Tusculum, ännu ett litet kvalitetsförlag

 

För ett tid sedan bjöd jag på en introduktion till Jan Valdelins förlag Interculture.

 

Idag handlar det om böcker utgivna på Tusculum Förlag 2006 till 2018. 

 

Förlagets grundare Helena von Hofsten:

 

”Jag skulle ge ut min andra bok och jag plöjde Svensk Bokhandel, blev så inspirerad av bokbranschen att jag bestämde mig för att starta Tusculum Förlag, jag ville bli en del av bokbranschen - inte bara ge ut mina egna böcker, utan ge ut svensk  kvalitetslitteratur i största allmänhet. Att få vara med från första manusutkast till färdig bok. Formgivningen har alltid stått i första rummet - med hjälp av formgivarna på Bok & Form, Jens Andersson och Susanne Viborg har böckerna seglat ut på lätta vingar. Alltid tryckta på Munken kvalitetspapper. Ingenting har någonsin kommit till av en slump.”

Empati och engagemang

En kvinnolinje i svensk journalistik

 

För 200 år sedan föddes Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist och pionjär inom den journalistiska genren socialreportage. I samband med jubileet utkommer antologin Empati och engagemang  - en kvinnolinje i svensk journalistik. Redaktör är journalisten och författaren Ami Lönnroth, som är djupt engagerad i Wendela Hebbes liv och gärning. Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik är en bok i Wendela Hebbes anda, en bok om kvinnliga journalisters gärning, en bok där journalistikens inkännande förmåga står i centrum. En bok om det offentliga samtalet, om vart det är på väg. Medverkar gör bl.a Katarina Mazetti, Kerstin Vinterhed, Isa Edholm, Helle Klein, Ann Lagerström och Ulrika Knutson. 

 

Redaktören Ami Lönnroth säger:

 

” Helena hade stor betydelse för att vårt Wendela Hebbejubileum 2008 blev en sådan succé. Den boken jag var redaktör för och som hon förlade blev så elegant och genomarbetad i varje detalj. Helena var otroligt fin att samarbeta med. Det började med att min man Per Eric Mattsson, då ordförande, såg i LT att det startats ett förlag i Enhörna och att förläggaren hette Helena von Hofsten. Han fick fatt på telefonnumret, ringde henne och samarbetet kunde börja.”

 

Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.

 

”Helena var en mycket ovanlig förläggare för mig. Hon och en till, Jan Valdelin med Interculture, har förstått vad kvalitet är för något. Det är noggrannhet, det är försiktiga steg i ett rätt så intimt samarbete mellan författare och förläggare. Framför allt visste Helena vilken betydelse korrekturen hade. Släppte man igenom felen till tryckeriet skulle man snabbt få dåligt rykte. Det fick hon aldrig. Hennes känsla för skönhet i kombination med saklighet ledde fram till vackra böcker.”

I En underbar roman tecknar Karin Stensdotter ett ömsint porträtt av livet så som det kom att bli för Gertrud, fotografen som lämnade Stockholm för kärleken i Paris, som blev till kärleken till Paris, en kärlek hon nu överför till nioåriga Harry, hennes brors barnbarn. Och maten som puttrar i kastrullerna, alla dofter, alla smaker som Harry möter för första gången, allt som Gertrud vill visa honom - Paris, staden som kom att bli hennes.

 

”Det var en rolig tid. Jag tror att det fortfarande var ”bloggosfären” den kallades och vi var, sedan några år tillbaka, en grupp skrivande människor som diskuterade. Allt och inget, högt och lågt. Vi skrev och läste varandra, kommenterade, allt på ett faktiskt helt nytt sätt, öppet för alla som ville vara med. I den här gruppen fanns Helena som även startade ett litet förlag som hon kallade Tusculum. Efter ett tag annonserade hon efter manus, hon sökte kortromaner att kanske ge ut. Och exakt en sån hade jag som bara låg där i min dator. Det var lite som om ödet grep in. Tusculum var ett genialt förlagsnamn - ett ställe för återhämtning och vila i det gamla Rom. Och jag hade en berättelse om en ett par människor i den stora staden Paris där jag levde och fortfarande lever. Jag såg någon sorts båge mellan platserna som jag inte riktigt kan redogöra för, men den fanns där. 

Helena ville ge ut manuset och gick dessutom med på att, utöver använda den bild jag åstadkom till omslaget, pilla in små illustrationer jag hade ritat i själva texten. Det blev den finaste bok jag skrivit.
Tack, Helena!”

Våldet, pöbelupploppen

Foto i Aberystwyth, Wales: Astrid Nydahl

 

Den 29/12-2012 skrev jag, och upprepar idag:

 

Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter. Läser en diktsamling. Det behövs bara några få ord ur den för att sammanfatta:

Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.

Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
storkna av mina fyrradiga stentavlor,
jag erkänner aldrig några av era anspråk

Ur dikten Demonstration av Les Murray, Dikter från den efterblivna landsbygden (Brombergs förlag)

Torpet och ungt föräldraskap.

Det fanns ett torp utanför Svensköp, mellan Kristianstad och Hörby. Där bodde mina svärföräldrar. Min svärfar hade sin sista tid där, innan stendammslungan tog hans liv. Han dog vid 57 års ålder men såg ut som en åttioåring.

Min första son föddes 1973. När vi besökte torpet hade han två favoritsysslor. Den ena var att sitta i babysittern utanför hönshuset, den andra var att beskåda snön.

Jag var själv en lång, slank ung man, bara 21 år. Att se en bild som denna väcker så många minnen. Att ha blivit pappa var förstås en stor sak, men den skyms av mycket som var mörkt.

Fars dag

 

Fars dag är det, och det fick mig att bläddra bland gamla bilder. 1979 hade vi fått vårt tredje barn. Det är henne jag håller i famnen, samtidigt som jag torkar mitt nytvättade hår.

Det skulle komma tre till efter henne.

Nå, Fars dag är det som sagt, och det är bara att finna sig.

Kristallnatten. Natt och aska. Förintelsens litteratur. Daniel Pedersen (Nirstedt/Litteratur)

Förlagets text:

I Natt och aska: Förintelsens litteraturer undersöker Daniel Pedersen vad litteraturen som kunskapsform har att berätta om Förintelsen. Vad säger den litterära gestaltningen om 1900-talets brutalaste folkmord? Vittnesmål, dikter, sånger, dagböcker, romaner - formerna är många, och varierande. Här finns utrotningen av Europas judar, men också romer, homosexuella och politiska fångar. Inte sällan är deras berättelser både likartade och unika. Med hjälp av en rad berömda författarskap - jämte flera närmast okända författare - visar Daniel Pedersen hur Förintelsen utgör det mest grundläggande angreppet på idén om människan och hennes värdighet - och hur litteraturen är det enda konstnärliga medium som kan närma sig brottets omfattning. Boken är den första på svenska som övergripande behandlar Förintelsens olika litteraturer.

Daniel Pedersen är författare, förläggare och översättare.

Dutch king speaks to Israeli president about violence

14:16

The King of the Netherlands, King Willem-Alexander, has spoken to Israeli President Isaac Herzog about last night's violence in Amsterdam.

He told Herzog that both he and his wife are shocked by the violence.

"We cannot turn a blind eye to antisemitic behaviour in our streets," the king says, adding that history "has taught us how intimidation goes from bad to worse, with horrific consequences".

"Jews must feel safe in the Netherlands, everywhere and at all times. We put our arms around them and will not let them go."

 

***

French President Emmanuel Macron “strongly” condemns attacks on Israeli soccer fans in Amsterdam following a match between hosts Ajax and Israeli team Maccabi Tel Aviv.

“The violence against Israeli citizens in Amsterdam recalls history’s darkest hours. I strongly condemn it and express my sympathy for the injured. France will relentlessly continue to fight against heinous antisemitism,” Macron says on X.

 

Fredag, fredag, fredag igen

 

Vintern Smärtan Glykosen

Foodmix: turkisk getost och grekisk fårost, idiot i kassan.

Maxi och Willys: stannar i bilen, sätter på P2, stänger av P2

Hemma: croissant och kaffe, blädder i ekonomin.

Smärtorna oförändrade. Beställer tid måndag. Nu leta hus.

Imre Kertész: Från Budapest till Berlin

 

Få författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare, ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok som fällde avgörandet.

Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den saxar jag:

 

”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”

 

Från Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag.  Om man skulle försöka fånga vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.

Boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:

 

”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”

Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989 för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin. Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt förfall?”.

Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut: ”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och så vidare.”

I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han: ”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda förvåning kan jag inte säga mer.”

Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan värre än så, om

 

”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.” 

Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara tillbaka i vardagen.

I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att

 

”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”

Också när man vet att Imre Kertész är svårt sjuk kan man konstatera att man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt mörker och tvivel.

 

Imre Kertész 1929 - 2016

 

 

Man lär sig aldrig

Foto: Astrid Nydahl

 

Nej, man lär sig aldrig. Varför i hela friden skulle jag ens kommentera Trumps valseger? Groteskt. Vedervärdigt. Den amerikanska härskarklassen har naturligtvis ingen som helst sympati att hämta hos mig.

Går det åt helvete så spelar det ingen roll vad presidenten heter. Och om det spelar roll gömmer jag mig ändå.

Eftersom vi har fått tillbaka vår bil är det bättre att ta en tur till havet, utan vare sig dator eller andra förförande skärmar.

Kylan, köttet, skammen

 

På detta hotell i Östra Jerusalem försökte vi sova 1990. Det gick inte bra p.g.a. kylan.

När jag vaknade tidigt i morse såg jag att det blir som jag sagt i mer än sex månader: självklart att Trump skulle vinna valet. Orban ylar av glädje...

Men människor kan ju inte leva av fagra löften från tjusiga, välnärda damer av olika hudfärg, de behöver mat på bordet och det blev de lovade på ett mer seriöst sätt. Nej, jag har inte röstat och skulle inte ha gjort det även om jag fick. Jag tror nämligen att livet går att leva utan politikerklassens godkännande, där som här.

Mina smärtor är mycket svårare nu.

Hela förmiddagen har jag rört mig mellan sängen för smärtornas skull, och spisen/ugnen där jag kokt en nästan två kilo stor lammstek +. nu i ugnen gjort en lika stor för kommande middagar. När lammkött är billigt ska man slå till.

Den kokta är nu nerskuren och blandad med kokt vitkål, lök, morötter och potatis.

Nej, jag skäms inte ett dugg.

 

Noterat i telefonen

Mamma med mig i dopklänning 1952

 

"Innan Yuval Greens pluton gick in i Gaza slog befälhavarna fast att de inte skulle visa någon nåd. Gazaborna demoniserades: alla skulle dödas, allt skulle förstöras. Ett år in i kriget väljer fler och fler israeliska soldater att överge armén och tala ut. Andra tar sina liv.

Förstörelsen i Khan Yunis var oöverskådlig. Byggnad efter byggnad lades i ruiner ”enbart av israeliskt hämndbegär”, enligt Yuval Green. När hans befälhavare sade till plutonen att bränna ned det hus där de varit stationerade rann bägaren över.

– Jag sade: ”Jag är inte redo att delta i det. Jag tänker inte förstöra ett hus tillhörande familjer som nu blir hemlösa”, sade den tidigare soldaten till CNN i augusti.

26-åringen säger sig ha bevittnat hur andra soldater plundrade otaliga bostäder. Många tog ”souvenirer” från palestiniernas hus, enligt Green, som säger att höga befäl officiellt tog avstånd från plundring och liknande, men inte gjorde något för att stoppa det."

Räcker det nu? Kan jag ge Israel mitt stöd mer? Mycket svårt.

 

***

 

En Cadillac cts backar in framför mig. Föraren en smutsig utomjording

 

Bushens kvinnor flanerar utanför mitt fönster. 

 

Sverige är en nation av flytande materia och människor på jakt efter gratis mat och boende.

Var finns vi och när?

 

Jag förlorade min fru på Willys. Hon är fortfarande på drift med vår mat. 

 

Lidl är en tysk-svensk vägkorsning. På ena sidan jätteräkor, på den andra frysta hamburgare.

 

Jag vill inte höra ett ord om vem som ”väljs” till amerikansk president. 

 

Mitt barnbarn föreläser i drömmen om längden på snören som går in i kroppen. 

 

Mitt trasiga urinsystem är inbokat till sjukhuset strax före jul. Jag har med mig tomteluva dit. I sängen bredvid ska min albanska vän konstnären ligga.

 

Grateful Dead och den omätbara friheten

Foto på Shetland: Jessica Feiff Georgeson

 

Friheten låter sig inte mätas
med måttband, inte heller demokratin.
Varje mätningsförsök stupar på sin
egen orimlighet, då den fria människan
vägrar delta.

Måste jag gå till Grateful Dead och lära?
“Empty pages before my eyes, you not deny or criticize
Empty bedrooms where I paid my dues
Watching the ceiling instead of you”

De tomma sidorna kan vara otryckt
grundlag eller roman, de kan inte
kritiseras eller förnekas, allt är nu och alltid,
allt är ett tak att stirra sig tom på.

Året var 1971, min generation ville
formulera friheten på nytt sätt, som vore
den absolut eller intet, som vore varje individ
sin egen demokratins måttstock.

De spelade i Gaelic Park i Bronx, jag
hade dittills bara kommit till Paris, varken
pengar eller vingar ledde mig längre,
trots att blomsterbarnen fanns överallt,
sannerligen var sidorna tomma.

Bränna bilar och olivträd

 

Nathan Shachar rapporterar i DN:

"De allra flesta bosättarattacker sker mot små byar eller mot beduinläger. Att de agerar mitt inne i storstäder, utan något ingripande från israeliska säkerhetsstyrkor, är ett mått på deras priviligierade ställning under denna regering. För vissa bosättare är målet att driva bort palestinier från det Israel-kontrollerade C-området (nära två tredjedelar av Västbanken), men de mest militanta hoppas kunna ta över också de palestinskt styrda A- och B-områdena.

Olivskörden, som nu pågår, är samtidigt högsäsong för de våldsamma bosättarna. En av dessa, polisminister Itamar Ben-Gvir, har sista ordet ifråga om polisens plikter på Västbanken. Sedan Ben-Gvir tillträdde för snart två år sedan har våldsverkarna i praktiken haft fria händer. Den palestinska polisen har enligt Oslo-avtalet inte rätt att gripa israeliska misstänkta. Den kan endast varsko den israeliska polisen.

Den israeliska underrättelsetjänsten Shabak bevakar och avlyssnar de våldsamma bosättarna, men dess chef, premiärminister Benjamin Netanyahu, ger inte någon prioritet åt palestinska civilas säkerhet och rättigheter."

En enda fråga: vem kan för en sekund tro på en framtid med ett Israel och en palestinsk stat? Jag kan det inte.

Det förflutna är en fallande stjärna

 

Det blir inte mindre patetiskt för att det är längesedan. Med Nils Holmberg, Jan Myrdal och Robert Aschberg stod jag på scenen i Älvsjömässan och höll jubeltal till Gnistans 10-årsdag, 1977.

Det är en av de saker jag skäms för. Verkligen skäms.

Myrdal var förstås stjärnan. Holmberg representerade den generation som svassat för en levande Stalin. Vem jag representerade vet jag inte.

Det förflutna är en fallande stjärna.

Nederlagen, villkoren, uppgiften

När Tory fick vända sig åt det afrikanska hållet för att få en ny ledare förstod jag plötsligt hur den avgörande europeiska förändringen ser ut. Det finns alls ingenting europeiskt längre. Det finns inget vi kan kalla vårt. Det är alltid deras villkor som gäller. För "mångkulturens" predikanter finns det därför inga gränser, bara nya exempel på innebörden av det de menar.

I mitt sängliggande tillstånd blir det svåra allt svårare. Att betrakta världen genom en telefon eller en dator blir till en surrealistisk lek. Men om jag tar fram den betydande litteraturen så finns det en bättre väg till både insikt och förståelse, än det gör i de mediala världarna.

Varför skulle jag godta de brittiska eller amerikanska politikerklasserna, om jag redan lärt mig villkoren?

Nog hade jag för länge sedan bestämt mig: delta aldrig i de parlamentariska lekarna, vägra "rösträtten" och vägra den "medborgerliga" förnedringen. 

Vilka är alternativen? De är alltid friheten i tanke, handling och de olika vägvalen. Friheten inte som lekfullhet utan som insikt och nödvändighet. Motborgerligheten. Den egna rösten.

Att ha hamnat i en hyreslägenhet, 49 år efter löftet till mig själv att det aldrig mer skulle hända, är det enskilt största nederlaget. Att hantera och göra något åt det är uppgiften från och med måndagen. 

 

I vardagsrummet vid gränsen till Libanon. Kaffe före granaterna

I vardagsrummet på kibbutzen vid Rosh Hanikra

 

Där satt jag i vardagsrummet i kibbutzen vid Rosh Hanikra på gränsen mellan Israeel och Libanon.

Mannen var biologisk forskare, han visade sitt labb där men utvecklade nya metoder för att skydda grödor. Hans fru var hela tiden inne hos sonen som svårt skadad - i praktiken dömd till ett liv som orörlig människorest oförmögen att tala - och skötte det mesta av vad han behövde just då. Paret turades om trots förvärvsarbetet.

Ända sedan kriget bröt ut har jag tänkt på dem. Deras kibbutz finns förmodligen bara kvar som pulver och damm.

Och jag förbannar detta öde. Hade det inte varit bättre med ett stabilt fredsavtal? En naiv dröm. Men en dröm.

Helg och väderfenomen

Varje helg är en hyllning till stillheten och tystnaden. Efter flera månader utan bil har vi fått tillbaka den, och vi firar med turer minst två dagar.

Vi börjar med en tur lite längre söderut längs kusten mellan Åhus och Brösarp.

Vattnet må ligga mindre stilla denna helg, men det finns där det finns. Vindarna må vara starkare än annars, men de är pålitliga ändå. Det fanns en tid när vi sjöng om sol, vind och vatten. Nu är vi gamla och sjukdomarnas grepp är stark.

Photo by Bert Hardy. Children playing in a street, Elephant and Castle, London. 1949

Fernando Pessoa: Pessoas sista dagar och dikter (Faethon, översättning och förord av Henrik Nilsson)

 

Eftersom man aldrig kan få för mycket av Fernando Pessoa kan vi i år glädja oss åt tre utgåvor, två av dem översatta av Henrik Nilsson, denna och Mitt hjärta är lite större än hela universum, och så förstås den så gott som kompletta Orons bok i översättning av Örjan Sjögren.

 

Båda Nilssons utgåvor är diktsamlingar. Den helt nya Pessoas sista dagar och dikter dessutom helt unik i det att samtliga skrevs mot slutet av hans liv 1935 under heteronymen Alvaro de Campos. Det är första gången de tolkas till svenska, och som vanligt gör Nilsson ett gediget och finstämt jobb. Två ytterligare dikter i den lilla boken, Ricardo Reis sista ode och det absolut sista Pessoa skrev i eget namn, en namnlös dikt daterad 19 november 1935, han dör bara dagar senare. Den börjar med orden:

 

Det finns sjukdomar som är värre än sjukdomar.

 

Det är i den sista dikten som avslutningen lyder:

 

Ge mig mer vin, för livet är ingenting.

 

Allhelgonadagen

Det är egentligen ingenting att prata om. Men det är en viktig helg som börjar idag.

Vem fäster någon vikt vid den? Är det inte butikernas helg, utklädnadernas och godistuggandets helg? 

 

Jag har däremot många att minnas. Fler har gått bort denna höst än någon annan tidigare. Mycket viktiga vänner. Och det politiska våldet tilltar markant, därav bildvalet.

Vi kommer så småningom till 9 november och det uppmärksammar jag i år också.

Nog finns det anledning att hålla andan idag också. Jag gör det.