Vardag på bussen.

Bilden är tagen från tåget på resa i Wales.Mil efter mil i flera timmar var landskapet vitprickigt av får och lamm. När tåget korsade gränsen till England försvann fåren och ersattes av bruna kor.

Just hemkommen från kliniken efter nya leverprover. I väntan på bussen slår jag mig i slang med två äldre damer som båda är på väg till sjukhuset. Den yngre av dem har en bruten hand, den äldre ska starropereras. Den äldre säger "Ja, det är bra med den nya tekniken. Precis innan jag gick hemifrån fick jag mail om att ett nytt barnbarnsbarn fötts i natt. Det hann jag svara på." Och så berättade hon att hon just fyllt 90. Dam nummer ett frågar henne hur det är att vara så pass gammal. Hennes svar: "Det är först och främst mycket intressant". Så säger hon: "Jag är mest glad och tacksam, särskilt för att jag klarar mig helt själv."

Bussen kommer, vi rullar iväg, ungdomar och vuxna, några barn, en blind pojke med kommunal ledsagare, som får mig att tänka på mitt barnbarn Hugo, och så de två damerna. När de flesta gått av vid sjukhuset dröjer sig en kvinna kvar. Chauffören vänder sig om och säger "Det var här du skulle gå av, detta är sjukhuset." Nej säger hon, "jag skulle till lasarettet". Jag blir ensam kvar på bussen med två croissanter till morgonkaffet. Först nu ska jag dricka det. Klockan är över tio, fåglarna sjunger, ett lätt regn faller och det mesta är som det ska vara.