 |
| Landön, 31 mars 2016. Foto: Astrid Nydahl |
Den rumänsk-judiske författaren Mihail Sebastian
(1907-1945) utgav 1934 en roman som har landets situation och judehatet på
1920-talet som utgångspunkt. I engelsk översättning heter den For Two Thousand
Years. Jag läser den och ser att hans tankar kring döden leder till Imre
Kertész. Jag läser den samma dag som Kertész avlider, nämligen igår, den 31 mars 2016:
”Vem som än har lutat sig mot ett träd, som med melankoli
funderat på sin ensamhet, kan inte undgå att möta döden utan en känsla av att
befinna sig en bit ovanför den, och le åt den, nonchalant och överseende, med
vänskap, med ett ödmjukt farväl, med en speciell, sensuell rysning.”
Kanske ska man inte tänka att döden är välkommen. Däremot
kan jag, utifrån erfarenheter i mitt eget liv, tänka att den faktiskt kan vara
en befriare, särskilt om sjukdomens plågor är oupphörligt närvarande. Sebastian
tycks ha menat att vår stora sorg vid människors död, är allt annat än
eftersträvansvärd. ”Så illa vi dör!” utbrister han, och tillägger:
”Vi lever illa, men vi dör ännu sämre, i förtvivlan,
kämpande.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar