söndag 25 september 2011

Leif GW Persson: Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa, och Åsa Mobergs: Väninnorna och jag

Självbiografiskt stoff har alltid fascinerat mig. Inte självbiografier i allmänhet men just uppriktiga, orädda och nakna livshistorier skrivna av människor som jag sedan tidigare betraktat med respekt.

Kriminologen Leif GW Persson är en sådan människa. Brutalt uppriktigt och fullständigt oförmögen att fjäska för överheten. Jag har inte läst hans kriminalromaner, men i många år följt honom som debattör och analytiker i brottsfall. Kanske är det också så att jag i honom kan känna igen mig själv. Hans bakgrund är inte alldeles olik min, men han har däremot gjort karriär på ett sätt som är mig helt främmande. Därför läste jag hans självbiografi Gustavs grabb. Berättelsen om min klassresa (Bonniers).

Det är en bok som helt saknar självberöm, poserande och flirt med läsaren. Han skildrar sitt liv utifrån en uppfattning om att ärligheten alltid lönar sig. Trots att halva boken berättar om barndom och uppväxt är det ändå den andra halvan som fascinerar mest. Där berättar han om sin egen roll i några av de händelser som starkt skakat Sverige.

Tungt vägande är den långa skildringen av den bordellhärva där justitieminister Geijer var inblandad, den som egentligen skulle kallas “DN-affären” eftersom Peter Bratt enligt Persson var en usel och illa påläst journalist som förstörde hela utredningen och gjorde det möjligt för Olof Palme att tysta alla kritiska röster. Det är en insider-skildring som är fullkomligt lysande.

Det andra jag särskilt fäster mig vid och känner igen så mycket av, är hans berättelse om missbruket av mat och alkohol. I några av dessa avsnitt läser jag en alkoholists bekännelser när de är som uppriktigast.

Här en intressant intervju med Leif GW.

Jag tog mig an Åsa Mobergs Väninnorna och jag (Natur och kultur) med ungefär samma utgångspunkt. Jag har läst flera fina böcker av Moberg, inte minst den hon skrev om sitt samlevnadshelvete med en psykiskt sjuk människa, Adams bok. Och så har jag lite kunskap om några av väninnorna hon samtalar med.

En av dessa, Stoika Hristova, framträder i boken också så som jag förväntat mig. Hon har en sällsynt förmåga att sätta ord på livets verkliga smärtpunkter. Hennes berättelse är inte minst viktig för att den handlar om uppväxten i det titoistika Jugoslavien, och det tidiga livet som invandrare och fabriksarbetare i Sverige. Utöver det blev boken en stor besvikelse.

Temat väninnor kunde ha blivit mycket intressant, men av någon anledning känns det som om Moberg pladdrar bort det med samtal som kretsar kring alltför privata saker, och alltför oväsentliga saker, som gör att det är svårt att riktigt se vad som uttrycker det slags vänskap som boken vill sätta fokus på. Det är inte roligt att behöva säga det, men ibland känns det mer som skvaller och pladder än seriösa samtal. Undantaget är möjligen, utöver Hristova, det samtal hon för med Märta Tikkanen. Jag vet att kvinnliga läsare av bloggen kommer att tänka, att det jag nu skrivit är “typiskt manlig läsning”. Det må vara hänt. En kvinna skulle alldeles säkert läsa den på ett annat sätt.

Ändå nyper jag mig själv i armen och tänker, att den bok Moberg skrev om livet med Adam var minst lika privat och/eller personlig, men att det där kändes som om varje sida var skriven med livet som insats. I väninneboken känns det mer som om hon och de medverkande putsar på sin offentliga rollfigur. Visst kan man lysa ännu klarare i rätt sällskap?

Höstböckerna handlar inte sällan om det självbiografiska. Jag har en känsla av att man måste gå fram med försiktighet när man letar i utgivningen. Allt är sannerligen inte guld som glimmar. Det har också nyligen givits ut en självbiografi av Per Ahlmark, politikern och partiledaren som hoppade av allt för att bli en fri författare och debattörer. Jag har läst boken men inte bestämt mig för om jag kan eller ska skriva om den. Förmodligen kommer jag att göra det.

3 kommentarer:

annannan sa...

Är Adams bok möjligen hennes bästa? Jag sträckläste den, helt bedårad. Och har blivit besviken på det jag läst sedan.

Thomas Nydahl sa...

Ja, det är utan tvekan så.

snawitz sa...

Åsa Moberg - en person som jag inte har några åsikter om

Däremot har jag åsikter om Leif GW.
En duktig farbror med intressanta åsikter och läsvärda böcker