onsdag 22 november 2017

Kriget - ett skönlitterärt vittnesmål

Foto: Astrid Nydahl

Kriget (Molin och Sorgenfrei Förlag) är en debutroman skriven av Durim Bekteshi, född i Sverige av kosovoalbanska föräldrar som kom till Sverige som krigsflyktingar. Han är född i Skövde men numera bosatt i Stockholm och kan berätta utifrån trovärdiga förstahandsuppgifter om vad som hände under de förödande krigsåren. Jag ser att han i en tidning säger att boken har ett allmängiltigt drag som gör att den ”kunde ha utspelat sig i vilken krigshärd som helst” (Skaraborgs Allehanda 20 maj 2016). Jag vill trots det understryka att den mycket konkret utgår från albanernas lidanden och frihetskrig mot de serbiska ockupationsstyrkorna.

Bekteshi skriver en prosa som växlar mellan det poetiska och metaforrika å ena sidan, och den brutala realismen å den andra. Den växlingen är nödvändig för textens trovärdighet. Det är förstås i första hand krigsscenerna som är brutala, ibland nästan outhärdligt svåra att läsa. Jag vet redan vilka av dem som ska följa med mig i minnet (ändå har jag under årens lopp både sett bilder och läst vittnesskildringar av våldet som albanerna utsattes för i Kosovo och borde vara härdad, men det är jag inte).

Romanen är indelad i tre avsnitt. Den första avdelningen berättar om tiden före kriget. Trots att mycket handlar om förvaltandet av jorden och möjligheten för en ung albansk grabb att ärva ett jordbruk hör man hela tiden i bakgrunden ett muller som inte kommer av åskan. Här introducerar Bekteshi också ett för albanska förhållandet extremt viktigt begrepp: besa. Om besa har jag skrivit åtskilligt i bloggen. Till exempel artikeln om Norman H. Gershmans stora fotobok med just namnet Besa. I den artikeln skrev jag bland annat:
För alla som studerat den lilla bergsnationen Albanien, oavsett om det handlat om historiska eller samtida studier, har det funnits ett grundbegrepp att förstå. Det begreppet är besa, och det går tillbaka till Lekë Dukagjinis (1410-1481) sedvanelag Kanun. Man kan säga att det är lika felaktigt att se den som en nationalistisk eller som en muslimsk sedvanekod, snarare har det under århundraden varit ett slags överlevnadsstrategi för ett mycket litet folk, som med den som rättesnöre inte minst överlevt många och långa ockupationsperioder (det ottomanska imperiet och i modern tid de italienska och tyska ockupationerna). Med besa har det lilla folket svetsats samman mot yttre hot. Kanun har överförts muntligt mellan generationerna och styrt ner i minsta vardagsdetaljer, och omfattat sådant som äktenskap, heder, mark- och egendomsinnehav, gästfrihet och dessvärre också blodshämnd (gjakmarrjë). I direkt översättning kan man säga att besa betyder tillit, samförstånd och en väg till fred, men dess vardagliga och handgripliga betydelse är helt enkelt att man håller ett löfte. Om man fått besa av en alban, så vet man att han kommer att göra allt som står i hans makt för att beskydda dig. Enligt ett urgammalt talesätt – Shqiptaret vdesin dhe besen nuk e shkelin – ska man hellre offra sitt eget liv än låta den man givit sin besa skadas eller dödas.
Bokens andra avdelning heter just Kriget och är dess längsta del. Här får vi handgripliga möten med krigets brutalitet och som befrielsekamp betraktad också dess nödvändighet. Här möter vi albaner som anslutit sig till gerillan. I en liten sammansvetsad grupp förs befälet av en alban från Sverige, Kommendanten kallad. Deras förflyttningar genom landskapet blir som en krigsberättelse från by till by, från skog till skog och från berg till berg. Människor är på flykt, de vill ta sig in i Albanien (där väldigt många människor från Kosovo fick skydd under kriget). 

Bekteshis berättelse är här oerhört stark. Den är litterärt mogen och vägrar gå hand i hand med krigsretoriken och propagandan. Här uppför sig människor svinaktigt oavsett om de är serber eller albaner. I bokens epilog anländer vi i berättelsen till den albanska hamnstaden Durrës – en stad jag många gånger besökt. Det finns säkert många skäl till att det stockar sig för mig under läsningen, men ett av dem är utan tvekan de minnen romanen väcker.

Vill man läsa en riktigt bra skönlitterär skildring av vad ett krig är för något tvekar jag inte att rekommendera just Durim Bekteshis debut. Vill man därtill en smula bättre förstå kosovoalbanernas öde så är den en utmärkt början.




Inga kommentarer: