fredag 4 november 2016

Finns det något hopp? Att leva i skuggan av vanföreställningar

Foto: Astrid Nydahl
Det finns en vanföreställning som jag skulle vilja betrakta som massmedial. Nej, den utgör inget alternativ till det vi brukar kalla för lögner och undertryckande av fakta i dagspress, radio och tv. Tvärtom blir denna vanföreställning som en grotesk skrattspegel av det andra. De speglar varandra. Då gäller det att stå utanför - helt utanför och gärna avsiktligt - för att se hur det förhåller sig.

Frågan är: kan räknandet av döda på Medelhavet, sönderbombade hus, regimer i förruttnelse och därmed också antal unga män från Asien, Afrika och Arabvärlden leda till något positivt? På vilket sätt skulle dagens noteringar förändra någonting till det bättre?

Den massmediala vanföreställningen ägnar sig nästan uteslutande åt noteringar. Antal skjutna i Malmö. Antal skjutna i Göteborg. Antal brinnande flyktingboenden. Antal våldtäkter, rån och stenar mot räddningstjänsten. Antal sjukhusbäddar som fattas. Antal inställda reformer.

Uppräkningen av exempel kunde jag ha fortsatt. Men det skulle ha varit lika meningslöst som det jag pekar på. 

Hur vi än vrider och vänder på siffrorna kvarstår det stora, allt förmörkande faktum: hela västvärlden har idag, frivilligt i alla fall från makthavarnas sida, importerat en katastrof, utan att ens kunna fantisera om effekten av den. Massornas erfarenhet av kriminaliteten är baserad på det egna, kärva livets vardag i härjade förorter och tvångsförändrade stadskvarter. Dessa erfarenheter leder människor i en bestämd riktning. Inte för att den riktningen är särskilt bra, utan för att någon annan inte ens syns.

På vilket sätt skulle den massmediala vanföreställningen - eller partipolitik och parlamentspolitik - kunna förändra vägen västerlandet sedan länge rör sig utmed? Ingenting. Ingenting alls. Ty våra nationer - jag utgår från min egen men vet att den har sina likar - är redan så djupt sjunkna att ingen återvändo ges. Man säger att saker bara kan förändras i meningen förbättras sedan den riktigt stora katastrofen inträffat. Så som det blir bättre när en diktatur fallit. Så som freden ger möjlighet till uppbyggnad och förnyelse efter ett krig. Men måste det till ett krig först? 

Vem blir de första offren för ett nytt storkrig i Europa? Det blir förstås alla de människor som redan idag lider av den mångkulturella illusionen och dess etniska enklaver, brottslighet, religiösa inskränkthet och intolerans. Det är de människorna som kallas små bara för att de (vi!) är så många.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Ja Thomas, du har rätt! Jag har också kommit till samma slutsatser, även om vi här i Finland kommer numerärt i efterkälken. Så, på 80-talet började vi fundera på dessa fenomen men ändå tänkte vi att sådant skulle hända senare, först kanske närmare mitten av seklet, men nej. Kriget är 'ante portas', frågan heter bara, när?
Den erfarenhet som jag har om 6-70-talets stalinister eller Mao-folket, vilkas arvingar håller nu på att ha makten i vår media skall det ta tid att få vinden vända sig. Nu känner jag mig som Viktor Klemperer i Tyskland för 75 år sedan. Di flesta människor tål sig inte att diskutera dessa saker öppet.

Jag tackar dig för dina artiklar här på webben. Jag har följt dessa sidor för ett par månaders tid nu. Dom har varit givande i ordets fulla värde. Synd att jag kan inte svara med samma mått men, om jag även kunde, så min svenska räcker inte till. Tack! hh

Ps. Jag skriver inte med mitt namn, för min svärson är etnolog som är sysselsatt just i arabiska och muslimska invandringsfrågor och lärare i universiteten. Jag vill inte riskera någonting.

Inre exil sa...

Tack ska du ha! Jag sätter stort värde på din kommentar. Klemperer läser jag regelbundet och jag förstår precis vad du menar med den känslan.