Opera i Bonn. Carmen i sportbil

 

Carmen. Urpremiär i Bonn på det 1965 öppnade Opernhaus/Theater Bonn, vid floden Rhens strand, alldeles i närheten av legendariska Kennedy-Brücke. Mitten av 1980-talet. Jag var så tacksam för biljetten som jag fått av en diplomat-dotter. Under flera av mina många reportageresor i Förbundsrepubliken under 1980-talet valde jag att befinna mig i Bonn nästan hela tiden.

 

Det var fullsatt. För mig, en mycket ovan opera-besökare, får det nog betraktas som en chock när Carmen kommer inkörande på scenen i en sportbil, vit och glänsande. Vad var detta? Först trodde jag att det var fel opera jag beskådade, men människorna runt mig verkade mycket belåtna med sin Carmen. Kanske var det ögonblicket då jag förstod att ”moderna” tolkningar kan se ut ungefär hur som helst.

 

Till saken hör att jag, tillsammans med några nära ungdomsvänner, var anställd som scenarbetare på Nya Teatern i Malmö, på den tiden plats för många framgångsrika operauppsättningar. Vi arbetade med Mozarts Così van Tutte, i regi av Josef Halfen. Premiären ägde rum den 16 januari 1971 (då jag var drygt 18 år ung). 

På samma teater satte man upp också andra opera-verk av Mozart, samt t.ex. Tolvskillingsoperan av Brecht/Weill, och verk som Rossinis Askungen och Barberaren i Sevilla.

 

Utan att ha arbetat bakom scenen i alla dessa verk, vågar jag ändå påstå att jag fick inblick i hur man i vänsterns 1970-tal hanterade klassikerna. Regissören Urban Lindh var dessutom en personlig vän och aktivist. Han satte bland annat upp Det blåser på månen av Eric Linklater.

 

Under åren som gått har jag njutit opera på dvd, och särskilt då med de stora, samtida sångarna och sångerskorna, som mezzosopranen Cecilia Bartoli och tenoren Placido Domingo, och bland de i dag, sorgligt nog mindre kända, som Dietrich Fischer-Dieskau, Gundula Janowitz, Victoria de los Ángeles, Kiri Te Kanawa och Elisabeth Schwarzkopf för att nu bara nämna några av dem . Det jag haft svårt för – alltid och inte bara nu – är operaartister som tatuerar och målar sönder sig själva för att attrahera en ung publik, vilken redan är fångad i genusträskets alla svarta regnbågar. Vi har några sådana i Sverige, och jag avstår från att ens nämna deras namn.

 

Operan finns i mitt liv. Men jag är mycket kräsen och mitt urval är alltså begränsat.

Kriget, kriget, kriget

 

I min ungdom fanns det en kinesisk statsman (han var nummer två under Mao) som tillfrågades om hur vi skulle betrakta ett specifikt krig. Hans råd var att vi skulle vänta minst hundra år innan vi gjorde en bedömning.

Jag tänker på hans ord när jag nu orienterar mig om det just inledda kriget. Vilka konsekvenser får kriget mellan Iran, Israel, USA, gulfstaterna, Gudspartiet i Libanon och övriga inblandade? Det går inte att ens amatörmässigt besvara idag.

Kriget handlar ytterst om landområden, olja och inflytande.

Inte ens i min livstid går något svar att hitta. Vi får bedöma från dag till dag. 

"När tredje världskriget tycks ha brutit ut och man förväntar sig dygnet runt-bevakning på SVT, så blir man väldigt förvånad över deras tveksamma insats den första krigshelgen efter USA:s och Israels attack mot Iran.

Man ska inte vara för snabb med kritiken, jag förstår svårigheterna, men nog märktes det att man vid huset på Gärdet i Stockholm hade tagit helg. Och just det är väl mest graverande. Att det märktes."

Johan Croneman i DN. Alltid han 

 

Månadsramsa

 

Mars, mars måne, jag kan lura dig till Skåne. Det är den enda månadsramsa för mars jag kan hitta.

Människor dör runt mig. Vad ska jag då med ramsor?

Det började i Stralsund

 

Om förläggaren Per Nilsson som person varit anonym i sin förläggargärning, så talar han desto tydligare med sin stora samling resetexter. Det började i Stralsund heter boken. Den saknar författarnamn både på omslagets fram- och baksida, och det är kanske rätt så typiskt Nilsson! Sak är viktigare än person, vilket på sitt sätt kan vara rätt så sympatiskt.

Som förläggare har Nilsson med perenn utgivit viktiga författare som Karl-Markus Gauss, Wolfgang Borchert, Jiří Weil och Dezső Kosztolányi. Hans utgivning har således inte alls varit anonym!

I bokens underrubrik anges att vi här har att göra med resor och möten i Central- och Östeuropa åren 1982 - 2020. Under tiden fram till murens fall kunde vi från dessa delar av Europa få den bästa litteraturen. Man behöver inte rabbla namn för att förstå det! Men jag frågar mig vad vi hade varit - som människor och läsare - utan författare som Vaclav Havel, Ismail Kadare, Herta Müller, Adam Zagajewski och Peter Schneider för att bara nämna fem av dem.

I Nilssons bok förekommer de viktiga författarna före murens fall. Förstås. Att se t.ex. Ivan Klima där är glädjande. Men det är mer de mellanmänskliga mötena som står i centrum. Genom att tillägna boken det våldtagna Ukraina gör han också en markering som handlar om moraliska och politiska ställningstaganden.

Särskilt glad blir jag att i hans bok kunna läsa om Pogradec, den albanska staden vid Ohrid-sjön, där en urgammal kristen kultur hade sitt centrum.

Vill man resa i fåtöljen är Per Nilssons bok ett gott sällskap.