söndag 3 april 2016

Lars Gustafsson 1936-2016

Foto: Astrid Nydahl
Alltsedan unga år har jag läst Lars Gustafsson. Hans böcker - alldeles oavsett om det var diktsamlingar, novellsamlingar, romaner, facklitteratur - har betytt väldigt mycket för mig. Han blev på ett lite lustigt sätt väldigt omtyckt i den svenska vänstern. Ändå var han som liberal en ständig kritiker av just vänstern. Men det fanns skäl för hans popularitet. Han talade konsekvent mot makten, här hemma såväl som utomlands. I Tyskland var han både läst och älskad och fick de finaste priser en författare kan få. I Sverige var det många som aldrig förlät honom hans ställningstagande i kärnkraftsfrågan. Han var för. I våra kretsar var man mot. När Lars Gustafsson skulle fylla sextio år fick jag fin kontakt med honom inför ett jubileumsnummer av Ariel till hans ära. Numret fick titeln Under den synliga skriften och utgavs parallellt av hans dåvarande förlag, Natur och Kultur, i bokform. Han medverkade själv med tre texter, en av dem skriven direkt på engelska (och han var noga med att den inte fick översättas, den hette On Connectedness Or; How Do Things Remember?). I en av de svenska essäerna skrev han: "En författare kan begå många fel. De flesta förlåts honom med en generositet som inte kommer politiker, justitieråd eller forskare till del. Han kan ha fel i allt."

Vad är det jag minns av hans verk? Naturligtvis 70- och 80-talsromanerna, enskilda dikter som Ballad om stigarna i Västmanland, där det bland annat hette: "Snart kommer en jättelik myr, och stigen visste det./ Den för oss runt, med tryggheten hos en/ som har varit med förut. Den vet var myren finns,/ den vet var berget blir alltför brant, den vet/ vad som händer den som går norr istället för söder/ om sjön. Den har gjort alltsammans/ så många gånger förut. Det är hela meningen/ med att vara en stig. Att det har gjorts/ förut." (Dikten citeras från detta stycke och flera andra i Anders Johanssons essä Stigarna), hans essäer om litteratur och politik, hans debattinlägg, hans ständiga försvar av civilsamhället och medborgaren mot makten och dess allt oförskämdare anspråk på maktutövning bakom ridåer. 

Danske mästaren Henrik Stangerup - barnbarn till Hjalmar Söderberg för övrigt - skrev i sitt bidrag till Ariel-numret:

"Ursvensk melankoliker, jude, intelligent romanförfattare som skyr det patetiska nonsens som har förstört läsglädjen för så många nordiska läsare, filosof i den anglosaxiska traditioner (gå till botten med saker och ting), musikkunnig, konstkritiker i antikonstens tid, akvarellmålare med Turners blick - du är alltsammans och så du är rolig; moralismen är inte din sak."

Jag ser honom också som professorn i Austin, Texas. Och som pionjär i datorernas värld, dessa "computers" som han alltid kallade dem. Jag minns en inbjudan till en vernissage på 1990-talet. Där visade han sin datorkonst. Han var väl, med svenska mått mätt, väldigt långt före och väldigt mycket originellare än de flesta. 


Lars Gustafsson, Bosse Eriksson och undertecknad
på Per Helges 60-årsfest. Foto: Astrid Nydahl
En personlig träff fick jag först 2005. Min vän Per Helge och hans Gunnel firade sina respektive 60-årsdagar med en rejäl fest i byn. Astrid och jag var bordsplacerade tillsammans med Lars Gustafsson och hans fru Agneta Blomqvist. Det blev en fantastisk eftermiddag och kväll med samtal om dansk feodalism, svenska bibeltexter och annat mellan himmel och jord.  Jag var rädd att jag skulle känna mig obildad i hans sällskap. Så blev och var det inte alls. Däremot var han en mästare på att fylla i luckorna som uppstod. Och så hade vi förbaskat roligt. Vi skrattade gott och jag tycker att jag lärde mig något nytt om Herr Gustafsson. 

När jag såg att han dött blev jag chockerad. Jag tyckte att jag läste något nytt av honom i Expressen alldeles nyss. Så ser våra liv ut: plötsligt avstannar de och allt tycks slut. I helgen nåddes vi av beskedet att Imre Kertész dött. Med honom och med Lars Gustafsson är det förstås inte riktigt sant att allt tar slut: allt de skrev finns kvar.


3 kommentarer:

Anonym sa...

Allt han skrev finns kvar, men allt är tyvärr inte särskilt lättillgängligt. Många av hans artiklar i Expressen och SvD har aldrig utgivits i bokform, utan är tillgängliga endast via tidningsarkiven. Det är synd, tycker jag, eftersom han hade intressanta och ofta mycket originella åsikter om det mesta han skrev om. I så måtto påminde han själv rätt mycket om den grönlandsfarare han beskriver i Bröderna:
"På något sätt var hans resonemang oroande. Han var som en, som såg hela världen från ett annat håll, så att alla vanliga ting och företeelser fick alldeles nya skuggor och dagrar, och fast det var samma gamla saker som det alltid hade varit, så blev det ändå intressant att tala om dem på ett alldeles nytt sätt."
Verkligheten blir kanske inte alltid varmare sedd ur Lars Gustafssons perspektiv, men den blir väldigt ofta både lustigare och intressantare. Han var något av en särling i vår litteratur, mångsidig och idérik som få - och en mästare i konsten att se!
Det blir tomt efter honom./ Dag A.

Anonym sa...

Ur DN:s nekrologs tidslinje – 2006:

Återvänder till Sverige och Södermalm i Stockholm. Gifter sig med Agneta Blomqvist. I en intervju i Svenska Dagbladet säger han senare om flytten tillbaka till Sverige, ett land som han under sin vistelse i USA sagt att han inte kände någon större dragning till: ”Hursomhelst, jag känner en mycket speciell dragning till fru Blomqvist, som har fört en kampanj för att få hit mig, bland annat genom att skicka vackra vykort från Sverige.”

Endast en omogen person uttalar sig som Lars Gustafsson om sitt fosterland. Och hans yttrande om återflytten till Sverige väcker ju många frågor. Har Lars Gustafsson inte mod att säga att han hade fel?

Thomas Nydahl sa...

Endast en omogen person uttalar sig som du gör ovan. Jag brukar inte diskutera med anonyma personer, men eftersom du skrivit detta får jag kanske påpeka att du saknar grundläggande förståelse för vem Herr Gustafsson var och hur hans humor såg ut.