Tuija Nieminen Kristofersson: Scharlakan (Albert Bonniers förlag)



Tuija Nieminen - Kristofersson. Foto: Kenneth Ruona

Från krigens Finland, från de hårda liven, nöden och sjukdomarna återvänder hon diktvägen till sitt eget, samtida Sverige. Den bro hon bygger förenar då och nu, men den förenar också öden och släktskap. Hon stiger ner i det förgångnas generationer och rör sig där med samma lätthet som den som faktiskt var kött och blod då. I skikten av mödrar, fäder, och i deras tur andra mödrar och fäder – de som skulle bli mormor och morfar, farmor och farfar, går hon liksom för att inventera och skriva fram deras öden.

Kanske är just detta huvuduppdraget, att i skrivandet finnas till, förfluten eller samtida:

”scribo, ergo sum/ att finnas till för att de andra funnits före/ utan dem blev ingen till/ sammansmälta celler i kammarnatten/ sommar vid vida strida insjövatten/ och blev början till ett senare skede/ skärmen skenet himmelsblå kanal/ ut i skrifternas strömmar/ filer och mappar öppnade förlorade/ program som inte svarar luckor/ du tätar dem med din handstil/ sakta stavar du mitt namn”

Det jag här citerar – en central dikt för förståelsen av samlingen – kommer långt fram i boken. Inte heller krigens Finland kommer först. Det gör den svenska samtid som är Tuija Nieminen Kristoferssons. I sin sjunde bok, Scharlakan, öppnar hon med de fasansfulla bilderna av bilolyckan som kunde ha kostat henne livet. Att ängeln här är ett genomgående tema är ingen tillfällighet. Att hon överlevde var varken mer eller mindre än ett mirakel. I diktform kommer också den allvarliga skadan fram, namngiven: Hangman´s fracture. Man behöver bara ange den och sedan får läsaren utforska den djupare innebörden.

Bokens omslag är Annika Ekdahls Anatomisk plansch över en ängel från 1995, som hänger på Blekinge museum. Med sin bedrägliga skönhet – inte minst skapar den varma mörkt röda bakgrunden en sådan – lockar den mig till en läsning som omedelbart väcker mig till medvetande om något helt annat. Inte är det skönhet! Det är snarare en poetisk bild av den sköra människan och den tunna, tunna linje som skiljer hennes levande från döden.

Modern blir senare berättelsens scharlakan, sjukdomen som gjorde henne döv:

”Febern steg dag för dag, du frös, du svettades, den blev din eld/ de flammande kinderna, smultrontungan, stel och svullen/ hur bakterierna spred sig i halsen och i mellanörat, förökade sig skräcken/ smittan från gård till gård. Eldkoppor, din kropp var som doppad i karmosin/scharlakan.”

Men oavsett hur gripande berättelsen än är, så återvänder jag – med bävan – till bokens första längre svit. Jag tänker på att ämnet för den sviten påminner mig om att boken aldrig hade funnits om inte ängeln, läkarvetenskapen och poetens egen livskraft i en stor gemensam ansträng återfört henne till livet. En sådan läsning gör mig också själv medveten om hur små marginalerna är. Livet, detta enda vi har, skrivandet och läsningen, själva fundamenten för anständigt och eftersträvansvärt liv. Vi må vara blinda, döva eller lida av andra svåra handikapp, men inne i oss formuleras hela tiden orden. Att tänka på detta i läsningen av en ny diktsamling är för mig något stort. Det påminner mig också om poesins betydelse.