söndag 31 mars 2013

Gubben gråskägg tackar

Hugo i vintras.
Idag på påskdagen har jag haft Hugo, hans syskon och kusiner här. Det har varit full rulle, om man så säger. Hugo var lite tvär idag men han mjuknade. När han åkte hem kallade han först och sa: "Hej då gamla soptunna", men när jag gick fram för att höra hade han ändrat det till: "Hej då gubben gråskägg". Man blir ju bara glad för sådana öknamn. För bara några dagar sedan kallade han en av sina mostrar för Hönshjärna, så uppfinningsrik är han, där inne i sin egen halvt hemliga värld. Hugo fick idag tillsammans med sina syskon lite respengar från mig. Jag hade sparat ihop var sin slant och växlat in i olika dollarvalörer till dem, som skulle vara bara deras för infall och annat under tiden i Amerika. Hugo har redan bestämt att han ska köpa fler Thomas Tåget-filmer, men jag hoppas han hittar något annat i Boston eller New York. Ebba, äldst i syskonskaran sa: "Kan vi inte ta ett tidigare flyg", uppenbart inspirerad och längtansfull. Jag tycker att det är helt i sin ordning att de drömmer om vad de ska köpa när de för första gången i sina liv kommer ut på en riktig långresa.

Detta skriver jag idag därför att jag fattat ett beslut. Det har kommit in mycket pengar till Hugos resa. Och det bästa sättet för mig att tacka är följande:

Du som satt in pengar direkt på Hugos konto efter att ha läst om hans förestående resa här i min blogg, och du som från utlandet gått vägen genom mig bör den närmaste tiden sända mig ett mail på adress thomas.nydahl@gmail.com för att meddela vilken av följande böcker du vill ha. Jag vill skänka en bok till var och en av er som bidragit den här vägen.

Ni kan välja mellan:









































Alltså, skicka mig ett mail och säg vilken av böckerna du vill ha, så kommer den med posten inom kort. Med stort tack till er alla! Thomas

Att skriva böcker, bli recenserad och sedan bedömd som nationalist. Åter till ämnet

Två böcker utgivna sent i höstas har gjort att mitt namn och mitt författarskap valsat runt en del på nationalistiska hemsidor. Jag gav själv ut Black Country och jag intervjuas i Mikael Jalvings bok Absolut Sverige som nu finns på svenska. Jag vet att läsare ställer frågan, eller rentav tror sig ha svaret: "Är han numera nationalist? Vi ser ju hans namn på olika nätsidor och nätpublikationer som är just nationalistiska."

Jag kan skriva många olika svar, men nöjer mig med tre:

1/ För det första står jag för varje ord jag skrivit eller uttalat till en kollega.
2/ För det andra står det alla läsare fritt att skriva vad de vill, också när det är läsare jag inte skulle tveka att motarbeta.
3/ Och jag ska inte sticka under stol med att alla de positiva recensioner jag fått det senaste halva året givit mig många nya läsare. Skulle jag tacka nej till dessa människor? Naturligtvis inte.

Så nej, jag är inte nationalist. Har aldrig varit. Är inte. Kommer inte att bli. Att skriva kritiskt om det politiska, moraliska och kulturella klimatet i Sverige och Europa är inte detsamma som att ansluta sig till nationalistiska försök till "lösning". Jag menar att nationalismen har prövats alltför många gånger med alltför katastrofalt resultat, för att ens komma på tanken att ansluta mig till den. Att en nationalistisk våg sveper över Europa - parallellt med islamisering och gettoisering - ändrar inte på min hållning. Min grundinställning är djupt pessimistisk. Jag tror inte det finns någon lösning. Tvärtom kommer det skred som inleddes för länge sedan att fortsätta. Djupt ner. Det gäller inte bara Sverige, det gäller allt det vi talar om som "europeisk kultur". Bara den blinde saknar förmåga att se det.


*

Låt mig visa några gamla, små textutdrag i ämnet. Jag orkar inte skriva den typen av texter just nu, men det jag skrev 2009 och 2010 har jag inte haft anledning att korrigera. Min bok Kulturen vid stupet diskuterar också ämnet. Jag står för vad jag skrev. Den 4 oktober 2010 skrev jag så här i bloggen:
”Ser det ut som om jag skriver ett nationellt manifest? Det gör jag inte. Mina dagliga läsare vet var de har mig. Jag har vid en rad skilda tillfällen skrivit om nationalism och patriotism. Ingen kan på allvar tro att jag vill befinna mig bland aggressiva och flåsande nationalister. Den ismen är för alltid förbrukad. Ingen som vill bli tagen på allvar kan blåsa liv i den. En annan sak: om jag skriver en bloggtext som med kritiska ögon betraktar vårt lands utveckling så innebär inte det att jag välkomnar nationalistiska kommentarer eller uppmaningar att rösta på det ena eller andra "nationellt sinnade" partiet. No way! Aldrig från mig. En vän i mig får ni aldrig. Det är för övrigt ungefär 150 år sedan jag slutade tro att man löser några fundamentala samhällsproblem med att lägga en papperslapp i en eller annan valurna. Rösta på oss! har för mig ungefär samma innebörd och klang som Kom och köp! Om jag deltar i ett parlamentariskt val - och det händer - så är det för att hålla de totalitära ismerna stången, inte för att manifestera en illusion i en tidsepok när allt glider ner och försvinner i kulturens och civilisationens kvicksand. Att vara kritisk är inte detsamma som att ansluta sig till en pöbel eller ett kollektiv som upptäckt samma problem. Att vara kritisk är inte att sälja sin själ till högstbjudande.”
Den 20 augusti 2009 skrev jag:
 ”När jag argumenterar emot nationalismen, islamismen, fascismen, nazismen, konsumismen, kapitalismen, imperialismen eller kommunismen, så beror det på att jag har ett slags inre övertygelse om att människan mår allra bäst om hon får leva och andas i frihet, om hennes tankar och texter får leva utan ideologiska fängelser. Jag lyssnar gärna på en människa som Ayyan Hirsi Ali när hon angriper islamismen, men inte på en sverigedemokratisk politiker som vill göra karriär på islamismens förtryck. Jag lyssnar gärna på en människa som skriver radikalkonservatismens historia, men inte på en nationaldemokratisk politiker. Jag lyssnar gärna på en frihetlig ekonom men inte på en politisk representant för det etablerade sju-partiet. Jag lyssnar gärna på en kritiker av officiell "mångkultur" och låt-gå-liberalism, men inte på en politiker som vill göra karriär på dessa problem. Jag lyssnar gärna på en kritiker av konsumismen som Zygmunt Bauman, men inte på en radikalkonservativ drömmare. Jag lyssnar gärna på klok kritik av kapitalismen, men inte på en kommunist som vill byta ekonomisk utsugning mot slavläger. Jag lyssnar gärna på en borgerlig ideolog som står upp för yttrande- och tryckfriheten, men inte på nyliberalen som vill inskränka dessa friheter.Men när jag kritiserar en av dessa ismer så är det alltid någon anhängare av en annan ism som vill dunka mig i ryggen och säga, "Hej Nydahl, så kul att du är på vår sida". Men jag är inte på er sida! Kan ni inte förstå att ni ser alldeles fel? Eller är det så som Piraten sa: skriver man om en stoppnål är det alltid någon enögd djävel som känner igen sig.”
Allra sist några ord ur min julkrönika från 2010:
”Inför det nya året 2011 vill jag understryka att jag är en otrogen hund (har ni hört det förut?) som varken godtar nationalism, islamism, fascism, nazism eller kommunism. En fri människa är rädd om sin frihet. Jag är det. Varje dag av yttrande- och tryckfrihet är för mig en god dag. Jag håller den friheten högt också när den praktiseras av människor vars åsikter jag avskyr. Men i min egen blogg vill jag gärna agera som om det vore mitt vardagsrum, och därför avgöra vad som kan betraktas som självklart i kommentarfältet. Jag är inte en människa som ropar på censur av åsikter. Men jag avstår från varje form av samröre med nationalismen, som prövats många gånger under 1900-talet och alltid visat sig ha hat- och mordmaskinen i sitt släptåg.”

Orhan Pamuk: Andra färger. Essäer och en berättelse (Norstedts, översättning av Mats Müllern)

Orhan Pamuk diskuterar bokomslag. Han säger: ”Det är en oförlåtlig förolämpning mot läsarens och författarens fantasi att visa bilder av romanens personer på omslaget. Den formgivare som gör omslaget till Rött och svart rött och svart och visar ett slott på omslaget till Slottet visar snarare att han inte läst boken än respekt för texten.” Dessa utsagor finns i hans korta text Nio iakttagelser om bokomslag, som ingår i den härligt omfångsrika samling essäer och texter som finns på svenska med titeln Andra färger. Volymen innehåller det mesta man kan tänka sig i textväg, alltifrån de små iakttagelserna till de omfattande litteraturessäerna, samt också en fin intervju från Paris Review (tidskriften jag länge försökte prenumerera på, men som aldrig nådde fram från New York - där den utges - till Skåne).

Pamuks penna rinner på. Ibland undrar man om den inte går att stoppa. Hans flöde är så stort att böckerna inte sällan blir lidande av det. Jag såg en kritiker nämna att det är just det han har gemensamt med Dostojevskij. Eftersom jag själv föredrar det fragmentariska kan jag ha svårt att alltid hänga med en sådan som Pamuk. Ändå vill jag hävda att denna essäsamling har något av stort värde, nämligen förmågan att förundras också över tillvarons till synes obetydliga inslag. Hans två texter om Thomas Bernhard får mig också att stanna upp för att ta mig en funderare.

Nobelpriset har en stor fördel. Det innebär att pristagarna blir rikligt översatta till svenska. Det privilegiet ska vi inte ta för givet, utan tvärtom känna en tacksamhet över. Just därför har jag själv blivit lätt irriterad när Akademien utsett personer som knappast gjort sig kända för litterära verk, som Dario Fo. Vad skulle jag läsa av honom? Å andra sidan har sådana som Singer och Pamuk gett oss övermåttan mycket! Det bugar jag mig för.

Bild: Utsikten från Pamuks arbetsrum.


lördag 30 mars 2013

Det förflutnas mörker och framtiden


Hur har det gått för det nya, förenade Europa? Jag skulle vilja påstå att det gått käpprakt åt - nationalism! Den giftiga, all tankeverksamhet förgiftande nationalismen är idag steget före allt annat. Det är förstås en återvändsgränd, men vad som sker där inne vet vi ännu inte så mycket om. Vad vi kan göra är att bekanta oss med forna tiders återvändsgränder och se hur det där har slutat. Det är sannerligen ingen uppmuntrande lärdom. De grekiska nazister som nu kallar sig Gyllene gryning kanske sammanfattar det hela: ras och religion, etnicitet och öppet krig. Vad vi bäddade för står snart alldeles klart. Det tror jag också denna febriga, värkande påsk. Jag återvänder därför till en bok jag ägnat tid åt många gånger.

Författaren John Lukacs har i flera böcker vridit och vänt på ämnet, bland annat i den till svenska översatta The Hitler of History (svensk översättning: Hitler i historien, 1999) och den kanske ännu viktigare, men ej översatta Democracy and Populism. Fear and Hatred (2005). Lukacs gör en viktig distinktion mellan nationalism och patriotism. Han ser nationalismen som ett substitut för religionen och betraktar den som aggressiv. Patriotismen däremot är en defensiv kärleksförklaring till landet och platsen där man är född och lever som medborgare. Jag tror att en större dos patriotism skulle kunna bidra till att vi stod emot den dåraktiga nationalism som nu predikas som medicinen mot tidens ondska och nivellering.

En europeisk gemenskap som vårdade både det gemensamma arvet och den lokala samhörigheten skulle förmodligen bli en starkare kraft än den av split och motsättningar präglade verksamhet som i nationalistisk aggressivitet hävdar den egentligen självklara, egna rätten. Att vara patriot betyder också att se den andre och att i stolthet över det egna mötas inom de gränser som värderingar, kultur och arv givit oss. Vår plikt är att värna friheten. Det gör vi bäst om vi står emot alla totalitära ideologier, politiska och religiösa, och då inte minst islamismen som idag är ett allt mer akut hot vid sidan av den aggressiva nationalismen.

Sammanstötningen mellan de två krafterna kommer att bli våldsam. Det är den redan, i den meningen att yttrande- och tryckfrihet inte längre är en självklarhet och därför att mötesfriheten hela tiden ifrågasätts. Att stå emot framtidens mörker kan se ut som en patetisk gest. Ja, det kan rentav uppfattas som en "reaktionär" handling eftersom varje blick bakåt idag betraktas som en handling i mörkrets tjänst. Problemet är att de som betecknar sig själva som hoppet, ljuset och framtiden har samma program skrivet i sin inre kod: död och förintelse. Jag önskar därför att jag kunde läsa Lukacs som om inte den förbindelsen mellan det förflutna och framtiden funnes. Men det är en omöjlighet.


fredag 29 mars 2013

John Donne: Goodfriday,1613. Riding Westward.

Times Literary Supplement skriver idag:

"Friday, March 29, 2013, marks 400 years since the composition of one of John Donne’s most important and enduringly popular poems, “Goodfriday, 1613. Riding Westwards” (among the many variant titles existing in manuscript, this is the one printed in the first edition of Donne’s poetry, 1633). The poem, one of a small number by Donne which can be dated, records an intense religious meditation at a crucial turning point in the author’s life – and, by extension, in the intellectual history of early modern England. Born into a dangerously devout Catholic family in a time of heightened religious sensitivity, Donne eventually joined the Church of England and became one of the most celebrated preachers of his day. A daringly controversial erotic poet whose scandalous marriage cost him a promising secular career, he ended his life as Dean of St Paul’s Cathedral, a moral compass for the nation."

Hela artikeln kan du läsa här.

Goodfriday,1613. Riding Westward.

Let mans Soule be a Spheare, and then, in this,
The intelligence that moves, devotion is,
And as the other Spheares, by being growne
Subject to forraigne motion, lose their owne,
And being by others hurried every day,
Scarce in a yeare their naturall forme obey:
Pleasure or businesse, so, our Soules admit
For their first mover, and are whirld by it.
Hence is't, that I am carryed towards the West
This day, whẽ my Soules forme bends toward the East.
There I should see a Sunne, by rising set,
And by that setting endlesse day beget;
But that Christ on this Crosse, did rise and fall,
Sinne had eternally benighted all.
Yet dare I'almost be glad, I do not see
That spectacle of too much weight for mee.
Who sees Gods face, that is selfe life, must dye;
What a death were it then to see God dye?
It made his owne Lieutenant Nature shrinke,
It made his footstoole crack, and the Sunne winke.
Could I behold those hands which span the Poles,
And tune all spheares at once peirc'd with those holes?
Could I behold that endlesse height which is
Zenith to us, and our Antipodes,
Humbled below us? or that blood which is
The seat of all our Soules, if not of his,

[CW: Made]

Jorge Luis Borges: Cristo en la Cruz


Christ on the cross; his feet touch the earth.
The three crosses are of the same height.
Christ is not in the middle. He is just the third.
The black beard grazes his chest.
His face is not the one seen in engravings.
It is severe,Jewish. I do not see it
And I will keep on searching for it
until my last step on earth.
The fractured man suffers and says nothing.
The crown of thorns tortures him.
He does not hear the jeers of the crowd
that has seen him in agony so many times,
his or another's, it makes no difference.
Christ is on the cross. Chaotically
he thinks about the kingdom that perhaps awaits him,
he thinks about the woman that was not his.
He is not able to perceive theology,
the indecipherable Trinity, the Gnostics,
the cathedrals, Occam's razor,
the purple, the miter, the liturgy,
Guthrum's conversion by the sword,
the Inquisition, the blood of the martyrs,
the savage Crusades, Joan of Arc,
the Vatican casting its blessing over armies.
He knows that he is not a God and that he is a man
who dies with the day. It makes no difference.
What he does feel is the hard iron of the nails.
He is not a Roman, not a Greek. He whimpers.
He has left us some splendid metaphors
and a doctrine of forgiveness that can
do away with the past. (That phrase was
written by an Irishman in prison.)
The soul searches for its end, hurriedly.
Night has fallen. He has died now.
A fly crawls over the still flesh.
Of what use is it to me that this man has suffered,
if I am suffering now?

Kyoto, 1984. From "Los Conjurados" Transl. Alexander Coleman


torsdag 28 mars 2013

På resa i södra Albanien. Minnen

Över bergen, på väg söderut.

Skulle man resa till södra Albanien från Tirana var man 1978 tvingad att ta sig över ett antal berg (det är man fortfarande, men albanska vänner intygar att vägarna nu är så bra "att man kan tro att man är i Europa.")

Vägen ut ur Tirana var som en hyfsad svensk 1950-talsväg, men ju högre upp vi kom, desto sämre blev den. Efter några timmars resa hade man på sin höjd tagit sig en fyra-fem mil. Plötsligt upphörde vägen, mitt i en serpentinslinga. Efter det fick vår albanske chaufför ta sin Polski Fiat ut i okänd terräng. Plötsligt låg den framför oss, Sarandëviken med grekiska Korfu i det blå soldiset i Joniska havet.

I Sarandë - som numera är en populär badort både för albaner och turister och där landets mer eller mindre stenrika svartabörs-handlare har uppfört sina lyxvillkor - fanns det på den tiden nästan ingen aktivitet alls. Vi mötte några få människor längs strandpromenaden. Stadens enda hotell var vår bas de nätter vi sov över.

Att leka vuxenlekar med fötterna i Joniska havets sommarvarma vatten eller på terrassen till hotellet, ackompanjerade av cikador och ett havets eget brus blev oförglömligt. Det räcker att jag ser dessa bilder i mitt fotoalbum för att allt ska återkallas: dofterna, smakerna, ljuden, ungdomen och leklusten.

Foto: Thomas Nydahl, juli 1978.

Karl-Olov Arnstberg och Gunnar Sandelin: Invandring och mörkläggning. En saklig rapport från en förryckt tid (Debattförlaget).

Foto: Astrid Nydahl
 Så kom den då äntligen, boken som saknats och som därmed kan fyller ut en vit fläck i svensk samhällsdebatt. På många europeiska språk finns redan den här sortens litteratur. Den har förvandlat sina respektive nationers vita fläckar till självklart lysande inslag i debatten om invandringens realiteter. I vårt grannland Danmark har ett antal av de verkligt betydelsefulla böckerna kommit. I Tyskland och Frankrike likadant. I England förstås. Men den ende som verkligen lyckats berätta om de svenska tillstånden så att det tagit skruv är enligt min mening den danske författaren och journalisten Mikael Jalving. Hans bok Absolut Sverige har dock inte fått många ord på vägen i den offentlighet som jag fortfarande betraktar som en vit fläck, ja kanske rentav som ett stycke icke-existerande samtid.

Karl-Olov Arnstbergs och Gunnar Sandelins gemensamma bok säger redan i titeln vad det handlar om: invandringen till Sverige och den offentlighetens mörkläggning som lett till att det varit – och fortfarande är – tabu att diskutera, debattera och ställa frågor i ämnet. De går till botten med det och väjer inte för det obehagliga eller osannolika. För människoströmmen till vårt land omges av osannolika fakta. Det är nästan så att man drar sig till minnes Tage Danielssons underbara Harrisburg-monolog om det sannolika och osannolika. Skillnaden är den att man lätt håller sig för skratt i denna bistra redovisning.

Jag skulle vilja framhålla att jag inte för ett ögonblick tror att det är något fel med de små eller enskilda ut- och invandringarna. Människor har sökt sig dit de kunnat få inkomst och ett anständigt liv. Individer och familjer har flyttat till platser de hellre velat leva på. Så gjorde också många av Sveriges fattiga och eländiga när en möjlighet gavs att komma med en båt till ”Amerikat” som Karl-Oskar säger i Vilhelm Mobergs utvandrarepos. I modern tid är det också en självklarhet att man kan arbetskraftsinvandra. En indier kan ha förälskat sig i en svensk och flyttat med hit. Det är banala men viktiga fakta. Under de första årtiondena efter andra världskriget hade Sverige en aktiv migrationspolitik. Det var då hjulen i industrin rullade som snabbast och våra storföretag värvade arbetare ibland annat Finland, Grekland och Jugoslavien. Men vårt sätt att se på det förflutna färgas också av de omständigheter vi lever under nu. Jag har i andra sammanhang kallat dagens företeelse för bidragsmigration. Det är något annat än att ta sig till ett annat land för arbete och försörjning. Det är att utan motprestation leva på det andra landets tillgångar.

De skärpta motsättningarna i vårt land har skapat en atmosfär av misstro och klantänkande. Jag skulle vilja säga att detta tillstånd vuxit i oroväckande hastighet sedan vi fick de stora människoströmmarna från muslimska kulturer, dels på grund av islams ideologiska innehåll, dels på grund av de mycket avlägsna kulturer som plötsligt skulle ”samleva” med vår, vilket ju fungerat minst sagt dåligt. En somalisk eller en afghansk familj kan rimligen inte ha mycket gemensamt med en svensk. Men det har konsekvent sagts i offentligheten att det är svenskens plikt och skyldighet att ”integreras med” klan- eller ökenkulturen. Så ser en multikulturell praktik ut.

Arnstberg och Sandelin börjar sin redogörelse i ett nästan hundrasidigt svep över hur det nya landet formats i totalitär riktning för att fungera multikulturellt. Här leds vi in i de absurditeter som kallas rasism, anti-rasism, godhetsbyråkrati och folkfostran. Jag läser detta avsnitt mot bakgrund av min bestämda uppfattning att en uppifrån dikterad och formulerad multikultur innebär ett splittrat och därmed konfrontationsbenäget samhälle vars minsta beståndsdelar är etniska eller religiösa getton. Multikulturen innebär därför inte en färgrik samlevnad utan en blek och destruktiv särlevnad i ett och samma land.

Det viktiga med Invandring och mörkläggning är dess ambition att få med verkliga basfakta. Tyckandet måste alltid komma i andra hand. De visar till exempel att Sveriges inflöde är groteskt stort, många gånger större än i något annat skandinaviskt land och på fjärde plats internationellt efter USA, Frankrike och Tyskland, vilket redan det med hela handen pekar på en snedvriden situation. De citerar friskt från politiker och mediafolk som alla tycks plågas av ett dåligt samvete, som när Fredrik Reinfeldt hänvisar till att ”vi ska bidra till en bättre värld”. Det där är ju inte ens filantropi utan ren och skär dumhet. Världen blir inte bättre av denna politik.

Boken visar på ett övertygande sätt hur stor skillnaden är mellan invandrare i allmänhet och asylsökande. Den stora asylströmmen medför ökat antal anhöriginflyttningar samt späder på det uteslutande destruktiva i att människor som fått avslag på asylansökan stannar i landet – gömda och därtill uppmuntrade – och utgör en stor påfrestning på sociala, kulturella och ekonomiska strukturer. Alliansregeringens uppgörelse med Miljöpartiet förvärrar denna problematik då dessa människor får rätt till fri sjuk- och tandvård, en förmån som ingen svensk fattigpensionär skulle våga drömma om. I detta sammanhang får man aldrig glömma bort att det finns en hel industri som berikar sig på flyktingsmuggling. För den är det vinsterna som gäller, aldrig de enskilda individerna. Förbindelsen mellan de kriminellt intjänade pengarna i ena änden och de stora ekonomiska påfrestningarna i den andra änden bör alltid tas med i beräkningen. Det gör Arnstberg och Sandelin.

En annan aspekt som belyses i boken är den stegrade kriminalitet som direkt kan kopplas till invandringen. Den behöver vi konkret kunskap om och boken bidrar till den. Jag uppskattar också att de kopplar det ämnet till den svenska feminismen ovilja att ens ta tag i frågorna, eftersom deras beröringsskräck konkret innebär att kvinnor som utsätts för så kallade hedersbrott aldrig kan räkna med deras stöd. De påpekar också att det går att knyta invandrade yrkeskriminella till problematiken och att släkternas och klanernas roll aldrig ska underskattas.

Till sist vill jag framhålla det faktum att Arnstberg och Sandelin lyfter fram de stolliga som intar en framträdande plats i den svenska offentligheten, allt från journalister till forskare. När jag läser vad de skrivit eller sagt blir jag illa berörd. De tycks leva i bubblor som släpper in väldigt lite av verkligheten. En forskare vill inte ens att man ställer frågor till honom som rör problem inom muslimska sedvänjor, till exempel den manliga kontrollen av kvinnans sexualitet: ”Det är det värsta jag vet, den sortens frågor”, säger han.

Vad kan vi andra då göra? Jag tror att just det faktum att vi ställer frågor är det viktigaste. Att vi läser den seriösa litteraturen, att vi begrundar det vi läser och att vi ställer frågor. Bara i ett sådant öppet och frimodigt klimat kan vi närma oss alla de tabubelagda ämnena.

Denna artikel finns tryckt i dagens nummer av Dispatch International.




onsdag 27 mars 2013

Levon Helm Ramble At The Ryman "The Weight"



Det är tredje gången nu. Men det finns ingen bortre gräns för behovet av Levon Helm när det är sorgsenheten och oron som griper tag i mig. Jag tror att det är fler än jag som gärna delar den känslan inför The Weight.

Jag tror också att hans version av Evangeline tillsammans med Sheryl Crow är en sådan sång som tröstar och ger någon liten smula styrka i stormen - den inre. Levon Helm är en av de få jag verkligen saknar. Hans djupa rötter kunde tränga in också i min mylla. Och jag var blott en tonåring när jag fick Music from Big Pink i mina händer. Efter det fanns det inget behov av tre trallande töntar i popmusiken. Den förändrade hela mitt sätt att förhålla mig till musik. Kanske fanns det rentav en liten dörr som där öppnades till det jag skulle få uppleva i fadons värld, från början av 1980-talet och framåt. Jag tror det. Musik som förankrats i vardag och hjärta är något helt annat än den form av brus vi hör överallt i våra liv. Jag har just ikväll gått in genom en varuhusdörr där de hade fräckheten att rikta tung rockmusik ut mot den öppna platsen. Till glädje för vem, till nytta för vem? Att bara gå in för att göra ett enkelt ärende innebär en ofrivillig nedsänkning i populärkulturens allra värsta träsk. Väl hemma igen vänder jag mig till Levon Helm, minnena av The Band och deras krets av djupt originella lyriker och kompositörer.




SDL kastar masken

Idag kastar SDL masken. På Facebook-sidan har de idag lagt ut denna bild. Läs gärna kommentarerna också. Detta är extremt tydligt exempel på vad det är för människor (om de är fler än en) som står bakom. Man kan inte nog uttrycka sitt ogillande. Och jag noterar, föga förvånad, att de som tycker att vapenromantiken är ok också saknar grundläggande kunskaper i svenska språket. Se t.ex. kommentaren av Johan Aryan Sjöholm nedan.
Uppdatering: SDL har nu tagit bort bilden. Men bara det faktum att de lade ut den skvallrar om hur tankar och idéer ser ut hos människorna där. Vålds- och vapenromantiken talar alltid ett tydligt språk, oavsett var den kommer ifrån. Kanske den rentav indikerar hur framtiden ser ut? Jag tror det.
Swedish Defence League