Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag

 

"10 augusti 2002.

Jag tror att de europeiska judarna begår ett ödesdigert misstag, de som under förevändning att kritisera Israel tjuter med ulvarna, det vill säga med de europeiska intellektuella och höga regeringsrepresentanter som klär den gamla antisemitismen i en ny språkdräkt och som så sent som i går ville utrota dem – och varför i hela världen skulle de ha andra avsikter i dag?

Jag känner stark lust att fråga dessa fromma och dumma judar som förnekar sig själva och som likt spyor vräker ur sig smädelser mot Israel:

'På vilket sätt smärtar det dig, ditt nöt? Du lever i Schweiz, i Frankrike, i Danmark eller något annat land, hur kommer det sig att det inte är ETA:s mord, de irländska separatisternas illdåd eller den europeiska nynazismens erövring av makten som plågar dig?

Du tar förgäves på dig mask efter mask, ditt fä, har du redan glömt att Schweiz krävt att ett J skulle stämplas i ditt pass, att fransmännen låst in dig i ett koncentrationsläger och utlämnat dig åt de nazistiska mördarna, att hela Europa med tillfredsställelse tittat på de deporterade judarnas dödsryckningar i Auschwitz gaskamrar?'

Jag är nära att dra slutsatsen att den europeiska juden verkligen är den skadliga figur som intensivare än andra hatar att se självförsvarsvapen i judiska händer och som faktiskt ser sin egen utrotning som enda lösning på sitt med ett föraktligt och förvirrat medvetande framlevda liv.

Han kommer inte att ge sig förrän han har nått sitt syfte, förrän han, slagen och plundrad, har forslats till ett nytt Auschwitz, förrän han tvingats gräva sin egen grav etc, och förloppet som leder dit kommer att förundra honom igen, precis som förra gången.

Vi är åsyna vittnen till processen: vi ser hur Israel och judarna i förskingringen går helt skilda vägar."

Imre Kertész: ur Den sista tillflykten (översättning av Ervin Rosenberg). Publiceras med tillstånd av översättaren Ervin Rosenberg och Svante Weyler på Weyler förlag. Denna publicering i bloggen är en repris, tidigare fanns den, bland annat, redan den 22 mars 2012 på Nydahls Occident.

Socialpolitisk tillbakablick på min bok Black Country (2012)

”Uppgivenheten och indignationen är de två ingredienser som får stilen att antändas, och helt utan ironier och paradoxer skapar de två motpolerna en energisk laddning. Det är ett sätt att skriva som är både svalt behärskat och hett upprört, när Nydahl visar vilka konsekvenserna blir när utanförskapet är ett aktivt val.” Björn Kohlström i bloggen Bernur

”Black Country är en oerhört välformulerad och vederhäftig bok som borde läsas av alla som är intresserade av en förutsättningslös debatt kring en av vår tids största utmaningar. Framför allt borde den läsas av svenska politiker och journalister, varav många nästan maniskt upprepar mantrat att man inte ska ta debatten, som om problemens orsaker, problembeskrivning och problemlösning skulle vara samma sak. Black Country är fri essäistik när den är som allra bäst!” Författaren Artur Szulc på sin hemsida 

”Nydahl är, mellan raderna, upprörd över sakernas tillstånd. Men han ger inga lösningar, han applåderar heller inte myndigheters och politikers floskler kring den här problematiken. Ingenting görs som fungerar. Jag tycker mig också ana från Nydahls sida vad som skulle behövas. Social upprustning förstås. En fungerande skola med krav och ambitioner, så att kommande generationer slipper samma elände. Motstånd mot militant islam. Nej till krav på särbehandling, nej till alltför mycket slöja, nej till dubbla budskap från moskéer och bokhandlare. Hårt mot hårt. Men det skriver han alltså inte. Slutsatsen är min.” Karin Stensdotter i bloggen Blott Sverige

”Den svenske forfatter Thomas Nydahl har jeg kendt i en årrække. Det vil sige, vi har aldrig mødt hinanden fysisk, men vi mødes ind imellem i korte samtaler over internettet. Hvad jeg sætter stor pris på hos Nydahl er, at han skriver, hvad han mener. Og at han respekterer uenighed. Igennem den senere tid, hvor en række mennesker, der igennem en årrække har skrevet kritisk om islams fremvækst i Vesten er gået over til at producere noget, der minder om propaganda, er jeg kommet til at sætte endnu støre pris på Nydahl. Han er så langt fra at være propagandist, som nogen. Men han har klare synspunkter om multikultur, islamisme og vigtigheden af at forsvare frihedsrettighederne. Det kommer til udtryk i hans  aktuelle lavmælte og glimrende bog Black Country.” Författaren och journalisten Helle Merete Brix i norska HRS

