Claus Beck-Nielsen: Mine møder med de danske forfattere (Gyldendal)

NY BOK. Roman kallar han boken, Claus Beck-Nielsen. Jag utgår ifrån att förlaget är ense med honom. Men den är svår att läsa som roman, hela tiden glider blicken ut i den verkliga världen, bort från fiktionen och ända fram till det kött och blod som de omskrivna danska författarna är. Låt mig börja med att säga att det är en hejdlöst rolig bok, det var länge sedan jag skrattade så.

Boken innehåller 13 berättelser. De berör författare som Poul Borum, Jens Christian Grøndahl, Peter Høeg, Pia Tafrdup, Jørgen Leth, Klaus Rifbjerg och ett antal andra. De möten som författaren skildrar är antingen drömska, absurda eller helgalna - och de utspelar sig alla i en dimma som är svår att karaktärisera. För att ytterligare skärpa dramat i dem blir också nära anhöriga förväxlade med författarna - här uppträder en tysk mormor i samma text som författaren ropar efter Inger - är det möjligen Inger Christensen?

Två av texterna har roat mig alldeles särskilt. Den första jag läste var det märkliga mötet med Pia Tafdrup på en fransk järnvägsstation. Hennes namn skrivs inte ut (men det gör det på andra ställen i boken) - istället känner man igen henne på de dikttitlar som finns i texten. Det är ett laddat och ändå alldeles vardagligt möte. Och ändå förbleknar det jämfört med berättelsens andra tema, som skildrar författaren på besök hos en prostituerad i DDR. Det är en skrattförlösande text! Inte minst när kvinnan ber honom att "fräscha till sig" vid vasken före akten - och han tvättar ansiktet! Och så tänker jag på texten om när han, på uppdrag av sin hustru, ska visa Jens Christian Grøndahl en lägenhet de vill hyra ut. Han har ingen nyckel till lägenheten, men har kommit på en metod som ändå gör det möjligt att i alla fall till viss del se den. Också mötet med Klaus Rifbjerg - författaren i vars rent fysiska skugga man alltid kan befinna sig - är oförglömligt.

Jag kan bara rekommendera den här romanen. Den är gränsöverskridande redan i sin metod och den tar läsaren med på ett riktigt äventyr till den danska litterära parnassen. Vem skriver en sådan bok om motsvarande svenska litteraturelit?

Även om författaren är i högsta grad verksam, så påstår han själv att han är död. Här kan du läsa en minnessida över honom och hans verk.

Eftersom jag inte själv orkar reda ut vem som är den verklige författaren och vem som är pseudonym i Nielsens snåriga karriär, bjuder jag er på förlagets version och konstaterar att han inte bara är författare utan också en form av samtida installationskonstnär:

                                   
"CLAUS BECK-NIELSEN er forfatteren Nielsens alter ego, eller rettere hans »old ego«: Claus Beck-Nielsen er den unge håbefulde forfatter, Nielsen engang var. Og Mine møder med De Danske Forfattere er fortællingerne om de tolv uforglemmeligt pinlige møder, Claus Beck-Nielsen i sin tid havde med nationens mest kendte forfattere – fra Poul Borum og Inger Christensen over bl.a. Jørgen Leth og Jens Christian Grøndahl til Klaus Rifbjerg og Ib Michael. Om det mislykkede forsøg på at være Peter Høeg og kunne alt: tale swahili, fægte, danse ballet, stå på ski, bestige bjerge, skrive romaner, sejle på samtlige syv verdenshave (samtidig!). Om at møde Pia Tafdrup i Paris og lokkes ud på en erotisk rejse, der ender hos en tidligere DDR-luder i det genforenede Berlin. Om at låne den ældre forfatters lejlighed og ligge i hans seng, mens den ældre forfatter muligvis ligger i fortællerens og – hvad værre er – med hans kone.   I løbet af møderne med de tolv store vokser billedet af en trettende forfatter langsomt frem. Og tretten er som bekendt et uheldigt tal."