Aktivisternas mottagning på Kastrup. Foto: Astrid Nydahl |
På
flyktingarnas eget språk, för det mesta arabiska, erbjöd de sig att ”billigt”
köra människor till ”bra boenden i Skåne” eller om det krävdes rentav hela
vägen till Stockholm. Intet ont anande människor packades in i bilarna,
överlämnade pengarna till ”taxichauffören” (ända upp till 8.000 kronor enligt
Malmöpolisen) och började köra. Nej då, de anlände varken till boenden i Malmö
eller till Stockholm. De dumpades på vägen. Grundlurade hela vägen genom Europa
visade de sig bli lika lurade vid sina drömmars svenska mål.
Den
scenen har jag burit med mig som ett vittnesbörd om vår tids djupaste kris.
Krisen är inte i första hand ekonomisk. Krisen är politisk, kulturell och
moralisk. Det gamla folkhemmet har blivit en mindre attraktiv håla i vilda
västern. Medan människor står och hojtar efter öppna gränser och talar om att
vi ”har resurser” att ta emot miljoner araber och afrikaner blundar de för vad
som händer när man verkligen öppnar gränser i strid med det absurda
Schengen-avtalet: man ger fritt spelrum för gangsters. När områdets gemensamma
yttre gräns inte skyddats faller förstås de inre, nationella gränserna som
korthus.
Kastrupstationen tar emot. Foto: Astrid Nydahl |
Kastrup tar emot flyktingar. Foto: A. Nydahl |
Människors vrede och missnöje ser
vi varje vecka avspeglas i opinionsundersökningar som visar ett SD som växer så det knakar. Det är så jag tolkar siffrorna. Människor ser bara en utväg.
Desperationen inför skeendet har fötts ur mångårigt gnäll och
knyta-näven-i-fickan-beteende. Det innebär dock inte att något som kan kallas
förändring ens ligger inom rimlig tid framför oss.
Jag tror tvärtom att det
moraliska förfall som är förutsättningen för allt som nu händer, kommer att
fortsätta mot oanade djup. Och där nere i djupet finns det tyvärr krafter vi
inte ens vill tänka på. De som med Hans Magnus Enzensbergers ord varnat för lågintensiva
inbördeskrig kan få rätt fortare än vi anar.