”Det är en läsvärd och modig bok som Thomas Nydahl har författat. Den är förnuftig och inte alls extrem och skulle därför kunna vara en bra julklapp till tänkande människor som ännu inte har insett att vi håller en kurs rakt mot ett isberg.” Bloggen Gudomlig komedi

”Black Country är inte bara en bok för oss Englands-nostalgiker, som missat Midlands under tågluffandet, utan en bok som har viktiga lärdomar kring hela Europas utveckling.” Bloggen Jihad i Malmö

 

”En häpnadsväckande djärvhet hos en författare som brukar mötas med respekt. Skall han för detta tilltag slaktas som ett lamm eller marginaliseras med tystnad?” Konstnären Lars Vilks på sin hemsida Vilks.net

”Thomas Nydahl har skrevet en tankevækkende bog. Bogen er afmålt i formen, ja næsten forsigtig. Ikke nødvendigvis forsigtig på en kedelig måde, snarere derhen, hvor den udtrykker tvivl om trufne beslutninger om fremtidig ageren. Jeg lagde ud med at skrive, at Thomas Nydahls bog er meget trist. Den dom vil jeg fastholde. Thomas Nydahls bog varsler ikke mild vind, men storm, måske endda orkan.” Morten Uhrskov i Sappho.dk

”Det er den svenske essayist Thomas Nydahl, som minder mig om Engels meritter i en ny og fremragende reportagebog fra det såkaldte Black Country i det vestlige Midlands omkring Birmingham, verdens først industrialiserede region, hvis historie over flere mil minder om det Skåne, forfattaren kommer fra. Nydahl går i Engels fodspor og beser den nye underklasse, som er vokset frem i vor tid, og sammenligner den med førhen. Forskellen er kolossal. Hvor den gamle underklasse var socialt proletariseret, er den nye underklasse ikke i samme grad økonomisk fattig, men snarere kulturelt og intellektuellt underbemidlet. Vi snakker om mennesker, hvide såvel som indvandrere fra fjerne lande, som dårligt kan følge med i et banalt tv-program eller læse en jumbo-bog (...) Med Nydahl glor man ud over en mental slagsmark, som forsøges erstattes af idiotisk tidsfordriv, narko, kriminalitet og bandekultur i varierende doser. I Malmø, Landskrona, Bimringham eller København, samme deroute, og det er mildt sagt til at blive rasende over (...)” Mikael Jalving i Jyllands- Posten

"Vänsterkulturjournalisten och författaren Thomas Nydahl har överraskande skrivit en bok om vår tids mångkulturism och islamisering. Utgångspunkten är engelska West Midlands vars historiska utveckling han följer fram till vår tids segregering och problemfyllda områden. Han jämför de brittiska städerna med situationen i Sydsverige." Bloggen Avpixlat

 

 

Småborgarens syrebrist. Thomas Bernhards Skogshuggning

Bilden hämtad ur Thomas Bernhard 2006 - en almanacka utgiven av
Residenz Verlag med bilder av Erika Schmied

All min läsning av Thomas Bernhard (Thomas Bernhard, född 9 februari 1931 i Heerlen, Nederländerna, död 12 februari 1989 i Gmunden, Österrike,) har bekräftat och förstärkt min egen känsla av utanförskap. Är litteraturens mening att bekräfta det man redan tror sig veta? Det finns inget entydigt svar på en så personlig fråga, men det har för mig aldrig funnits någon tvekan om att vi alla söker oss till de texter där vi kan känna sympati eller antipati med berättare och gestalter, och till texter som speglar vårt eget jag i en skrivande människa, som vi tycker oss känna igen.

Thomas Bernhard är, som Adam Zagajewski, E.M. Cioran eller Imre Kertész, melankoliker i den meningen att han inte gör sig några illusioner om livet. Som västeuropeisk författare tycks han ha mer gemensamt med dessa tre östeuropéer och bättre förstå deras erfarenhet och filosofi än de flesta andra. Men han är, på ett helt annat sätt än de nämnda, också en författare uppfylld av känslan att han behandlats nedrigt, orättfärdigt och skamligt, och att hans liv redan från början tycktes dömt till svärta och nederlag. Nedrigheten och orättvisan har inte bara varit ett socialt och politiskt mönster som i de sovjetkontrollerade länderna Polen, Rumänien och Ungern, utan också något som ätit sig in i privatlivets allra hemligaste rum i det demokratiska Österrike.

Bernhards författarskap kretsar kring den småborgerliga människans syrefattiga miljö och ideal, där pengarna och statusprylarna är alltings mått och mål, och hur han själv, som människa och konstnär, tar spjärn och gör allt för att slippa leva och tänka så. För Thomas Bernhard kan den monstruösa bilden av österrikisk kultur – wienervals i salongen och tortyr i källaren – aldrig godtas som livsmönster. Han bekämpar den i varje skriven rad, han försöker leva i motståndet. De långa åren av sjukdom och vistelser på sanatorier, med allt vad det innebar av tom tid och möjlighet till både läsning och eftertanke, tycks ha präglat hans grundinställning till mänskligt liv. När allt kommer omkring är det inte mycket att pråla med, och de människor som högtidligen proklamerar egen framgång är i själva verket fångna av en illusion som förr eller senare kommer att förgöra dem.

Kanske är det illusionsbefrielsen som är Bernhards främsta kännetecken. Inte någonstans i hans författarskap finner man drömmen om ”framgång” eller det bedrägliga sken som ”framgångsrika” människor vanligen omger sig med. Att han inför den österrikiska offentligheten annullerar hela sitt författarskap kort före sin död säger också något om hur han såg på sitt lands kultur och litteratur. Den var utan väsentligt värde för honom, och den tyskspråkiga läsekretsen hade att söka honom utanför Wien. Man kan säga att det postumt är ett slags hederlighet som givit honom läsare över hela världen, och att översättningarna av hans verk alltjämt utkommer i en jämn ström kan inte ses som något annat än en bekräftelse på att de människor som kan identifiera sig med Bernhards livshållning trots allt är ganska många. 

Skogshuggning är, som jag ser det, utomordentligt viktig därför att den ger oss en bild av den sene Bernhard (originalet utkom 1984, endast fem år före hans död) och det grundmurade förakt han kände för det österrikiska kulturetablissemanget och dess självgodhet. Berättelsen fungerar som ett slags bokslut över denna kultur, trots att den är begränsad till en enda bostad, dess bibliotek och matsal samt den fåtölj där berättaren sitter. Att blicka in i det nattliga middagssällskapet, lyssna till vad människorna säger till varandra och se hur de beter sig, är detsamma som att få en bild av en hel kulturkrets; nedgången, alkoholiserad, självupptagen, uppblåst och narcissistisk, präglad av intellektuell inavel och ett ömsesidigt förakt. 

Thomas Bernhard är samtidigt en del av denna kultur och dess främste kritiker. Han sitter i den våning där han tre årtionden tidigare var inlemmad i familjen och den intima kretsen, han sitter där mot sin vilja och han gör det som en sista akt av påbjuden vänskap och tillhörighet, trots att han förbannar att han tackat ja till inbjudan och trots att han hela tiden vill bryta upp och lämna platsen.  I våningen bor makarna Auersberger (han en gång av just Bernhard kallad ”tonernas Novalis”, en förstklassig pianist och ändå Webernepigon, hon ”en avläggare till en mer eller mindre skrattretande bergsadelssläkt” men båda senare av Bernhard betraktade som ”perfida societetsonanister”); de har bjudit till en ”konstnärlig kvällsmåltid” för att samlas efter begravningen av den gemensamma vännen Joana som tagit sitt liv, de samlas men tvingas också till efter midnatt invänta den särskilda hedersgästen, skådespelaren från Burg-teatern som just med stor framgång gör rollen som Ekdal i Ibsens Vildanden. 

Det är under denna långa väntan som berättaren gör sina dråpliga och alltid skoningslösa iakttagelser och i sin repetitiva, nästan maniska, prosa bygger porträtt av dessa människor som samlats likt hyenor vid måltiden för den döda väninnan. Dessa människor, de flesta av dem samlade här redan trettio år tidigare, nu i sällskap med några yngre förmågor, drevs alla av en vilja att ”bli något”, men blev i Bernhards ögon aldrig mer än ”väldekorerade provinskonstnärer” trots att de socialt sett lyckats och blivit ”välkända, ja berömda konstnärer” och därför var det inte själva döden och det öde väninnan Joana rönt som gjorde honom mest nedstämd denna dag, utan det faktum att ”konstnärliga lik gick bakom Joanas kista, bara misslyckade, i Wien misslyckade, levande konstlik, författare, konstnärer, skådespelare, dansare och deras anhang, som levande lik, som levande, ännu levande konstlik”.  

I våningen där man sedan samlas är allt dukat för måltid. Det är sent på kvällen och det ska dröja länge innan man bjuds att sitta till bords. Bernhard stannar kvar i fåtöljen som står placerad snett bakom en av dörrarna och därifrån kan ha nästan osedd betrakta allt som görs och sägs i rummen. Han känner respekt för paret Auersbergers bibliotek, där har han många gånger njutit av litteraturen, men han ser deras bjudning som en tom uppvisning. Bland gästerna finns författarinnan Jeannie Billroth som brukar betraktas som Österrikes Virginia Woolf, och hennes kollega Anna Schreker som led av ”Gertrude Stein-sjukan”, två författarinnor som ”med tiden blivit inget annat än förhatliga för mig” och som denna kväll, när de kommer  att sitta mitt emot Bernhard vid måltiden betraktas som ”wienska missbildningar i Österrikes litteratur, vedervärdiga bredvid varandra i sin uppblåsta litteraturförmätenhet”, två människor som ”förrått litteraturen” och ”förnedrat sig inför staten och dess kulturbyråkratpatrask och under tiden med samma infama sätt gjort sin epigoniska kitsch till en vana, liksom trapporna upp till de subventionsgivande ministerierna”.

I detta utfall mot två kollegor som en gång betytt mycket för Bernhard, ja som han rentav ”fäste allra största vikt vid”, kan man spåra själva skiljelinjen, det sätt på vilket han avgränsar sig och definierar skillnaden dem emellan.

Thomas Bernhard: Skogshuggning (Tranan, översättning av Jan Erik Bornelid)
 

Femtio år av "vanligt" liv

I den här magiska Lissabon-miljön lärde jag mig att dricka vin till maten varje dag. Det var ett sätt att leva som tilltalade mig mycket. Det är nästan 50 år sedan det började. Jag ångrar ingenting. Bilden är tagen av en av denna bloggs läsare, Lennart Romberg.

 

Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter. Läser en diktsamling. Det behövs bara några få ord ur den för att sammanfatta:

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
storkna av mina fyrradiga stentavlor,
jag erkänner aldrig några av era anspråk

Ur dikten Demonstration av Les Murray, Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag)

"Sociala medier" och dumheterna

Foto: Astrid Nydahl

Jag behöver egentligen inte ens förklara varför. Men jag stängde både Facebook och Instagram. Allt det som är bra, konstruktivt och till glädje förstörs av det destruktiva och ovänligt nedbrytande.

Åh, vad vissa människor gottar sig i det, medan andra betalar något slags "pris" för det.

Hela denna förmiddag har jag grubblat på vad orsaken kan vara. Jag förstår det inte, så jag lämnar det bakom mig. 

Jag tänker inte finna mig i dumheterna på det som sägs vara "sociala medier". 

"Hormuzsundet kan öppnas"

Pressfoto  Maria Malmer Stenergard

 

Det enda av betydande värde jag läser i morgonens nyheter:

– Nu är det av största vikt att Hormuzsundet kan öppnas, säger hon till TT.

Under sen söndagskväll kom beskedet att Iran och USA kommit överens om ett samförståndsavtal, som ska skrivas under senare i veckan. Därefter följer fortsatta förhandlingar om bland annat Irans atomprogram.

– Det är oerhört skört, det har vi sett den senaste tiden, men det är ett steg i rätt riktning och nu måste vi fortsätta upprätthålla ett tryck för att säkerställa att de också håller den här uppgörelsen, säger Maria Malmer Stenergard (M).

Storforsen

 

Här uppe, vid Storforsen, befinner sig Astrid nu, sedan i fredags. 

Jag hade gärna velat se forsen, men resan dit gör mig helt bestämd när jag tackar nej.

Ensamheten, tystnaden

Landön 17 juni 2012. Foto: Astrid Nydahl

 

Just denna sommarmorgon vaknar jag i ett tomt hus. Jag är ensam. Det första jag tänker på är tystnaden. Ensamheten har en tystnad som inte är jämförbar med någon annan, en tystnad som innesluter de små ljuden, de annars ohörbara eller aldrig uppsnappade. Idag är det duvparet som bor utanför fönstret. Jag hör dem kuttra. Det enda som avbryter dem är den tilltagande vinden.

Ensamheten, säger DN, dödar människor: "Ensamhet är en vanlig orsak till lidande hos äldre personer. Läkare frågar normalt inte om det, men vår studie visar att frågor om eventuell ensamhet kan vara ett bra sätt för att identifiera risk för funktionsbortfall och dålig hälsa." 

Vetenskapens torrhet kan översättas till min egen ensamhets fruktan: Vad gör jag om jag faller i trappan och bryter benen? Vad händer om jag får en kraftig insulinchock? Utan mobiltelefon blir jag kanske liggande. Den ensamheten vill vi inte möta. Den fruktar vi. Och vetenskapen ger oss rätt. Den dödar.

 

OBS: Bilden är alltså tagen 2012 

Ullmar Qvick 92 år

 

 

 

 Ullmar,

 

 

Tillåt mig vara både personlig och sentimental idag på din 92-årsdag! Varma gratulationer!

 

För många år sedan, sommaren 1978, möttes vi i Durrës, Albanien. Jag var Resos och Svensk-albanska föreningens platsrepresentant i fyra veckor, med ansvar för både de svenska och danska resenärerna.

 

Min femårige son Mikael, född 1973, var med och du tog dig vid flera tillfällen an honom. I Skhodra försökte du bjuda honom på glass, i Durrës tog du med honom till en lekplats och visade honom till de albanska barnen, men allt stupade på blygsel.

 

Under alla år som gått har vår vänskap vuxit. Jag blev också förläggare till två böcker du översatt från albanska, Glöd hette den ena, den andra minns jag inte, men det gör förstås du.

 

Du har under alla dessa år betytt mycket för mig. Men det är ett faktum att du betytt mest för svenskt kulturliv rent allmänt. Som översättare förstås, men också som en människa passionerat delaktig i litteratur, språk, filosofi.

 

 

När du fyllde 90 skrev jag:

 

 

Multibegåvningen, vännen Ullmar fyller 90 år och jag ska inte tala så mycket om det. Ord - på svenska, albanska, finska eller något annat språk räcker ändå inte till.

 

Jag träffade Ullmar i Durrës vid den albanska kusten, sommaren 1978. Vi trevade oss fram i det som kallades Svensk-albanska föreningen. Det var mest en sekt där Jan Myrdal och hans närmaste styrde.

 

 

När Albanien och Kina bröt med varandra föll också alla sådana föreningar samman. Maoister i Europa tog avstånd från Albanien. Ullmar och jag fortsatte dock arbetet, vi byggde vänskap och kontakter. 

 

Sedan dess har Ullmar gjort ett jättearbete med egna skrifter, översättningar och handfast solidaritetsarbete. Diktaturen föll, drömmen om "socialismen" bleknade, men Ullmar var inte diktaturens utan folkets vän. Det har han varit varje dag fram till nu, och naturligtvis fortsättningsvis.

 

 

Grattis från oss skåningar! Inte minst från oss som lät en bit av våra hjärtan stanna kvar i Albanien och Kosova. Gëzuar Ullmar!

 

Ullmar Qvick var en mycket viktig person för arbetet med min bok Skanderbegs ättlingar. Här samtalar han med Kosovas första demokratisk valda president, Ibrahim Rugova. Lägg märke till bilden på väggen, där Rugova träffar påven. Bilden visades i min blogg med tillstånd av Ullmar.  

 

Speciellt datum

Prag  1990-talet. Foto: Mikael Nydahl

 Dagens datum har tre anmärkningsvärda händelser inskrivna:

12 juni 2008 dog min pappa Gösta Nydahl, 82 år gammal

12 juni 2002 föddes mitt barnbarn Alfons Löv, dog i neuroblastom vid fem års ålder

12 juni 2024 fick jag diagnosen neuropati fastställd 

Vämjelse

 

Jag undviker att titta på tv.

Nu råkade jag se ett inslag på Aktuellt där två partiledare ställdes mitt emot varandra.

Min enda reaktion var vämjelse. Som alltid vämjelse. 

Eva Ström: Den underjordiska floden (Albert Bonniers förlag)

När mörkret erövrade mig behövde jag paradoxalt nog litteratur om just mörker, om nederlag och problem av både fysisk och psykisk karaktär.

Eva Ströms nya bok talar förstås till mig i första hand som bra poesi. Men den har också kvaliteter som stämmer överens med det jag skrev inledningsvis.

Sorgen har ingen bokstav,
ingen plats i alfabetets skara

Faller ur alfabetet
hittar inte tillbaka

Går i ringar, går i ringar runt hjärtat
i en skog. I en hjärtskog

I en hjärtskärande
ensam skog. Du är en skogstjärn

fördimmad av sorg
En tjärnskog

(sidan 33)

Det är mycket i dessa dikter som speglar våra inre avgrunder. ”Ängel! Jag hittar dig inte igen/ du har försvunnit i textens mörker” heter det, och jag förnimmer ett tema i boken. En kvinna som häver i sig choklad blir en grav som poeten ser, en grav ”som visar hennes rätt ansikte”.

Gud är så närvarande i hennes dikter, med sitt ansikte, med greppen, de starka och kanske hotande. Och Gud ropar till de ofödda barnen, en välbekant fråga: ”Vill ni då verkligen födas?”

Det som griper mig mest i denna bok är dikternas skoningslösa, brutalt uppriktiga passager, som till exempel denna:

”Har ni sett de stora lägren med elektriska stängsel
dit människorna fördes i godståg?

För att dödas
För att de fötts till världen”

Jag blir gång på gång benägen att instämma i hennes diktrad ”Det finns inget vackert språk”, men då måste jag genast tillägga att boken i sin helhet kretsar runt en samling realiteter, vilka sammantagna kan sägas vara både vår tid och våra mänskliga villkor.


Bokens omslagsbild är gjord av Yvonne Larsson

Att stå vid hennes fönster

I used to walk past your house

Every night I’d look up at your window

The light was on

I saw your silhouette on the blind

 

(ur As you Lie There, Paul McCartney

The Boys of Dungeon Lane)

 

 

I flera av mina böcker har jag återvänt till ungdomsåren på Lorensborg. Obotligt förälskad som jag var i Eva cyklade jag mycket ofta fram till huset där hon bodde. Jag blickade upp, precis som Paul McCartney gör i sin sång.

 

Lennart Sjögrens bok Den stora munnen

 

I litteraturen döljer sig förgängligheten. Det skrivna har också sin bestämda tid på jorden. Den som skriver är plötsligt inte längre här. Men texten kan överleva sin författare. I bästa fall sköljs den inte bort av den trycksaksflod vi alltid lever med. Kanske är det därför som litteraturen skriven sent i livet tilltalar mig allra mest. Varje bokstav ekar där mot dödens svarta avgrund. Varje tanke har fötts i medvetandet om förgängligheten

 

Lennart Sjögrens bok Den stora munnen (2011) är inget undantag. Men det speciella med Sjögren är att han i hela sitt författarskap reflekterar över födelse och död. Utifrån djur och människor resonerar han sig fram mot den stora tomheten, utan att för ett ögonblick tappa den levande blicken och ett slags grundläggande kärlek till det som utmärker livsglädjen. Jag läser Den stora munnen och märker snabbt hur dess klang bär element från det apokalyptiska. Den tonen tycks besläktad med riktigt tunga kyrkklockor. Samtidigt finns sorgen över förgängelsen närvarande. Ödet delar vi lika, människor och djur. Allt levande föds för att dö, allt levande har förmultningen inskriven i den fysiska existensen. 

 

”I ett djurs mungipa såg jag samma väntan/ som i en människas” heter det i en dikt som berättar om det avgörande för mänsklig empati: förmågan att se det bekanta hos djuret, att känna igen sin egen mungipa och saliv. Men insekterna då? Deras små mungipor blir genast svårare att se. Flugan slår vi lätt ihjäl, spindeln likaså. Men i naturfilmerna ser vi deras anletsdrag förstorade till den punkt där de blir begripliga. Vi lever alla i det stora system där varje varelse är beroende av den andra. Vissa av dem förblir obegripliga. Vilken nytta gör egentligen helicobactern som endast överlever i människomagarnas syra, och som orsakar smärtande magsår? Var i sambanden kommer den in?

 

”Hos de mycket gamla/ samlas ofta barnen/ de ser in i varandras ögon/ de mäter mörkrets höjd och ljus i pupillen/ och vad de ser där/ har jag ingen möjlighet/ att här skriva om” heter det i en annan dikt. Där förenar Sjögren den konkreta bilden av barnen vid de gamla människornas sida, och en mystisk, outsagd tanke som kanske bär på allt för skrämmande inslag för att kunna formuleras. Längre fram ser jag det tidigt döda barnet, och min identifikation med dikten blir ännu starkare.

Och jag tänker på mitt lilla barnbarn, allt för tidigt död i en grym sjukdom, i Sjögrens dikt ser jag honom sitta med de andra barnen ”längst ut på molnkanterna” där de berättar ”osannolika drömmar/ om livet på jorden”.

 

Den stora munnen är en tunn, mycket vacker bok. Den är av sådan karaktär att man bär den med sig i axelväskan, och man tar fram den när man sitter vid Östersjön en sen sommardag, eller inne på ett skyddande café dit stormen inte når. Gång på gång öppnar jag den, läser och begrundar:

 

”Allt jagar mot allt/ också metallerna jagar/ jordlopporna jagar/ och örnen högt över dem/ människovarelserna/ de upprättgående jagar.// Allt ropar mot allt/ om en annan tid/ stormen drömmer i dödandets stund/ om tystnaden före vinden.”

 

Foto: Ulrika W, vid Östersjön i Finland.

Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till

 

Köptempel i Birmingham, West Midlands. Ett av tusentals exempel på vad det är för elände vi människor byggt åt oss. Är det ens värdigt? Är det ens ett måste för någon annan än profitörerna? Foto: Astrid Nydahl

 

När man råkar ut för något livsavgörande kommer en period av eftertanke, eller rent av PTSD. Jag ska inte orda mer om varför jag dag och natt plågas av detta.

Några tankar:

Redan före händelsen hade jag bestämt mig för att aldrig mer resa, varken här i Sverige eller utomlands. Mina längsta resor går till Östersjökusten eller till trakterna runt Bosarpssjön. Så ska det förbli också när behovet av rollator är över. Åhus i öster och Hässleholm i väster. Bara sjukvård kan få mig till Lund och Malmö, men aldrig med kollektivtrafik. 

Redan för fem år sedan avslutade jag mitt författarskap (men har nu gjort en liten återkomst med Institio Cordis). Jag lämnade den pk-sekt som kallar sig Sveriges Författarförbund (där jag varit medlem sedan mitten av 1970-talet av fackliga skäl) och skickade Anne-Marie Berglund-boken till tryck. Drygt femtio böcker har jag publicerat sedan debuten 1974. Avslutad värnplikt.

Min blogg hör - i sina fyra olika uppenbarelser - till de äldsta i landet. Den är på väg mot sitt slut. Jag har egentligen inte något mer att säga/skriva, utan vill helst också bli fri från såväl dator som nätuppkoppling. Men det ska sägas att den utgjort plattformen för mitt författarskap i många år och att den varit min kontakt med bokköparna och med många läsande, skrivande och reflekterande människor.

Socialt är jag slutkörd. Psykiskt och fysiskt är jag slutkörd. Det innebär inte att jag glömmer alla fina människor jag haft och har kontakt med, tack vare bloggen och nätet. Nej, jag glömmer er aldrig. 

Två veckor på hjärtkliniken fick mig att reflektera över alltings mening. Jag var 4 minuter från den definitiva döden. Det som plågar mig nu är att jag varken kan konkretisera eller se en mening framöver. Fascismen härjar och skövlar ännu en gång. Putin för arvet från Stalin och Hitler vidare.Vill jag ens leva i en sådan verklighet? Frågan är inte retorisk.

Jag förlorade förmågan att läsa. Jag förlorade intresset för allt det som tidigare var viktigast av allt i mitt liv. 

Jag måste ingenting. Det säger jag till mig själv. Men jag kan avstå. Allt kan jag avstå, om det är det jag kommer fram till.

Sakna cyklandet, linda benen. Observera kriget!

  

Att sakna cyklandet är att sakna livet och vardagen. Att sakna är att längta. Militären har tagit makten i Madagaskar. Hur berör det mig? Mindre än att planet med somalier som skulle lyfta mot hemlandet plötsligt fick order att stanna kvar. Varför har Sveriges dörrar stått öppna så länge, för snart sagt vem som helst?

 

Jag har sandaler på mig, sedan jag självsvåldigt rev av de tunga och stramande lindorna. Också en sjuksköterska kan begå övergrepp, oavsett om de är avsiktliga eller ej. Jag kom till vården för att svullnader och smärta tvingade mig till åtgärder. Allt var bra, allt gjordes med vårdande händer.

 

Och i Iran går det framåt, som på bilden:

 

 

 

Trasig är bara förnamnet. Banan och kaffe. Morgonljuset bländar.

Att åldras och lägga sig en hel söndag med den nya boken

 Söndagen blir inte den vanliga icke-tillvaron i sängen. Efter lunchen lägger jag mig och läser. Boken, den senaste från Elisabeth Grates förlag, är en novell skriven av Marion Brunet, en fransk författare född 1976. Så sent som 2025 tilldelades hon ALMA-priset med motiveringen "glasklar och skimrande prosa".

Efter att ha läst Katja - i vacker översättning av Maria Björkman - instämmer jag bestämt. Berättelsen om den av svår sjukdom plågade mannen och den hemhjälp han tror sig skaffa, just Katja, grep mig från första sidan. Vem hon är får han kanske ändå till sist veta. Platsen - detta mäktiga hus vid och i havsbandet - blir bättre än bra för det kammardrama som ska utspelas. Det växer sedan ut i något socialt överraskande, nämligen det forna DDR.

Åldrandets och sjukdomarnas plågor skildras så bra att jag tror att jag ser mig själv i en spegel. Är det inte så med den bästa litteraturen? Man kan bara vara tacksam.

 

Kristian Lundberg, en påminnelse om en viktig författare

När Kristian Lundberg utkom med en sista prosabok och den fokuserade på alkoholism och narkomani var det en självklarhet att läsa, och att göra det med största uppmärksamhet och ödmjukhet.

 

Lundbergs omfattande författarskap har ofta kretsat kring ett rum i centrala Malmö, ett rum där en son vistas och där en kristen livshållning utgör ett slags kitt för vardagen, skrivandet, livet.

 

I den här boken är sonen förlorad, liksom bostaden, familjen och vännerna.

 

”Efter flera års rak nykterhet går jag, utan att egentligen tänka mig för, rakt in på Systemsbolaget och köper mig en enliterstetra med vitt vin.”

Hans identitet som gammal missbrukare är stark, för en pojke som börjat fylla sitt inre svarta hål med droger i mycket unga år kan det bara bli så.

 

”Jag hade äntligen nått fram till den plats där jag visste att jag egentligen hörde hemma.”

 

Lundberg blev uteliggare, det hårdaste öde som kan drabba en människa. Han sov  ibland på härbärget på Kvarngatan, men också i ”Kulvertar. Bunkrar. Passager. Övergivna, bortglömda områden.”

 

Dagtid kunde han vila på Café David som drivs av Stadsmissionen. 

 

”Jag anpassar mina droger efter dygnsrytmen. Men jag hatar det”

 

”Jag vill verkligen försöka hitta den exakta punkten när jag gick över gränsen och påbörjade den här återkomsten från att vara författare till att bli en dygnetruntnarkoman som inte ens gjorde uppehåll när kroppen var helt slutkörd...”

 

Omtalad just som författaren får han andra knarkares förtroende, med pengar och heroin de ska tjäna pengar på. Så blir det förstås inte alls. Pengarna försvinner och heroinet förbrukas. Lundberg väjer inte för sanningen, han blir en kriminell som stjäl från andra knarkare. Hans bästa verktyg är inte längre en skrivmaskin utan en bultsax.

 

Han skriver:

 

”Du har vaknat. Din kropp är avmagrad, stel. Du heter fortfarande Kristian Lundberg, precis som du gjorde när du inte var en kastlös heroinist...”

 

”Jag skall försöka berätta om hur det var och vad det var som kom att ske. Allt det jag berättar är sant.”

”En alkoholist och narkoman. Och jag är bägge delar.”

”Vad jag äger? Ingenting, minst av allt mig själv.”

Hans identitet är så förvanskad att han ber: ”Jag vill att allt det som är jag skall sluta vara Kristian Lundberg.”

 

Att förlora kan vara allt ifrån att mista ett ting till en identitet. Han har förlorat allt, bokstavligt talat:

 

”Det finns ingenting som jag inte har förlorat. Min son. Mina uppdrag. Mina vänner. Min familj. Min lägenhet.”

 

Är då denna bok helt sann, helt självbiografisk? Vi har som läsare inget val, vi måste se bokens djupa sanningskrav:

 

”Det finns ingenting mer hopplöst än att skriva självbiografiskt (...) Ändå är det mitt enda verktyg. Det självbiografiska.”

 

Frågan är var missbrukarberättelsen börjar och var den tar slut, och var den trovärdiga texten tar tag i, respektive släpper sitt ämne. Lundberg ställer själv den avgörande frågan, när han skriver ”Kan man skriva om allt? Självklart.”

 

Litteratur och liv kan aldrig skiljas åt. I Lundbergs fall är det påståendet särskilt giltigt. Han sätter gång på gång allting på spel. Han har ju inget att förlora! Men han har också starka drivkrafter.

 

”Ingen har bett mig utföra det här arbetet. Ingen har ens lovat att läsa mitt manus. Det kan hända att jag tänker att jag vill förklara mig. Det kan hända att jag drivs av en önskan om att få gottgöra och be om ursäkt.”

 

”Mitt beroende fick kosta vad som helst. Min son. Kärlek. Syskon och familj. Arbeten och uppdrag.”

 

Det är mycket länge sedan jag läste en ny svensk bok som så starkt drabbade mig. Den är plågsam redan i kraft av sitt ämne. Men den är också plågsam som en självbiografisk text av en Malmöförfattare. Mitt Malmö är i många avseenden det samma som Lundbergs. När han sitter vid ett bord med andra narkomaner på Sevedsplan drar jag mig till minnes barndomsåren där. Allt går att känna igen. Ändå är allt fullständigt omöjligt att acceptera. Det svarta hålet man ramlar ner i. Den sugande rörelsen i jakt på inre frid och ro. Katastrofen. Jag bugar mig för en mästerlig berättelse om allt detta. 

 

Repris 

Gåendets svåra konst

 

och så tar jag ett djupt andetag och tänker

att bokstavligt talat varje program och varje illusion är en del av det politiska bedrägeriet och att inga, verkligen inga, sådana människor ska tas på allvar eftersom de med oss, oss alla, vill skapa nya spelpjäser, nu i den euro-asiatiska putinska doktrinens namn -från Trondheim till Vladivostok - vill ge oss nya illusioner, sådana vi redan sett i andras namn, men vi vet ju att det som ska ske redan har skett så många gånger att vi nästan inte orkar upprepa namnen, krigen, striderna, stupen, dödssätten, eftersom vi också fått erfara de familjenära självmorden, de programstinna politikerna och filosofierna och sett hur väl de passar in i det pågående helvetet…

 

Jag klarar knappt de femtio stegen till bänken...