När Framsidan och frånsidan utkom skrev jag nedanstående recension. Nu har Bröllop och sommar kommit. Recension får komma senare. Två viktiga och fina böcker.
***
Albert Camus: Framsidan och frånsidan (Lindelöws bokförlag. Översättning av Helén Enqvist, förord av Peter Jansson)
Vem var Albert Camus vid 22 års ålder? Vid läsningen av hans debutbok – här utgiven i svensk översättning – tycker jag mig se honom. En starkt bidragande orsak till det är hans eget förord, en fascinerande text om författarskapets födelse och en ung intellektuell mans mognad.
Så här långt efteråt är bokens fem essäer – man kan lika gärna kalla dem berättelser – en lysande illustration av hur en mognadsprocess ser ut. Ingenting av det Camus här skriver saknar förbindelser med resten av hans författarskap.
Ändå ville Camus att boken skulle förbli återutgiven. Första upplagan på några få hundra exemplar blev dock argument för nyutgåvan. Den kom 1958, drygt tjugo år efter förstaupplagan. Camus själv fann formen valhänt och men sa samtidigt att den hade karaktären av vittnesmål för honom.
I boken finns, säger Camus, hans källa, vars minne ännu ”skyddar mig från från de två motstridiga faror som hotar alla konstnärer: bitterhet och belåtenhet.”
Han säger också att han trots sina svagheter aldrig drabbats av avundsjukan. Han ser fattigdom och armod som privilegier och rikedomen som något motbjudande. Hans möte med Paris blev en chock eftersom han betraktade dess ”societet” som något oförskämt. Han konstaterar att hans ”verk inte ens är påbörjat”.
De fem essäerna heter Ironin, Mellan ja och nej, Med döden i hjärtat, Kärleken till livet, och slutligen titeltexten Framsidan och frånsidan. Redan i den första kastas man in i ett realism-präglat berättande om enskilda individer, där den första människan är en gammal kvinna som sitter ensam i mörkret, ”Hon satt där i sitt hörn som en hund. Det vore bättre att göra slut på det. För hon ville hellre dö än att ligga någon till last.”
Det blir inledning till tre olika människor i en och samma text. De delar en existentiell olycka och en ålderdomens ensamhet. ”De unga hade hänsynslöst gett sig av. Ensam på nytt.” Den tredje är en kvinna som ironiserar över sin olycka inför de yngsta, ”Hon dog en timme senare”, och Camus avslutar med orden ”När allt kommer omkring värmer solen ändå upp våra ben.”
I den andra essän i ordningen, Mellan ja och nej, möter vi en emigrant som återvänder till sitt fosterland. Kunde ämnet vara mer aktuellt än nu? Kunde den inte rent av återspegla Camus eget liv, i relationen till barndomens Algeriet? Resonemanget känns igen: ”Det finns en ensamhet i fattigdomen, men en ensamhet som sätter pris på varje sak.” Mormodern uppfostrar barnet med ett ridspö!
I Med döden i hjärtat befinner vi oss på Václavplatsen i Prag (felaktigt kallad Aveny Wenceslas i denna bok). Mannen i berättelsen saknar pengar. Han går dit man brukar i Prag, till en billig restaurang. Hans maxim är som gjord för staden: ”Varje land där jag inte har långtråkigt är ett land som inte lär mig någonting.” Han återvänder till restaurangen och dess förfärliga mat. Han lär sig något!
I Kärleken till livet befinner vi oss i Palma. Natt på caféerna. ”Det finns ingen kärlek till livet utan förtvivlan över att leva”. Existensen ställs på sin spets. Världen är en plats där ironi och diskretion härskar. Där identifierar han sin kärlek, något som ska undfly honom.
Den avslutande titelessän är mycket kort men dröjer sig kvar med sin mystik och poesi. Kvinnan är ovanlig och ensam, hon hade ett nära umgänge med andarna.
Hon köper sin gravplats. Hon inreder den. Hon åker dit varje dag för att stiga in i gravvalvet. ”Jag önskar inte längre att vara lycklig utan bara att vara medveten.” Kvinnans dotter klär henne för graven. Berättaren säger: ”Jag vill inte välja mellan världens framsida och frånsida, jag tycker inte om att man ska välja.”
När nu detta lilla mästerverk av Albert Camus finns tillgängligt kan man sluta leta julklappar. Det är bara att skaffa hem boken och rädda några kvällar åt sig själv, eller åt någon man verkligen tycker om.
För ett tid sedan bjöd jag på en introduktion till Jan Valdelins förlag Interculture.
Idag handlar det om böcker utgivna på Tusculum Förlag 2006 till 2018.
Förlagets grundare Helena von Hofsten:
”Jag skulle ge ut min andra bok och jag plöjde Svensk Bokhandel, blev så inspirerad av bokbranschen att jag bestämde mig för att starta Tusculum Förlag, jag ville bli en del av bokbranschen - inte bara ge ut mina egna böcker, utan ge ut svensk kvalitetslitteratur i största allmänhet. Att få vara med från första manusutkast till färdig bok. Formgivningen har alltid stått i första rummet - med hjälp av formgivarna på Bok & Form, Jens Andersson och Susanne Viborg har böckerna seglat ut på lätta vingar. Alltid tryckta på Munken kvalitetspapper. Ingenting har någonsin kommit till av en slump.”
Empati och engagemang
En kvinnolinje i svensk journalistik
För 200 år sedan föddes Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist och pionjär inom den journalistiska genren socialreportage. I samband med jubileet utkommer antologin Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik. Redaktör är journalisten och författaren Ami Lönnroth, som är djupt engagerad i Wendela Hebbes liv och gärning. Empati och engagemang - en kvinnolinje i svensk journalistik är en bok i Wendela Hebbes anda, en bok om kvinnliga journalisters gärning, en bok där journalistikens inkännande förmåga står i centrum. En bok om det offentliga samtalet, om vart det är på väg. Medverkar gör bl.a Katarina Mazetti, Kerstin Vinterhed, Isa Edholm, Helle Klein, Ann Lagerström och Ulrika Knutson.
Redaktören Ami Lönnroth säger:
” Helena hade stor betydelse för att vårt Wendela Hebbejubileum 2008 blev en sådan succé. Den boken jag var redaktör för och som hon förlade blev så elegant och genomarbetad i varje detalj. Helena var otroligt fin att samarbeta med. Det började med att min man Per Eric Mattsson, då ordförande, såg i LT att det startats ett förlag i Enhörna och att förläggaren hette Helena von Hofsten. Han fick fatt på telefonnumret, ringde henne och samarbetet kunde börja.”
%202.jpeg)
Har vi tid att hejda oss och lyssna till regnet? Det frågar sig Thomas Nydahl i Långsamhetens nej, som är ett försök att beskriva tidens hårda tempo och vad som kan vara ett möjligt alternativ. Hans bok belyser konsumismens, de snabba transporternas och det av oljud och reklam präglade landskapet. Mot det ställer han platsens och långsamhetens liv, ett liv där tystnaden är välgörande och eftertanken präglar vardagen.
”Helena var en mycket ovanlig förläggare för mig. Hon och en till, Jan Valdelin med Interculture, har förstått vad kvalitet är för något. Det är noggrannhet, det är försiktiga steg i ett rätt så intimt samarbete mellan författare och förläggare. Framför allt visste Helena vilken betydelse korrekturen hade. Släppte man igenom felen till tryckeriet skulle man snabbt få dåligt rykte. Det fick hon aldrig. Hennes känsla för skönhet i kombination med saklighet ledde fram till vackra böcker.”
I En underbar roman tecknar Karin Stensdotter ett ömsint porträtt av livet så som det kom att bli för Gertrud, fotografen som lämnade Stockholm för kärleken i Paris, som blev till kärleken till Paris, en kärlek hon nu överför till nioåriga Harry, hennes brors barnbarn. Och maten som puttrar i kastrullerna, alla dofter, alla smaker som Harry möter för första gången, allt som Gertrud vill visa honom - Paris, staden som kom att bli hennes.
”Det var en rolig tid. Jag tror att det fortfarande var ”bloggosfären” den kallades och vi var, sedan några år tillbaka, en grupp skrivande människor som diskuterade. Allt och inget, högt och lågt. Vi skrev och läste varandra, kommenterade, allt på ett faktiskt helt nytt sätt, öppet för alla som ville vara med. I den här gruppen fanns Helena som även startade ett litet förlag som hon kallade Tusculum. Efter ett tag annonserade hon efter manus, hon sökte kortromaner att kanske ge ut. Och exakt en sån hade jag som bara låg där i min dator. Det var lite som om ödet grep in. Tusculum var ett genialt förlagsnamn - ett ställe för återhämtning och vila i det gamla Rom. Och jag hade en berättelse om en ett par människor i den stora staden Paris där jag levde och fortfarande lever. Jag såg någon sorts båge mellan platserna som jag inte riktigt kan redogöra för, men den fanns där.
Helena ville ge ut manuset och gick dessutom med på att, utöver använda den
bild jag åstadkom till omslaget, pilla in små illustrationer jag hade ritat i
själva texten. Det blev den finaste bok jag skrivit.
Tack, Helena!”
 |
| Foto i Aberystwyth, Wales: Astrid Nydahl |
Den 29/12-2012 skrev jag, och upprepar idag:
Våldet tilltar, demonstrationerna är sedan länge
pöbelupplopp. De heligaste av människor demonstrerar sina lägsta instinkter.
Läser en diktsamling. Det behövs bara några få ord ur den för att sammanfatta:
Nej. Inte av mig. Aldrig.
Inte ett steg i ert tåg,
inte en stavelse i er kör,
gläfs som förbyts i skall.
Banderoller som seglar nerför en gatuflod,
makt som räknas för mer än en röst -
storkna av mina fyrradiga stentavlor,
jag erkänner aldrig några av era anspråk
Ur dikten Demonstration av Les Murray, Dikter från den efterblivna landsbygden
(Brombergs förlag)
Min första son föddes 1973. När vi besökte torpet hade han två favoritsysslor. Den ena var att sitta i babysittern utanför hönshuset, den andra var att beskåda snön.
Jag var själv en lång, slank ung man, bara 21 år. Att se en bild som denna väcker så många minnen. Att ha blivit pappa var förstås en stor sak, men den skyms av mycket som var mörkt.
Fars dag är det, och det fick mig att bläddra bland gamla bilder. 1979 hade vi fått vårt tredje barn. Det är henne jag håller i famnen, samtidigt som jag torkar mitt nytvättade hår.
Det skulle komma tre till efter henne.Nå, Fars dag är det som sagt, och det är bara att finna sig.
Förlagets text:
I Natt och aska: Förintelsens litteraturer undersöker Daniel Pedersen vad litteraturen som kunskapsform har att berätta om Förintelsen. Vad säger den litterära gestaltningen om 1900-talets brutalaste folkmord? Vittnesmål, dikter, sånger, dagböcker, romaner - formerna är många, och varierande. Här finns utrotningen av Europas judar, men också romer, homosexuella och politiska fångar. Inte sällan är deras berättelser både likartade och unika. Med hjälp av en rad berömda författarskap - jämte flera närmast okända författare - visar Daniel Pedersen hur Förintelsen utgör det mest grundläggande angreppet på idén om människan och hennes värdighet - och hur litteraturen är det enda konstnärliga medium som kan närma sig brottets omfattning. Boken är den första på svenska som övergripande behandlar Förintelsens olika litteraturer.
The King of the Netherlands, King Willem-Alexander, has spoken to Israeli President Isaac Herzog about last night's violence in Amsterdam.
He told Herzog that both he and his wife are shocked by the violence.
"We cannot turn a blind eye to antisemitic behaviour in our streets," the king says, adding that history "has taught us how intimidation goes from bad to worse, with horrific consequences".
"Jews must feel safe in the Netherlands, everywhere and at all times. We put our arms around them and will not let them go."
***
French President Emmanuel Macron “strongly” condemns attacks on Israeli soccer fans in Amsterdam following a match between hosts Ajax and Israeli team Maccabi Tel Aviv.
“The violence against Israeli citizens in Amsterdam recalls history’s darkest hours. I strongly condemn it and express my sympathy for the injured. France will relentlessly continue to fight against heinous antisemitism,” Macron says on X.
Vintern Smärtan Glykosen
Foodmix: turkisk getost och grekisk fårost, idiot i kassan.
Maxi och Willys: stannar i bilen, sätter på P2, stänger av P2
Hemma: croissant och kaffe, blädder i ekonomin.
Smärtorna oförändrade. Beställer tid måndag. Nu leta hus.
 |
Få
författare har betytt så mycket för mig som 2002 års Nobelpristagare,
ungersk-judiske Imre Kertész. Och det var inte Mannen utan öde som förde
mig till hans författarskap, den läste jag senare. Det var Galärdagbok
som fällde avgörandet.
Jag har under årens lopp skrivit mycket om honom. I min bok Alla de andra
som också skrev (2009) finns det en essä om honom med rubriken Auschwitz
och Sibirien har dragit förbi (om de har dragit förbi) utan att nämnvärt
vidröra människans medvetande. Imre Kertész, erfarenheten och ödet. Ur den
saxar jag:
”Kertész bär på en dubbel erfarenhet av det totalitära: som ung jude möter han nazismen, som överlevande och hemkommen från förintelselägret möter han kommunismen, och inbäddad också i den antisemitismen, klassisk men ofta draperad i anti-sionistisk retorik. Hans överlevnadsstrategi tycks i mycket hög grad baseras på skriften; i de texter han skriver inte bara formulerar han en erfarenhet, han skriver sig bokstavligt talat fram till ett liv, gömd undan den totalitära statens krav på samhällsplikter och lojalitet, gömd i fysiskt avseende i sin lilla lägenhet, men i ännu högre grad gömd i den text som ska växa fram, inte bara som vittnesmål utan också som redovisning av ett slags mänskligt negativ attityd till det kollektiv som böjer sig för maktens krav och förväntningar. Det ter sig självklart, när han i Galärdagbok säger att han främst försöker undvika livet, leva i ett slags flykt. Bara så kan ett utanförskap byggas. I det ligger också en paradoxal optimism, samtidigt som det för omgivningen kan te sig tvärtom. Kertész vet att flykten och gömslet är enda alternativet för en människa som vägrar låta sig kuvas av omgivningen och som utgångspunkt för hela sitt värv känner ett slags tillfredställelse över att vara ”en komplett främling i mitt hemland, en främling bland människorna, en främling i världen.”
Från
Budapest till Berlin – en dagbok (Weyler förlag, översättning av Ervin
Rosenberg), innehåller dagboksanteckningar gjorda från den 18 mars 2001 till
den 18 oktober 2003. Den utkommer på lördag. Om man skulle försöka fånga
vad som är den underliggande och gnagande problematiken i den här volymen, så
är det vantrivseln i den alltmer judehatande ungerska offentligheten och den
nödvändiga flytten till Berlin. Därmed beskriver Kertész också en något absurd
tidslinje: från att ha varit fånge i de tyska koncentrationslägren som barn återvänder
han till landet för att kunna arbeta i frihet och frid.
Boken, översatt av Ervin Rosenberg (en man som verkligen kan sin Kertész och alla de språkliga nyanser som gör att man genast känner igen hans stil och ton). Den 1 augusti 2001 skriver han:
”Du lever i ett fientligt land, i en fientlig miljö, du har alltid måst dölja vem du är, och likväl har du blivit det du är. Denna process har varat i sjuttiotvå år. Man hatar dig därför att du är jude, man hatar dig därför att du är lycklig, man hatar dig därför att du är uppskattad på annat håll – man hatar dig därför att du är.”
Det är runt denna tid som Kertész tar itu med de praktiska förberedelserna att
lämna Ungern. Hans fru har instämt. Han tror förstås inte att Västeuropa – det
är ju dit han ska flytta – är något paradis. Rakt tvärtom, han säger att denna
del av Europa ”inte har använt den framgångsrika perioden mellan 1949 och 1989
för att skapa lycka.” Ändå är det hit han vill. Närmare bestämt till Berlin.
Han trivs där. Han flanerar i kvarteret, han går på krogen, han tilltalas av
hororna som naturligtvis vill göra honom till kund, han lyssnar till
positivhalarens ”knarrande melodier” och frågar sig: ”Accepterar jag mitt
förfall?”.
Han har kört fast i skrivandet. Han plågas av sin längtan till skrivandet. På
besök i Budapest i mars 2002 ser han något som gör honom skräckslagen, i
tunnelbanan har man tapetserat med plakat som i pilkorsarnas färger skriker ut:
”Varken höger eller vänster, kristet och ungerskt” – han återkallar sin barndom
när ”vi samlade på pilkorsarpartiets valfrimärken och valplakat: judar i
cylinderhatt och jackett springer som löss åt alla håll under en ångvält, och
så vidare.”
I oktober skriver han att han på nytt ”hotas” av att få Nobelpriset. Och det
får han. Den 12 oktober 2002 skriver han i dagboken att han måste tolka detta
beslut ”på något sätt”. Motiveringen är oväsentlig. Och så skriver han:
”Akademien har röstat för de bräckliga värdena”, och ”till min oerhörda
förvåning kan jag inte säga mer.”
Så bryter hetsen ut. Hetsen och hatet. Den 3 december konstaterar han i
dagboken att det inte bara handlar om ”nazisternas hets mot judarna”, utan
värre än så, om
”judarnas hets mot judarna; den vidriga ohyran som kryper fram ut det förflutna och fyller luften med likstank. Maskineriet; detta maskineri som blivit skapat för att nöta ner mig; genom press och andra offentliga framträdanden tär det på mina krafter till det yttersta. Alla vrider ett varv i maskineriet som undan för undan kväver, krossar och förgör mig.”
Två veckor senare är han tillbaka, hemma i Berlin och han väntar på att få vara
tillbaka i vardagen.
I oktober 2003 konstaterar han att han glider ifrån sitt eget liv, att
”det fjärmar sig från mig med en komets hastighet, förundrad följer jag det med blicken och ser hur det krymper och nästan försvinner vid horisonten, sedan vänder jag om och går hem med betryckta steg…”
Också när man vet att Imre Kertész är svårt sjuk kan man konstatera att
man med översättningen och publiceringen av denna volym får ett nytt tillfälle
att läsa verkligt väsentlig litteratur. Att han dessutom lär ha minst ett annat
verk på väg är trösterikt. Den här volymen är det med – trösterik, i allt sitt
mörker och tvivel.
Imre Kertész 1929 - 2016
 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Nej, man lär sig aldrig. Varför i hela friden skulle jag ens kommentera Trumps valseger? Groteskt. Vedervärdigt. Den amerikanska härskarklassen har naturligtvis ingen som helst sympati att hämta hos mig.
Går det åt helvete så spelar det ingen roll vad presidenten heter. Och om det spelar roll gömmer jag mig ändå.
Eftersom vi har fått tillbaka vår bil är det bättre att ta en tur till havet, utan vare sig dator eller andra förförande skärmar.
%20%E2%80%A2%20Foton%20och%20videor%20pa%CC%8A%20Instagram.jpeg) |
 |
| Mamma med mig i dopklänning 1952 |
"Innan Yuval Greens pluton gick in i Gaza slog befälhavarna fast att de inte skulle visa någon nåd. Gazaborna demoniserades: alla skulle dödas, allt skulle förstöras. Ett år in i kriget väljer fler och fler israeliska soldater att överge armén och tala ut. Andra tar sina liv.
Förstörelsen i Khan Yunis var oöverskådlig. Byggnad efter byggnad lades i ruiner ”enbart av israeliskt hämndbegär”, enligt Yuval Green. När hans befälhavare sade till plutonen att bränna ned det hus där de varit stationerade rann bägaren över.
– Jag sade: ”Jag är inte redo att delta i det. Jag tänker inte förstöra ett hus tillhörande familjer som nu blir hemlösa”, sade den tidigare soldaten till CNN i augusti.
26-åringen säger sig ha bevittnat hur andra soldater plundrade otaliga bostäder. Många tog ”souvenirer” från palestiniernas hus, enligt Green, som säger att höga befäl officiellt tog avstånd från plundring och liknande, men inte gjorde något för att stoppa det."
Räcker det nu? Kan jag ge Israel mitt stöd mer? Mycket svårt.
***
 |
| Foto på Shetland: Jessica Feiff Georgeson |
"De allra flesta bosättarattacker sker mot små byar eller mot beduinläger. Att de agerar mitt inne i storstäder, utan något ingripande från israeliska säkerhetsstyrkor, är ett mått på deras priviligierade ställning under denna regering. För vissa bosättare är målet att driva bort palestinier från det Israel-kontrollerade C-området (nära två tredjedelar av Västbanken), men de mest militanta hoppas kunna ta över också de palestinskt styrda A- och B-områdena.
Olivskörden, som nu pågår, är samtidigt högsäsong för de våldsamma bosättarna. En av dessa, polisminister Itamar Ben-Gvir, har sista ordet ifråga om polisens plikter på Västbanken. Sedan Ben-Gvir tillträdde för snart två år sedan har våldsverkarna i praktiken haft fria händer. Den palestinska polisen har enligt Oslo-avtalet inte rätt att gripa israeliska misstänkta. Den kan endast varsko den israeliska polisen.
Den israeliska underrättelsetjänsten Shabak bevakar och avlyssnar de våldsamma bosättarna, men dess chef, premiärminister Benjamin Netanyahu, ger inte någon prioritet åt palestinska civilas säkerhet och rättigheter."
En enda fråga: vem kan för en sekund tro på en framtid med ett Israel och en palestinsk stat? Jag kan det inte.
I mitt sängliggande tillstånd blir det svåra allt svårare. Att betrakta världen genom en telefon eller en dator blir till en surrealistisk lek. Men om jag tar fram den betydande litteraturen så finns det en bättre väg till både insikt och förståelse, än det gör i de mediala världarna.
Varför skulle jag godta de brittiska eller amerikanska politikerklasserna, om jag redan lärt mig villkoren?
Nog hade jag för länge sedan bestämt mig: delta aldrig i de parlamentariska lekarna, vägra "rösträtten" och vägra den "medborgerliga" förnedringen.
Vilka är alternativen? De är alltid friheten i tanke, handling och de olika vägvalen. Friheten inte som lekfullhet utan som insikt och nödvändighet. Motborgerligheten. Den egna rösten.
Att ha hamnat i en hyreslägenhet, 49 år efter löftet till mig själv att det aldrig mer skulle hända, är det enskilt största nederlaget. Att hantera och göra något åt det är uppgiften från och med måndagen.
 |
| I vardagsrummet på kibbutzen vid Rosh Hanikra |
Vi börjar med en tur lite längre söderut längs kusten mellan Åhus och Brösarp.
Vattnet må ligga mindre stilla denna helg, men det finns där det finns. Vindarna må vara starkare än annars, men de är pålitliga ändå. Det fanns en tid när vi sjöng om sol, vind och vatten. Nu är vi gamla och sjukdomarnas grepp är stark.
Photo by Bert Hardy. Children playing in a street, Elephant and Castle, London. 1949
Eftersom man aldrig kan få för mycket av Fernando Pessoa kan vi i år glädja oss åt tre utgåvor, två av dem översatta av Henrik Nilsson, denna och Mitt hjärta är lite större än hela universum, och så förstås den så gott som kompletta Orons bok i översättning av Örjan Sjögren.
Båda Nilssons utgåvor är diktsamlingar. Den helt nya Pessoas sista dagar och dikter dessutom helt unik i det att samtliga skrevs mot slutet av hans liv 1935 under heteronymen Alvaro de Campos. Det är första gången de tolkas till svenska, och som vanligt gör Nilsson ett gediget och finstämt jobb. Två ytterligare dikter i den lilla boken, Ricardo Reis sista ode och det absolut sista Pessoa skrev i eget namn, en namnlös dikt daterad 19 november 1935, han dör bara dagar senare. Den börjar med orden:
Det finns sjukdomar som är värre än sjukdomar.
Det är i den sista dikten som avslutningen lyder:
Ge mig mer vin, för livet är ingenting.
Vem fäster någon vikt vid den? Är det inte butikernas helg, utklädnadernas och godistuggandets helg?
Jag har däremot många att minnas. Fler har gått bort denna höst än någon annan tidigare. Mycket viktiga vänner. Och det politiska våldet tilltar markant, därav bildvalet.
Vi kommer så småningom till 9 november och det uppmärksammar jag i år också.
Nog finns det anledning att hålla andan idag också. Jag gör det.