Hur många asylsökande kan bo i denna skånska by? Foto: Astrid Nydahl |
“When we are divided unfortunate things happen. A house divided against itself cannot stand.” (Rabbi Jonathan Sacks, 12 april 2016)
Allt sedan jag var en ung man på 1970-talet har jag mött och i flera fall bistått asylsökande människor. Då handlade det om greker och turkar som inte i första hand kommit i vågen av arbetskraftsinvandring utan som verkligen sökte asyl. Detsamma gällde många latinamerikaner. Ytterst sällan mötte jag själv asylsökande från det forna Sovjetunionen och öststaterna, men som tiden gick kom de också in i samma kretsar som jag. Det gällde ungrare som kommit efter 1956, det gällde polacker efter 1968 (och från båda dessa nationer förstås också judar som utsatts för antisemitismen, som vid den tiden mer eller mindre var statligt sanktionerad politik), och ytterligare en tid senare, från 1975, de vietnameser som kallades ”båtflyktingar”.
Allt sedan jag var en ung man på 1970-talet har jag mött och i flera fall bistått asylsökande människor. Då handlade det om greker och turkar som inte i första hand kommit i vågen av arbetskraftsinvandring utan som verkligen sökte asyl. Detsamma gällde många latinamerikaner. Ytterst sällan mötte jag själv asylsökande från det forna Sovjetunionen och öststaterna, men som tiden gick kom de också in i samma kretsar som jag. Det gällde ungrare som kommit efter 1956, det gällde polacker efter 1968 (och från båda dessa nationer förstås också judar som utsatts för antisemitismen, som vid den tiden mer eller mindre var statligt sanktionerad politik), och ytterligare en tid senare, från 1975, de vietnameser som kallades ”båtflyktingar”.
I samtliga dessa fall har
jag betraktat asylsökande som individer. De har inte varit så många vid varje
enskilt tillfälle att de så att säga försvunnit i massan. I och med att jag
också lärt känna en del av dessa människor personligen – och dessutom blivit
fosterförälder till en av dem – har det individuella perspektivet alltid varit
en självklarhet.
Frågan är om man kan bevara det perspektivet idag. Hur ser man
fler än etthundratusen människor i ögonen samtidigt? Hur transformerar man
massan av asylsökande från Asien, Afrika och Mellanöstern till individer? Jag
tror att de flesta av oss har svårt att göra det. Sverige är en liten nation.
Många samhällen i vårt land är alltjämt mycket små och den sociala balans som
funnits i dessa små samhällen har självklart förbytts i obalans om man samtidigt
låtit flera hundra asylsökande bosätta sig där samtidigt.
Regeringen talar om att upp till 80.000 personer ur det gångna årets stora inflöde ska
avvisas därför att de saknar asylskäl. Har dessa personer redan hunnit få sin
sak prövad individuellt?
Jag fann följande uppgifter på Migrationsverkets
hemsida om asylrätten:
”Asylsökande
är den som tar sig till Sverige och ansöker om skydd (asyl) här, men som ännu
inte har fått sin ansökan avgjord (…) Sverige har skrivit under FN:s
flyktingkonvention. Det betyder bl.a. att Sverige ska pröva varje persons
ansökan om asyl individuellt. Enligt
flyktingkonventionen, svensk lag och EU:regler är du flykting om du har
välgrundade skäl att vara rädd för förföljelse på grund av: ras, nationalitet,
religiös eller politisk uppfattning, kön, sexuell läggning eller tillhörighet
till viss samhällsgrupp.”
Vidare läser jag:
”Du som söker asyl måste berätta för Migrationsverket vem du är.
Det är ditt ansvar att styrka din identitet. Det betyder att du ska visa
handlingar som styrker vad du heter, när du är född och vilket medborgarskap du
har. Handlingen ska dessutom vara försedd med ett foto och vara utfärdad av
behörig myndighet (…) Kan
du inte visa sådana handlingar direkt när du söker asyl är det din skyldighet
att skaffa fram sådana handlingar så fort som möjligt. Under väntetiden kommer
du därför att få i uppdrag att skaffa fram identitetshandlingar. Det
betyder att du aktivt måste arbeta med att klarlägga din identitet till dess
att den är fastställd.”
Det sista som här anges - att styrka sin identitet - borde väl vara ett memento inte bara för myndigheterna utan för hela det svenska folket. Hur kan det komma sig att de förstörda och/eller bortkastade/sålda passen och identitetshandlingarnas epok blivit så etablerad att den betraktas som i det närmaste självklar?
Det sista som här anges - att styrka sin identitet - borde väl vara ett memento inte bara för myndigheterna utan för hela det svenska folket. Hur kan det komma sig att de förstörda och/eller bortkastade/sålda passen och identitetshandlingarnas epok blivit så etablerad att den betraktas som i det närmaste självklar?
Utifrån
det jag finner hos Migrationsverket i kombination med daglig information, kan
jag konstatera att de flesta marockanska pojkar, afghanska, etiopiska eller
somaliska unga män, afrikaner från olika nationer på den kontinenten, albaner
från Albanien eller Kosova, andra Balkanfödda som bosnier, makedonier eller
serber, och ytterligare andra asylsökande egentligen saknar rätt till asyl. I
individuella fall, relaterade till de regler som Migrationsverket anger, finns
de förstås. Det är politiska eller kulturella aktivister som kan behöva skydd.
Men det är aldrig hela folk som "behöver"eller ska uppmuntras
till att förvänta sig det. Särskilt inte nu. De flesta nationer på jorden har
problem. Miljoner människor är bottenlöst fattiga, utnyttjade, förslavade. Hela
nationer lider av galna despoters påfund. Det är väl ingen normalbegåvad människa som förnekar det. Men:
Sverige kan inte lösa alla dessa problem. Det är en naiv, obildad och farlig
föreställning som orsakar split och osämja.
Bland de
arabiska folken kan saken se annorlunda ut. Men om hela landsändar av Syrien
och Irak avfolkas därför att alla de boende där sökt sig till Tyskland och Sverige för att få
asylrätten prövad uppnås ingen som helst lösning. Det har två skäl: för det
första kan en arabisk, muslimsk kultur aldrig smälta samman med den svenska,
lilla nationens sekulära grund, och för det andra är
det inte ett skandinaviskt lands plikt att reda ut resultatet av sekteristiska,
huvudsakligen religiöst grundande, inbördeskrig. Sverige kan bistå med medel i dessa
länders närområden och med expertis vid återuppbyggnaden, men aldrig med att ge
hela landsändar asyl.
Detta är några preliminära tankar. Ni får gärna bidra i
kommentarfältet.
8 kommentarer:
Håller med.
Jag anser dessutom att den naturliga konsekvensen av god grannsämja borde vara asylrätt enkom för de medborgare som är våra grannar också kulturellt.
Vi blandar ihop fly och flytta. Fly gör man till närmaste något så när säkert område, oavsett livskvalitén. Flytta är något annat.
Om Finland blir anfallen av Ryssland gör jag genast plats för några flyende finnar i min lilla lägenhet. Jag delar det jag har med dem. Jag kan inte känna detsamma för muslimska män som kommer från Mellanösterns dysfunktionella kulturer.
Rasist? Javisst. Eller får jag gynna min egen kultur?
Mellanösterns misshushållning med sina länder och deras religiösa strider är jag dock tvingad att betala genom utmätning av skatt. Jag kan inte slippa eftersom jag är en vanlig människa utan möjlighet till fusk. Regeringen har till och med skuldsatt mina barnbarn med sin politik. De är läskunniga och börjar redan inse att de måste försöka flytta i sin tur.
Det börjar kännas att vi byts ut. Arabiskan är snart det näst största språket. Det ordnas kurser i arabiska från någon kommuns sida (glömt vilken) för oss men inte svenskkurser för invandrare. Nyss stängde min Kommun sin enda utmärkta rehabboende för äldre och lyxrenoverade det till boende för unga män. Personalstyrkan är en per person. Tror ni att våra gamla hade en personlig assisten som sörjde för dem?
Ut med de gamla. In med de nya. Jag tycker det är en signal som skriker.
lästips:
https://detgodasamhallet.com/2016/02/05/gastskribent-anne-marie-palsson-mina-rattigheter-och-dina-skyldigheter/
Den muslimska kulturen ska inte smälta samman med vår kultur. Enligt artikel 34 i FN:s flyktingkonvention står klart och tydligt att flyktingen ska neutraliseras och assimileras. Intressant är också att notera att mottagende stat och flyktingen är skyldiga att minimera alla kostnader.
Enligt en opinionsundersökning i brittiska Daily Express skulle 60 procent av tillfrågade muslimer inte rapportera kännedom om en planerad terrorattack till myndigheterna.
https://www.express.co.uk/news/uk/659913/two-in-three-British-Muslims-would-NOT-give-police-terror-tip-offs
Säkerligen kommer detta att avfärdas som "islamofobi" och bagatelliseras. Visst, siffran verkar misstänkt hög, men tidigare lägre siffror om förståelse för 7/7-bombarna är ändå oroande, liksom stödet för sharia.
Mediernas ordval är tendentiöst och en dimridå. Bara nu efter en stund framför tv:n på morgonen: 1) Utredningen mot de "tungt beväpnade" 14 män som skulle attackera ett "flyktingboende" läggs ned. Bevis saknas. Inte ett ord om att männen var polacker och att de skulle hämnas en polsk kvinna som ofredats av "flyktingar". 2) Osama Krayem som gripits misstänkt för inblandning i Bryssel-massakrerna beskrivs som en vanlig skånsk kille.
http://www.svt.se/nyheter/lokalt/skane/malmobo-gripen-for-terrordad-i-bryssel
3) Den överklassiga medelålders kvinnan som rapporterar från Rom om den nye påvens besök på Lesbos talar om Lampadusa och "italienska flyktingar". Vad då "italienska"? 4) Medan jag i rummet intill skriver ned detta upprepar programledaren sin Romkollegas ord om att "flyktingarna" kunde varit vi. 5) Följt av några ord om "tiggare". Det maler på oavbrutet.
Reflektion och presentation av alla sidor av det som rapporteras är bannlyst. Kan detta verkligen dikteras enbart av ideologi hos journalisterna eller är det hela orkestrerat?
Etablissemangets fruktan för att inte följa med i karriärströmmen är en slags Herbert Von Karajan.
Vi övriga som icke delar värdegrund eller tror på förkunnelsen om "Vi och Dom-faran" passar nog bäst i den riktiga floden; sjunker vi, var vi oskyldiga men...
Resumé av samtal med min dotter:
Säkerligen har ni förvånats och kanske irriterats av utlänningars okunnighet om Sverige.
Och okunnigheten tycks öka med avståndet – naturligt nog.
Så hur mycket vet vi svenskar egentligen om Syrien och Turkiet?
Min dotter har våning i Turkiet och är där med sin familj ett par månader per år. Hon träffar turkar och syrianer. Turkarna skrattar åt vår naivitet när det gäller så kallade flyktingar och islamister. Syrianerna – en del från Sverige – är förtvivlade över denna naivitet. Det förtryck de flydde från är nu spritt och etablerat i ett otal no-go zones i Sverige och antalet ökar liksom invånarna i dem.
Enligt min dotters syrianska bekanta – en del kristna – var Syrien ett blomstrande land före den ”arabiska våren”. Nu är regimens kontroll åter så stor att skälen till att ta emot asylsökande därifrån upphört.
Detta kan givetvis inte PK-media acceptera. Jag har länge undrat om inte PK-media och alla andra invandringsentusiaster egentligen är glada för alla krig och allt förtryck. För hur skulle de annars kunna uppmana till obegränsad asylmottagning? Det är inte ju så att de ger intryck av att se det som en belastning, som det är i verkligheten är, utan som en skänk från ovan för att kunna skapa ett islamiserat, mångkulturellt Sverige utan jämställdhet eller rättigheter för homosexuella. . . Ja, för hur går deras iver för ”jämställdhet” och Pride-marscher ihop med att de vill översvämma oss med muslimska asylsökande från homofoba hederskulturer?
Är deras ”engagemang” bara en pose? En chic accessoar?
Skicka en kommentar