torsdag 29 augusti 2013

Jimmie Åkesson: Satis Polito (AB Asp & Lycke)

Tack vare möjligheten att iklädd nackkrage skriva på en gammal pc har jag nu lyckats färdigställa en första text sedan jag insjuknade i diskbråck i nacken (och jag har för avsikt att framöver försöka åstadkomma andra recensioner).

NY BOK. När ledaren för Sverigedemokraterna, Jimmie Åkesson, nu utger sin första bok väljer han en titel som redan diskuteras. Det var nog inte så klokt. Risken för att en sådan diskussion tar bort fokus från bokens innehåll är förstås stor.

Nå, jag koncentrerar mig på innehållet. Det första som då slår mig är att Åkessons bok helt saknar den normalt så utslätade och menlösa politikerprosans tomhet. Den är personlig i sitt tilltal och har hela tiden den personliga erfarenheten som grund.Åkessons text hade inte kunnat skrivas av en spökskrivande reklamfirma.

Strukturen i boken är enkel att beskriva: utifrån korta dagbokstexter från 1 januari 2010 till och med 5 oktober 2010, alltså det år då Sverigedemokraterna tar plats i riksdagen, skriver Åkessons längre självbiogafiska texter som sträcker sig från barndomen fram till 2013.

Ett begrepp som han inleder med, och som sedan ofta präglar resonemangen, är ”vanlig”. Det är ett halt och svårt begrepp eftersom det är så subjektivt. Vem av oss är vanlig, vem är unik? Åkesson ser sig som vanlig, eftersom han alltid har ambitionen att vara sig själv. Han är förstås medveten om att han som politiker nått en position som är tämligen unik.  Men han bär med stolthet med sig Åke Ortmarks ord från 2007:
”Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och förmår framstå som så vanlig.”
I bokens första längre kapitel tar sig Åkesson an den egna vägen till partiet. Det är kanske det intressantaste för oss som aldrig sympatiserat med utan tvärtom starkt kritisk förhållit oss till det sverigedemokratiska fenomenet. Är Åkesson här självrannsakande, ser han var hans parti hade sina rötter och hur han själv förhöll sig till dem?

Han berättar först om sin tid som ungmoderat (då Reinfeldt var förbundsordförande). Vi talar här om skoltiden och de frågor som kan och kunde engagera en ung man. Men i och med folkomröstningen om EU 1994 hade han ”börjat snegla på ett parti utanför riksdagen”.  Han talar om en tid då ”då den nationalistiska ungdomsvågen” växte fram.
”Plötsligt var nationalismen något normalt, det var inne att vara svensk och intressera sig för nationens historia och kulturarv.”
Att Ny Demokrati satt i riksdagen gjorde inget intryck på den unge Åkesson, de representerade snarast ”nyliberal populism”.  Han lyssnade till Ultima Thule.
Nu närmar vi oss en kritisk punkt. SD hade vid denna tid ett mycket tydligt rykte: det var ett parti omsvärmat av just vit makt-rock och skinnskallar. Partiet bestämde sig för att förbjuda ”uniformsliknande klädsel” vid sina manifestationer. Åkesson säger att det ska förstås som just ”rakade huvuden i kombination med bomberjacka, stålhättade kängor…” Och så säger han: ”Jag tvekade länge att gå med som medlem i SD.” Det var när förre centerpolitikern Mikael Jansson i mars 1995 blev ny partiledare som han tog steget. Då började man rensa i de egna leden. I och med det tillbakavisar och besvarar Åkesson de kritiker som menar att han anslöt sig till ett våldsamt och naziinspirerat parti: ”Jag drogs till partiet för att jag såg en potential i politiken. Jag var nationalist och SD hade, trots bristerna, lyckats formulera en i grunden sund, demokratisk och universell nationalism vars utgångspunkter jag i stor delade.” Och så betonar han att partiprogrammet idag är helt omskrivet och att det är han själv som varit pådrivande i förändringsarbetet.

