Lars Gustafsson: Doktor Wassers recept (Albert Bonniers förlag)

En ny roman av Lars Gustafsson är förstås ett måste. De svenska romaner jag läst i mitt vuxenliv har för det mesta fallit i glömska. Bäst så. Sedan finns undantagen, och till dem hör, ofta och markant, just Gustafssons. Hans romaner är skenbart enkla berättelser om likaledes skenbart enkla människor. Just därför känner vi förstås igen oss i dem – samtidigt som det finns något helt annat vi inte känner igen och som gör dem intressanta och spännande att lära känna.

Kurth Wolfgang Wasser är inget undantag. Kanske mest av allt för att han är densamme som Bo Kent Andersson. Huvudpersonen är därmed förankrad i tyska Weimar (östtysk agent eller flykting?) och i svenska Västmanland, med rötter i Karbenning där Europas första masugn byggdes på 1100-talet (och förstås, för berättelsens skull, i Uppsala). Låter det förbryllande? Det är förbryllande, men på ett mycket för Gustafsson typiskt sätt. Därmed blir det också rejält underhållande i labyrinterna och lekarna.

Är då detta lek för lekens egen skull (eller konst för konstens egen skull som marxisterna skulle ha sagt)? Lars Gustafssons verk låter sig inte inlemmas i sådana kategorier, inte heller denna lilla roman utgiven i författarens sjuttionionde år.

Man kan säga att detta är en berättelse om fantasifigurer och stulen identitet, men också och kanske i första hand om hur bedräglig tillvaron kan bli. Den där Dr. Wasser är ju också läkare – ja, han blir det på en vårdcentral – som lär sig det elementära genom att kika på hur sköterskorna gör, t.ex. när de tar blodtryck, och som undviker röja vem han är genom att aldrig tala om annat än trivialiteter med läkarna. Och sin recept skrev han alldeles säkert i vatten!

Så nog ler man belåtet åt minnesorden som Gustafsson låter oss tro hämtats ur Svenska Dagbladet. Särskilt lägger jag märke till att denne bedragare i världens ögon kom att ses som en klinikchef – sömnforskning var ju hans specialitet! – med särskild fallenhet för positivt tänkande och en ”talang att möta nya människor och nya utmaningar med uppmärksamhet och inlevelse, och inte sällan en överseende humor”. Fattas bara, tänker man.