Ur anteckningsboken. Nyskrivet

Foto: Astrid Nydahl

Att valarna levde på land innan de valde havsdjupen, att den blinda kvinnan kan gå in i en kyrka i New Orleans och säga: ”Jag har aldrig sett något liknande”, att vattnet delar sig för den gående – jag bär på en liten smula hopp varje dag. Ingenting överraskar mig, men för varje överraskning drar jag en ny slutsats. Allt är poesi och ingenting betyder något längre, allt är kränga över disk och samla rikedomar, allt är underhållning och spex men ingenting betyder något längre.

Jag vaknar mitt i natten av att sängen har lyft från golvet. Den första sekundens skräck förbyts i svindelkänslan, den som bär på både glädje och rädsla. Jag finner mig i situationen och väntar till dess att sängen står stabil på golvet igen. De andra kallar det jordbävning men för mig var det sovrumsgolvet som med all kraft det kunde uppbåda lyfte sängen.

Jag får allt svårare att säga ordet jag. Det finns inget alternativ och nyspråket står som gammal kall havregrynsgröt i halsen på mig. Det gamla språket? Man kan inte säga så. Språket samlever i det nya och det gamla varje dag. Men det finns ett alldeles specifikt nyspråk som formats av makten och politiken, ett språk som vill klä oss i uniform, ett språk som vill oss illa och som vill att vi ska överge känslan av att vara medborgare. Till förmån för vad? Till förmån för konsumenten. Jag köper – alltså är jag. Det gamla språket – om vi nu för ett ögonblick säger så – rymde inte konsumenten. Hon var inte uppfunnen. Hon var inte ritad på det ritbord som kapitalismen använde för att teckna bilden av den nya, lönsamma människan. Är det ändå inte därför som ordet jag måste sägas, som ett motord, som det yttersta hävdandet av en egen, avvikande, uppfattning?

Det kärl vinet förvaras i blir så småningom inte det viktigaste. Kärl nummer ett är den människa som blivit beroende av vinet. Alkoholen måste dagligen fylla detta kärl med tillräckligt mycket för att det ska sluta skaka, svettas, kräkas eller snubbla. Alkoholen går från kärl till kärl men det är först i det mänskliga kärlet det går att se vad det egentligen är för substans. Den livsstil som alkoholindustrierna säljer – mjuk umgängestrivsel, lättnad, avslappning – äger giltighet bara fram till den punkt där alkoholisten faller. Han förvandlas från vinnjutare till kärl. Han blir, från tå till hjärna, det kärl som varje dag måste ta emot öl, vin eller starkare drycker som innehåller alkohol. Finlands motsvarighet till Systembolaget har egentligen det enda vettiga namnet, det namn som kunde få vem som helst att inta en avvaktande attityd: Alko.

När jag ser Beyonces show Girls (på SvT igår lördag) undrar jag varför denna begåvade unga artist – som jag annars känner stor respekt för – i ett avgörande nummer, det som handlar om att ”girls” i betydelsen kvinnor ska ta makten i världen, måste hämta symbolik och estetik från Hitlers Nürnbergdagar eller Stalins förstamaj-parader på Röda Torget.  Allt – inklusive den avslutande militär honnören – finns där, från fanorna, dunkelt smyckade ovanpå det röda tyget, till den militärt likriktade rörelsen och uniformtänkandet. Populärkulturen lånar mycket massbeteende från politiska och religiösa rörelser och tycks alltmer upptagen av just massan – den som rör sig likadant samtidigt, den som har exakt samma färg på läppstiftet, sjunger samma ord och viftar med samma fana, oavsett vilken. Inte kan det vara en kvinnas dröm? Kan det vara en mans? Det har det i alla fall varit. Många gånger.