lördagen den 10:e september 2011

På utflykt i svenskt Stalinland. Magnus Utviks bok Med Stalin som Gud.

Jag var medlem i Sveriges värsta Stalinsekt, kfml(r), i början av 1970-talet. Detta säger jag för att ge förutsättningar för min personliga infallsvinkel på Magnus Utviks nya bok, Med Stalins om Gud (Norstedts förlag). Sedan jag lämnat denna sekt befann jag mig fram till slutet av 1978 i kretsen kring SKP. Jag var anställd i Bokhandeln Oktober i Malmö 1977-78, jag hade prosadebuterat på Oktoberförlaget 1976 och medarbetade regelbundet i den maoistiska pressen med texter om musik och litteratur (Gnistan, Rödluvan m.fl.)

Min verksamhet i Svensk-Albanska föreningen var intensiv. När Kinas statsbärande kommunistparti bröt med albanerna befann jag mig i den sydalbanska staden Gjirokastër. Sommaren 1978 var jag dels platsrepresentant för föreningen och reseföretaget Reso, dels var jag ordförande för en delegation som under två veckor reste runt i hela Albanien. Sedan jag den hösten kritiserat albanerna för att de hade avrättat en handfull politiska ledare blev jag utesluten ur föreningen och fick inte återkomma till landet. Det innebar i praktiken att jag från och med 1979 befann mig ute i den kyla som innebär att man sakta, sakta vaknar till insikt och lämnar hela den politiska smutsen bakom sig. Det är således 32 år som jag ägnat åt en både privat och litterär uppgörelse med den totalitära vänstern, i alla dess schatteringar. Erfarenheterna jag hade med mig från 1970-talet var också nyttiga för mig i mötena med muslimska miljöer, både i de av Israel ockuperade palestinska områdena, och i Libyen där jag under några veckor 1983 fick erfara hur lik den religiöst fundamentalistiska världsbilden är den totalitärt kommunistiska.

Skillnaden mellan öststatskommunismen och den muslimska, ”revolutionära” arabstaten var färgen på fanorna och vem som porträtterades på husfasader. I Albanien var det Marx, Engels, Stalin och Enver Hoxha. I Libyen var det olika arabiska krigsherrar och Kaddafi.
När detta är sagt kanske det också ter sig självklart att läsa Utviks bok. Den sekt han tillhörde hade jag rentav hunnit glömma, men flera gånger under läsningen blir jag påmind om att det fanns en sådan, dyrkande Stalin och Enver Hoxha och snäppet värre än kfml(r).

Det som för en utomstående måste te sig tragikomiskt är Utviks skildring av hur de små sekterna, ibland så små att de omfattande en handfull personer, strider om den rätta vägen, ägnar sig åt hemlighetsmakeri, utrensningar och reningar. Jag minns ju att det var så. Inte ens en dubbelsidig lunginflammation var ett giltigt skäl för att stanna hemma från flygbladsutdelningen eller tidningsförsäljningen.

Det finns en viktig skillnad från min egen erfarenhet. Utvik kom in i dessa kretsar tio år senare än jag själv. Jag är tolv år äldre än han och hade lämnat stalinismen bakom mig när han trädde in i den. Han var sjutton år gammal när han började en tre år lång ökenvandring som tog mycket av ungdomen ifrån honom. Ändå är det så mycket jag känner igen. Rentav det mesta. Fraserna. Fanatismen. Sekttänkandet. De orealistiska drömmarna och vanföreställningarna. Tvångsflyttningar av både bostadsort och arbetsplats.

Därför vill jag gärna citera vad Utvik skriver i bokens epilog:

”Jag kan inte sluta bläddra i allt partimaterial. Jag vill nå djupare (...) Mötet med Partiet släckte min törst efter tro.”

Utviks bok är rappt och friskt skriven, och den ger många kusliga, konkreta bilder av den kommunistiska sektens inre liv. Men den har en avgörande brist. Den ställer inte ens frågan vari det totalitäras frestelse består och kan därför aldrig närma sig en förklaring till varför människor dras in i detta slags sekter. Drömmen om totallösningen, alla problems riktiga svar gömmer sig i det totalitära. Och det gäller såväl religiösa som politiska sekter och rörelser.

Kanske är det därför jag hellre skulle läsa Czeslaw Milosz bok Själar i fångenskap, om jag vill nå fram till den totalitära tankens kärna. Det krävs en studie av den om man alls ska kunna förstå varför dåraktiga rörelser inom nationalsocialismens, fascismens, kommunismens och islamismens olika rörelser alltid dragit till sig och fortsätter att dra till sig människor som vill vara "goda" och som därför söker ”svaren”, ja kanske rentav
”Svaret” som omfattar livets alla frågor och funderingar.

Inga kommentarer: