fredag 25 september 2015

Thomas Piketty: Kapitalet i tjugoförsta århundradet (Karneval förlag, översättning av Lars Ohlsson, fackgranskning av Jesper Roine)

Camden, London. Rena rama marknaden. Foto, september 2015: Astrid Nydahl
”Den nya globala ekonomin har fört med sig både enorma förhoppningar (som fattigdomens avskaffande) och lika enorma sociala klyftor (vissa individer är nu lika förmögna som hela länder).” Piketty, s. 483
Kan man läsa ekonomisk teori trots att man aldrig varit närmare ämnet än några spridda skurar marxistisk grundkurs i ungdomen? Jag gav mig tusan på att det skulle gå. Och efter att nu så länge ha hört Thomas Pikettys namn och hemma hos en av mina döttrar funnit en annan bok av honom tog jag mig an boken som har samma titel som Karl Marx mest kända verk: Kapitalet. Piketty har dock, i sanningens namn, valt tillägget ”i det tjugoförsta århundradet”. Så vet vi var han hör hemma och kan börja nysta i den ändan. Av det ska man inte dra slutsatsen att Piketty är ”marxist”. Däremot är det just ekonomisk ojämlikhet han studerar, vilket får sägas vara ett av de ämnen som låg till grund för såväl Karl Marx och Friedrich Engels arbeten.

Kapitalet inleds med en mycket nyttig och lärorik repetition av tongivande ekonomer och filosofer i ämnet vid slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, från Thomas Malthus, över David Ricardo och Karl Marx, fram till moderna teoretiker som Simon Kuznet på 1900-talet.

Så här långt – och vi befinner alltså fortfarande i bokens inledande avsnitt – är Piketty inte svår att förstå. Hans text är som vilken samhällsjournalistik som helst; klokt resonerande, presenterande och analyserande. Den kunde ha publicerats i något seriöst magasin som inte nödvändigtvis specialiserat sig på nationalekonomi.

Men sedan blir det svårt. Mycket svårt också för den som bestämt sig för att klara det. Ekonomisk teori är ett svårt ämne. Konstigt vore det annars. När jag läser, stryker under och anteckningar slår det mig gång på gång: det räcker inte att betrakta den postmoderna kapitalismen som ett djupt orättfärdigt ekonomiskt system, inte heller att se det gångna nittonhundratalets planekonomier som ett monumentalt misslyckande, dömt till undergång redan från början. Sådant må man tycka, men tyckandet räcker ju inte långt, inte ens om man baserar det på faktiska kunskaper om hur det ser ut runtom i världen eller på populärjournalistisk i ämnena.

Thomas Pikettys Kapitalet skulle jag helst läsa i någon form av studiecirkel, där man inte bara kunde ha diskuterat utan också haft en väl skolad person i gruppen som kunde ha förklarat det som oundvikligen blir stoppklotsar.


Ändå vill jag betona att boken öppnar sig också för den oinvigde i ett kapitel som En social stat för 2000-talet. Det handlar inte minst om inkomst- och kapitalfördelning, och om nationell respektive global skattepolitik. Det belyser relationen mellan statens inkomster och den sociala statens åtaganden: sjukvård, skola, åldringsvård, vägbyggen och annat. Och det diskuterar pensionerna och olika modeller för pensionssystem. Det är ett kapitel som är rena dynamiten i den totala tystnad och det informationsmörker som tycks råda bland bankfolk och nationella ministrar och EU-politiker om de faktiskt växande orättvisorna och de klyftor som öppnar sig likt avgrunder.


2 kommentarer:

Anonym sa...

Intressant Thomas.
När man jämför nationer och deras utveckling måste man emellertid också ta med i beräkningen att populationer är olika varandra.
Gör Piketty det?
Min erfarenhet av vänsterfolket är att slikt inte faller i god jord nämligen.
Ändå visar forskningen att det finns korrelation mellan medel-iq och bnp per capita jorden runt.
Det lär t.o.m. vara så att varje punkt på binet-skalan spelar roll för individens ekonomiska ställning.
Jag tror att vänsterns människosyn krockar med sådana teorier ity vänstern då får svårare att skuldbelägga västerlandet för kolonisering och utsugning och allmän rovdrift på den övriga världen.
Lars-Erik Eriksson

Thomas Nydahl sa...

Lars-Erik, jag kan svara på den första delen av frågan: hela studien är en jämförelse mellan fyra västländer: Frankrike, England, Sverige och USA. Det blir förstås intressant för en svensk att ta del av.
Men jag vill betona att boken är strikt vetenskaplig och något sådant som skuldbeläggande och andra typer av agitprop lyser med sin frånvaro. Han är en försiktig general också i sitt språk.