torsdag 10 september 2015

Imre Kertész igen, om förintelsen, skrivandet och fegheten inför islam

Solnedgång, Öland. Foto: Astrid Nydahl
Imre Kertész sitter och arbetar med Dossier K. i sitt "tornrum i Berlin". Det är en tid då han ifrågasätter sitt skrivande, jämför det med ett småbarns lek. Och han skriver:
"Jag måste bedriva det i viss mån i hemlighet, dölja korten med handen, ständigt beredd på att bli tillsagd: det finns viktigare saker att göra, gå till tvätten med smutskläderna. I sådana ögonblick avbryter jag genast leken och springer..."
Det är här han beskriver författarens eviga dilemma, det som Ivar Lo-Johansson beskrev som en absolut och olösbar motsättning: en författare kan inte vara med gift med någon, eftersom han redan är gift med författarskapet. Ändå är detta det minst kontroversiella i hans senast publicerade dagboksvolym, den kom i Ungern 2014 och utkommer snart på svenska i Ervin Rosenbergs översättning; Den sista tillflykten. Jag har dock redan recenserat den här i bloggen och några avsnitt om islam väckte väldigt rabalder på nätet. Så därför återvänder jag till det ämnet i hans bok:
"Den europeiska undergångens bedrövliga dagar",
skriver han på sidan 248 i dagboken. Han betraktar dessa dagar, vi befinner oss någonstans runt 2008-2009, och han fortsätter:
"Europa bönfaller islam om nåd, hickar och vrider sig i undergivenhet... Detta skådespel äcklar mig; det som förgör Europa är fegheten, den moraliska fegheten, oförmågan att försvara sig, samt den uppenbara moraliska dypöl som kontinenten inte förmått ta sig ur alltsedan Auschwitz."
Imre Kertész kopplar samman den nazistiska massmordsmaskinen Asuchwitz med islams utbredning i dagens Europa. Det behöver man inte vara överlevande barn från förintelsen för att göra. Imre Kertész är ett sådant barn. Han lärdom är judens kontra Europa. Det är det vi kan lära av honom. Vi som inte är judar vet vad det innebär, trots allt. Vi behöver inte vara särskilt bevandrade i historia för att förstå. Imre Kertész senaste bok är full av erfarenhetsbaserade varningsord. Han har inte skrivit sin dagbok förgäves. Han har inte skrivit något förgäves. Därför har han fel när han bannar sig själv, bara för att någon annan tror att han skulle ha "viktigare saker att göra."



2 kommentarer:

Anonym sa...

"Mannen utan öde" är en av mina stora läsupplevelser och en av de mest förtjänta av nobelpriset dess författare.
Såg i går en hyrvideo jag missat trots att den är från 1988.
"The hiding of Anne Frank" med en nästan för vacker Mary Steenburgen som Miep Gies, kvinnan som gömde, skyddade och ordnade mat åt två familjer, den ena Franks fram till 1944 när någon angav dem.
Trots att man läst o sett historien och trots att Steenburgens utstrålning får resten av ensemblen att förblekna är det skakande och vidrigt.
Thomas, en provokativ fråga men:
Kan man hävda att 2:a världskrigets förlorarstater i Europa förutom Italien, d.v.s. Tyskland, Österrike, och häpp: Sverige, nu tar bördorna, "ansvaret" för tidigare försyndelser?
Allting kanske kokar ner till psykologi, karma och självförakt?
Lars-Erik Eriksson

Thomas Nydahl sa...

Lars-Erik, är helt överens med dig, både om Kertész och om det sista du skriver. Visst är det "psykologi". De analogier vi ser titt som tätt bekräftar det du skriver, typ "har vi inget lärt av förintelsen", som om det som nu sker skulle ha något med det organiserade, industriella utplånandet av Europas judar att göra.
Har inte sett filmen du talar om. God helg.