Knappt 26 år gammal blir han så partiledare, det sker på partiets riksmöte 2005. Jag ska inte fördjupa mig i de mellanliggande åren utan istället hoppa direkt till 2007, året då han menar att hans första stora prövning kommer. Då kommer nämligen den danska Muhammedkarikatyr-striden till Sverige, sedan Richard Jomshof utlyst en tävling för SD-kuriren. Åkesson beskriver initiativet som ”genialiskt, såväl politiskt som kommunikationsmässigt.” Det slutar med att SÄPO gör hembesök och partiets hemsidor släcks. UD hade med sina påtryckningar lyckats. Partiets popularitet ökade och de hamnade på 2,9%.
Så bytte man partisymbol – från den stridssignalerande facklan till den folkhemstrygga blåsippan. Men valet 2006 hade blivit ett misslyckande. ”Det var kört” skriver Åkesson. 1,9% förvandlades visserligen till knappt 3%, men någon riksdagsentré var inte aktuell. Men som den politiker han är ser Åkessons positivt på det: ”Vi fick ytterligare fyra år på oss att utvecklas och växa till oss”. Och det skulle visa sig vara vägen till framgång. Med SD i riksdagen efter valet 2010 ser vi nu hur partiet växer i varje opinionsundersökning. Runt 10% brukar de ligga och därmed kämpar SD om platsen som Sveriges tredje största parti. Oavsett var man själv står politiskt måste man medge att det är en exempellös framgång och att den med största sannolikhet kan skrivas på Åkessons konto. Han tog SD från en skuggtillvaro i minst sagt skumma omgivningar ut i det mediala solskenet. Och trots att hetsen mot partiet är ett dagligt inslag så tycks Åkessons ”vanlighet” i kombination med partiets politik i brännande frågor som har med invandring, islamism, brottslighet, trygghet och folkhemsladdad retorik göra dem allt populärare.

Åkesson har en fundering kring invandringsfrågorna som jag tror är relevant: ”Det här stärker för övrigt också min teori om att vi som parti egentligen inte har något behov av att bilda opinion kring invandringen. Den opinionen finns redan.” Och ändå verkar det omöjligt att få resten av den svenska politikerklassen att förstå hur brännande och akut frågan är. Den tycks leva i föreställningen att opinionen är just ”SD:s fel”. Det är en avgörande felsyn. En radikalisering av opinionen varken kan eller ska sökas hos politiska rörelser, utan i den verklighet där människor lever och verkar. Massinvandringens, inte minst islamismens, konsekvenser för det svenska samhället är idag så omfattande att var och en borde kunna dra sina egna slutsatser.
Åkesson understryker att kritiken mot ”mångkulturalism” inte har det minsta att göra med ”rasism och främlingsfientlighet”, tvärtom betonar han att vi bytt idéer och produkter med andra ”och inspirerats över gränserna sedan urminnes tider.”  Så vilket är då problemet? Åkesson sammanfattar sin egen syn:
”Istället för sammanhållning och gemenskap kring grundläggande normer och värderingar, byggs spänningar och motsättningar in i samhället. Kulturkrockar, långt djupare än valet av mat, musik och kläder, lyfts till makronivå. Ytterst handlar det om fundamentala uppfattningar om rätt och fel, om rättsuppfattning, om hur samhället ska organiseras och styras, om hur vi löser konflikter, om religionens roll, om relationen mellan könen och mellan barn och vuxna, om mellanmänskliga relationer och mänskliga rättigheter, om hur andra levande varelser ska behandlas, om relationen till natur och miljö, om hur de gemensamma resurserna ska fördelas, om hur vi gör affärer och förhåller oss till avtal, om sociala koder och så vidare.”

Nå, måste man vara nationalist eller Sverigedemokrat för att nicka instämmande? Jag tror inte det. Jag tror att Åkessons formuleringar i detta avseende är på väg att bli synonyma med gammalt bondförnuft i Sverige. Vi har i flera avseenden nått vägs ände.
Varför röstar jag då inte på Sverigedemokraterna om jag i viktiga frågor har en grundsyn som är identisk eller ligger nära? Det finns flera skäl.

För det första menar jag att folkhemsdrömmen är reaktionär. Man kan aldrig skruva tiden tillbaka, och den katastrofala europeiska utvecklingen lär varken hejdas eller förändras av parlamentariska val. Industrialismens död och det postmoderna, globala samhällets etablering kan inte ”tänkas” bort, varför inte heller de miljoner muslimer som bosatt sig i våra länder kan skickas tillbaka dit de kom ifrån.

Tanken som kallas repatriering finns inte kvar i SD:s politik, men den lever ett ideologiskt aktivt liv i de nationalistiska kretsarna. Den bör också diskuteras, eftersom jag är övertygad om att många som röstar på SD gör det i tron att de ska ”slippa invandrarna”. Jag menar att repatrierings-tanken ytterligare förstärker ett reaktionärt handlingsmönster och att man med skärpa måste ta avstånd ifrån och argumentera emot den. Islamismen måste bekämpas politiskt och ideologiskt, inte med folkfördrivningar. Europas 1900-tal var fördrivningarnas och massmordens tid, och efter två världskrig avrundades århundradet med Balkankrigen som utmärktes av etnisk rensning. Det finns ingen anledning att ge den sortens tänkande ens ett lillfinger.
För det andra menar jag att inget politiskt parti – inget! – i parlamenten kan påverka de ekonomiska maktstrukturerna. Hos SD har jag inte heller sett några ambitioner att återställa de folkägda, statliga, system som under årtionden sålts ut och spekulerats bort (banker, post, telefoni, elproduktion, sjukvård mm). Ekonomisk demokrati är ett begrepp som inte ens förekommer i diskussionen. I partiprogrammet finns endast detta korta och föga klargörande om privatiseringarna:
"Sverigedemokraterna har en pragmatisk hållning till privatisering och menar att det i vissa branscher kan vara en fördel medan det i andra bör vara statligt drivet. Vår hållning är att där man får ut så mycket som möjligt för så låg kostnad är det alternativ som bör väljas. Bland annat vill vi återreglera järnvägen samt att vi ställer oss tveksamma till utförsäljningen av apoteken. Vi har även motsatt oss vidare utförsäljning av bland annat Vattenfall. Dock ser vi positivt på viss privatisering av sjukvård och skolor."
Jag röstar inte på SD och inte heller på något annat parti. Vad jag gör är att betrakta det parlamentariska spelet med samma skepsis som jag alltid gjort. Min enda röstsedel är skrivandet. Det jag skriver här i bloggen och i mina böcker får gälla som min röst – i ordets båda betydelser.
Med det sagt vill jag tillägga att det varken finns fog eller ursäkter för den omfattande hatkampanj som bedrivs mot Åkesson och SD, från yttersta vänstern till Reinfeldt personligen. Den är primitiv, konfrontativ och skadlig för hela det svenska samhället. Den bidrar till ett klimat av rädsla, våld och underkastelse.

Som alltid på min blogg förespråkar jag det civiliserade samtalet. Jag föredrar analys framför rännstensargument. Jag föredrar civiliserad debatt framför ägg- och stenkastning och jag menar att Jimmie Åkessons debutbok mycket väl lämpar sig för just samtal och debatt.  Med tanke på att hans parti alldeles säkert kommer att skrälla i nästa års riksdagsval är det hög tid att försöka åstadkomma det som skiljer sig från hatet och hoten; de civiliserade samtalen och debatterna.

