torsdag 22 september 2011

Lena Andersson: Förnuft och högmod (Natur & Kultur).

Sedan länge är morgontidningen historia i mitt hem. Varken en lokal tidning eller en riksdito har något att tillföra längre. Nyheter läser jag på nätet varje förmiddag.

Och bland all den svenska skygglapps-journalistiken är det inte mycket jag finner värt att läsa, ens på nätet. DN:s kolumnist Lena Andersson är ett ovanligt undantag.

Hon har nu samlat många av sina texter i en rejäl volym, Förnuft och högmod, där man redan av titeln förstår innehåll och attityd. I boken finns också texter hon publicerat i tidskriften Focus, samt fyra teaterpjäser.

Ett vanligt ämnesområde för Lena Andersson är religionen i relation till moderniteten och rationaliteten. Inte sällan har jag noterat hur hennes attityd gjort det möjligt att föra fram en principiell och vass kritik av både religionen islam och dess politiska gren, islamismen.

Om mordet på Theo van Gogh skriver hon:

”Den som är beredd att mörda islams kritiker vill inte integreras. Han hatar det västliga samhället och vill omdana det, alldeles på samma sätt som maffian och kommunistiska och nazistiska terrorister inte vill inlemmas i samhället utan slå sönder det.”

Om Geert Wilders och självcensuren:

”Det offentliga samtalet förhåller sig till Wilders genom att avfärda allt han påstår som ont, fel och falskt. Likafullt står vi kvar med dilemmat att det som visas i Fitna (hans islamkritiska film, min anm.) är så allvarliga företeelser och utsagor att man inte kan negligera dem.”

Men nu är det inte så att Andersson begränsar sin religionskritik till att gälla islam. I den avdelning i boken som heter Ateism, gudstro, skriver hon bland annat till försvar av ateismen och ateisten (som vid bjudningen förväntas försvara sig): ”Ateismen förklarar ingenting och påstår mycket lite, medan religionen ger kolossalt många svar och förslag i heltäckande idésystem. Ändå är det ateisterna som konsekvent beskylls för att hävda saker som inte går att veta.”

Jag uppskattar Lena Anderssons texter. Det finns inte ens ett behov hos mig att vara till 100% enig med henne i allt. Men nog är hon en frisk fläkt i ett kulturklimat som det svenska, där varje ”opinionsbildare” och ”publicist” inte ens behöver börja tala eller skriva förrän alla vet deras ståndpunkter.

Andersson överraskar. Hon ser saker ur nya synvinklar, och hon skriver sakligt och ödmjukt också om människolivets allra svåraste frågor. Med hennes texter kan jag finna en tröst i att veta, att det finns sådana som utifrån en helt annan utgångspunkt än min egen inser vilken fara som de totalitära idéerna, politiska och/eller religiösa, utgör då de förgiftar det demokratiska samhället, och genom att flytta fram sina positioner också bit för bit bryter ner dess olika frihetsfundament. Ett dagsfärskt exempel på det är Bokmässans besked till Lars Vilks. Istället för att solidariskt stödja offren för islamismen, bannlyser man dem. Så gjorde man mot Salman Rushdie också de första åren efter fatwan, flygbolagen lät honom inte ens resa med dem!

Foto: Anders Wikström.

Omslagets framsida består av ett kors och en månskära, men de är tryckta i guld, varför de nästan helt försvinner vid skanningen.

6 kommentarer:

e askestad sa...

thomas

ifråga om lena andersson kan jag inte dela din entusiasm.

det bär för långt att förklara varför, men det är många av oss som skulle få det (ännu mer) svårt att göra sin röst gällande i det offentliga rummet om lena andersson och hennes "humanistiska" garde (med Christer Sturumark och liknande i spetsen) fick råda.

allt gott

einar

Thomas Nydahl sa...

Einar, jag förstår vad du menar. Och jag är ingen vän att det förbund som Sturmark leder.
Försökte bortse från det och peka på något jag delar: att med en fri röst tala emot de fundamentalistiska krafterna, framför allt islamisterna, som blir allt fräckare och behöver varje form av motstånd. Så försökte jag se det.
Kvällshälsningar till dig! Thomas

Bernur sa...

Hej,
jag tycker nog att Lena Andersson är mycket mer återhållsam än Sturmark & Co, och att hon är en av rätt få ypperliga skribenter i DN på ledarsidorna.
Däremot är jag lite tveksam till hennes skönlitterära böcker, men det hindrar ju inte att en samling texter av henne är högintressant (något jag tänkte på bara häromdagen, att jag saknade en sådan samling med just hennes texter, och så fanns den ... eller, finns den ...?)

Thomas Nydahl sa...

Ja Björn - den är ute.
Håller nog med dig om det du säger vad beträffar hennes litterära utgivning.

Frederick sa...

Thomas,

Delar din syn på Lena Andersson: jag håller inte med henne om allt, men hon utgör en mycket viktig röst i en nästintill obefintlig debatt.

Einar J sa...

Även jag, Thomas, delar din positiva värdering av Lena Anderssons essäistik. Man behöver inte dela allt för att tycka att en essäist och debattör av hennes kaliber tillför något viktigt till diskussionen.
Det avgörande är att man känner att det går att ha ett fruktbart meningsutbyte med henne. Att även om det finns en stridbarhet i hennes ateistiska rationalism som ibland hotar att kasta ut mer än badvattnet så gäller den i grunden mänsklig frihet och värdighet.
Det finns en integritet hos henne som jag gissar att du känner igen dig själv i.