Ju närmare slutet av livet jag kommer, desto viktigare blir Malmö. Nej, jag är där aldrig. Det är minnen av livets första tre årtionden som blir alltmer levande. Efter drygt fyrtio år här i norra Skåne kan en bild av det förflutna Malmö skaka mig starkt. Plötsligt står jag där vid spårvagnen igen - som om den ens funnes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar