torsdag 1 september 2011

Resandet. Litteraturen.

När uppstod det moderna resande som kom att bli en del av litteraturen? Om man går till moderna berättare som Sebald och Naipaul kan man se ett spår som leder tillbaka till ”den vite mannens” expansion; hela den epok vi idag kallar kolonial för också med sig de skrivande resenärerna.

I modern tid har dessvärre dessa kommit att förväxlas med den allt tätare och ogenomträngliga skog av reselitteratur som är något helt annat.

Likt veckotidningarna försöker de teckna städer, regioner och hela länder och folk i ett slags exotisk färgrikedom, som gör dem till mål för en reseindustri som slår ihjäl med samma glada humör som den bjuder in till grisfest och strandraggning.

I det land jag känner bäst till, Portugal, har denna charterindustri förstört stora områden av landets kuster och man ser sig där idag nödgad att uppmuntra ett helt annat slags turism. Solresorna har utarmat hela bygder och gjort lokalbefolkningen beroende av resenärernas nycker. Den industrin går förhoppningsvis mot sitt slut, och om några generationer har kanske miljömässiga och/eller ekonomiska faktorer fått den på fall.

På samma sätt som dessa ”guide-böcker”, inte sällan belamrade med fördomsfulla skildringar, sakfel och inaktuella uppgifter, fått spridning, har ju också en annan, och genuin litteratur vuxit fram, den som verkligen berättar om möten i andra länder, nära eller fjärran, och som därför förmedlar kunskaper.

Som 25-åring hade jag privilegiet att få börja resa både inom och utanför Europa, för att som frilansare skriva i svenska tidningar. Jag märkte rätt snart att det var omöjligt att skriva medan resan pågick. Det handlade bara om att samla material, anteckna och försöka sammanfatta skeenden. Väl hemma igen föddes texterna.

Under resans gång har läsandet varit viktigast. Inte självklart litteratur om platsen jag befunnit mig på, utan litteratur som kunnat växelverka med det jag sett och lärt i ett nytt land.

När det gått ytterligare 25 år stod resandet mig upp i halsen. Jag trappade ner för att sedan helt upphöra. Idag tar det emot bara att sätta sig på en buss in till stan.

Foto: Willy Ronis 1935.

3 kommentarer:

tell sa...

Så rätt Thomas. Man kan t.ex. med fördel läsa Nydahls skildringar av Malmö då man sitter i en buss och reser över det tröstlöst flacka bondlandskap som kallas pampas i Sydamerika. Eller Långsamhetens lov då man puttrar motorcykel till Haparanda. På måndag reser jag till Aten, möter gamla gudar och har Chatwin i bagaget. Han är oftast också någon helt annanstans...

Thomas Nydahl sa...

Tack Tell, god resa till Grekland!

Ulrika sa...

Så vad rekommenderar Nydahl då jag nästa vecka reser till grannlandet Sverige? ;)