***

Från Kvällsposten hittade jag en osignerad text om titeln på Åkessons bok, ur vilken jag här citerar:
Vad betyder titeln på Jimmie Åkessons bok och varför välja något så kryptiskt som "Satis polito"? "Tillräckligt polerad", höftar författaren själv, och påstår sig vara blåögd på området "Satis politus", med verbet i perfekt particip nominativ, betyder mycket riktigt något sådant. Men "polito" är futurum imperativ, alternativ perfekt particip dativ eller ablativ. Om verbet står i imperativ får vi något i stil med "Snart får det vara nog med polityr!" Dativ å sin sida ger "Åt den tillräckligt välslipade". Uttrycket är elliptiskt, det vill säga att något ord saknas, vilket är vanligt på latin. Gissningsvis lyder den fullständiga titeln i så fall "Makten åt den tillräckligt välslipade" eller "Segern åt den tillräckligt välpolerade".

 

14 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för recensionen som var bra. Jag tycker nog att boktiteln är lyckad, Å är en tillräckligt välpolerad katt för att bli insläppt bland hermelinerna, en syftning som media naturligtvis förstår och därför avskyr.
TJ

Anonym sa...

Jag gick under våren med i SD. Jag har aldrig tidigare varit medlem av något politiskt parti - jag har känt att jag som självständigt tänkande individ inte kunnat acceptera att ställa mig bakom åsikter som jag inte delar. För så är det ju: vill man bli medlem i ett politisk parti vars åsikter man delar till fullo lär man få grunda ett eget. Men i det krisläge som nationen nu befinner sig i har jag ansett det vara min plikt att stödja det enda parti som faktiskt talar klartext om problemen och som också vill göra något åt dem. Att jag sedan inte delar alla de åsikter som kommer fram i SD:s partiprogam är av underordnad betydelse. /Arvid Bengtsson

Anonym sa...

Jag har skrvit det förr Thomas och upprepar mig än en gång.
Den nyansrikedom och klokskap din blogg och du personifierar borde bilda skola bland landets redaktörer och proffsdebatörer.
HUBERT

Anonym sa...

Tack för en, som vanligt, bra och nyanserad recension.
Den som följt din blogg en längre tid varken förvånas eller besväras över att du inte väljer att genom din valröst påverka politiken i en riktning som du i och för sig anser motiverad - du gör redan mycket mer för en sådan utveckling genom ditt skriveri.
Ändå tycker jag det är sorgligt att så många, inte minst intellektuella som du, tycks tveka att ge SD sitt fulla stöd, trots att deras egna övertygelser - i detta fall den vikt man tillskriver invandringspolitiken - endast artikuleras av just SD.
Ta Nima Sanadaji t.ex. som lägger stor möda åt att klargöra hur vital denna fråga är för Sveriges framtid i ett övergripande perspektiv.
När han får frågan i ett kommentarsfält på sin blogg (Vilken invandringspolitik vill du själv helst se, och vad anser du om SDs alternativ?) så duckar han och argumenterar kraftfullt mot fri invandring, vilket ju inte frågan gällde, och fortsätter med att beskriva SD som ett parti med främlingsfientliga aktiva och beklagar dess representation i riksdagen som en negativ kraft.
Det är lite som att energiskt verka för ett minskat skattetryck, men underlåta att rösta på det parti som mest fokuserar på frågan därför att de gör det av "fel" orsak.
Knappast en hedervärd inställning till ett praktiskt problem, anser jag.
Därför ser jag dina reservationer - ingen kan skruva tillbaka klockan, och repatriering är bara en illusion - som irrelevanta. Självklart kan SD lika lite som någon annan vrida klockan tillbaka, även om de försökte, men det hindrar inte att de kan göra något åt morgondagens invandringspolitik och därmed framtiden. Borde man inte bedöma ett parti efter vad det rimligen kan åstadkomma än efter vad de eventuellt kan misslyckas med?
Jan Östman

Inre exil sa...

Tack till er alla för kommentarer. Är mycket tacksam för det ni skriver.

Anonym sa...

Någon anonym verkar blanda ihop bröderna Tino och Nima Sanadaji. Tino kritiserar myter om invandring på sin välbesökta blogg http://www.tino.us/
Nima har mest gjort sig känd för att kritisera välfärdsstaten ur ett libertarianskt perspektiv och har endat perifert berört invandringspolitik.

Lars sa...

"Tanken som kallas repatriering finns inte kvar i SD:s politik, men den lever ett ideologiskt aktivt liv i de nationalistiska kretsarna. Den bör också diskuteras, eftersom jag är övertygad om att många som röstar på SD gör det i tron att de ska ”slippa invandrarna”. Jag menar att repatrierings-tanken ytterligare förstärker ett reaktionärt handlingsmönster och att man med skärpa måste ta avstånd ifrån och argumentera emot den."

Det beror ju helt på vad som avses med repatriering. Tvångs- eller frivillig dito? Det tidigare har SD, till extremhögerns ofantliga besvikelse, strukit från agendan, medan både SD och övriga riksdagspartier har det senare kvar på agendan i allra högsta grad. Sverige är ju ålagt att hjälpa flyktingbeviljade med frivillig återvandring. Det finns t ex ett återvandringsbidrag (som SD vill höja). Sedan har vi också en inte obetydlig spontan återvandring, som väl varken du eller SD har något emot om den skulle öka. Varför är du övertygad om att SD-väljarna skulle uppfylla en av etablissemangets vanligaste fördomar om dem? Själv är jag övertygad om att majoriteten av SD:s väljare är vanligt, hyggligt folk som reagerar mot den katastrofala utveckling de kan se i spåren av den förda invandringspolitiken. Den negativa utvecklingen vill de göra något åt med sin röst på SD. Du själv verkar ju ha gett upp hoppet om att det kommer att gå. Och visst, Sverige är verkligen extremt här. Vår statsminister står och skryter om att han, som enda ledare i Europa, har mött ett parti som SD, och dess framgångar, genom att göra invandringspolitiken ännu extremare. I valet 2014 får han väljarnas dom över det unika vägvalet och då kan det börja hända saker. Det är ju en sak att mobba och isolera ett parti på 5,7 % och en annan med ett som kan vara det tredje största, samtidigt som den egna alliansen med borgerliga invandringsextrema småpartier faller sönder genom deras riksdagsutträde och marginalisering. I det läget kan, när Reinfeldt tackar för sig, en "dansk situation" uppkomma och SD få inflytande över invandringspolitiken.

Inre exil sa...

Lars, du frågar mig: "Varför är du övertygad om att SD-väljarna skulle uppfylla en av etablissemangets vanligaste fördomar om dem?"

Nej, jag är kanske inte övertygad men jag har tillräcklig förankring i min egen verklighet för att höra att det finns sådana förhoppningar. Som det mesta i politikens värld betraktar jag det som en illusion. Den som lever får se. Men jag tror ju inte på parlamentarismens förmåga. Varför skulle jag då tro på SD i den församlingen? Ni som gör det, er kan jag bara önska lycka till och hoppas att era drömmar går i uppfyllelse. Själv kastar jag alltid mitt röstkort.

Anonym sa...

Vem vet vilken vilja det finns hos ett partis alla väljare, medlemmar eller företrädare? Säkert finns det dem som förespråkar en omfattande repatriering. Men är det partiets och ledande företrädares hållning? Det intryck man får av Åkesson är att han och ledningen för partiet önskar

1) en minskning av invandringen i nivå med den som råder i våra grannländer.

och

2.) därigenom en bättre integration av här boende invandrare.

Jag vet inte riktigt vad SD vill och delar inte heller deras linje i många frågor. Får jag säga det tycker jag att deras velande om färdriktning i den ekonomisa politiken är oseriös.

Nu senast tänker jag på att SD stödjer ett femte jobbskatteavdrag men inte regeringens förslag att höja brytpunkten för statlig inkomstskatt. Det tycker jag är en sorglig och kverulerande velig inställning. Står partiet till höger eller vänster i sin ekonomiska politik?

Regeringen har en idé om att arbete ska löna sig. Den anser också att endast de i verkligt höga lönelägen ska betala statlig inkomstskatt. Jag tycker det är bra att brytpunkten höjs och önskar för egen del att den helt slopas.

Att höja brytpunkten är ett första steg i riktning mot det senare. Ett slutligt borttagande av den statliga inkomstskatten bör också, enligt min mening, finansieras genom generella besparingar inom den offentliga sektorn och inte genom skattehöjningar.

Beroendet av det allmänna bör minskas radikalt i detta land. Det kan bara ske genom fortsätta skattesänkningar för inkomsttagare som ger utrymme för medborgarna att bygga upp egna sparreserver. Ett stort fel med det svenska samhället handlar om den beroendeställning i vilken så många står i förhållande till det offentliga. Egenmakt och större självtillit kan endast uppnås genom att skattena fortsätter att sänkas. Statens finanser är idag relativt goda, men hur ser det ut med medborgarnas finanser? Det finns ett tydligt samband!

Anonym sa...

De röstar 9 av 10 gånger med moderaterna.
De vill inte sälja ut Vattenfall, men väl skolor och sjukvård.

De vill tillbaka till 1950-talet men ändå sälja ut vården för gamla till den som bjuder lägst... Inte konstigt gamla ligger i sitt egna bajs. Eller barn inte får tillräcklig skolgång... Pengarna har ju förts ut till skatteparadis.

Men samtidigt skyller de alla problem på nåns hudfärg eller religion.

De ställer sig "tveksamma" till vissa utförsäljningar... Det är ju inte att ta ställning.

Sen är det frapperande att han tror att bara för att vi fixar så att det finns en mamma, en pappa och två barn i ett fint litet samhälle som liknar västergötland på 50-talet så skapar det tillväxt, sverige mår bra och vi blir lyckliga.

Det som skapar tillväxt är att folk producerar varor som folk vill köpa. För att folk ska köpa måste de ha pengar. Fattiga människor är inga konsumenter.
Att inte ha en politik annat än att "Vi kan väl bara vara snälla mot varandra" och "bara vi tar bort invandringen" så blir allt bra.

Det är och kommer alltid vara ett rasistiskt parti. Han gick med på 90-talet då SD var som vidrigast.
Glöm aldrig det. Trots det välpolerade fasaden.

Anonym sa...

"De röstar 9 av 10 gånger med moderaterna.
De vill inte sälja ut Vattenfall, men väl skolor och sjukvård.

De vill tillbaka till 1950-talet men ändå sälja ut vården för gamla till den som bjuder lägst... Inte konstigt gamla ligger i sitt egna bajs. Eller barn inte får tillräcklig skolgång... Pengarna har ju förts ut till skatteparadis."

Det tråkiga gamla vänstergnället. De beskedliga skattesänkningar som vi fått sedan 2006 har lite och ingenting att göra med den dåliga kvalitén i skola, vård och omsorg. Nydahl skriver att han slutat rösta för att han är pessimistiskt inställd till att på parlamentarisk väg åstadkomma verklig förändring.

Jag håller i viss mån med om parlamentarismen misslyckande. Det som är utmärkande för den parlamentariska demokratin med dess periodiskt återkommande val är kortsiktigheten. Sveriges problem med välfärden beror inte på regeringens pluttiga skattesänkningar över nu snart 8 års tid. Problemet är betydligt djupare än så.

Partierna strid om väljarnas röster leder ofrånkomligt till kortsiktighet och populism. Välfärdsstaten som konstruktion, som en viss person en gång sa, är omöjlig. Välfärdsstaten har expanderat och expanderat över tiden men om en viss reform är långsiktigt hållbar har de politiska partierna inte så noga funderat över. Och väljarkåren funderar inte heller. Den stora massan av väljare tror att välfärdsstaten är möjlig som konstruktion. Men de har fel. Systemet håller på att klappa ihop under trycket av en växande pensionärsgeneration. Och systemet kommer inte att bli generösare. De sprickor vi ser i välfärdsstatens fasad idag är ingenting mot vad som komma skall. Om 20-30 år kommer bygget att rasa samman p.g.a. ett konstruktionsfel i själva fundamentet.

Välfärdsstaten har alltid bara varit ett illusionstrick. Politikerna har, vänstern främst, bluffat sig fram i decennier. De har narrat väljarna som också velat låta sig luras. Men systemet kommer inte att hålla ihop. Alla former av socialism faller till slut ihop under tyngden av sin egen orimliget. Sovjetsystemet gick under. Vår tredje vägens politik kommer gå samma öde till möte. Något mer uthålligt än Sovjetsystemets rigida socialism är vårt halvsocialistiska fuskbygge. Men ett fuskbygge håller inte ihop i längden.

Därför. Börja riv och bygg nytt tycker jag. Det hela måste börja med att nedbringa skatterna. Vår borgerliga regering är på tok för tam egentligen, men bättre än alternativet. Dock, det är för sent, jag tror inte att systemet går att rädda så att det bara sjunker samman som en misslyckad sufflé. Det kommer att gå under i en våldsam krasch. Och det har ingenting att göra med senare tids beskedliga skattesänkningar att göra.

Anonym sa...

Otroligt och nästan surrealistiskt så träffande att läsa ditt inlägg om varför och hur du tog steget till att bli medlem i SD. Jag skulle nämligen ha kunnat skriva det helt själv.

Anonym sa...

"De röstar 9 av 10 gånger med moderaterna."
Detta är en myt som borde avlivas en gång för alla och gällde endast under första året SD var representerat i riksdagen. Efter ca 3 år i RD snittar SD på att i ca 6 av 10 ggr rösta med Alliansen.

"Men samtidigt skyller de alla problem på nåns hudfärg eller religion."
Återigen en myt. Åkesson har gång efter annan i såväl partiledardebatter som tal sagt att det är den nu förda invandringspolitiken SD skyller på och kritiserar men likväl ska ohederliga kommentatorer som ovan fortsätta mytbildningen med fabricerade anklagelser.

"Det är och kommer alltid att vara ett rasistiskt part."
Det här är det mest tröttsamt indoktrinerade påståendet som saluförs av SDs mest hårdnackade kritiker och framförs gång efter annan när de sakliga argumenten tryter och jag är hjärtinnerligt trött på detta oävna beteende. Det förtjänar inte längre att bemötas då det helt saknar grund i SDs partiprogram.

Anonym sa...

Det kanske mest okomplicerade svaret skulle kunna vara att SDs väljare helt enkelt inte vill ha den välfärdssnåla politiken. Man får ha i åtanke att många väljare redan betalt (rekordhög) svensk skatt i så många år att de inte utan vidare vill, eller kan, se sig som vinnare i ett samhälle som helt och fullt tagit steget över till det så kallade systemskiftet.

"Nya" Moderaterna har lyckats vinna många väljare genom att just tona ned denna övergång och istället positionerat sig närmare en socialdemokratisk politik. Inte desto mindre har mången skattebetalare funnit sig snuvad på välfärd i samband med sjukdom eller arbetslöshet. Vissa prioriteringar kanske emellertid upprört mest. Om SD skulle efterapa "Nya" Moderaternas välfärdspolitik, utan att kunna göra något åt vad som uppfattas som orättvisa prioriteringar, kommer inte folk att finna SD värt att rösta på då partiet snabbt skulle sjunka under 4% i opinionsmätningarna.

Det blir således inte lätt för SD att vara ett skattesänkarparti så länge som många av deras väljare känner sig snuvade på (historiskt) inbetalda skatter. De vill, efter behov, få återbäring på vad de betalt in, eller vad kanske deras förfäder betalat in, inte att pengarna ska gå till andras konsumtion eller sparande, åtminstone inte så länge de inte själva har den möjligheten att konsumera eller spara. Kalla det svensk avundsjuka eller traditionell avsmak mot orättvisor, välj själv.
AC