"På lappen skrev Axel att han kom från Bosnien, och ett påhittat namn. Han rekommenderades att själv behandla örat hemma, och fick komma tillbaka tre dagar senare. Då blev han läkarundersökt, och fick kortison och örondroppar utskrivna. På receptet stod det påhittade namnet och ett ”reservnummer”, ett påhittat tillfälligt personnummer. Detta trots att Axel vid återbesöket drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn. Men sköterskan bara körde på. ”Du behöver inte vara orolig, vi har sekretess här” sa hon. De får tydligen inte ifrågasätta, hur orimligt det än verkar, säger Axel."Var spricker då denna berättelse? Som jag ser det spricker den flera gånger, men kommen hit har den avslöjat sig själv som en lögn:
"Väl på apoteket kände Axel sig rejält illa till mods, och betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven, trots att han som ”papperslös” kunde fått den gratis."Varför spricker den här? Mycket enkelt: om "Axel" fått ett recept utskrivet på en påhittad, papperslös bosnier, skulle denna påhittade persons namn med vad de kallar "reservnummer" ha stått på receptet. Det kan det inte ha gjort, eftersom den gode "Axel" - som man säger i artikeln - "betalade fullt pris för medicinen han fått utskriven". En Axel med svenskt personnummer får inte ut en papperslös bosniers mediciner.
Hade historien inte spruckit där, hade den gjort det med den avslutande motsägelsen. I det ovan citerade stycket säger "Axel" att han "drabbats av samvetskval och försökte avslöja bluffen genom att säga sitt riktiga svenska namn." Men artikeln avslutas ändå med detta:
"Jag hade gärna betalat i efterhand, men jag är rädd att de ska polisanmäla mig för bedrägeri om jag avslöjar bluffen, säger Axel."Nå, hur ska de ha det? Avslöjade han bluffen eller är han för rädd att göra det? Båda utsagorna kan inte användas i samma artikel. Lögnen har korta ben och den springer banne mig inte fort. Man kan hinna upp den redan under läsningen. Om Maria Celander själv hittat på historien eller om hon beordrats att skriva den av Ingrid Carlqvist, som sedan skrivit en ledare utifrån den (full av löjliga överdrifter och halvlögner - en "papperslös" får naturligtvis inte ett "helt garnityr" gratis hos tandläkaren), det låter jag vara osagt. Men det stinker alldeles oavsett om Dispatch. Verkligheten är obehaglig nog. Det faktum att "papperslösa" kan få gratis eller billig sjuk- eller tandvård är ett stort problem i sig. Det behövs inga rövarhistorier.
***
Jag tillåter inga kommentarer för denna text. Istället ber jag varje läsare att i lugn och ro analysera den lögntext DI publicerat. Det är sällan man ser så extrema exempel på fejkjournalistik och därför menar jag att man måste förhålla sig - minst sagt - kritisk till en publikation som sprider den. Är väldigt medveten om att det är att svära i vissa kyrkor, men det gör jag med glädje.
