 |
| Ilja Repin: "Pråmdragare vid Volga" |
"Ting och gärningar, som icke skrivas ner, höljas i mörker och hamna i glömskans grav, men nedskrivna få de liksom liv på nytt..." Alltså - vad är mitt liv och människans "ting och gärningar" överhuvud? Jag, Aleksej Alexandrovitj Arsenjev, föddes för ett halvt århundrade sedan på min fars gods ute på landet i mellersta Ryssland. Vi ha ingen känsla av vår början och vårt slut. Och jag är mycket ledsen över att jag fått veta precis, när jag är född. Om jag icke fått reda på det, skulle jag icke haft något begrepp om min ålder - så mycket mindre som jag ännu icke alls förnimmer dess tyngd - och skulle följaktligen varit befriad från den befängda tanken, att jag måste dö om tio eller tjugo år. Och hade jag fötts och levat på en obebodd ö, skulle jag icke ens ha anat själva dödens existens. "Det skulle ha varit en lycka", har jag lust att tillägga. Men vem vet? Kanske det varit en stor olycka. Och är det väl sant, att jag ingenting skulle anat? Födas vi icke med en förkänsla av döden? Eller i motsatt fall, om jag ingenting anat, skulle jag då älskat livet så högt, som jag älskar och älskat det? Och skulle jag så nästan odelat som jag gjort ha ägnat det åt mitt vittra yrke, det vill säga åt att väcka upp och ge liv åt mina ting och gärningar, en strävan, som kanske uteslutande kommit sig av fruktan för gravens glömska?
Ur Ivan Bunin, "Arsenjevs Ungdom" (översättning från ryskan av Ruth Wedin Rothstein, Uppsala 1931). Tack till Anders W.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar