Tills döden skiljer oss åt... Joyce Carol Oates: Änkans bok.

När tvåsamheten upphör med att den ene dör kan ett tillstånd av katastrof inträda. Det har jag sett i min egen krets. Erfarenheten visar att detta tillstånd rentav kan bestå, år efter år.

På det tänkte jag under en veckas läsning av Joyce Carol Oates Änkans bok (Bonniers, översättning av Ulla Danielsson). Här möter oss författarinnan naknare än någon gång tidigare. Hon blottar och beskriver den förtvivlan och katastrof som tar över hennes liv när maken Ray Smith dör. De har ett nästan femtioårigt äktenskap bakom sig, de har delat arbete och vardag med varandra och är intimt förbundna i det. Ray Smith var redaktör för anrika Ontario Review, som dels var en litterär tidskrift, dels ett bokförlag. Kring Princetons universitet kretsade alltsammans. Joyce Carol Oates undervisade, samtidigt som hon upprätthöll sitt rika och överflödande författarskap. När maken dör är det som om orden - också de skrivna - inte bara tog slut, de tedde sig meningslösa. Därför betraktar jag Änkans bok som ett mirakel. Att hon förmått skriva denna drygt femhundra sidor tjocka bok om sjukdom, död och ensamhet samtidigt som hon helst av allt bara hade velat gömma sig i den säng hon kallar redet är i sig en konstnärlig bedrift. De sista raderna i boken pekar framåt: “Bland änkans oräkneliga plikter i samband med dödsfallet är det egentligen bara en som har någon betydelse: på den första årsdagen av mannens död bör änkan tänka Jag höll mig levande.” Dessa korta rader har rubriken Änkans handbok. Men denna blandning av brutal uppriktighet och humor pekar berättelsen mot ett nytt liv. Så småningom inser hon också att det är det fortsatta undervisandet och skrivandet som ger livet efter Ray mening.

Raymond och Joyce Smith

Änkans bok är på ett sätt en kronologisk bok som beskriver skeendet från början och framåt, etapp för etapp. Men det som gör den spännande är att hon gång på gång kastas tillbaka till ett avlägset förflutet eller till dagen då hon skjutsade sin man till sjukhuset. Det som jag möjligen finner onödigt i framställningen är den e-post från vänner och från henne själv till vännerna som här och var infogas i berättelsen. De är skrivna i stundens förtvivlan och tillför inte mycket till den egna prosan. Däremot finns det starka enskildheter i det vännerna säger och gör som förstärker hennes känsla av katastrof, som när Gail Godwin skriver "Åh herregud - du kommer att bli så olycklig" och "Du ska lida Joyce, Ray var värd det". Också Oates egen skildring av allt som skickas till henne - som sympatibevis - är absurd. Där kommer budfirmorna med blomsteruppsättningar, maträtter, choklad i massor… och allt hon kan göra är att kasta allt i en soptunna som snabbt blir överfull.

Det som hände Raymond Smith var till en början en banal lunginflammation. Efter ett par dagars behandling på sjukhus blir han mycket bättre och man börjar planera för hans hemresa. Men så blir han akut mycket sjukare. Man ringer Joyce och säger att hon måste skynda sig till sjukhuset, Ray lever fortfarande men det är bråttom. När hon anländer är han redan död. Han har på sjukhuset smittats av en dödlig antibiotikaresistent bakterie. När Joyce så småningom vågar återvända hem börjar helvetet. Till och med katterna blir fientliga mot henne. Överallt finns spåren efter maken, de olästa korrekturen, högarna med böcker. Och breven till honom fortsätter komma. Telefonsvararen blir full av röster som vill veta något om Ontario Review. Hon vill inte ändra på någonting, utan förskansar sig i sängen. Ser klassiska konserter på tv. Sover, gråter, sover. Blir som drogad, snubblar, faller och slår sig, tror att hon ska bli galen.

Det är dessa avsnitt i boken som gör så starkt intryck på mig. Här skildras sorgen inifrån. Den är ett skri och en avgrund. Och en känsla av tacksamhet uppstår. Oates har skildrat det som väntar de flesta av oss, en nära anhörigs död, en försvunnen partner, en kärlek, en vän… och den svarta tystnad som uppstår efteråt. Jag skulle inte tveka att säga att det är något av det bästa Oates skrivit på mycket länge.

Philip Roth, Oates och Gross.

Sedan i mars 2009 är Oates omgift, med Charles Gross.

Och så en liten sak till: Det här har svensk press inte sagt ett ord om. Och ändå tycker jag att det är fint att få läsa det. Bilden på Oates och hennes nye make Charles Gross tillsammans med Philip Roth är för övrigt tagen vid det tillfället.

Denna bok har recensionsdatum 16 september. Det fanns en tid då recensionsdagen och möjligheten att köpa en bok var en och samma sak. Så är det inte längre. Den här boken har gått att köpa ett tag nu i varje nätbokhandel. Jag kontrollerade så sent som idag. Av just det skälet publicerar jag därför frukterna av min läsning idag.