söndag 4 september 2011

Tvåsamhet? Solitärt?

Jag läser Änkans bok av Joyce Carol Oates. Och igår kväll såg jag den mycket långa, franska versionen av Lady Chatterleys älskare. Det är inte så mycket att orda om i sig (och Oates bok kommer jag att recensera här i bloggen på utgivningsdagen). Men dessa båda konstverk fick mig i natt att reflektera kring tvåsamhetens och erotikens grundläggande betydelse för oss. Att leva solitärt står inte i motsättning till det. Oates återkommer gång på gång till den katastrof som inträder i hennes liv när maken dör. Hemmet ekar tomt, till och med katterna blir neurotiska. Samtalet har upphört. Inte en tanke går det att tänka färdigt, därför att den ter sig meningslös. I D.H. Lawrences roman ser vi samma process. Det är först när hud möter hud och blick möter blick som berättelsens Constance blir människa. Den kyliga, intellektuella distansen i hemmet byts mot intimitetens värme. Det solitära är en nödvändighet, det påpekar också hennes älskare, skogvaktaren Oliver, flera gånger för henne. Men han lovar också att finnas när hon behöver honom. Ungefär så. Mest varje dag.

Foto: Marina Hands och Jean-Louis Coulloch i Pascale Ferrans filmatisering av Lady Chatterleys älskare. Har det betydelse att det är en kvinnlig regissör som gjort denna sena version av berättelsen? Jag inbillar mig det.

4 kommentarer:

Fransyskan H sa...

Âh. Visst är filmen sâ fin, sâ fin?

Thomas Nydahl sa...

Ja Helena, något av det finaste jag sett. Roligt att höra från dig. Var finner man så bra film hos andra regissörer?

Fransyskan H sa...

Det är en mycket bra frâga - och svaret oerhört svârt att finna bland nutida (det är ett smärre mirakel att liknande film finns bland de övriga franska som just nu inte nâr värst lângt). Fotot är fantastiskt - vilka färger inte sant, tempot sâ ovanligt lugnt och erotiken, kanske därmed?, sâ vackert fângad. Det stod saker som "ufo" i fransk press när den kom och det fâr man väl lov att säga - ufo eller som sagt mirakel.

Thomas Nydahl sa...

Jag tror att tempot är avgörande. Allt får ta sin tid, kameran kan svepa över en rovfågel ovan trädtopparna, eller ligga kvar vid daggdropparna i gräset. Regissören har själv sagt att längden är viktig, så här hade hon inte kunnat berätta på en och en halv timme. Också det är så fascinerande, att man sitter i två timmar och fyrtio minuter, trollbunden. De erotiska scenerna är något av det vackraste jag sett i en långfilm.