Mitt Tjernobylbarn

Tobbe med systersonen Hugo  för
många år sedan. Foto privat.

Det är idag trettio år sedan explosionen i kärnkraftverket i ukrainska Tjernobyl. Vad som skett sedan dess är vi alla underrättade om och som om inte det skulle ha räckt för att stänga hela kärnkraftsindustrin har det kommit annat och kanske värre.

Vi väntade vårt sjätte barn. Min fru var höggravid. Hon hade varit ute och plockat nässlor för den nässelsoppa vi skulle äta. Jag minns händelseförloppet: hon kastade nässlorna och började sedan gråta. Vi blev tagna av stundens allvar. Vi tänkte på barnet som skulle födas i juli. Hur skulle eventuell radioaktivitet påverka fostret?

Tobias föddes den 16 juli 1986. Till synes en frisk pojke. Han var i skolåldern när det började hända saker med honom. Han gjorde många läkarbesök och vi lugnades av orden "vad det än är, så är det i alla fall inte epilepsi." I samband med ett stort och svårt anfall många år senare kom han in akut med ambulans. På båren i korridoren gick en neurolog förbi just som nästa krampanfall började. Hon tog över. Och vi fick så småningom veta att det var värsta tänkbara slags epilepsi han hade, den i tinningloberna. Han genomgick två större hjärnoperationer på neurokirurgen i Lund, och efter den andra var hela hans högra hippocampus borta. 

Det gick som de varnat för: epilepsin flyttade över till vänster sida och förvärrades. Hans minne försvann i alltför hög grad. Det vi talat om eller gjort en dag var försvunnet dagen därpå. Han skötte sitt arbete exemplariskt, han hatade de få sjukskrivningarna som var nödvändiga, och när han fick anfall på jobb hjälpte alltid någon honom hem. 

Fler hjärningrepp kunde man inte göra. Däremot opererade man in en sensor som skulle bidra till att hejda påbörjade anfall. Den fungerade inte. Hans anfall blev svårare och svårare, hans liv en vandring mellan dem. Han hade hemska hallucinationer av medicinen. Omfattningen av hans plågor kanske vi aldrig förstod. Han var ingen gnällspik. Tvärtom gav han stöd åt andra som hade det svårt. Den 10 oktober 2014 tog han sitt liv, 28 år gammal.

Jag tänkte alltid på honom som mitt Tjernobylbarn. Men jag sa aldrig ordet till honom. Det var kanske bara vidskeplighet från min sida att koppla samman hans svåra sjukdom med det som hänt. Men idag är det så jag minns honom. Mitt älskade sjätte barn, min andra och yngsta son. Tobbe.