 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Den
missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på
grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner
(skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till
pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och
vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt
inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade
så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från
eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism"
och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters
beteenden odlas. Mediaklassen stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton
som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva
i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och
politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets
förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda
kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community. Det ena nya
språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt
som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt
djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.
(Ur min bok Solitär i nyspråkets tid)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar