I demagogernas spår: det ständiga hojtandet och skrikandet

Foto: Astrid Nydahl

Om det skulle vara tyst någonstans uppstår panik. Någon, i rummet eller på torget eller stranden, skyndar fram till någon apparat som kan få det att låta. Vad det än är, bara det låter. I stadslandskapet pågår det ständiga bruset. Biltrafiken lägger själva grunden för det. Privatlivet och privatbilismen: samma mänskliga drift. Utan bilen stannar hjärtat. Jag tar fram en bok och läser om stadsbullret:

"Detta är alltså, har jag då alltid tänkt, den nya oceanen. Oupphörligt, i stora skov över städernas hela bredd kommer vågorna rullande, blir högljuddare och högljuddare, reser sig högre och högre, bryts i ett slags frenesi när bullernivån når som högst och rinner som brottsjöar ut över asfalten och stenarna, medan nya vågor redan brusar in från fördämningarna vid trafikljusen. Under årens lopp har jag kommit fram till att det är ur detta dån nu det liv uppstår som kommer efter oss och som långsamt kommer att förgöra oss, liksom vi långsamt förgör det som fanns långt före oss." ur: W.G. Sebald: Svindel. Känslor (Bonniers, Panache, översättning av Ulrika Wallenström)

Det finns en aspekt av denna ocean som också borde analyseras: den mediala. Regeln där tycks vara densamma: det gäller att låta så mycket som möjligt, helst ofta och återkommande. Den till medierna dragne säger sig ”debattera” när han fäktar med armarna. Han påstår sig stå ”det etablerade” emot när han i sina nya, ”alternativa” medier skriker exakt detsamma som redan skrikits – fast den här gången så att säga tvärtom. Om han ser att någon i text skrikit ”du kränker mig” vänder han bara på det. Om någon skrikit ”du hotar mig” är det bara att säga ”Nej, det är du som hotar mig”.

Utvecklas vår civilisation av dessa postmoderna påfågelsstjärtar? Kommer vi närmare ett samtal genom ”alternativa” medier än vi var i de gamla, ”etablerade”? Förstås inte. Men vi finner nya grupper där vi kan ingå. Vi vet inte själva vad en pöbel är, så vi går med utan betänkligheter, ty vi föreställer oss att pöbeln alltid är de andra.

Jag upprepar gärna Sebalds ord: ”det är ur detta dån nu det liv uppstår som kommer efter oss och som långsamt kommer att förgöra oss, liksom vi långsamt förgör det som fanns långt före oss.” Slutsatsen är inte skriven en sten, men kunde sammanfattas med orden: Det föregående generationer byggt av kultur raseras nu i rask takt och inte ens det lilla vi trampar runt i nu finns kvar för våra barnbarn. När de extrema, skrikande pöblarna är färdiga med sitt arbete kommer den europeiska civilisationen att ha begravts under moskéerna och politikens bönehus, och de av marscherande massor ekande stegen som enda musik. 

Det finns bara en väg till Paradiset. Den vägen är alltid beströdd av löften från religiösa och politiska fanatiker. De står på var sin sida om den vägen och de lovar oss än renhet och sammanhang, än sanning och demokrati. Vi bör betrakta båda sidor med samma misstro, liksom vi måste lära oss att se att det både i ”etablerade” medier och ”alternativa” finns det vi borde vara allra mest rädda för: fanatismen, trosvissheten. Och i högsta grad bör vi strunta i när de fanatiska och trosvissa sätter etiketterna ”höger”, ”vänster” eller något tredje på oss.