Arthur Brand: Hitlers hästar

                               Bild från förlagets Instagram. 

 

Arthur Brand: Hitlers hästar. Berättelsen om en konstdetektivs osannolika upptäckt (Bokförlaget Augusti, översättning från nederländskan av Urban Lindström)

I sjuksängen har jag just läst denna märkliga bok, som ibland gav mig intryck av att vara en skruvad kriminalhistoria, och ibland en fackbok om en mycket märklig historia i andra världskrigets kölvatten. 

Jag googlade förstås. Hoppades hitta svenska recensioner. Jag är kanske ingen mästare inom området, men jag kammade noll. Däremot hittade jag flera intressanta artiklar, ungefär tio år gamla. Förlagets egen text finns på Instagram, jag rekommenderar den. Men här kommer två gamla tidningsartiklar:

 

Publicerad 2015-05-21

 

Två häststatyer i brons, som en gång stod utanför Hitlers kansli, har återfunnits i Tyskland, skriver BBC. Fyndet gjordes under ett tillslag mot den svarta marknaden, då man påträffade flera olika verk från nazitiden.

 

Häststatyerna av Josef Thorak specialtillverkades för Hitlers kansli i Berlin . Byggnaden skadades allvarligt under andra världskriget och förstördes senare helt av sovjetiska styrkor.

 

Bland konstfyndet fanns också en enorm granitstaty av Arno Breker, som föreställer muskulösa soldater utan skjorta, gjorda i vad polisen beskriver som typisk "nazistil".

 

Konstverken sågs senast i närheten av Berlin 1989, kort innan muren föll.

 

***

 

Pensionärer försökte sälja försvunnen nazikonst

 

Skulpturerna av Hitlers favoritkonstnärer försvann efter DDR:s kollaps. De återfanns när åtta pensionärer försökte sälja dem för miljonbelopp

 

Publicerad 2015-05-27

 

Efter ett längre spaningsarbete kunde tysk polis häromveckan beslagta försvunna monumentalverk av Adolf Hitlers älsklingskontnärer. I ett lager i sydtyska Bad Dürkheim upptäcktes bland annat två stora bronshästar av Thorak och en gigantisk granitrelief av Breker. Hästskulpturerna prydde en gång trädgården bakom Hitlers rikskansli i Berlin, relieferna – föreställande en halvnaken kämpe med svärd – var tänkt som utsmyckning i Germania, den nya huvudstad Hitler tillsammans riksarkitekten Albert Speer planerat låta byggas efter en tysk seger.

Skulpturerna, som efter krigets förvarats på ett sovjetiskt militärområde i det forna DDR, försvann efter den östtyska statens kollaps 1989.

Nu misstänks åtta pensionärer, den äldste är 79 år, för häleri efter att ha försökt sälja verken som betraktas som statlig egendom till samlare för miljonbelopp i euro. Spiegelinternational berättar om jakten på de försvunna verken i ett längre reportage.

 

Den propagandistiska nazikonsten vållar tyska staten viss huvudbry. Både Breker och Thorak var naziregimens gunstlingar och Hitlers personliga favoriter. De understöddes med pampiga ateljéer och mängder av offentliga prestigeuppdrag, deras verk bidrog till att både forma och ge uttryck för det nationalsocialistiska estetiska ideal.
Kulturminister Monika Grütters har uttalat sig för att de ska presenteras i rätt kontext på museum, ett förslag är Deutsches historisches museum. Eventuellt kan de ställas ut i Berlin i sommar. Det skulle i så fall ske i anslutning till ”Topographie des terrors”, museet som dokumenterar nazismens brott på den plats där en gång Gestapo och SS hade sitt högkvarter.

 

 

Sjuk eller sjukrapport

Foto i Manchester 2018: Astrid Nydahl

 

Ligger sjuk för fjärde dagen. Slipper dock första dygnets feber-inferno.

Försöker finna ro i en renbäddad säng och med bra läsning.

Allt tycks gå mig emot nu. Bokstavligt talat allt när också den basala och banala hälsan sviker.

Lars Gustafsson: Etyder för en gammal skrivmaskin

Med Lars Gustafssons bortgång förlorade svensk litteratur en av sina märkvärdigaste och mest originella röster. Hans frånvaro är starkt påtaglig och bara vetskapen om att det inte ska komma något mer från Gustafsson är tragisk. Som diktare, filosof och samtidsdebattör var han unik. Men en volym lämnade han efter sig, diktsamlingen Etyder för en gammal skrivmaskin.

 

Jag har tillbragt mitt liv

med att ordna alfabetets bokstäver

på skiftande sätt. Ge och blanda.

 

Så heter det i dikten Logonauten och med den inledningen kan man säga att poeten presenterat sig. Men sättet på vilken den korta dikten sedan utvecklas och slutar måste man vara just Lars Gustafsson för att bemästra.

 

Så förhåller det sig med hela denna vackra lilla diktsamling. Det är inte alls konstigt att man som läsare drabbas av ett vemod. Inte bara för att det är en avliden poet vi möter, utan kanske mest av allt för att dikterna påminner oss om hur unik han var.

 

Gravitationen är den stora förbannelsen –

en aldrig avsedd deformation av rummet

orsakad av materiens störande närvaro

 

(ur dikten Insomnia)

 

Hos Lars Gustafsson, också nu postumt, umgås det vardagligt, näst intill banala utan problem med det högstämda. Hans finurligheter blir så självklara att de ser enkla ut. Som reptrick eller vackra oljemålningar lurar de läsaren och betraktaren. Att läsa denna sista diktsamling är för mig också ett utmärkt sätt att säga tack. Vi råkade leva i samma tid som Gustafsson och vi kunde följa hans författarskap. Vi kunde instämma i hans ord:

 

Detta glas är snart tomt

Det rymde inte

Som någon kunde tro

Vin eller vatten

Men tid

 

Hur kunde ett glas rymma tid?

 

 

Jagar tid och finner flykt. Ber att bli mätt med måttband och betraktas som galen. 

När febern överföll mig gömde jag mig under täcket. 

Avrättning inom den ryska militären är dagens rubrik. 

När regnet föll lyssnade jag till melodin av droppar. 

Fristaden

Det kunde ha varit jag själv, men det är Per Wästberg i Svenska Dagbladet:

"I språket fann jag tidigt en fristad. Orden blev både fönster och kokong, både frihet och gömställe. För att skriva måste jag emellanåt sluta skriva och möta tomheten och tystnaden när det sker. Då tvingas jag börja på nytt. Det ges inga omvägar. Det är i våndan inför det outsagda man i bästa fall åstadkommer något."

Manchesters katedral, detalj. Foto: Astrid Nydahl

 

Tack

 

Varmt tack för alla gratulationer jag fick igår!

Astrid Nydahl 

 

 

Orban, Putin och vårt eget land

 

Jag tänker högt nu. Jag tänker på hur det perfekta förräderiet ser ut. Är det inte i själva verket den godhet som får oss att tänka på serie-figurer och konditori-varor? Den svenske förrädaren förnekar - på sitt eget banala vis - att det ens rör oss i ryggen att Putins mordmaskin dag och natt mal sönder den ukrainska nationen.

Politiska aktivister som gör allt för att tvätta Putinfascismen ren, och som ivrigt anklagar Ukraina för att vara hotet. De förekommer främst i de kretsar som före kriget kallade sig "regimkritiker" och som sedan anslöt sig till en märkligt förnuftsbefriad anti-vaccinkampanj (som om inte olika vaccin bidragit till vårt lands hälsa genom hela min livstid).

Putin är förmodligen "en riktig man". Orban är lite klenare i manlighetsavseende, men trots allt också han "en riktig man". Skillnaden är väl bara den att Putin härskar över ett väldigt imperium.

Astrid Nydahl fyller år idag

 

Idag fyller hon 78 år, min hustru och stora kärlek. Astrid!

 

Det började i Heliga Trefaldighetskyrkan, Kristianstads vackra danska arv. Jag hade bjudits in att tala på temat enfald eller mångfald. Augusti 1994, just hemkommen från Öland bestämde jag mig för att hoppa av. Vännen M. satt i min trädgård och uppmanade mig att läsa den lilla texten för henne. Saken var avgjord, hon skulle absolut skjutsa mig från Sätaröd in till kyrkan.

 

Av en händelse såg jag in i Astrids ögon. Det avgjorde saken. Sommarsolen sken, det var i mitten av juli vill jag minnas. En dryg månad senare träffades vi på nytt. Gick ut och åt. Sedan dess är vi ett par och i januari 1999 gifte vi oss i just den kyrkan.

 

Inget kunde ha varit mer rätt. Astrid var och förblev kvinnan i mitt liv! Om henne kunde jag säga och skriva allt rätt och vackert.

 

Vi har levt, rest, läst, skrivit och gjort allt tillsammans. Det är ofattbart länge det pågått. Hennes högtidsdag just denna 27 oktober 2025 får vara ett avstamp inför det som komma skall.

 

Trots min egen sjukdom och oförmåga gläds jag åt hennes fortsatta livsglädje. Jag hinner nästan inte fira henne i år förrän hon rest till ett av sina favoritmål. Jag ser mot himlen och tänker då att hon sitter i ett flygplan på väg. Jag är med henne i tanken, sjunger och önskar henne all glädje på vägen.

 

Men först:

 

VARMA GRATULATIONER PÅ FÖDELSEDAGEN IDAG!

 

 

Med svågern i biblioteket

 

På den gamla tiden hade vi ofta gäster. Efter maten satt vi i biblioteket. Som här tillsammans med min svåger Erland Stiber, och hans fru Ingrid som är Astrids syster.

Av Erland har jag lärt mig mycket under åren. Han är en baddare på tyska, men också och inte minst på det som var hans yrke. Kontraktsprost var han. 

 

 

Träden hos Tobbe när han just dött

 

 

Man kan aldrig vrida tillbaka tiden. Men man kan ta fram en gammal bild och se tillbaka. Här en bild från oktober 2014, tagen i Tobbes trädgård, Östervång utanför Tollarp. Då hade han just lämnat oss. Astrid och jag vandrade omkring i hans vackra trädgård, tänkte på alla våra stunder tillsammans och på björkskogen bakom hans gärdsgård där hjortarna brukade gå. Det var så tyst och tomt. Som om aldrig en människa hade levt där. 

Mycket ung på sydkusten

 

Var jag ens trettio fyllda? Öster om Ystad, minns inte exakt var. 

 

Men jag minns kavajen, jag minns käppen jag täljde fram och sedan finslipade vid hemkomsten. Hemma var fortfarande Malmö. 

 

Då hade jag inte en aning om vad de kommande åren skulle innehålla.

Judehataren gripen och inlåst

Rahmeh Aladwan

Det duger inte att hetsa mot judar i England längre. Eller i alla fall inte just nu. Flera tidningar rapporterar om det senaste fallet. Jag citerar ur Jewish News, den i England utkommande tidningen. Den utkommer hela veckan, bortsett från under sabbaten och viktiga högtider. Det handlar här om Rahmeh Aladwan som är på god väg att bli läkare. Hon har gripits för fyra brott, och jag fäster mig särskilt för brottsrubriceringen "inciting racial hatred".

 

Läs ur tidningen nedan:

 

”A doctor who has become notorious for her diatribes about “Jewish supremacy” in the UK has been arrested by the police, days before another hearing into her conduct is due to be heard by a medical tribunal. 

 

Video footage released on social media showed Dr Rahmeh Aladwan, who has previously described herself as a “British-Palestinian doctor” being arrested this morning.

 

“On the morning of Tuesday, 21 October officers arrested a 31-year-old woman at an address in South Gloucestershire.

 

“The woman was arrested on suspicion of misusing a public communications network, sending malicious communications and stirring up racial hatred.

“The arrests relate to an ongoing investigation, led by the Met’s Public Order Crime Team, into allegations that comments made at a protest and online in recent months were grossly offensive and antisemitic in nature.

“She remains in custody.”

Rädd liten påg på "vilohem" i Tormestorp

 

Hallarna, Tormestorp. Det kallades i min barndom på 1960-talet för "vilohem" och dit skickades jag utan att förstå varför.

Till Tormestorp kom jag tom och rädd. Traktorn som förde oss barn på sin öppna vagn från järnvägsstationen uppför backen, in i skogen och fram till byggnaden där vi skulle bo, var ett löfte om lantliv, men jag kunde inte se något positivt i det. Tvärtom var det rädslan och en stark känsla av övergivenhet som uppfyllde den tomhet jag erfarit. Hur länge jag skulle stanna där visste jag inte. Men jag visste med hela mitt väsen att de andra barnen och ungdomarna inte var som mina drömmars Eva eller som de andra i klassen på Lorensborgsskolan. Jag visste att de var mycket annorlunda men först efter en tid där förstod jag varför och på vilket sätt.

Att leva i ett stort hus med sovsal och personal som sköter allt omkring en är en omtumlande upplevelse för ett barn som vant sig vid att leva i ett pojkrum med sin bror och alltid ha mamma och pappa till hands. I Tormestorp fanns ingenting. Ett mörker omslöt mig, ett mörker så kompakt att jag bara till min mormor kunde uttrycka den längtan bort därifrån som jag varje dag kände. Musslans slutenhet blev min. Bara i skogen, på äventyr med de andra, kunde jag blomma, men också där var det hotfullheten och ensamheten som gick tillsammans med mig. Hos bonden Jonsson en bit ner för backen mot samhället fanns en hund att klappa. Det var det närmaste man kunde komma känslan av lycka. 

I samvaron med de andra barnen – oavsett om det var i skogen, under de mäktiga granarnas naturliga kojor eller i hemmets allrum – kunde jag för sekunder känna att jag glömde bort flyktinstinkten, men de blev aldrig många eller långa förrän jag var tillbaka i den, med fåfänga drömmar om hur jag skulle smita och sedan tjuvåka tåget tillbaka till Malmö. Men jag var fånge inte bara i platsens regler och regim utan också min egen bristande fantasi och oförmåga att handla. Eller uttryckt på annat sätt: jag var för feg för att handla mot den vuxenvärld som placerat mig här. Rädd och feg.

Besök från Santiago och Gran Canaria

 

Finaste besöket på ett år idag. Min fosterdotter Ljubitza är här och mitt i bedrövelsen är jag mycket glad. Ljubitza var tolv år när hon kom till mig. Idag är hon en bra bit över femtio, bosatt på Gran Canaria där hon dagligen får tala sitt eget språk. Fast jag tycker att hon ska snacka skånska! I telefon fick jag - med bild - tala med hennes äldsta syster Digna, som var som en mamma till Ljubi, då hennes biologiska mamma dog vid förlossningen i Santiago. Sorg och glädje samsas idag och jag kommer att leva länge på detta! Att Astrid och Ljubi lärt känna varandra gör inte saken sämre.

Tillbaka i lägenhetsliv

Foto: Astrid Nydahl

 

 Jag ställer mig tyst inför Astrids bild. I tankarna har jag ett mycket dystert ämne.

I drygt trettio år har Astrid och jag varit ett par, sedan 1999 har vi varit gifta. Astrid har haft bil så nästan dagligen har vi kommit ut. Havet har lockat oss mest, om så bara för en enkel fika.

Nu närmar sig slutet. Bilen ska bort. Från och med november får vi ta buss dit vi ska. Det är sannerligen inget som lockar mig. Rent fysiskt har jag svårt för annat än mycket korta bussresor.

Om jag få se havet blir det sällsynt. Det blir inte av på länge. Och sedan endast någon enstaka gång. Det skapar en stark sorg inom mig. En sorg jag inte vet hur jag ska hantera.

Jag lämnade lägenhetslivet i Malmö 1978. Har sedan 1979 bott i eget eller hyrt hus, de senaste tjugo åren i Hammars gamla kvarn. Nu är det lägenhet som gäller igen. Att det skulle sluta så hade jag inte ens kunnat drömma om.

Henrik Nilsson: Hålet i stängslet. Resor med den latinamerikanska litteraturen (h:ström)

 

”Vi är ensamma. Ensamheten som är ångestens grogrund började samma dag som vi lösgjorde oss ur moderskötet och föll ut i en främmande, fientligt värld. Vi föll och detta fall , medvetandet om att vi har fallit, gör oss skyldiga. Till vad? Till ett namnlöst brott: det att ha blivit födda.” Octavio Paz: Ensamhetens labyrint. Översättning: Irmgard Pingel och Lasse Söderberg)

 

Vad driver författaren Henrik Nilsson från Malmö ut på ändlösa resor ? Har det något med ensamheten i Octavio Paz mening att göra? Det tror jag inte. I så fall är det i existentiell mening. Resan är alltid ett slags sökande efter sällskap i en högre mening än den banala. Sällskapet i andra kulturer och språk är alltid full av mening. Är inte varje resa i någon mening sådan?

 

För mig har resandet denna betydelse. Ända sedan unga år, som liftande, fram till de sista resorna som återvändare till de platser som betytt så mycket för mig.

 

I mötet med litteraturen och de enskilda författarna säger Nilsson att ”våldet är ett oundvikligt tema”. Det handlar såväl om ”arvet från militärdiktaturer och inbördeskrig, den pågående mardrömmen i Mexico, gängstriderna i Centralamerika”- liksom en rad andra politisk/ekonomiska faktorer.

 

Våldet, ensamheten, fattigdomen – se där tre faktorer att vara medveten om. Henrik Nilsson har dem med sig.

 

Han pendlar mellan fönsterutsikten i Malmö och de vidare perspektiven från hotell i Latinamerika – och självklart från de små flygplansfönstren när han tillsammans med andra resenärer går in för landning i de många olika länderna.

 

Två språk bestämmer förståelsen: portugisiskan och spanskan. Många enskilda författare – såväl levande som döda – bestämmer hans litterära bilder. Hans beläsenhet är stor och den blir större på platserna.

 

Det finns en stor sensualitet i hans närmande:

 

”Hellre läser jag då Julio Cortázar. Att en klar höstdag koka en kopp kaffe och slå upp berättelser som ’Intaget hus’ eller ’Natt på rygg’, hör till det närmaste jag kan komma ren, porlande läsglädje…”.

 

Breda överblickar utmärker boken, men också skarpa enskilda författarporträtt. Det han skildrar av Lêdo Ivo är oförglömligt i sin kärleksfulla och öppna, fysiska bild av en författare vi här vet allt för lite om.

 

”Det finns ingen fri vers”, säger Lêdo Ivo och tar en klunk vitt vin under parasollen”. 

 

Närvaro alltså, total närvaro, både i det reportaget och andra. Klasskillnader – till synes självklara, men också brutala, historiska såväl som samtida. Allt speglas i denna litteratur.

 

Redan i bokens inledning kommer vi till Aracataca där Gabriel Garcia Márquez bodde mellan två och åtta års ålder. Han har kanske blivit mest känd för Hundra år av ensamhet? Nobelpristagare, men nämns nästan aldrig numera. Litteratur kommer och går, också den som hamnat i Nobelklass. Ensamhets-temat jag inledde med finns närvarande. Men Nilsson ska vidare, det behöver läsaren inte tvivla på. 

 

Man kunde, vilket Nilsson gör i kapitlet Människans mått, också tala om att det finns en "estetisk ensamhet" i Latinamerika, och den måste då vara oerhört intressant att utforska. Om inte annat blir man påmind om sin egen mycket bristfälliga kunskap, vilket understryker vad det är Nilssons bok väcker: en längtan efter mer kunskap och mer litteratur att bekanta sig med.

 

Det mest tilltalande – sympatiska kunde jag säga – med boken är känslan att bli medtagen på ett både läst och resande äventyr. Så fungerar ju litteratur i sig, när den är som bäst.

 

Centralamerika får sitt eget resonemang i boken. De där, ofta förbisedda, länderna har under åren bjudit på flera färgstarka författarskap. Tänk bara på prästen och poeten Ernesto Cardenal, som också var kulturminister i den första Sandinist-regeringen i Nicaragua! Eller Miguel Ángel Asturias från Guatemala, också han liksom Gabriel Garcia Márquez Nobelpristagare, redan 1967. Det finns förstås oändligt många fler, men detta är två framträdande exempel.

 

Det som gör Nilssons bok så bra, är hans speciella ton, som präglas av en sällsynt kombination av stor kunskap och ödmjukhet inför uppgiften. Att det i botten ligger en stor kärlek till ländernas och språkens litteratur, är så självklart att det nästan inte behöver nämnas.

 

I titelkapitlet Hålet i stängslet får vi bekanta oss med författaren Mario Levrero från Uruguay som debuterade 1966 med La Ciudad (Staden), efter vilken det ska ha följt ett tjugotal romaner och novellsamlingar. Levrero är, som många av Nilssons författare, för mig helt okänd. Att jag inte ens hade hört talas om denne "Uruguays Kafka" säger rätt mycket, både om mig och hur översättnings-praktiken ser ut."Var, herregud, pågår livet?' frågar sig Mario Levrero på ett ställe. Meningen tycks vara nyckel till hela hans motsträviga och generösa författarskap", skriver Nilsson. 

 

Och jag får lust att vända hela meningen tillbaka in i hans egen gärning. Ty denna bok borde ha fått en mycket större uppmärksamhet och läsekrets. Men det kommer, med all säkerhet, eftersom motsatsen vore brutalt orättvis.

 

Barndomsminnen som växer - igen

Foto: Privat

 

(Anteckningar till minnesbok om det tidiga livet)

Här tillsammans med Leo Flamholc på Bullen - Två Krögare, mitt i Malmö. Vi firade en gemensam vän. Leo hade redan då sin karriär som forskare kring HIV och han skulle komma att bli ansvarig för vården av mitt svårt sjuka barnbarn Hugo.

Det var en märklig kväll, då Leo bara var en av flera bekanta eller vänner. Leo och jag var klasskamrater, alla grundskolans nio år. Han bodde på Lorensborg, precis som jag.

Nästa gång vi träffades var på Leonard Cohens sista konsert i Malmö. I pausen klappade Leos fru Kerstin mig på kinden och sa något om att jag i barndomen hade varit rödhårig. Jag var mycket medveten om mitt gråvita hår och skägg. Livet följer oss med olika minnen, alla lika viktiga.

***

I bloggen april 2024:

Jag står i Malmö Arena under en paus i Leonard Cohens konsert, sommaren 2010. Plötsligt ser jag in i ögonen på en mycket välbekant person: Leo, en av barndomens personer. Leo Flamholc var, vid sidan av Bertil, Paula och Kerstin, ett av de få judiska barnen på Lorensborgsskolan. Kanske var Leo den man kom allra närmast. Bertil försvann efter skolan till Israel, jag mötte honom på kibbutz Lavi för många år sedan, han är rabbin nu och har bytt förnamnet Bertil mot Meir, men efternamnet Rubinstein bär han fortfarande. Paula flyttade också med sin man till Israel, han hette Singer i efternamn som nobelpristagaren, den förnämlige jiddisch-författaren, och var min tandläkare under några år. 

 Leo, son till en rysk-judisk skräddare, blev kvar i Malmö och i hela sitt vuxna liv arbetade han som läkare på infektionskliniken (Så småningom blev han överläkare och verksam bl.a. i HIV-vården). Hans hustru blev Kerstin, hon som nu stod framför mig, bredvid Leo och sa: ”Men Thomas, du hade i alla fall rödare hår som barn.” Det är där, i det ögonblicket, som livet rusar förbi – jag ser ju samme Leo som jag kände i barndomen, hans röst och inte minst hans skratt och de vänliga ögonen – allt är likadant. När vi diskuterar det faktum att många konsertbesökare också är betydligt äldre än vi skrattar Leo och säger att det är synd att vi drar ner på medelåldern. Så slås en brygga mellan tidigt 1960-tal och samtiden. Den bryggan är kanske kusligast av allt som blir insikt i åldrandet. Vi är samma människor som då men ändå helt annorlunda. 

Pogromernas städer 1941

Bild: Foto taget av den tyske korrespondenten Gerhard Gronefeld under pogromen i Jasionówka den 28 juni 1941 (Deutsches Historisches Museum)

Av Gregor Flakierski
Publicerad 16 oktober 2025

 

I sin nya bok Miasta pogromów (Pogromernas städer)  tecknar Mirosław Tryczyk förtjänstfullt en historisk bakgrund till pogromerna som ägde rum i östra Polen 1941, sätter in dem i ett politiskt och socialt sammanhang, pekar på vad avhumanisering, stigmatisering och hatspråk kan föra med sig och vad helt vanliga människor kan göra om de beväpnas med en patologisk ideologi och samhällelig acceptans.

 

I historikern Jan Tomasz Gross bok från år 2000, Sąsiedzi (”Grannar”), skildrar han den massaker i byn Jedwabne i landskapet Podlasie i östra Polen som begicks mot judar av deras polska grannar. De fakta, som han lade fram i boken var redan tidigare kända, men hade länge begravts under en massiv tystnad. Med publiceringen av boken exploderade de med en våldsam kraft som skakade om det polska samhällets kollektiva minne och identitet, och följdes av en bitter och oförsonlig debatt.

 

Resten av artikeln läser du här: https://www.dixikon.se/flakierski-tryczyk-pogromow/

 

 

 

 

Patrick Modiano: Lilla smycket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pontus Grate)

Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.

"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."

Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.

"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."

 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.

Förr om åren...

 

Jag brukade sitta här, på Landön. Blickade ut över den del av Östersjön som visade mig både Åhus kustlinje och vägen upp mot Blekinge. Det var nio år sedan, en tid av relativ hälsa och långt före katastrofen. Och ändå ser allt så välbekant ut.

Foto: Astrid Nydahl

Birgitta Holm: Mnemosyne. Nio essäer om skapande (Ellerströms)

 ”Vi kommer kanske inte fram. Men vi tar om det en gång till.” (sidan 100 om ”framåtrörelsen i den omtagning som sker”)

Redan Frederic Leightons målning Mnemosyne, Mother of the Muses från 1884 på omslaget, suger in mig i läsningen av Birgitta Holms bok. Holm, född 1936, är författare och litteraturprofessor och på hennes cv hittar vi bland annat flera monografier och essäsamlingar.

Mnemosyne är minnet i den grekiska mytologin, ”den med vilken språket och orden kom till världen”.

Selma Lagerlöf och Marcel Proust, Friedrich Hölderlin, Christa Wolf, James Joyce, Samuel Beckett, Marguerite Duras, Franz Kafka, T S Eliot och Jorge Luis Borges. Så ser den litterära paraden ut i Holms bok, idel intressanta namn från flernationell litteratur, mycket olikartad och unik i egen rätt.

Med särskilt intresse läser jag texten om Christa Wolf. Kopplingen i den till Lea Ypis självbiografiska Fri. En uppväxt vid historiens slut. blir både självklar och överraskande. Den oskuldsfullhet Holms ser i Christa Wolfs Kassandra ser hon också i den barndom Ypi gestaltar och berättar från Enver Hoxhas albanska diktatur. Däri ligger också ett omfattande minnesarbete.

Om Irland skriver Holm så drabbande att det är ett land ”präglat av ett utdraget kolonialkrig och en blomstrande litteratur". I detta kapitel om Joyce och Becket leds mina tankar också till det våldtagna Ukraina, varifrån en rik litteratur kommer till oss, med vittnesmål och berättelser.

Den vackra utgåvan gör också Birgitta Holms bok till en sådan man med lätthet har med i jackfickan eller axelväskan. Jag hade den med på tågresan till Lund förra veckan, trösterik som den är.