Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat.

Jag läser då och då i Peter Handbergs omistliga urvalsvolym av Gottfried Benn: Dikter & Breviarium (Norstedts 1995). Eftersom det just nu firas judiskt nyår och människor ser med fasa på det kommande året i regionen, där den judiska nationen kanske står inför vägval som ter sig allt annat än lätta, diskuterar jag sådant med vänner. Den illusionsbefriade attityden möter jag, nej inte med munterhet, men med ett slags tacksamhet över att inte ensam se katastrofen framskrida. Jag slipper vara The Fool on the Hill (eller Tåben på Bakken, som danskarna säger).

Utvecklingen i Israel är allt annat än positiv, och det gäller också gentemot palestinierna och de hot som kommer från Iran - och i förlängningen den katastrof som skulle utlösas om Israel bestämmer sig för ett “preventivt“ angrepp. Vem skulle våga tala om en framtid inför sådana hot? Å andra sidan skulle en “lösning” te sig allt annat än lätt, om än palestinierna fick ett erkännande som nation, för vem bygger en nation av en schweizerost?

Jag är dessutom av den uppfattningen att den förre amerikanske presidenten, Bill Clinton, har rätt i sin bedömning att Netanyahu inte är intresserad av ett tvåstats-avtal. Han är bara intresserad av att skjuta saken framför sig, till den punkt då också det möjliga är omöjligt (och jag är övertygad om att han själv tycker sig göra ett bra jobb i det avseendet).

Nå, det var alltså Gottfried Benn jag läste. Och här bjuder jag på några saltade satser:

“Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat. Det lär finnas malajfolk, lätta, alldeles förtjusande, nästan inte alls präglade, men då handlar det om Söderhavet, det är rena drömmen, inget för oss. Europa är avgrundens och skuggornas plats på jorden, tänk bara på hur Prometheus tvingades upp i bergen i det soliga Grekland - och som han fick lida.”

“Ofta har jag känslan, också vad beträffar mig själv, att allt är slut, urlakat, genomtänkt och formulerat ända till meningslöshet, och när jag tänker, känner jag aska i munnen.”

"I begynnelsen var ordet och inte pladdret; till sist kommer återigen ordet att vara och inte propagandan."

Ja, det är naturligtvis en sorts spegel man håller upp, när man läser Benn. Men det är som hos andra författare, man förstår att bara svärtan kan erbjuda en aldrig så liten strimma ljus. Och just nu är det svårt att se på avgörande skeenden med optimism. Benn sammanfattar: “Den rena munterheten som levnadsgrund är struntprat."