Erik Grip & Henrik Gunde: Viser gennem fem årtier. 50 års scene-jubilæum.

Erik Grip har alltsedan tidigt 1980-tal varit min verkliga favorit bland de danska visartisterna. Han är ju så mycket mer än vissångare. Hade det inte varit för att begreppet singer/songwriter är så slitet skulle jag gärna använda det för att beskriva honom. Han har nu i femtio år stått på scenen – och det innebär ett stort antal turnéer Danmark runt och ett stort antal skivinspelningar. Mest känd i hemlandet är han för den ytterst framgångsrika Grundtvig-skivan De levendes land (som sålt i mer än 100.000 exemplar). Ett kännetecken i Grips arbete har alltid varit samarbetet med poeter av högsta klass, eller hans egna tonsättningar av klassisk poesi och psalmtexter. Han har tagit sig an klassiker som Frank Jæger, Emil Aarestrup, Adam OehIenschläger, Jeppe Aakjær, Halfdan Rasmussen och många, många andra. Han har gjort musikaliska utflykter, främst på 1990-talet, i en mer rytmiskt präglad musik, inte minst när han översatte och spelade in Ulf Lundells låtar. Men som åren gått har han alltmer kommit att utvecklas åt ett sensuellt, lyriskt håll. Det märktes inte minst i de fina psalminspelningar han gjorde med den svenske jazzpianisten Lars Jansson.

När han nu firar hela 50 år som scenartist gör han det med en omfattande Danmarksturné. Den startade den 10 augusti och fortsätter hela hösten fram till den 23 november då den avslutas i Skanderborg. Men han ger också ut denna nya CD: Viser genemm fem årtier tillsammans med den fine, danske jazzpianisten Henrik Gunde. Här fortsätter han att utforska det han påbörjade med Lars Jansson; hur visan sakta men omärkligt glider över i jazzballad, hur texten, oavsett om det är en klassiker eller en samtida text som Bo Green Jensens Fader min, får en mer markant diktion och lyfter till en berättelse för åhöraren (texten är gripande för varje människa som har ett problematiskt förhållande till fadern, och Gunde kommer in med ett mättat och stilla solo på elpiano). Samspelet mellan Grips egen gitarr, som han för övrigt spelar vackrare än någonsin, och Gundes piano fungerar utmärkt och förstärks ytterligare av de passager där de spelar var för sig (i till exempel Aarestrups Til en veninde är Grip ensam, som klassisk trubadur). I Det er i dag et vejr (med Ludvig Holsteins text) blir det särskilt tydligt hur fint pianot och gitarren samverkar. Gunde nästan droppar in sina pianoklanger i sången, ömsint och finkänsligt.

Erik Grip behöver inte bevisa något. Han har en så gedigen grund att stå på. Ändå bevisar han med jubileumsskivan att han utvecklas och förändras i en mycket positiv riktning. Jag lyssnar på den och får emellanåt en tår i ögonvrån. Det är av sådana tårar konsten gör oss mänskligare och starkare.

Erik Grip kan man läsa mer om här: http://www.grip.dk/

Pianisten Henrik Gunde kan man läsa mer om här: http://www.gundeongarner.dk/gundeongarner/Forside.html

Om en tidigare CD av Erik Grip skrev jag här.