Anders Johansson: strömmarna (Björkmans förlag)

NY BOK IDAG. Det finns i hela Anders Johanssons diktargärning en förhöjd medvetenhet om människans plats på jorden. Den medvetenheten handlar ytterst om att ge henne de rätta proportionerna. Anders Johansson är nämligen en av vår tids diktare som ser och skildrar helheten, hur oviktig, skruttig eller ointressant den än ter sig. När jag läser Anders Johansson tänker jag på två andra diktare av betydelse: Lennart Sjögren som så tidigt fick mig att också våga se på råttans ungar med ömhet, och så Lars Gustafsson som i sina till synes förströdda naturdikter egentligen försöker fånga in de beståndsdelar av varat som brukar forma en filosofi. För hos Anders Johansson finns det just en filosofi, en livsfilosofi.

Den kommer förstås också tydligt till uttryck i hans fenomenala fotoböcker från Öland och Småland. Men nu är det som poet vi har privilegiet att möta honom igen – på Peter Björkmans nystartade bokförlag. Som tidigare placerar han sig i olika natur- och kulturmiljöer, där han kan spana mot det som bestämmer och avgör våra liv. Han kan stå i skogen eller ute på öppen mark, han kan vandra vid havet liksom på en kyrkogård. Han ser tillbaka på ett liv som nu börjat göra honom åldrande. Döden blir därför så självklart närvarande: ”Nu när jag börjat säga farväl till träd och/ katter, de lövtunna varelserna, och formerna av/ försummad skönhet” heter det till exempel i dikten Kartan, och i Minnen av natten avslutar han: ”Längtan säger vi, men menar åtrå med dess/oändliga distans. Var befann jag mig? Vad sade/ jag? Vilket land är detta? Jag minns inte och/ kanske reste jag i en cirkel. Kanske stannade jag kvar/ på samma plats medan världen tumlade genom/ mig i drömmen. Närvarande, men så flyktig att/ den liknar mest en frånvaro.”

Över Anders Johanssons landskap välver sig förstås den oändliga stjärnhimlen. Men han gör onekligen en poäng av att han betraktar den i skogens mörka göl. På samma sätt blir hans närstudier av marken och gräset till bilder av just den mänskliga vandring som beskrivs i dikten ovan – som så flyktig att den mest liknar frånvaro. Inte behöver jag läsa många av Anders Johanssons dikter för att övermannas av det vemod som understryker vad jag redan vet: att vi kan ingenting ta med oss när vi går. Visst kan man skriva testamente för barnens skull. Visst kan man ömsint återvända till både musikstycken och konstverk. Den skönhet som vissa människor förmår gestalta i sina verk blir för mig, nu i denna ålder liksom när jag var ung, ett av ytterst få argument för människans vistelse i det jordiska livet. Den skönheten blir också en konkret och tungt vägande bild av det mänskliga när det för ovanlighetens skulle ger istället för att ta, berikar istället för att nivellera och fördumma. Anders Johanssons diktsamling är, i all sin anspråkslöshet, litteratur av den sorten. Hans dikt spänner över hela den verklighet som rymmer hästarnas andedräkt, lövens flikar, hundars svansar och koltrastar i solnedgången – och den diktande, skapande människan.

***

Till sist ett par exempel ur den nya boken, här återgivna med författarens tillstånd:


Inte här, men var?

Fårens röster kom långt bortifrån, flöt över den vida slätten, som långsamt gav upp sin mening när solen från dag till dag fann allt djupare platser. Det finns inget slut på historien, och ingen historia. Pilgrimsresor måste man göra ensam. Bara drömmen fullföljer den bortre sidan av det som hände. Det avlägsna åskvädret är inget krig, inte ens en bra metafor för krig. Men fåglarna sjöng alltför högt, tusenskönorna lyste länge vita och dagen slutade i lätt, blå dimma när den svarta båten i skymningen återvände genom ett mycket smalt sund och blekte natten till tystnad.

Sång om snöfallet över Örkullegölen

Det snöar över Örkullegölen, ett vattenöga i den stora skogen. Det är ensamt här, men inte så ensamt som på socknens kyrkogård där jaget är en illusion, en såpbubbla som brister och tar form på nytt. Att vara människa, human, är att förbindas med jorden, humus, och med de döda; de som var före dem som sedan kom. Men det som slipas i naturen förändrar ursprung i en dekorativ riktning. Som om det fanns en mening. Som om havets arbete var förbundet med en önskan om en skapande hand, en tanke lika lockande som den att bodens gamla nycklar på sin knippa, som alltid funnits där, ska passa till de nya låsen. Med en nedfallen gren skriver jag ändå ett meddelande på gölens is, som inom kort ska svartna och försvinna, medan jag mumlar för mig själv: misstro det uppenbara i de bedrägliga förenklingarna. I mörkret far jag därifrån. Världen upplyst av ett snöfall.

Strömmarna

　
Höstens torra löv
Prasslar runt min sjöbod;
De faller eftertänksamt
Som om de memorerade sitt träd.

Stigen som leder dit
Finns inte för att den behövs
Men kanske för att påminna om
Att det ännu finns tid.

I halvmörkret mellan en krans av tallar
Står jag en stund i gläntan.
En ung lövsångare sjunger, trevande
sin enda melodi.
Bernes mahognybåt
Glimmar i dunklet;
Han dog i går.

Men havets vågbräm
Är av samma stoft som grönskan i maj.
Graniten fortsätter.
Mineralerna pulserar av strömmar.
Grodans öga är gulare än kroppen,
Som om färgen destillerats fram.

Det ser ut att bli vinter tidigt.
Säg att mitt liv
Är en människas liv,
Men min död är ett djurs.