Zinaida Lindén: För många länder sedan (Schildts & Söderströms)

Piranesi. Ur Fängelsesviten

NY BOK: Zinaida Lindén har jag läst sedan 2009. Hon deltog i samma litteraturarrangemang som jag i finländska Ekenäs i november det året. Sedan hon läst ur sin då nyutkomna novellsamling Lindanserskan blev jag övertygad om att det var dags för en rejäl läsning av hennes författarskap (se länk till recension av Lindanserskan längst ner).

Lindén har utgivit två novellsamlingar och tre romaner sedan debuten med Överstinnan och syntetisatorn 1996. Hennes nya roman, den tredje i ordningen, har just utkommit, den heter För många länder sedan och berättar i jag-form Leningrad-födda Galinas historia från 1970-talet och framåt. Det blir därför en historia om Sovjetunionens sista årtionde och förfall, liksom om den så sakta spirande frihetliga andan i de unga sovjetmedborgarnas hjärtan. Galina förkroppsligar med både sina drömmar och handlingar denna utveckling, och hon gör det övertygande av det enkla skälet att hon varken blir präktig eller bedrövlig, utan en alldeles trovärdig, vanlig människa med fel och brister. Galinas drömmar bär henne framåt, och hennes liv ska komma att bli mycket händelserikt.

Jag skulle vilja börja med romanens slutkapitel. Där står Galina vid sina föräldrars grav i Petersburg. Hon går dit i tron att hon ensam sörjer dem. Men där finns en annan kvinna, också hon uppenbarligen sörjande. Det hon berättar för Galina kunde stå som ett signum för hela romanen: hur vi än lever, vad vi än påstår om oss själva och våra liv, så finns det en alternativ berättelse (som också rymmer ett alternativt liv). Galina hade förmodligen aldrig skänkt det en tanke, men när hon där och då förstår det, tolkar jag det som att ett tillstånd av vila och frid äntligen sänker sig över henne.

Zinaida Lindén. Foto: Janne Aaltonen.

Som ung träffar Galina en diplomat i Leningrad. Han heter Igor och har varit stationerad i Afrika. De blir förstås ett par, de gifter sig och Galina blir diplomathustrun, hon som ansvarar för bjudningarna, hon som är ”ett hem” för de andra. De får två barn. Det mesta tycks gå på räls. Galina följer med Igor till de olika placeringarna, och efter länder som Japan ter det sig föga exotiskt att Igor hamnar i finska Åbo. Galina har skapat sitt viktiga livsverk, en avhandling om Giovanni Battista Piranesi, hon är besatt och förälskad i ”Carceri, Fängelsesviten”.

Men så finns ju också Roman. Han, den judiske pojken, som tidigare funnits i hennes unga liv och som på outtalade eller bara antydda vägar åter dyker upp. Roman är romantiken förkroppsligad. Är det där – hos Roman och insvept in romantik – som Galina bygger sitt eget alternativa liv? Jag tolkar det så. Han är nu en firad teaterman. Han är van att ha allt ljus på sig. Han är både en estetisk och erotisk lockelse och han tycks kunna erbjuda allt det som inte vardagslivet som diplomathustru ger. Tristessens ljusglugg heter Roman.

Det finns mycket att säga om Zinaia Lindéns nya roman. Jag vill särskilt framhäva hennes förmåga att i en nästan självklart lättflytande prosa få en hel berättelse att övertyga, från början till slut.  Det är svårt att skapa en sådan prosa - konsten är att få det att se lätt ut! Också hennes distanserade humor och erfarenhet av flera olika kulturkretsar – från Finland via Ryssland till Japan – ger henne en ovanlig rik pannå att arbeta med. Visst skrattar jag till ibland, men det är framför allt den lätt vemodiga och melankoliska tonen som griper mig. Jag tror att det är just tanken på – och kanske drömmen om – det alternativa livet i berättelsen som skapar den tonen. Den är mycket övertygande.

***

 

Om Lindanserskan skrev jag här. Och här Zinaida Lindéns egen text efter jordbävnings- och kärnkraftskatastrofen i Japan.