 

Min dotter Catarina sjunger vid min son Tobias begravning i Västra Vrams kyrka. Den var helt fullsatt. Många ville lämna en sista hälsning till honom.

I år skulle Tobias fylla 40 år. Han blev 28. Tinninglobsepilepsin gjorde slut på honom.  

***

10 oktober 2014, kväll. Vi satt som alltid en fredagskväll med det vin som fanns kvar i flaskan efter en sen middag. Vi skulle just titta på ett tv-program, klockan var mer än nio på kvällen, då det ringde i telefon. Astrid gick för att svara men hon kallade ganska snart på mig. Där hon stod i biblioteket och skulle räcka över luren till mig såg jag på hennes ansiktsuttryck att något allvarligt hänt. Jag tog emot luren och hörde Birgitta säga: ”Tobbe är inte med oss längre”, jag tror att det tog flera sekunder innan jag kom mig för att säga ”Inte med oss längre, hur menar du?” och jag, innan orden helt klingat av, förstod vad hon menade.

Tobias var just då på väg i begravningsbilen in till centralsjukhusets bårhus. Inom en timme kom min dotter Catarina åkande med en väninna, de körde oss in till bårhuset. Jag fällde inga tårar. Försökte rationalisera det jag fått veta. Catarina och hennes Jonas hjälpte mig in till Tobbe. Jag gick på kryckor efter en knäoperation bara en månad tidigare. Var rädd att jag skulle falla, men när jag kom fram och såg Tobbe verkade allt vara som vanligt. Han såg ut att sova. Med slutna ögon utstrålade han en stor frid. Jag kysste hans kinder, han hade den vanliga skäggstubben efter en lång dag på jobb, hans händer var smutsiga som alltid när han kom hem. Hans arbete med olika trädgårdsmaskiner och motorsågar fick honom att ta både gräsets grönska och jordens svärta med hem. Han luktade gott. Det första som fick mig att riktigt förstå var frånvaron av andedräkt. Hans vila var den eviga. Inga inandningar, inga utandningar. Han låg där så vackert att vi alla kunde ta farväl av honom, vuxna som barn.

 

Ny bok, ny läsning

 

Ikväll börjar jag läsa en ny bok. Landet bortom skogen. Det okända Transylvanien. Skriven av Ulf Irheden och Robin Gullbrandsson. Utgiven av förlaget Perenn i Hässleholm. Det är en tung bok med ett omfattande, vackert bildmaterial.

Det ska bli mycket spännande. Få böcker skrivna nu handlar om Rumänien.  

Malmö - ett minne blott?

 

Ju närmare slutet av livet jag kommer, desto viktigare blir Malmö. Nej, jag är där aldrig. Det är minnen av livets första tre årtionden som blir alltmer levande. Efter drygt fyrtio år här i norra Skåne kan en bild av det förflutna Malmö skaka mig starkt. Plötsligt står jag där vid spårvagnen igen - som om den ens funnes.

Läsandet

Antikvariat i Camden. Foto: T.N.

  

 

Kan man nöja sig med gratistidningar och det nätet erbjuder? Jag kan inhämta de senaste nyheterna på nätet, det är sant, och jag kan läsa mycket av intresse. Men den verkliga läsningen, den som bara består av läsaren och det lästa i en fåtölj eller liggande i en soffa, finns i litteraturen. Ingen datorskärm, ingen mobiltelefon som hinder i vägen.

Jag började läsa väldigt tidigt i livet (liksom sedan mina barn och barnbarn). Hade lyckan att ha en ödmjuk och kunnig vägledare in i litteraturen på Lorensborgs skolbibliotek.

När jag är psykiskt utmattad läser jag däremot väldigt lite. Då kan det räcka att komma in i ett spännande och svåröverskådligt antikvariat för att väcka läsandet till liv igen. Ett sådant besök skulle jag behöva denna vår. Jag kämpar med tre böcker, men det går extremt sakta. Det hjälper inte att de är skrivna av tre fantastiska författare, jag får kämpa för att tillgodogöra mig texterna. Men att läsandet är nödvändigt tvivlar jag aldrig på.

 

 

Anne-Marie Berglund 1952-2000

Foto: Hideo Matsumoto

 

"Flykten är ju vår enda kraft egentligen. Däri kan vi finna något av djup och centrum." 

 

Idag är det sex år sedan Anne-Marie dog. Jag saknar henne mycket. Jag saknar hennes brev. Men jag minns henne med värme och djup vänskap. Ett glas höjer jag för henne, som hon höjer det på Hideos bild. 

"Spill blod"

 

AP och Reuters meddelar:

 

“DUBAI, United Arab Emirates — Iranian state television aired a message Thursday from an ayatollah in Iran calling for the “shedding” of blood from Israelis and US President Donald Trump, as the Islamic Republic continued to threaten revenge and repercussions for the war being waged against it by the US and Israel.”

 

Detta är typiskt för krigets islamism: blodet betonas som faktor nummer ett. Blod ska fällas och spillas, och det är israelerna och Trump personligen som ska stå för det.

 

Ja, det är bara att betrakta krigets bilder för att man ska förstå blodsspillan. Men det här tv-budskap och ayatollans budskap är något annat. Det är ett språk och en vilja att specifikt fälla blod. Israelernas (han menar judarnas) och Trumps blod!

 

Godhetsindustrin

Foto: Astrid Nydahl 

 

De människor, som oupphörligt säger att de är beredda till varje offer och så vidare, de helgon som skockas till sitt offerskap och sin offerberedskap som svinen vid tråget och som finns i alla länder och världsdelar, de må ha alla möjliga och omöjliga namn, de må heta Albert Schweitzer eller Moder Teresa, de är mig djupt motbjudande. Ingenting annat har dessa människor i sinnet än att låta sig höljas i ärans lagrar och överhopas med ordnar på bekostnad av dem, som de sägs försörja så väl och som ropar efter dem med utsträckta hjälpsökande händer. (Thomas Bernhard, ur Betong, sv. övers. av Margaretha Holmqvist)

 

Godhetsindustrin kommer och går, men den finns hela tiden som en underström i allt vi företar oss. Sverige har sett den i hysterisk aktion de gångna åren. Denna industri talar mycket riktigt om offervilja, men den cementerar och konserverar förutsättningar för sin egen verksamhet. Ingen människa blir fri av allmosor. De sociala och politiska strukturer som möjliggör den yttersta nöden och det värsta lidandet kompromissar aldrig om förutsättningarna. Tvärtom ser den allmosorna och godheten som nödvändiga beståndsdelar av sitt skändliga system. En alleuropeisk godhetsindustri har inbäddat i sig också smulornas och lånens princip, som är ett socialt och politiskt fängelse. "Den fria marknaden" är en av tidens stora bedrägerier, eftersom den är allt annat än fri. Dess måltavla är folken som inhämtats till konsumismens tempel. Dess godhetsindustri är avsedd att döva samveten och möjliggöra en fortsatt exploatering av jordens resurser. Och den upphöjs och hyllas just för att den ser ut att göra gott.

 

 

Sjukdomar och mediciner

Behovet av mediciner kan variera. Och det gör det ju, utifrån pågående sjukdomar.

Efter hjärtstoppet 2023 fick jag utskrivet ett tiotal nya. Alla med effekten att jag gick upp groteskt mycket i vikt. Jag har förbannat detta, eftersom jag redan innan dess var överviktig.

Sjukdomar ökar behovet av mediciner, vilka i sin tur skapar nya tillstånd av kroppsdefekter. Jag förbannar men är i grunden hjälplös. 

 

 

Med Alma förr och nu

 

För många år sedan satt jag med Alma i Sätaröd. Det är mycket länge sedan bilden kom fram. 

Alma basar nu för serveringspersonalen på en av stans restauranger. Redan när hon var så här ung visste jag att det skulle bli något särskilt av henne. 

Opera i Bonn. Carmen i sportbil

 

Carmen. Urpremiär i Bonn på det 1965 öppnade Opernhaus/Theater Bonn, vid floden Rhens strand, alldeles i närheten av legendariska Kennedy-Brücke. Mitten av 1980-talet. Jag var så tacksam för biljetten som jag fått av en diplomat-dotter. Under flera av mina många reportageresor i Förbundsrepubliken under 1980-talet valde jag att befinna mig i Bonn nästan hela tiden.

 

Det var fullsatt. För mig, en mycket ovan opera-besökare, får det nog betraktas som en chock när Carmen kommer inkörande på scenen i en sportbil, vit och glänsande. Vad var detta? Först trodde jag att det var fel opera jag beskådade, men människorna runt mig verkade mycket belåtna med sin Carmen. Kanske var det ögonblicket då jag förstod att ”moderna” tolkningar kan se ut ungefär hur som helst.

 

Till saken hör att jag, tillsammans med några nära ungdomsvänner, var anställd som scenarbetare på Nya Teatern i Malmö, på den tiden plats för många framgångsrika operauppsättningar. Vi arbetade med Mozarts Così van Tutte, i regi av Josef Halfen. Premiären ägde rum den 16 januari 1971 (då jag var drygt 18 år ung). 

På samma teater satte man upp också andra opera-verk av Mozart, samt t.ex. Tolvskillingsoperan av Brecht/Weill, och verk som Rossinis Askungen och Barberaren i Sevilla.

 

Utan att ha arbetat bakom scenen i alla dessa verk, vågar jag ändå påstå att jag fick inblick i hur man i vänsterns 1970-tal hanterade klassikerna. Regissören Urban Lindh var dessutom en personlig vän och aktivist. Han satte bland annat upp Det blåser på månen av Eric Linklater.

 

Under åren som gått har jag njutit opera på dvd, och särskilt då med de stora, samtida sångarna och sångerskorna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli och tenoren Placido Domingo, och bland de i dag, sorgligt nog mindre kända, som Dietrich Fischer-Dieskau, Gundula Janowitz, Victoria de los Ángeles, Kiri Te Kanawa och Elisabeth Schwarzkopf för att nu bara nämna några av dem . Det jag haft svårt för – alltid och inte bara nu – är operaartister som tatuerar och målar sönder sig själva för att attrahera en ung publik, vilken redan är fångad i genusträskets alla svarta regnbågar. Vi har några sådana i Sverige, och jag avstår från att ens nämna deras namn.

 

Operan finns i mitt liv. Men jag är mycket kräsen och mitt urval är alltså begränsat.

Kriget, kriget, kriget

 

I min ungdom fanns det en kinesisk statsman (han var nummer två under Mao) som tillfrågades om hur vi skulle betrakta ett specifikt krig. Hans råd var att vi skulle vänta minst hundra år innan vi gjorde en bedömning.

Jag tänker på hans ord när jag nu orienterar mig om det just inledda kriget. Vilka konsekvenser får kriget mellan Iran, Israel, USA, gulfstaterna, Gudspartiet i Libanon och övriga inblandade? Det går inte att ens amatörmässigt besvara idag.

Kriget handlar ytterst om landområden, olja och inflytande.

Inte ens i min livstid går något svar att hitta. Vi får bedöma från dag till dag. 

"När tredje världskriget tycks ha brutit ut och man förväntar sig dygnet runt-bevakning på SVT, så blir man väldigt förvånad över deras tveksamma insats den första krigshelgen efter USA:s och Israels attack mot Iran.

Man ska inte vara för snabb med kritiken, jag förstår svårigheterna, men nog märktes det att man vid huset på Gärdet i Stockholm hade tagit helg. Och just det är väl mest graverande. Att det märktes."

Johan Croneman i DN. Alltid han 

 

Månadsramsa

 

Mars, mars måne, jag kan lura dig till Skåne. Det är den enda månadsramsa för mars jag kan hitta.

Människor dör runt mig. Vad ska jag då med ramsor?

Det började i Stralsund

 

Om förläggaren Per Nilsson som person varit anonym i sin förläggargärning, så talar han desto tydligare med sin stora samling resetexter. Det började i Stralsund heter boken. Den saknar författarnamn både på omslagets fram- och baksida, och det är kanske rätt så typiskt Nilsson! Sak är viktigare än person, vilket på sitt sätt kan vara rätt så sympatiskt.

Som förläggare har Nilsson med perenn utgivit viktiga författare som Karl-Markus Gauss, Wolfgang Borchert, Jiří Weil och Dezső Kosztolányi. Hans utgivning har således inte alls varit anonym!

I bokens underrubrik anges att vi här har att göra med resor och möten i Central- och Östeuropa åren 1982 - 2020. Under tiden fram till murens fall kunde vi från dessa delar av Europa få den bästa litteraturen. Man behöver inte rabbla namn för att förstå det! Men jag frågar mig vad vi hade varit - som människor och läsare - utan författare som Vaclav Havel, Ismail Kadare, Herta Müller, Adam Zagajewski och Peter Schneider för att bara nämna fem av dem.

I Nilssons bok förekommer de viktiga författarna före murens fall. Förstås. Att se t.ex. Ivan Klima där är glädjande. Men det är mer de mellanmänskliga mötena som står i centrum. Genom att tillägna boken det våldtagna Ukraina gör han också en markering som handlar om moraliska och politiska ställningstaganden.

Särskilt glad blir jag att i hans bok kunna läsa om Pogradec, den albanska staden vid Ohrid-sjön, där en urgammal kristen kultur hade sitt centrum.

Vill man resa i fåtöljen är Per Nilssons bok ett gott sällskap.

Vila i frid Per-Olov Lundgren. Minnesbilder och dödsannons

PO Lundgren längst till höger övre rad, sedan Alf, jag själv och nedre raden Bo Pärsson och Stefan S. Stortorget i Malmö tidigt 1970-tal

 

Per-Olov, Gamla väster i Malmö 1970. 

Jean Rhys diktade tillvaro

Ivön förra veckan. Foto: Astrid Nydahl

 

Before I could read, almost a baby, I imagined that God, this strange thing or person I heard about, was a book." (ur Smile Please)

Det blev en ofullbordad självbiografi, och varför den inte finns översatt till svenska övergår mitt förstånd. Ofullbordad är den av det enkla skälet att hon började diktera ganska nära sin död, trots att hon många år tidigare haft sådana tankar. Men mer hanns det alltså inte med, och skälet till att hon dröjde så länge var att hon inte ville såra människor som i sin tur hade sårat henne; "this was not the kind of writing which came to her naturally" påpekar Diana Athill i sitt förord. Athill var litterär redaktör för ett stort antal författare på makens förlag Allan Wingate, och en av dem var alltså Rhys.

Jean Rhys är inte vem som helst. Hon är inte minst känd för den lysande Sargassohavet översatt av Ingegär Martinell (som också fanns utgiven under titeln Den första hustrun). Och vid sidan av den läser jag gärna om Resa i mörker från 1934, i original eller Britt Arenanders svenska översättning.

Självbiografin utges av Penguin under titeln Smile Please. An Unfinished Autobiography och publicerades första gången 1979, samma år som hon dog. Det är sannerligen märklig läsning eftersom man gång på gång tror sig läsa någon av böckerna jag nämner ovan. Inte minst Resa i mörker. Hon skriver också i det korta dagboksutdraget, att hon blev nyfiken på dagböckerna, och att de kom att bli "the foundation for Voyage in the Dark".

"Somliga förnekar eländet..." Kafka, Ryssland, Ukraina

Foto: Astrid Nydahl

 

Den 17 januari 1920 skriver Franz Kafka i sin dagbok:

 

"Somliga förnekar eländet genom att hänvisa till solen, han förnekar solen genom att hänvisa till eländet."

 

En god vän uppmärksammade mig tidigare på vad Kafka skrivit efter en pogrom riktad mot Prags judar 1920.

 

Nå, när Kafka skriver en rad som den ovan i sin dagbok ser jag att också det som var mycket privat bör läsas av oss efterlevande. Kan man balansera förnekelserna av eländet respektive solen? Det måste i så fall vara den balans som är svårast att uppnå. Just nu, så brukar vi säga... just nu är situationen svår.

 

Man får utgå ifrån att det ryska hatet mot Ukraina och dess folk bygger på samma stinkande grund. Hat mellan folk är som en gigantisk version av det individuella hatet.