Liten inför det stora.

Nu är det rätt tid att vandra där, utmed Östersjökusten. Strandraggarna är borta, den dunkande musiken har tystnat, familjegrälen dröjer sig inte kvar mellan sanddynerna. Det är tyst och det är stort. Vid sin sida har man havet, över sig har man evigheten. Jag vandrade där idag, septembersolen var så varm att det blev till att ta av kavajen till kaffepausen. Långt bort, på andra hållet mot Stenshuvud till, gick två människor och en hund. Allt annat jag såg var det jag varje dag strävar efter: tystnaden bortom tingen, strandskogen med sina tallar och sin svamp, spåren av djur i sanden, vågrörelsen befriad från varje tvångsfilter.